Vad är soul?

Vad är soul?

Den rockande advokaten Nicholas Ringskog Ferradas-Noli är ledsen över att soulmusiken försvunnit från radarn under 00-talet. Det är jag också – åtminstone om vi pratar om den breda musikjournalistiken.

Däremot har soulmusiken varit resonanslådan i mycket av den bästa musiken som gjordes under decenniet – från The Tough Alliance, över decenniets bästa skiva ”Happy People/U Saved Me”, till mycket av den bästa dubstepen.

Det här skrev jag i en kommentar till Nicholas för övrigt väldigt välskrivna inlägg. Det gjorde att jag hamnade i en  bra nattlig debatt med en vän om vad soulmusik var – och hur jag kunde hävda att dubstep och TTA hade något med genren att göra.

I en passus skrev jag att soul för mig personligen var lika mycket en ”attityd” som en genre. Det är naturligtvis något väldigt svävande och ett enkelt grepp – lite som att påstå att redaktörsskap är en livsstil. Det låter tufft att säga, helt enkelt.

Men det är väldigt enkelt och också djupt personligt: Jag var fjorton år 1999. Jag har ingen upplevelse av 1990-talet i sådana här sammanhang överhuvudtaget (fast jag köpte ett nummer av pop 1996. Tror de hade Björk på omslaget, stämmer?). Däremot ägnade jag en stor del av 00-talet till att samla soulsinglar. Och anledningen till att jag inte stannade vid, säg, ”Move on up” var The Tough Alliance.

Så enkelt är det – utan The Tough Alliance hade jag aldrig grävt mig ned bland deep soul, modern soul, southern soul, garage house, Detroit house och alla andra versioner av soul som finns. Deras debutalbum öppnade en hel värld av fransk universitetsteori, kläder, litteratur, Rozetta Johnson, och ”Ce Ce, Kevin, Vic”.

TTA hade i sin tur aldrig funnits utan tidningen Pop, The Style Council och Wu Tang Clan. Och därifrån är banden till ”klassisk” soulmusik (vad är det – någon kostympelle som är otrogen?) urstarka. Erik och Henning har gjort många sånger, och alla låter de som ZZ & The Companys ”Gettin Ready For The Getdown” i – just det – attityden (och för den delen även i melodibyggandet).

På annan plats i den här publikationen skriver Rickard Fredén om den skiva som är hans favorit från 2009:

”‘One of us’ är själfull i ordets mest meningsfulla betydelse; en soul som inte bara rymmer tro, hopp och kärlek utan – och kanske framför allt – tvivel och mörker.”

Skivan är gjord av dubstepartisten Kryptic Minds. Rubriken till artikeln är ”Årets rock 2009″. Den satte Richard själv för att rock i hans värld har väldigt lite med gitarrer att göra, utan med uttryck.

Nicholas är inne på samma sak:

Soul är, precis som country, låtar som man vet åtminstone handlar om något. Det är rakt på sak: han har lämnat mig, shit vilken ångest. Eller: jag ska lämna henne, shit vilken ångest. Eller: jag har betett mig som en idiot, jag är beredd att ta mitt straff, jag vet vad som väntar, men snälla säg det inte än, shit vilken ångest.

Och det må vara så att varken min vän eller Nicholas höll med mig om TTA/Dubstep-kopplingen. Men för den som sett BBC-dokumentären ”Soul Britannia” borde det framgå väldigt tydligt hur britterna (och därmed också svensk popmusik) ständigt skapat musik som vilar på deras urstarka Northern soul-tradition. Från The Action som inte kunde sjunga lika fint som sina amerikanska förebilder, till Lovers Rock (Mer om det på den här sajten senare), till Simple Minds, Tricky, 2-step och Dubstep.

Min vän svarade då att han ”bevakat brittisk undergroundmusik i tillräckligt många år för att veta att många av utövarna skiter i soulen.” Det må vara sant – men för att dra en bisarr liknelse (och jag insinuerar absolut ingenting med den) skulle Sverigedemokraternas väljare svara likadant på deras kopplingar till nazism – det innebär inte att de kopplingarna inte finns. Likadant med Vänsterpartiets väljarkår – att majoriteten inte kallar sig kommunister betyder inte att Vänsterpartiet inte vilar på den grunden. Det är trots allt väldigt sällan så att en kulturs utövare vet bäst – det är vårt jobb.

I artikeln ”A Paler shade of white: How indierock lost it soul” skriver New Yorkers Sasha Frere-Jones om hur amerikansk indierock totalt tappat kopplingen till soulmusiken. Sasha Frere-Jones begår många misstag i artikeln, men det största är att han tar till det väldigt romantiska och rasistiska argumentet med slavskeppen som grunden för all ”bra” popmusik:

”The cadence of African slave hollers shaped the rising and falling patterns of blues singing, but there is still debate about the origins of the genre’s basic chord structure—I-IV-V—and how that progression became associated with a singing style on plantations and in Southern prisons”.

Det är på grund av slarvpellar som Sasha Frere-Jones jag får problem när jag lägger fram mina resonemang – men jag har aldrig hävdat att ”soulmusiken är grunden till allt” – däremot att dess arv finns väldigt tydligt i mycket popmusik. Svårare än så är det inte.

Köper man att houseartisten Moodymann är beroende av soularvet (vilket han är) köper man också att Burial är det. Därmed inte sagt att ingen av dem skulle finnas utan soulmusik – men de skulle låta radikalt annorlunda om inte soulen hade transformerats till disco och house fram till deras egna verk.

Det är ett romantiskt drag jag står för, men när Burial samplar versen från Ray J:s ”One Wish” och bygger raderna ”Holdin you, good at being alone” i sin bästa låt Archangel är det absolut ingen skillnad på det och när Aretha sjöng in ”Sweet bitter love ”för femtio år sedan.

För motsatsen blir väldigt tydlig när Victor Vazquez: i New york-duon Das Racist svarar Sasha Frere-Jones:

”Genre is a construction whose analytical use is primarily economic in nature. The study of genre is largely the study of marketing.”

Köper man det köper man också att kritikerns främsta uppgift är att berätta hur musiken låter. Och det kommer jag aldrig någonsin tycka. Sanningen finns faktiskt precis någonstans emellan Sasha Frere-Jones och Victor Vazquesz, hur tråkigt det än kan låta.

Kristofer Andersson