Mix: Through the Speaker

1. Floating Points – »Nuits Sonores«
2. A1 Bassline – »Hidden Agenda«
3. Youandewan – »Fool Be Cool«
4. The Acid – »Ghost (Maya Jane Coles Remix)«
5. Archive – »Through the Speaker«
6. Demdike Stare – »Patchwork«
7. STL – »Dub’s End«
8. Roska – »Off«
9. Novelist ft. Mumdance – »Shook«
10. The Bug ft. Flowdan – »Black Rain Dub«
11. Burial – »Temple Sleeper«

Det var ljudet av ett tillstånd då man lutar huvudet mot fönstret och sluter ögonen, sätter lurarna i öronen och stänger världen ute. Kanske åker man förbi sin hållplats och hamnar tjugoåtta minuter på en ensam perrong. Och det är inte hela världen.

Men morgonen efter är aldrig rolig. Tankarna är förvirrade och oskarpa, timmarna från morgon till lunch till eftermiddag liksom trögflytande och hela befinnandet lite skitigt. Gårdagens låtar – kanske lyssnade vi aldrig ens på dem – sitter på ett diffust sätt kvar i kroppen. Men stämningen som hängde kvar i medvetandet på vägen hem har försvunnit.

Om också detta tillstånd har ett soundtrack tror jag att vi hör det hos Manchesterproducenten Andy Stott. På ep-skivorna We stay together och Passed me by och på albumet Luxury problems gör han just ett slags post-dansmusik, som på ett precist sätt skildrar svenska söndagar i mars.

Det är dansmusik som har varit festlig vid något tillfälle men som har trasats sönder och tappat all färg. Dansmusik för den långa och ensamma promenaden dagen efter, när man försöker gå bort från självförakt och misslyckanden med 100 steg per minut.

Här får tanken flöda fritt – om än inte stort – över asfaltsplaner och blöta gräsmattor, förbi 60-talshus i tre våningar och längs ett av E4:ans hårdast belastade avsnitt.

Minnen, observationer och planer finner stöd i omgivningen och försvinner i nästa sväng. Ibland stannar man upp, kör fast och börjar älta korta sekvenser. Hela tiden flyter musiken i lurarna upp och ner ur medvetandet; den vilar i hoppfullt fågelkvitter och drunknar i det bruna dånet från en lastbil på väg ner mot kontinenten.

Den här vardagliga smutsen, såväl i oss som omkring oss, blir byggstenar hos Andy Stott. På sina senaste skivor har han fångat upp stadsrummets organiska missljud med telefonen. Kanske är det inbromsande tåg i tunnlar och det sammanlagda och oförståeliga ljudet från byggarbetsplatser. Kanske är det något vi bara inbillar oss?

Det är ett sordinerat och lågfrekvent landskap, längs några av industrimusikens gränser och med liknande topografi. Elektronisk dansmusik är industriell i sig men här formas den också av förstörelsens negativa energi. Dammet, rosten och sprickorna, avgaserna och ljudföroreningen har fått tillåtelse att breda ut sig.

Fram till för några år sedan var produktionerna renare, både i ljud och uttryck. Tydligare techno, tydligare dubstep, tydligare dansgolv. Själv säger Stott att det handlar om mängden inspiration – från imitation till innovation. Men fortfarande hör vi spår av influenserna. Det är fortfarande bass, vilande på den tjocka matta som breddes ut mellan Kreuzberg och Karibien i mitten av 90-talet.

Bara det att de spänstiga rytmerna och den saftiga basen är svårt nedbrutna, och nedsvärtade. Nu haltar de fram i ett grått och konturlöst moln, där också skärvor av soul förgäves irrar omkring – röster som vill berätta något men som inte blir mer än spår från i går.

Det är ändå ett kultiverat landskap. Smutsigt och mörkt men aldrig kaotiskt och aldrig utestängande – kanske för att det känns så bekant.

Albumet Luxury problems, som gavs ut hösten 2012, öppnar i stället upp en välkomnande dörr och låter oss skymta ljuset. Till grådiset har Andy Stott hämtat sin pianolärarinna från tonåren, Alison Skidmore, för att sjunga ordlösa psalmer »någonstans mellan Theo Parrish och Sade«.

Precis i den musikaliska närheten finns Demdike Stare, några av Andy Stotts vänner och liksom han själv producenter från Manchester. Med bakgrund på brittiska dansgolv har de rört sig långt in i den spöklikt postindustriella värld som tidigare utforskats av Deutsch Nepal och Muslimgauze.

Här blir raspiga jazzskivor i tjocka buntar, toner från Mellanöstern och rena skräckscenarion något på samma gång futuristiskt och djupt förankrat i det förflutna, i mötet med klubbmusik.

