The Casino vs. The Sonnets

Att lyssna på Växjö-gruppen The Sonnets .
Det fanns en tid då jag hade försvarat deras debutsingel ”Sebastian said” med mitt liv. Referenserna till Style Council, Brideshead Revisited och seglarskor är som ekon ur den hipsterkultur som regerade världen när jag nyss fyllda 20 för första gången staplade ut från popklubben med morgonsolen i ögonen och andades frisk luft.
Då var det musik, litteratur och kläder som fortfarande kändes som ett alternativ.

Trots att jag någonstans fortfarande älskar Evelyn Waugh, The Style Council och hångla kan jag inte förmå mig att känna någonting alls för The Sonnets. Belackare (alla andra) skulle säga att det beror på att de trendigaste popsnörena (jag) ständigt varit mer fokuserade på vad som varit ”hippt” än på vad som varit bra.

Det är inte sant. Sådana kommentarer kommer bara från människor som skäms – eller åtminstone borde skämmas – för sin egen brist på nyfikenhet och ärlig glädje inför ny kultur.

Med andra ord älskar jag fortfarande alla de referenser som The Sonnets prickar in, men de är inte längre markörer jag använder mig av för att särskilja mig från Dom Andra. Behöver liksom inte ställa ut Brideshead Collectors Edition på front row i lägenheten. Av den enkla anledningen att Dom Andra till slut alltid – ytterst ondskefullt – annekterar det vi gör.

Att 2010 låta sig fotograferas på en segelbåt och göra polerad studiorock känns mest olustigt. Fibes Oh Fibes är inte längre mina kompisar. Bridesheadmusiken är som ett besök på CGBG:s fast annorlunda. Upprullad chinos-mannen är den nya JC-mannen. Och det går igen, överallt.

Att gå in i klädbutiken Herr Judit i Stockholm känns idag allt mer som att gå in i en tidsmaskin där kulturen hittade sitt perfekta uttryck våren 2005. Och det borde inte störa mig, om det inte vore för att människorna som fortfarande köper paketet i förlängningen gör sig själva till obehagliga lakejer för, säg, Ralph Laurens sjukligt smala ideal eller för det elektroniska melodifestivalbidrag som nästa år kommer att projicera segelbåtar i solnedgång som backdrop till scenen.
The Sonnets är ytterligare en bricka i det där spelet.

Ni trodde att jag inte skulle nämna soulmusik i den här texten? Ni tänkte att ni fått tyst på dåren? Glöm det. För just nu lyssnar jag på brittiska Casinos debutskiva ”That’s The Way The World Is Today” från i fjol. Efter ungefär samma pricka-in-rätt-referenser-mall som The Sonnets använder har Casino stoppat in varenda Northern soul-singel de någonsin har hört i skivspelaren på samma gång. Sedan har de bara bjudit in Gang Of Four till festen, vridit upp volymen och tryckt på play. The Sonnets och Casino använder sina respektive ingredienser och referenser för att de vet hur de kommer att mottas. Det är rockjournalistmusik.

Men när vi pratar om Casino kan jag inte hjälpa att jag älskar det, ändå. Jag kan inte hjälpa att en sång som ”Rumble In The Heart” får mig att rusa ut på balkongen naken och fäkta med armarna inför en något förvånad granne som undrar vad i helvete jag sysslar med. Kan inte hjälpa att en funkig smet som ”Wooaah Yeah” (borde inte alla sånger heta så?) får mig att gå ned i spagat på dansgolvet, att vilja supa, slåss, knulla, shoppa – det vill säga alla våra mest grundläggande behov.

När jag hör stråkarna i ”Penthouse affair” över det mest glasklara northern-beat. När den första raden ”We can make our dreams come true, yes we can…” dånar ut ur högtalarna.

Då kan Casino göra saker så cyniskt de vill. Jag vill ändå bara dansa den dans jag alltid dansar när jag hittat något som Dom Andra inte ännu har lagt sina smetiga fingrar på. Men det är just nu. Casinos debutalbum kommer inte rädda några liv. Men det är väldigt, väldigt kul. Och väldigt dum musik.

Vad som är dagens egentliga alternativ till Bridesheadboxen? Just idag behåller jag den sanningen för mig själv. Om så bara för att få några dagars extra försprång jämte Christer Björkman.

Kristofer Andersson