3. ”The kid from Red Bank” – Count Basie
”Den här storbandslåten var signaturmelodi för tv-programmet Tekniskt Magasin på 70-talet. Tillsammans med en enormt snygg vinjett med asymmetriska kugghjul blev den ett perfekt uttryck för modernism och framtidstro. Hela albumet, ’The atomic Mr. Basie’, är underbart. Arrangemangen är eleganta och supertajta och de stenhårda brasstötarna kontrasterar mot Count Basies tassande, minimalistiska pianospel. En av världens bästa jazzskivor.”

4. ”Decoy” – Miles Davis
”Jag fick en kassett med den bästa samtida jazzen av en musiklärare 1985 och första låten på bandet var denna. Jag visste inte att jazz kunde låta så tuff och ultramodern. Ett antal år senare fick jag erbjudandet att spela förband till Public Enemy på deras Sverigeturné (1991). Då gjorde jag och mina medmusiker en cover på just den här låten, fast med skrotiga hiphopbeats. Det är enda gången som den tolkningen har framförts.”

5. ”Blue Monday” – New Order
”En av 80-talets viktigaste låtar. Med en hook som egentligen bara är en tufft programmerad pattern till bastrumman. Jag såg New Order när de spelade i Köpenhamn 1982 och bandet bråkade på scenen om de skulle spela låten som extranummer eller inte. Pete Hook och Gillian Gilbert var de enda som kom ut på scenen och uppenbarligen var de inte alls förberedda på att framföra den. Efter 20 minuters krångel med att synka trummaskinen och syntharna blev det en mycket gles och konstig version. Men, som sagt, bastrummerytmen är låtens kärna och det räckte för att få klubben att koka.”

6. ”Numbers” – Kraftwerk
”När jag hörde ’Numbers’ på radio 1981 blev jag helt mållös. Och sedan dök den upp i en scen på ett disco i filmen ’G – som i gemenskap’. Jag hade aldrig varit på disco i Stockholm, inte ens i Malmö där jag växte upp. Så låten gjorde att jag skapade mig en bild av hur fantastiskt det kunde vara på ett disco. Kanske är det därför jag gör dansgolvsmusik och fortfarande letar efter de perfekta låtarna att känna sig cool till.”

7. ”Dael” – Autechre
”Min kompis Boris spelade upp Autechres album ’Tri Repetae’ hemma hos sig. Jag försökte verka oberörd av det jag hörde, det var ju jag som skulle ha koll på den nya musiken. Men jag minns att mitt inre kokade av upphetsning. Efteråt sprang jag till skivaffären och skaffade den här otroliga skivan. Omslaget, som bara är en gröngrå färg utan någon design alls, var också omtumlande. Tidlöst och oändligt vacker musik.”

8. ”Einstein A Go-Go” – Landscape
”Den här lilla synthpop-bagatellen hörde jag för första gången i bussen på en klassresa. Den är lika smart uppbyggd som Beach Boys ”Good vibrations” och eftersom tv visade Hitchcocks filmer och jag sett ’Psycho’, blev den ännu bättre. Albumet med den långa titeln (’From the Tea-rooms of Mars …. to the Hell-holes of Uranus’) har nämligen den filmen som ett av sina teman. Det är historien om mördaren Norman Bates i form av små poplåtar i stället för en dramaturgiskt berättad film. Därför blev historien ännu mer mystisk och kuslig.”

9. ”Våroffer” – Igor Stravinskij
”Jag har lyssnat på det här stycket säkert hundra gånger och blir fortfarande uppslukad av de otroligt smarta klangkombinationerna och av den brutala kraften i den stora symfoniorkestern. Jag fantiserar om hur det var på uruppförandet då publiken kastade tomater och skrek av ilska över Stravinskijs, i deras öron, atonala musik. Jag önskar nog ibland att jag hade fått göra musik när modernismen fortfarande kunde chockera, i stället för nu, när det mesta redan är gjort.”