Demdike Stare är tydligt urbana. Musiken förflyttar oss till megastädernas centrum, mitt i världen – Kairo, Bangkok, São Paulo – omgivna av både kontinenter och århundraden. Till det laddade ljud som uppstår ur friktionen mellan miljoner människor.

Det är en påträngande miljö och skuggorna kan kännas hotfulla. Men det är också ett rum som är häpnadsväckande och välkomnande, ett rum att upptäcka och förlora sig i.

Andy Stotts bleka vardagsrealism är inte lika suggestiv – inte lika färgstarkt svart. Den är sluten och melankolisk, snarare än utblickande och intresserad. Den är genuint urban – men kanske inte mondän. Glesa industriområden i stadens ytterkanter snarare än metropolernas sociala scener. Den är landskapet utanför flygbussens fönster på väg hem igen.

Söndag mer än lördag, baksmälla snarare än fest. Ensam, inte tillsammans. Inte bara grusade förhoppningar utan också den kalla insikten om att det inte är roligare än såhär.

Den är soundtracket till våra liv.

Andy Stott uppträder tillsammans med Holly Herndon, den 24 mars på Södra Teatern i Stockholm. Mer info här.

Samir Abu Eid (Svt:s korrespondent i Mellanöstern och Nordafrika).

LA Vampires & Maria Minerva – The Integration LP (samarbete/album)

Mark Ernestus presents Jeri-Jeri with Mbene Diatta Seck ‎– Mbeuguel Dafa Nekh och Xale (tolvor)

Consumer Electronics, live Broken Flag Fest, London (youtubeklipp)

DeepChord Presents Echospace – Silent world (Original motion picture soundtrack) (album)

Demdike Stare – Elemental Part Three: Rose (EP)

http://www.youtube.com/watch?v=g_FEHc5Itv4

Laurel Halo – Quarantine (album)

Dean Blunt & Inga Copeland – Black is beautiful (album)

Mala – Mala in Cuba (album)

Spiritualized – »Life is a problem« (låt)

Elis Regina ‎– Samba, Eu Canto Assim (återutgivning)

Actress – R.I.P. (album)

Sun Araw & M. Geddes Gengras Meet The Congos – Icon Give Thank (album) samt Icon eye (dokumentär)

Batida – Batida (album)

Diskoteket – Det ska se ut som slutet (album)

Julia Holter – Ekstasis (album)

Bill Fay – Life is people (album)

Grillat & Grändy – Gendish & Gäris (album)

Bodil Malmsten – Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag (bok)

Nite Jewel – »One second of love« (låt)

Haleek Maul – Oxyconteen (album)

Maya Jane Coles – DJ-Kicks (mixalbum)

OFF! – Off! (album)

The Lijadu Sisters – Afro-Beat Soul Sisters (återutgivning)

Bobby Womack – The Bravest man in the universe (album)

Angel Haze – »Cleaning out my closet« (text/låt)

Dusk + Blackdown – »Dasaflex« (låt)

Pole – Waldgeschichten 3 (EP)

Ben Frost live på Unsound-festivalen, Krakow.

Wild Nothing – Nocturne (album)

Raime – Quarter Turns Over A Living Line (album)

Sierra Leone’s Refugee All Stars – Radio Salone (album)

Kumbia Queers, live på Södra Teatern, Stockholm.

Nas – Life is good (album)

Death Grips – The money store (album)

Inspelad mellan 1978-2001  och utgiven i år på Ideologic Organ Imprint – i sig en kvalitetssäkring. Akos Rozmann var en ungersk-svensk kompositör som dödförklarade den instrumentala musiken. Lite drastiskt kan tyckas, men tack vare den inställningen skapade han vansinnigt vacker och stundtals obehaglig musik. Under många år jobbade han en i kyrka som organist. Om nätterna satt han uppe  och förberedde  12 Stationer VI. Han inspirerades av de ljud som han tyckte sig höra om kyrkonätterna och var starkt influerad av tibetansk religion. En av de mest fascinerande skivor jag någonsin har hört.

»During his lifetime he never sought, nor did he win any mentionable recognition,« Lindström continues. »As a true modernist, he didn’t compose with an audience or the critics in mind. His mission was to compose for the future. It was his conviction that the mystical energy for compositional work should derive straight from God.«

Mats Lindström i konvoluttexten.

Julia Holter – Ekstasis
En perfekt blandning av icke konventionell popmusik och folkpop.

Laurel Halo – Quarantine
På sin debut skiter Laurel Halo fullständigt i vad som förväntas av henne och gör ett album med rösten vansinnigt långt fram  i ljudbilden och helt utan effekter.

Sten Sandell – Music Inside the Language
En tre timmar lång trippel-cd där en av skivorna består av ett 57 minuter långt dronestycke. De resterande delarna består av improviserad musik med röster, cello, bas, gitarr, piano och elektronik samt texter av bland andra Willy Kyrklund.

