K.A The rugged man

Att resa sig upp och gå, att upptäcka att han varken vill vara en del av någonting eller förstår vad de pratar om. Så känner K.A the rugged man känner inför den så kallade “populärkulturella debatten”. Måste han ha en åsikt om det här? Förväntas även han vilja att musikjournalistiken ska gå samma väg som litteraturkritiken? Som teaterkritiken? Eller bara tills han blir en Cordelia Edwall med lite bättre spåkhantering? Nä nä nä.

K.A the rugged man har mycket gemensamt med sin kollega R.A The Rugged man. Som intresset för film (en dag ska K.A göra filmkarriär precis som R.A, han har ju redan varit med och skrivit skräckkomedin ”Bad biology”).

K.A får inte det han vill ha, han tar det han vill ha. Han är inspirationskälla för tidningen Manzine. Han har houselåtarna din mamma varnade dig för. Hans tvättråd är på japanska.

“Som Oscar Wilde visste så är problemet med att vilja vara modern att man så lätt blir omodern. Ett uttryck som ”kanonbra” används numera bara av folk över 40 år. Kan man fortfarande säga ”Bulle” när man vill ha en taxi och inte ett bakverk?”

Det är kanske ett omodernt förhållningssätt men han tror fortfarande mycket på moderniteten. Det finns ord för sådant: modernist eller hipster. Två sidor av samma sak, fail you om du bara tänker neonglasögon. Men han vill lugna Cordelia: “kanonbra” är ett fint uttryck, dansmusik stavas fortfarande D.I.S.C.O och borgerlig zzzz-kultur är fortfarande the shit.

The modernist is revolutionary as opposed to reactionary, and his movement is a direct consequence of his striving for the future. Modernism is therefore a passion guerrilla in an era of mediocrity and corporate lies.
- Kiko Amat.

Stanna ett tag vid ordet modernt: det bästa ord han vet. Det som är verkligt modernt sker alltid smått, det är en berättelse som bara syns om man kisar. En ring i örat eller ett Angel Haze-mixtape. Eller en berättelse som bara blir synlig för den som letar utanför citykärnan. För den som inte tror att kulturen börjar och slutar med Thielska galleriets öppetider. För den som är rugged på riktigt (i en White mountaineering-tischa).

Det är inte upplösningen han räds, det är bara förlusten av begrepp som ”kvalitet” till förmån för ett ständigt småkacklande. Musikjournalistik är fortfarande den enda kritik som är bättre än kulturen den bevakar och det får gärna stanna så, vi får gärna låta bli att spärra in den på kultursidorna. Så tänker K.A the rugged man, fortfarande nere med den sanna skiten.

Han tänker att popmusiken är privat. Det är närmare 30 grader i solen i Antwerpen (K.A är en världsmedborgare) och hamnens plåtstycken blir heta som blåslampor. Alldeles runt hörnet till kuststadens hamn finns ett Red light district.

Den fyndiga reklambyrån som förlagt sitt kontor precis vid entren till den rödbelysta gatan har två pilar inskrivna på fönstret. Den ena pilen pekar mot entredörren till byrån: “Creative jobs” står det på den. Den andra pilen pekar mot klasarna av män som vandrar upp och ned längst vägen: “Blow jobs”.

På dagarna spelar vår hjälte Rose Laurens American Love.
Rose, född i Frankrike, sjunger “I know that where you go I would be cast away”. Arrangemanget smiter åt om kroppen: det står vid entren till klubben och väntar på alla drömmar som ska slå in där inne (Rose är annars mest känd för singeln “Africa”).

“American love” finns med på samlingen Horse meat disco vol III som lyckas med att – utöver att ha ett helt swag namn – förklara exakt vad det är som gör disco till världens bästa musik, vad det är som gör den till det bästa han vet. Konvoluttexten är skriven av en DJ och producent som heter Daniel Wang.

“At least we learned to dance. You have to grant us that. We are good dancers,” he said. “And what,” said Sutherland, “is more important in life than that? Nothing.”

Och vänner och fiender – K.A The rugged man kan dansa! Ändå är han alltid ödmjuk och tar sig tid för de som inte är riktigt lika på som han själv. Ingenting stiger K.A åt huvudet.

Glöm inte heller berättelsen. Daniel Wang skriver så att tangenterna skälver. Wang gör det för att han tror på popmusikens förmåga att fullständigt förändra hans liv. Inte för att han sett ett samband han bara måste berätta om.

