Vi som aldrig sa bostadsrätt

”Det är givande att drivas av något annat än att vilja lyxrenovera sin bostadsrätt” sa Petter Wallenberg i Situation Stockholm för en tid sedan. Wallenberg har – för er som inte redan känner till namnet – återupplivat Leila K, startat tidningen Mums, medförfattat boken “Bögjävlar” , drivit ett antal klubbar and so on. Han vägrade också en gång att “slösa bort sin persikohy” på Stockholm och lämnade Sverige.

Det är viktigt att komma ihåg att det är personer som Wallenberg som driver kulturen framåt – i såväl Sverige som resten av världen. Åtminstone om vi med “kultur”syftar på böcker, musik, film och mode som inte nöjer sig med att vara bara just böcker, musik, film och mode.

“Hipsterdebatten” har ofta missat något grundläggande: att kulturen som kommer i dess moderna hjulspår präglas av stor begåvning. Om hipstern mestadels förknippas med musikbloggar, fine då – sedan musikbloggens genombrott har musiken blivit bättre än någonsin. Det gäller oavsett om den stavas R&B, post-dubstep, eller disco.

Den bästa musiken idag står betydligt friare från de ekonomiska instanser av neoliberalism som de flesta debattörer kedjat fast hipsterbegreppet i tidigare.

Det finns alltid något annat än American Apparell –  det fanns också alltid något annat än Carnaby street. Det handlar bara om att blåsa bort dammet som täcker sikten och om att aldrig acceptera skitkultur. Don’t let the surdegsbakare grind you down.

Kalla dig vad du vill: hipster, modernist, nörd, DIY – älskling vi bryr oss ändå egentligen inte. Bara du bryr dig. De där begreppen är ändå tyvärr oftast bara giltiga om du tillhör kategorin killar.

Det är möjligen inte “ball” att ha koll (åtminstone inte om man ser till den knullstatus kollen förväntas medföra)  - men för vissa av oss är det nödvändigt. Men det ska förstås kombineras med att inte vara en jävla douchebag. Den där kollen bör också kunna kombineras med att kunna problematisera samhällets grundläggande strukturer.

Vad är meningen med att vara en DJ om din könsanalys är fastspänd vid en transistorradio? Varför skriver du om musik om du aldrig lyssnat på någonting som inte är producerat i västvärlden? Om du aldrig reflekterat kring frågor om sexualitet, bör du då skriva om film (eller överhuvudtaget)? Well, I think not.

För en del är ovanstående frågor bara konstiga. Men klubbvärlden och musikvärlden hör inte till Stureplansgruppens bankgirokonto. Den hör till de progressiva och öppensinnade.

För några nätter sedan dansade jag till housemusik på en svartklubb en bit ut i en av Stockholms skogar till tidig morgon. Titeln på festen var Manifest. Det kanske är ett töntigt namn för den som ersatt hjärtat med en taktmix, men jag tycker det är väldigt lätt att älska. Det är lätt att älska sådant som strävar efter att betyda någonting.

All of my friends stick up their noses
Ask me where my money is
Where does it go once I’ve spent it?

But I don’t want to be how they want me to be
I don’t want to be how they want me to be.

Med ovanstånde sagt: som ni ser har vi gjort om TMA en smula. Sedan jag och Adrian grundade den här sajten har vi aldrig fått en krona för någonting. Vi gör fortfarande inte saker för att ta över världen. Ändå har vi publicerat långa och i flera fall djupt uppskattade texter om musiken, böckerna, kläderna och personerna som vi tycker om. Vi tänkte fortsätta göra det. Bara för att bra kultur förtjänar bra text och en riktig kontext.

I morgon torsdag börjar en liten tredagarsfestival i Slottsskogen, Göteborg till vår ära. Vi bjöd dit Prince.  Kom gärna förbi. Det är givande att drivas av något annat än att vilja lyxrenovera sin bostadsrätt.

Kristofer Andersson