Years On Earth – The Structure of Chance
En dubbelvinyl släppt på Vinyl On Demand. Years On Earth släppte tre kassetter i början av 1980-talet och bestod av Bob Roke och Mebz, två unga killar från Northampton som var inspirerade av Radiophonic’s och popmusik. Experimentell nedtonad popmusik med vissa inslag av soulmusik. Years On Earth släppte sedermera ett par soloskivor (det är bara att börja gräva). Vinyl On Demand borde för övrigt få något slags pris för sitt grävande inom elektronisk musik – deras meritlista är lång.

Dean Blunt & Inga Copeland – Black Is Beautiful
En gång i tiden var jag skeptisk till Hype Williams, men jag älskar dem numera.

Andy Stott – Luxury Problems
Den är inte lika mörk och bråkig som hans senaste tolvor, som var däruppe med Demdike Stares släpp. Men jag älskar Luxury Problems. Andy Stott tar hjälp av sin gamla pianolärarinna på sång och gör en Laruel Halo.

http://www.youtube.com/watch?v=Ff4y_7KqFec

Paul Buchanan – Mid Air
Den gamla The Blue Nile-sångaren släpper en avskalad skiva med pianoballader. Klart man älskar den.

Gareth Williams & Mary Currie – Flaming Tunes
Gud så vacker skiva!

Actress – R.I.P.
Mer Boards Of Canada än dubstep.

Sun Araw & M. Geddes Gengras Meet The Congos – Icon Give Thank
Ett lysande samarbete.

http://www.youtube.com/watch?v=Oox_24v3B0c

Chromatics – Kill For Love
Det är drygt sex år sedan jag hörde Chromatics och Johnny Jewels projekt för första gången, jag älskade dem men trodde att de snart skulle vara irrelevanta. Jag hade fel.

The Shadow Ring – Remains Unchanged
Jag missade detta förtjusande brittiska band när det begav sig på 90-talet men har tagit igen den missen. Remains Unchanged är en dubbelvinyl som samlar outgivet material och är en bra introduktion till ett stycke galna britter som låter som ett packat Maher Shalal Hash Baz frontat av Mark E. Smith. Jag kan inte förklara hur mycket jag älskar dem.

Deux Filles – Double Happiness/ Silence & Wisdom
Deux Filles bestod av Simon Turner och Colin Tucker. De klädde ut sig till kvinnorna Gemini Forque och Claudine Coule och släppte två album under 80-talet, med tanken att göra vacker och känslig musik, inspirerad av litteratur. Med detta följer även en lång historia som du kan läsa här.

Raime – Quarter Turns Over a Living Line
Extremt slö dansmusik gjord med mestadels icke elektroniska instrument.

Silent Servant – Negative Fascination
Den manliga halvan av vad som förut utgjorde ena delen av Tropic of Cancer; någon slags mörk techno besläktad med Raime.

Touch. 30 Years and Counting 
En av världens bästa skivetiketter firar trettio år med en samling med ny musik av artister som Fennesz, Jana Winderen, Chris Watson, ELEH, Philip Jeck och Bruce Gilbert. Så löjligt bra.

Simon Scott – Below Sea Level
Den gamla Slowdivetrummisens kanske bästa skiva hittills.

Kane Ikin – Sublunar
Ena halvan av Solo Andata släpper en mycket fin ambienttechnodubhistoria.

Dan Fröberg & Alexandra E. Lindh – Tingens Vilja
Field recordings och allmänt vackert kaos.

Iain Sinclair – Stone Tape Shuffle
En fantastisk lyckad skiva bestående av ambient poesi, gamla och nya uppläsningar och ljud.

Robert Turman – Flux
Robert Turmans debutsalbum från 1981 är en mycket stillsam historia och inte alls likt det han gjorde ihop med Boyd Rice i NON. Piano, trummaskin, calimba och tape-loopar.

Lonnie Holley – Just Before Music
Lonnie Holley har varit verksam som konstnär i drygt trettio år. Det här är den första musiken som han släpper, utgiven på Dust To Digital. Lonnie låter ibland som en wailande Arthur Russell, musiken består enbart av keyboard och tumpiano (tror jag). Den tretton minuter långa »The End of the Film Era« handlar om hur mycket Lonnie hatar digitalfilm och den digitala tidsåldern.

Aki Onda – Cassette Memories Vol.3: South of the Border
Volym 3 av Aki Ondas kassett-minnen utspelar sig i Mexiko. Hans pappa tävlade för Japan i ishockey i Mexiko 1968. Aki hade sett Super 8-filmer och fotografier av Mexiko under sin uppväxt och reste till landet 2005. Med sig hade han tre kassettbandspelare. Av de inspelningarna skapade han Cassette Memories Vol.3: South of the Border. En skock läskiga fåglar, ljudet av en sandstorm och en orkester som spelar i bakgrunden. Albumet består av fem spår på runt en timme, den bör avnjutas i helhet för full effekt.

