Vår tids samtal

En parentes till min årstext. I ”Det målade rummet” från 1976 kommenterar Inger Christensen, aningen ofrivilligt, vår samtids samtal. Tanken jag orkar inte befinner sig ofta bara på en replängds avstånd.

Om ett land där Kylan och Mörkret slogs om vem som var starkast, medan invånarna sov. Inte tryggt, inte gott, inte den vanliga nattsömnen som tömmer kroppen på vemod och sorg, nej de sov i en sjuk och dödsliknande dvala, uppfyllda av all möjlig obestämbar saknad, så likgiltigt hur mycket de än åt aldrig blev mätta, och hur mycket de än visste aldrig blev klokare, och hur mycket de än älskade aldrig blev varmare. Så att de till sist slutade röra vid varandra, och använde all sin tid till att håna varandra, tills den siste som trodde att han visste något som helst lärde sig att hålla det för sig själv. Tills alla blev lika och skyfflade in maten i munnen i takt utan att se vad de åt. Utan att se. 

Kristofer Andersson