Jag försöker sudda bort den – »så farligt kan det väl ändå inte vara« – men bilden fortsätter att flimra framför mina ögon.

Jo, exakt så farligt kan det faktiskt vara:
En av supportrarna bär ett par vanliga skor.

Inget märke, ingen limiterad upplaga, ingen ny spännande färgkombination.

Ingenting.

Bara ett par dammiga och lagom snygga skor. Min hjärna får V8-motor. Behövs det kraftigare stilpolisiära åtgärder för att få bukt med modehuliganismen?

Jag har ingen lösning på problemet men jag vet att vi inte stillatigande kan se på när slarvig fashion slår sönder den fotboll som vi älskar.

(Upprörande var också det faktum att flera supportrar bar jeans som inte var gjorda i selvedgedenim.)

Men annars var det tunnsått med avslöjanden i det på förhand upphaussade programmet. Här har en av Sveriges största grävredaktioner lagt redigt med licenspengar på att infiltrera AIK:s firma och så visar det sig att materialet knappt räcker för att fylla en kvart av det timmeslånga programmet – prime time – med substans.

Vad hände med granskningen av den modediskussion som vi alla vet förs inom slutna forum?

Där blandas debatter som »vilken skidresa är mest casual?« med intensiva diskussioner om vilken engelsktillverkad New Balance-trainer som just nu är Firmans Boys raison d’etre.

Men detta fick tittarna inte veta. Istället fick vi samma gamla våldsporr ännu en gång.

AIK:s supportrar är ytterst ansvariga för de gällande klädkoderna i norra Stockholm och som sådana modemakthavare måste de granskas. Men för det krävs mod.

Det finns ingen superhjälte – ingen fashion man som står redo att rycka ut.
Bara journalistik kan öppna upp de dolda maktgarderoberna.

Reportageteamet låter också en hastigt skymtande M.A Strum-jacka – designern Donrad Duncans hyllning till det moderna läktarmodets skapare Massimo Osti – gå okommenterad förbi.

Det är, ursäkta uttrycket, för jävla slappt.

Obekräftade rykten säger också att vissa av de yngre supportrarna använder ordet sneakers istället för det mer subkulturellt korrekta trainers. 

Om detta talar ingen, men jag är rädd att just den detaljen i efterhand kommer att ses som tillfället då svensk fotboll dog.