Shackleton – Music For the Quiet Hour/The Drawbar Organ
Han fortsätter att göra relevant och egen musik – en av de bästa.

Zeon Light Kassett
Joakim Granlund har med sin Växjö-baserade kassettetikett släppt löjligt mycket bra musik.

Prix Italia – The Prix Italia and Radiophonic Experimentation
En box med sex skivor med italiensk experimentell ljudteater och elektroakustisk musik från 1961-1981, samt en matig bok som är på både engelska och italienska. Ett måste om du gillar Sten Sandells Music Inside the Language och 12 Stationer VI.

Annat bra: 

Laurie Spiegel The Expanding Universe, Tim Hecker & Daniel Lopatin Instrumental Tourist, Dariush Dolat-Shahi Electronic Music, Tar and Sehtar, Woo It’s Cosy Inside, Mad Music Inc, Lee Gamble, det mesta som släpptes på PAN, Elodie Lauten Piano Works Revisited och The Death of Don Juan, The Cleaners From Venus Box Set Vol.1, Sensations’ Fix Music Is Painting In the Air 1974-1977 (Franco Falsini), SeekersInternational The Call From Below.

Madalyn Merkey Scent, Holly Herndon, Monopoly Child Star Searchers, Dolphins Into the Future Canto Arquipélago, Sternpost och Jonas Fusts singlar, Konx-Om-Pax Regional Surrealism (Tom Scholefield som är mest känd för att göra videos och omslag till bland andra Oneohtrix Point Never), Mogwai, Kuedo, Jamie Lidell, Rustie, King Midas Sound, Martyn, Lone, Ruff Sqwad White Label Classics, Lightships Electric Cables, The Sea and Cake Runner, Cloisters ST, Cults Percussion Ensemble, These Trails, Brian Eno Lux, Kindness World, You Need a Change of Mind, Karen Dalton 1966, Orcas ambientpopskiva, The Sight Below live Landet, Stockholm.

Läsning: 

Lars Norén Filosofins natt. Den liknar inget annat som jag har läst. Göran Sonnevi Bok utan namn, I Hear a New World (där jag själv medverkar och framförallt för att det finns mycket musik att upptäcka i den), Bodil Malmstens Så gör jag (för att Bodil är Bodil och jag älskar Bodil). Julian Barnes The Sense of an Ending, Richard Fords Canada och Stig Larssons Känslan av att det håller på ta slut.  Han har sagt många fullständigt idiotiska saker nyligen och förr, men läsvärd bok.

Stunder av sorg och uppgivenhet blir min egen spegelbild, en reflektion av en känsla jag kan förhålla mig till och aktivt väljer att stanna och frottera mig i. Den melankoliska stämningen är min vardag, den utgör min rytm som jag bygger mitt liv kring. En fiktiv mur utan en grund att vila på redo att rämna vilken dag som helst. Befolkade av mediokra skalgubbar befriade från värme och humor och drivna av rädslan att göra fel.

I periferin av detta uselhetens landskap driver jag runt, frånkopplad från det som en gång skapade mig. Foglig och anpassningsbar lyder jag lagen om människans egen otillräcklighet och med kirurgisk precision befriar jag hen från dess värdighet och rätten att få vara sin egen. Längtan efter det som aldrig skedde, stunderna, händelserna som utspelar sig i dagdrömmarnas rike präglar och styr dagarna där den verkliga tiden står stilla utan någon som helst ambition att röra sig framåt.

Det är en organisk del av en industri men strävar efter att bygga en karaktär som flyter ovanpå alla rörelser. Om hen någonsin existerat har hen offrats på girighetens altare. Inte ens den vackraste bomull i världen kan maskera skönhetsfelen längre.

Denna konservativa charad är vad som återstår, det enda jag behärskar och den värld jag valt att leva i. En perverterad värld skapad av ofullbordade drömmar och rädslan att vara den du önskar. Punkten där smärtan möter kärleken och återförenas kan inte nås från denna plats. Här är jag skyddad från känslorna som skapade och förlöste mig. Vi dansar inte här, vi gör precis det som behövs, aldrig mer, men oftast mindre.

Här fruktar vi inte döden, vi inväntar den, ty våra liv var ett nödvändigt ont. Vår existens motiveras av statistiken som måste rapporteras, ty vår samtid måste uppnå en adekvat befolkningssiffra. Drömmen om att skapa magi av varje sekund mynnade ut i en tillvaro befriad från allt som kan aspirera på att vara vackert och magiskt.