10. ”Planet Dada” – Yello
”Yello har alltid varit mina idoler och kanske de viktigaste influenserna för mig. För några år sedan skickade jag ned några av mina egna skivor till deras manager i Zurich. Ett par veckor senare ringde Boris Blank från bandet och bad mig komma ner till dem och hjälpa till med albumet de jobbade med då (”The eye”). Det var den bästa veckan i mitt liv när jag fick sitta i min hjältes studio och bidra med ljud och samplingar. Sedan fick jag med mig ljudmaterialet till ”Planet Dada”, mixade och trixade hemma i min studio i Stockholm och skickade tillbaka resultatet. De valde den som singel till albumet och då kände jag att om jag dog dagen efter så gjorde det inget. Jag hade ju varit med och producerat en singel med Yello.”

När hans fru och manager Grace Maxwell nyligen skulle lägga upp Collins dunderhit ”A girl like you” på sin makes Myspace-sida, stoppades uppladdningen. Orsak: Myspace påstår att ett majorbolag har rättigheterna till låten.

Men Grace intygar, enligt Guardian, att Edwyn Collins har upphovsrätten till det mesta han har spelat in och att han därför jobbat för att få ut ”A girl like you” gratis till sina fans (samtidigt som storbolag och andra lablar fortsätt tjäna pengar på låten trots att deras licens gått ut för länge sedan).

Hur det slutar återstår att se. Incidenten gör hursomhelst att ens sympatier för en av Skottlands finaste popröster blir ännu starkare.

”A girl like you”

Om Tracy Chapman

Texterna på debutalbumet ”Speech therapy” behandlar uppväxtåren, med en pappa som mestadels var frånvarande. Och en stormig tonårsperiod som resulterade i att hemmet byttes ut mot olika hostels under en period. Det är, som titeln antyder, ett besök i den 26-åriga sångerskans egen terapisoffa där obearbetade minnen, beslut och tankar lyfts fram i ljuset.

– Ja, det är ganska självutlämnande, jag har längtat efter att få uttrycka detta, säger Speech Debelle, som visar sig vara betydligt mer fåordig på telefon än på skiva.

Väntat tycks också den engelska musikbranschen ha gjort. Nyligen vann Speech Debelle det prestigefyllda Mercurypriset för sin debut, i hård konkurrens med bland andra Bat For Lashes och Florence And The Machine. Därmed blev hon den första kvinnliga artisten att få utmärkelsen sedan 2002 (då r’n’b-sångerskan Ms Dynamite stod som vinnare). Själv är hon inte speciellt överraskad.
– Jag trodde att jag skulle vinna eftersom skivan släpptes i rätt tid, i finanskrisen, folk behöver hjälp med att gå in i sig själva just nu.

Foto: Juliette Dalton

Självsäkerheten finns där men Speech Debelle tillhör inte kategorin av engelska hiphopartister som omger sig med kaxiga och hårda beats. Den souliga rapen omsluts snarare av en akustisk och jazzig ljudbild som hennes band The Therapists har en stor del i. Men också det faktum att debuten spelades in i soliga Melbourne i Australien, vilket Speech menar har gjort soundet varmare än om det förverkligats i England.

Albumet tog hela fem år att göra, och när det väl kom ut var det på den legendariska Londonetiketten Big Dada, som huserar bland andra den engelska rapikonen Roots Manuva (som också gästar på låten ”Wheels in motion”). Trots det ser Speech sig inte som någon utpräglad hiphop-representant.
– Nej, jag kallar mig bara artist, det ger mig större frihet att arbeta, säger hon korthugget.

Hennes kreativa ådra visade sig i tidig ålder och redan i grundskolan började hon skriva poesi. Något som ett par år senare hade omvandlats i ett gryende intresse att få rappa inför klasskamraterna på skolgården. Då var influenserna bland andra Lil’ Kim och Mary J Blige. I dag är det Tracy Chapman som ligger henne varmast om hjärtat. Hon har även uttryckt en önskan om att bli en ”hiphopens motsvarighet till Coldplay”. Men de nyfikna behöver inte vara oroliga. Speech Debelle har betydligt mer att säga än så.

Fakta

• Namn: Speech Debelle

• Ålder: 26 år.

• Aktuell: Vann Mercurypriset nyligen för debutalbumet ”Speech therapy” som kom i juni i år.

• Artistnamnet: Debelle kommer från en klädkollektion som hennes mormor, som är kläddesigner, står bakom.

• Lyssna: Myspace

• Om pappan: ”Han var uppenbarligen inte intresserad av att vara en del av mitt liv, men jag är inte bitter eller arg. Jag har glömt eller förträngt det, förmodligen som ett sätt att överleva.”