Jag heter Jesper. Jag försöker skriva en bok men det är svårt. Fick ihop en text jag nästan blev helt nöjd med, tror jag i alla fall. Den handlar om en jacka, typ. Så tänkte att jag skickar den och om du gillar den kan jag redigera den, fixa lite bilder och referenser. Du kan lägga upp den på Throw Me Away eller så om du vill. Själv saknar jag ett forum och känner att den kanske hade passat bra där. Min dator har gått sönder så skriver det här på luren. Tänkte att det var lika bra att skicka det direkt för annars kommer jag säkert ångra mig:

Jag tänker just nu på 6876. Det är tankar som jag går i ofta, mer än jag vill eller behöver berätta för någon. Jag smakar på orden, siffrorna och hur de känns. Som de känns. Jag är fast, fast som i The Supremes »It’s time to break down«. Fast i ett svindlande kaos av situationism och mohairtröjor.

Jag håller en jacka i handen. För jag kan krama ihop den och hålla hela jackan i ena handen. Laredo heter den, modellen alltså. Jag trycker tyget mellan tummen och pekfingret, känner dess kontur mot min hud. Känner på samma gång insidan och utsidans strukturer. Jag letar mig fram till märkeslappen på sidan och lägger mig på rygg och kollar på den ett tag. Sex i orange, åtta, sju och sex i grönt. För mig är det estetisk perfektion. Det är lika med Hola’ Hovito.

Laredo är ett samarbete mellan 6876 och märket Cash Ca. Jag gillar Cash Ca men jag känner inte för Cash Ca som jag känner för 6876. Min jacka är beige. Det är en pulloverjacka. Den är gjord av nylon, Membrane; polyurethane laminated. Jag vet inte riktigt vad det innebär men jag älskar det.

För några dagar sedan stod jag utanför en klubb strax efter 03.00 och väntade på mina vänner. Jag chillade, tittade mig omkring. Ur svärmen av människor ryckte någon tag i jackan och halvskrek till mig:

»Det ser ut som en tvångströja!«

Jag svarade lugnt att det att inte var någon tvångströja. Hon blev tyst för en sekund och sade sedan:

»Men du ser sjukt cool ut.«

Sedan gick hon. Jag flinade, tittade efter henne och gled vidare. Jag hajade inte vad hon menade. Om hon försökte ragga på mig. Jag kom fram till att det bara är jag som alltid ska ge saker en mening.

Larendo gavs ut som sample 2008 och släpptes först nu i vår. Så kan det bli, saker läggs på is. Jag tackar och tar emot, jag hade inte haft råd då. Den är ändå framtiden. 6876.

Ett steg bakåt, två till Shangri-La.

Jag vet att många tycker att jag är löjlig, för att jag intresserar mig och känner för kläder. Men jag behöver inte förklara mig för dem. Jag har tejpade sömmar som skyddar mot bad weather, så fuck you.

Idag har jag köpt ett limiterat snöre till mig själv. Man vet aldrig när behovet av ett snöre tränger på. Ett snöre har också många användningsområden.

Särskilt när det är skapat av 6876, vars design åter känns mer relevant än någon av alla de designers som nu försöker lura män – för det är alltid män – att just deras versioner av ubåtsförares underkläder från 1943 är mer autentiska än någon annans. Allting handlar om designern Kenneth McKenzie som fortfarande alltid använder ordet ”modernist” i alla beskrivningar av sina kläder. Sen citerar han Mao: ”To be attacked by the enemy is not a bad thing, it’s a good thing”.

För hur autentiska bromsspåren än blir börjar jag känna att något saknas i den övriga herrmodevärlden, att det är något töntigt över allting annat. Bara 6876 duger. Kenneth McKenzie har döpt en jacka efter krautlegenden Hans-Joachim Rodelius.

Eller förlåt: töntigt är fel ord – aningslöst, tramsigt och grunt är rätt ord. Det som saknas är kunskap och förändringsvilja. Jag har stött på alldeles för många denimvänner vars referenser i övrigt börjar och slutar med The XX och Fleet Foxes. Det var ju inte här vi skulle hamna. Här sitter jag, hedersmedlem i ytterligare en herrklubb, och stirrar tröttsamt in i väggen.

Jag är ärligt talat trött på alla dessa  kläder vars främsta claim to fame är att de är tillverkade av någon obskyr italiensk familj som sysslat med sitt hantverk ”i århundraden”.  Hur många sådana familjer finns det? Tar de aldrig slut? Vem är den onde vetenskapsmannen som tar fram dem och var finns han? Jag vill tala med honom.

I det här sammanhanget är 6876 är ett under av konsekvens,  mer ”autentiska” än någon av alla de kläder med japanska tvättråd jag tvingas vada igenom i min lilla etta varje morgon. Just nu känns det precis som vad jag behöver.

Tills allting känns bra igen tänker jag nöja mig med att sitta här i min lilla lägenhet med mitt lilla limiterade snöre som en motståndshandling mot alla  ogenomtänkta dumheter som  sker i Free & Easys namn.

Bara en sådan sak som orden som pryder en av de bilder 6876 använder i sin marknadsföring: ”Some people talk about the weather – we don’t”.
Jag köper det rakt av.

I övrigt: Nathan Fakes & DJ Kozes jultolva, Richman och en gammal sång.