1. Rip from Twin Peaks One Armed Man – Fire walk with me
2. Raime – Your cast will tire
3. Eraserhead Soundtrack – In heaven (Lady in radiator song)
4. Demdike Stare – Matildas dream
5. Andy Stott – Numb
6. Lee Gamble – Digibeth
7. Various Artist – 8.5

”It’s the most objective industry in the world – if your numbers stink you’re out, if your numbers are good you get more money. It’s the most darwinian, it’s beautiful, it’s brutal… it works.”, Jim Cramer i dokumentären ”Betting on the market”, 1997.

2011 är ett av de mörkaste börsåren i Sverige sedan 1980-talet. Den positiva trend som präglade Stockholmsbörsen 2010 stannades upp av oron i Grekland och att USA fick sin kreditvärdighet sänkt i slutet på sommaren. Raset fortsatte med krisen i Europa. Men den ekonomiska utvecklingen har inte varit lika skakig, vi har inte sett stora effekter – än. Det sade ekonomen Claes Hemberg på Avanza bank i SVT:s Rapport nyligen.

Vill man följa marknaden och hur absurd den framstår ska man titta på CNBC. Under året har jag gång på gång fastnat framför den amerikanska tv-kanalen. Program som Worldwide exchange, Squawk on the Street och Power lunch förser tittarna med en flod av information om börshandeln världen över och på Wall Street. Affärsnyheter varvas med marknadsanalyser och de senaste ryktena från aktievärlden. Rutan blinkar av siffror, grafer och kurser och allt är intensivt och uppskruvat från det att handeln startar tills New York-börsens stängning.

Jag kan i stort sett ingenting om aktiehandel och fondsparande. Men det krävs ingen förkunskap för att man ska tycka att CNBC är underhållande. Pulsen och hetsen på marknaden går genom rutan, det är en berg- och dalbana i psykologi och nerviga utspel. Programledarna och experternas entusiasm är stor och allt är spännande utan att man riktigt vet vad som pågår. Kanske för att det som visas känns overkligt och fiktivt. Ekonomi som livesänd fars.

Av programledarna är Jim Cramer min favorit. Sedan 2005 leder han Mad money, ett program där han ger tittarna tips och råd om vilka fonder och aktier de ska satsa på. Med ett gäng knappar kopplade till olika ljudeffekter, som ”sell sell sell”, ”shot-gun”, ”ka-ching!” och ”buy buy buy”, illustrerar han vad småspararna bör göra. Amazon går upp, Netflix är skakigt. Investera i jordbruksindustrin!

Jim Cramer bubblar, älskar varenda minut, oavsett hur skakig börsdagen inletts, pratar forcerat och saliverar nästan. Han hetsar upp sig när han siar om framtiden. Han blir närmast manisk när han tar upp sin regel nummer ett för att bli en framgångsrik investerare: ”You need to have conviction! You have to believe in something!”. I ett program tidigare i år spår han att den globala matbristen är en ”money making trend” som kommer att vara värd att satsa på i åratal framöver (tråkigt för världen men ett problem som generar många aktielösningar, är resonemanget).

Det är en tv-show såklart med en excentriker som får spexa utanför den stela finansramen, något som lättar upp mellan de krassa börsrapporterna. Ett arrangerat spektakel i många färger. Men då Jim Cramer befinner sig i en värld där informationen om vad som verkligen pågår inte är direkt lätt att nå, blir han ett förkroppsligande av gränslösheten och roffarmentaliteten på platser som Wall Street. Han är vulgärkapitalismen personifierad. Ingen som ser honom kan säga något annat. Han är en risktagare som vilken annan börsman som helst, med en övertro på sin egen förmåga. Men han är så yvig med sina maner och utspel att man måste älska honom. Han är helt transparent, ett spektakel lika okontrollerat och opålitligt som marknaden själv.

Jim Cramer har varit verksam i aktiebranschen sedan mitten av 80-talet. 1987 startade han sin egen hedgefond ”Cramer & Co” (hade Kramer i Seinfeld varit börsmäklare hade han givetvis döpt sin verksamhet till det) som hade en lysande utveckling ändra fram tills att han lät en kollega ta över den 2001 (affärsidén med hedgefonder är just att de alltid ska ge positiv avkastning oavsett hur det går på börsen.)

Men i branschen är Jim också känd för sina osäkra och ofta helt felaktiga råd. I mars 2008 försäkrade han i sitt program att investmentbanken Bear Stearns inte hade några som helst ekonomiska problem och att spararna borde göra allt annat än att sälja sina andelar i företaget. Strax därpå kollapsade banken och såldes till konkurrenten JP Morgan, vilket blev ett förspel till härdsmältan på Wall Street några månader senare.

Jon Stewart var inte sen att ge sin briljanta version av det hela i The Daily Show.