Han vill höra berättelserna en gång till. Han vill höra viskandet om hur en sång kan betyda allt.

Men det finns en annan anledning till att han inte vill se musikjournalistiken få en egen fackultet på universiteten: han har svårt ont i halsen hela tiden. Och den onda halsen får honom att prata med bara ena sidan av munnen. Det får honom att skämmas för sitt engelska uttal, halsbölden gör hans röst grötigare än vad den redan är.

Nästa mening bör ingen prata högt om.

Vänner och fiender: K.A the rugged man skäms för sin engelska. Det finns 160 högskolepoäng och ytterligare 20 som han borde ha tentat av. Ändå känns det som att det inte räcker till. Som att det finns en bildningsgryta någon glömde att doppa honom i som liten.

Han känner sig osäker, gamle K.A. För att han inte pratar lika bra engelska som alla andra i samma ålder (även fast chansen förstås hade varit större om han inte varit outtröttligt rastlös i skolan).

K.A the rugged mans släkt har alla kept it real: bara hårfrisörskor, taxichaufförer, lanthandlare, lastbilsförare. Rena drömmen för Svenskt Näringsliv.

Och så finns mamma som på något vänster lyckades börja jobba på en reklambyrå för många år sedan. Just det, och hennes ABF-kurser om kvällarna, den direkta anledningen till att han blev den förste i släkten att läsa på högskolan. Ej swag.

Det finns mycket attityd iK.A the rugged mans liv men när han inte håller någon i handen känns det som att han inte kan någonting. När han kom till Kungsholmens gymnasium som 15-åring – efter nio i Akalla – förvärrades känslan. Människor hade allt: studievanor och persikofärgad hy. Han hade mycket hårspray och Mike Skinners skor.

En människa gör sig till av två anledningar: för att hon vill komma någon annanstans och för att hon inte vill vara den hon är. För att det finns skam.

Så han har rest till Antwerpen. För att få vara ifred (det har varit en intensiv vår, han längtar tystnaden, han behöver inte Stockholm, K.A The rugged man behöver ingen alls).

Ögonen är stora som fotbollar vid skyltfönstret till Het modepalats 17. Andra dagen han är där ler personalen. Tredje dagen hälsar de med en glad uppsyn.

Ibland när han ser sig själv i spegeln är det här vad han ser: Ful och obildad. Han sveper in det i 66 procent bomull och 34 procent rayon. En jävla slampa med Evelyn “Champagne” Kings ”Teenager”under armen.

Popmusiken hör inte till akademin: den hör till den som drömmer sig någon annanstans.

Olof Palme sade en gång, i talet “Utbildning och familjepolitik” att ”utbildningsväsendets reformering är det närmaste årtiondets viktigaste reformuppgift”. Men bildning finns inte bara i en bok, den ärvs precis som pengar och somarstugor. Den skär genom världen. och skiljer på människor. Olof Palme visste också att brist på självförtroende så ofta grundade sig i denna fras: “Jag kan ingenting”.

Timbros skribent Roland Poirer Martinson skrev – appropå S-ledaren Håkan Juholts brist på högskolebildning – såhär:

”Det finns en tid i livet då vi är både tillräckligt intellektuellt mogna för att kunna omfatta komplicerade resonemang och samtidigt tillräckligt intellektuellt rörliga för att ta intryck av motsatta övertygelser. Sedan tänker vi inte nytt längre, vi utmanar inte oss själva”.

Det är lätt att sparka nedåt. Att viskande peka på att du där borta du kan ingenting.

K.A the rugged man vet att för den som inte ärver är varje kunskapsområde ett slagfält. Det är därför han aggressivt vill försvara kunskapen och samtidigt  förneka att han har den.
Istället: hans vetskap om att han inte talar tillräckligt bra engelska.

Det var just den känslan av att inte duga som gjorde att han började att använda ordet modernist. Och hade han inte blivit det hade han druckit för mycket istället. Då hade han kanske aldrig lärt sig att säga nej. Ibland är världen precis så enkel.

Det var nog bara det som han ville säga. Han kan kanske inte så mycket, han kanske rullar för mycket på bokstäverna när han pratar engelska, men han kan sin Angel Haze. Han kan sin Theadora Ifudu och Alice Munro. Han älskar sina vänner som står ut med honom. The show goes on.

Det handlar fortfarande bara om att fylla hålen.

Kristofer Andersson

Publicerad torsdag, 21 juli, 2011 kl 15:19

Kommentera