I en av årets bästa filmer, den prisade dokumentären ”Inside job” (släppt i USA 2010), ges bakgrunden till finanskraschen i USA 2008 och resultatet av den. Slutsatsen är nedslående, förutom att tiotusentals amerikanska arbetare blev av med sina jobb eller fick lämna sina hem, har flera av de ansvariga bakom krisen i dag höga tjänster inom Obamaadministrationen. Bankerna är större och mäktigare än någonsin, marknaden fortfarande oreglerad och ekonomi som vetenskap inom den akademiska världen genomkorrumperad.

Men innan dess lyckas regissören Charles Ferguson pressa kostymerna och dyrka upp dem en efter en. Dramaturgin är bländande och Matt Damon perfekt som berättarröst. Att se politiska rådgivare och ekonomer tappa fattningen är en liten seger. Att se dem sväva på målet eller be att kameran ska stängas är ett inre rus. En liten euforisk känsla ungefär liknande den som Wikileaks första avslöjanden framkallade, av att makten och marknaden är ändliga. Att den går att sätta i gungning, om än en liten sådan.
Att det trots allt finns en chans till något annat än det vi har nu.

http://www.youtube.com/watch?v=Gz6r-MHiC24

Andra saker som gav hopp under 2011, i bokstavsordning.

Africa Hitech – 93 Million Miles (album)

AraabMUZIK – Electronic dream (Album)

Ayshay – WarnU (EP)

[soundcloud]http://soundcloud.com/tri_angle_records/ayshay-warn-u-nguzunguzu-remix[/soundcloud]
Bill Callahan – America (låt)

British Sea Power – Valhalla Dancehall (Album)

Bvdub – Tribes at the temple of silence (Album)

Death Grips – Exmilitary (Album)

Demdike Stare – Tryptych (Trippelalbum)

Destroyer – Kaputt (Låt)

Eleanor Coppola, Circle of memory, utställning på Fotografiska i Stockholm.

Foto: Fotografiska muséet

Emeli Sandé – Heaven (Låt)

Floating Points – Sais (Låt/Video)

http://vimeo.com/1344084

Future Islands – On the water (Album)

http://www.youtube.com/watch?v=DQyjnQ4nck0

Gnucci Banana – Famalam jam (Låt)

Good Sport – And now we are talking (EP)

http://www.youtube.com/watch?v=nAOA5kGln1w

Grace Jones – Hurricane dub (Album)

Holy Other – With U (EP)

Invasionen – Norrsken (Låt)


Ison & Fille – Epilog – För evigt (Låt)

J. Cole – Lost ones (Låt)

John Maus – We must become the pitiless censors of ourselves (Album)

Jonathan Johansson – Centrum (Låt)

King Creosote & Jon Hopkins – Diamond mine (Album)

King Krule – The noose of Jah City (Låt)

Laurel Halo – Hour logic (EP)

Maria Minerva – Cabaret Cixous (Album)

ModernismuseuM/MMegaplekz (Samling)

Mohammed Ali – Kan någon ringa (112) (låt)

Nicolas Jaar – Space is only noise (Album)

Nina B – The Bo$$tress 2 (B*tch I’m Back) (Mixtape)

PJ Harvey – Let England shake (Album)

Peaking Lights – 936 (Album)

http://www.youtube.com/watch?v=I_XADY0R7k0

Rihanna – We found love (Låt)


Roll the dice – In dust (album)

The Sea and Cake – The Moonligt butterfly (Album)

Solla Solla: Maestro Ilaiyaraaja And The Electronic Pop Sound Of Kollywood 1977-1983 Vol. 1+2 (Samling)

Shlohmo – Bad vibes (Album)

Sun Araw – Ancient romans (Album)

Surgeon – Breaking the frame (Album)

Terius Nash – 1977 (Album)

http://www.youtube.com/watch?v=WldUDc_pXMM

Thai? Dai! – The heavier side of the Lukthung Underground (Samling)

Tinariwen – Tenere taqqim tossam (Four Tet-remix)

[soundcloud]http://soundcloud.com/four-tet/tinariwen-tenere-taqqim-tossam[/soundcloud]

Walls – Coracle (Album)

http://www.youtube.com/watch?v=fSj_JChjQi4

Wire – Red barked tree (Album)

Den bästa klubbmusiken de senaste åren, som allt som oftast kommit från Storbritannien, har varken ansikte eller röst – precis som de mer eller mindre maskerade ungdomar som gick bärsärk i London i somras. Burial har hemlig identitet. SBTRKT har masker. Zomby och Joy O maskerar sig. På en klubbspelning med Zomby visste arrangören inte om han skulle genomföra giget eftersom ingen visste hur han såg ut och om han var på plats. Vet ni hur Pinch ser ut? Benga? Shackleton? Actress? Antagligen inte. Inte ens Jamie xx är ett speciellt känt ansikte. Likt Banksy och andra gatukonstnärers ljusskygga verksamheter verkar de här artisterna trivas bäst med att förbli utanför rampljuset.

Utseende, etnicitet, ålder, kön och så vidare – inget av detta hörs heller direkt i denna musik. Är Kode9 svart eller vit? Ikonika, är det en man eller kvinna? Kommer Jacques Greene från Kanada eller Australien? Bryter Blawan på jafaican eller cockney? Är Floating Points 20 eller 40 år? Svaren på dessa och liknande spörsmål är av mindre intresse och hörs heller knappast i musiken.

Det är något befriande och väldigt sympatiskt med detta att musiken är i centrum, att det inte handlar om personerna bakom den. Att den oftast är instrumental, utan vers och refräng, gör att man inte heller kan tala om ”sånger” eller ens ”låtar” – det rör sig i första hand om ljud och rytmer. Och bas. Mycket bas. Ju djupare desto bättre. Därför kallas denna musik nuförtiden oftast kort och gott för bass. Men grunderna är lätta att identifiera: house, techno, dub, allt oftare r’n’b.

Den bästa och mest progressiva dansmusiken av idag är ett långfinger mot likriktning och konformism, mot kommersialism och den Minsta Gemensamma Nämnaren som vi alla förväntas samla oss kring. Därmed är den också djupt humanistisk; den tror på människan, hennes unika individualitet och möjligheter att skapa utifrån sitt eget sinne. Och, inte minst, den är i högsta grad avant garde – lite före eller snarare bredvid sin tid. Den här musiken ska inte gå att småprata med dina kollegor om i fikarummet, inte visas upp på prime time i tv eller spelas högt i samma rum som små barn. Det är emot dess natur. Den ska inte vara lättuggad, den måste bränna till lite. Den går ofta, ärligt talat, knappt att dansa till. Det är snarare musik för hörlurarna, på alldeles för hög volym.

Längst fram i ledet 2011 var för mig ett skivbolag i Manchester som kallar sig Modern Love, som drivs av eldsjälarna bakom Boomkat och har funnits i flera år. Under året har de gett ut en samlingsskiva med Demdike Stares imponerande EP-trilogi från i fjol, två EP:s med Miles (från Demdike Stare) och G.H. och, framför allt, två minialbum med Andy Stott: ”Passed me by” och ”We stay together”. Båda är utgångna på vinyl men har slagits ihop i en behändig cd-utgåva. I skrivande stund släpper Modern Love också en dubbeltolva med Demdike Stare, ”Elemental”, för det facila priset 35 pund. Men så verkar det också vara mer av ett konstverk än en vanlig skiva.

Demdike Stare – Bardo thodol

G.H. – Earth

Miles – Lustre

Andy Stotts tidigare skivor har haft ett mer typiskt deep house-sound, men med årets släpp har han rört sig mot en musik som är råare, långsammare, mer industriell och experimentell. Definitivt mer originell. En del skulle kalla musiken världsfrånvänd eller mörk, kanske till och med sjuk (i motsats till frisk). Men man kan lika gärna se den som spännande och spirituell. Hur man tar in och reagerar på musik är ju högst individuellt. På Discogs kan man till exempel läsa i en kommentar:

”I never write these things, always feel a bit sickly but this time it’s different. If Andy Stott actually ever reads i just want him to know, through some dark days and hard times, through the hard slog that can be life i have found his music an elixir, an antidote to the heart ache of growing older and losing loved ones.”

De bestående minnena från 2011 ur ett allmänmänskligt perspektiv är från en orolig värld: från revolutionerna i Nordafrika till kärnkraftskatastrofen i Fukushima till upploppen i England till massmordet i Oslo till den ekonomiska krisen i USA och Europa till ett allt mer konkret klimathot och, i vårt eget land, missförhållanden i äldrevården och en havererad opposition. I Sverige är ungdomsarbetslösheten 35% och i länder som Irland har självmordsstatistiken ökat med 24% på ett år (Agenda 20/11). Även om du själv har det bra är det högst konkreta problem som borde angå oss alla. En annan värld är möjlig.

Andy Stotts avgrundsdjupa beats är ett soundtrack till denna kaotiska värld. Det är som jag ser det därför inte alls världsfrånvänd musik. Tvärtom, den är snarare ”världstillvänd”. Man kan också vända på resonemanget och fråga sig: vad finns det egentligen för egenvärde i att passa in?

Andy Stott – Dark times

Andy Stott – Bad wires

Det släpps förstås mängder med fantastisk musik under ett år. Men Andy Stott har det skrivits förvånansvärt lite om, inte minst i Sverige (Demdike Stare har nämnts på denna sajt några gånger tidigare). Det är synd, för det här är sannerligen musik som bränner till. Se det som en garant för att han aldrig kommer att sitta och flina i Skavlans intervjustol.

Jag gjorde också en mix med några andra mer eller mindre progressiva rytmer och ljud under 2011. Den blev lite för lång kanske, men hey, ett år kräver sitt utrymme och dessutom är det den enda mixen jag gjort i år (hela spellistan finns här).

[soundcloud]http://soundcloud.com/uddling/progressiv-rock-2011[/soundcloud]

Utöver mixen vill jag också lyfta fram lite annan kanske något mer konventionell men likväl drabbande musik från året som gått: The Wild Swans, Pure x ”You’re in it now EP”, Girls ”Alex”, Kanyes ”Mama’s boyfriend”, King Creosote & Jon Hopkins ”Bubble”, Thurston Moore, Mattias Alkberg, hur von Trier använder Wagners overtyr till Tristan och Isolde i ”Melancholia”, Michael Kiwanukas röst, Spectrals ”Big baby”, Cass McCombs ”County line”, samtliga versioner av The Beach Boys ”Surf’s up” på ”The smile sessions”, ”Jean 1″, My Morning Jacket, Nguzunguzu fulländade r’n’b-mix ”The perfect lullaby”, Anna von Hausswolffs ”On a good day”, Dreamers of the Ghettos ”Phone call”, Kurt Vile, Drop Out Orchestras boogiedisco-version av The Style Councils ”The promised land”, James Blakes ”The Wilhelm scream” på Södra teatern, Anna Järvinen, Alex Turners soundtack till ”Submarine”, Paul McCartney på Globen, Erik de Vahls ”Red sleeping beauty”, Let’s Wrestle, Ducktails ”Killin’ the vibe”, Bon Ivers ”Holocene” och när First Aid Kit sjöng ”Dancing barefoot” för en tårögd Patti Smith…

Men jag vill inte lämna er helt i sticket. Så jag lånade den här av Hanna, bara som en förevändning för att ytterligare en gång mästra er i vad som är den här veckans bästa kultur. Och förstås, bara för att mitt grandiosa ego inte tvivlar på att ni verkligen, verkligen vill veta:

Jag längtar efter:
Vitt bröd stekt i smör. Att läsa My rugged 211. Att vakna med någon utan att det känns som att insidan av bröstet har fyllts av gammal, hård asfalt.  En  publicering. Att bli klar med listan över årets bästa musik. Framtiden.

Jag är ledsen över:
Att inte tillräckligt många laddat ned den här. Att jag inte säger det jag vill säga (det går väldigt många ord på att berätta sådant jag inte vill säga eller redan har sagt). Att jag tvivlar för mycket på personer som jag inte borde tvivla på. Min OCD, numera ett avlägset spöke som rasslar i mörkret. Att jag inte vågar gå själv om nätterna. En person som nog försvinner snart.

Jag äter helst:
Vinäger, friterad fisk och potatis i påse.

Jag ser fram emot med skräckblandad förtjusning:
När jag slutar att skriva.

Det finaste jag vet är:
Jag försöker undvika det ordet. Idag: Ennio Morricone – Amore come dolore (Needs Remix). Jag vet inte annars. Jag tycker om min familj och mina vänner, min garderob och musiken. Jag är en enkel man på så sätt.

Jag läser:
Inger Christensens ”Azorno”, The Clash-biografin, Martina Bonniers ”Obssession” och – ursäkta den här lätta – Tomas Tranströmers ”Samlade dikter”. Det var den första diktsamling jag fick, av mamma efter en bokrea. Och tidningar om arkitektur av den enkla anledningen att jag inte kan något alls om arkitektur. Jag läser alltid tre, fyra böcker samtidigt. Det går förstås hysteriskt långsamt.

Jag är galet stressad över:
Att ni inte älskar mig. Att jag inte visar mina närmaste att jag älskar dem tillräckligt. Samt – frågan om jag har ärvt min pappas anlag för tandlossning och stora hattar eller inte.

Jag lyssnar helst på:
Stress ”Tysta ner”, Sylvesters” I (who have nothing)”, ”a Northern Soul reworking of 5.30 Plane by The Supremes, sung by Jean Terrell and taken from the 1972 LP The Supremes Produced And Arranged By Jimmy Webb”, Demdike Stare, ”White Nile” med Phil Cohran, ASAP Rocky-mixtapet, remixalbumet av King Midas Sound, Sepalcure-albumet, R&S-samlingen och, fortfarande, exakt allting med Rhythm & Sound.

Jag drömmer om:

Det helt ärliga svaret? Bara att bli en lite bättre journalist. Och, möjligen, älskare.

Jag blir nostalgisk av:
SMS som du tror att jag har raderat.

9. John 2 by whitelabelstolenvoices

Demdike Stare – Violetta from The Wire Magazine on Vimeo.