Konsumentupplysning veckan 19 + lite bashning

Benga – No Bra, No Panties (EP-spår)
Jag har så svårt att ta ställning i var popmusiken bör höra hemma i kvällspressens olika avdelningar. Ska den finnas på kultursidorna,  som bara jag läser, eller insprängd mellan betygsplupparna i schlagerbilagan?

Ännu svårare blir det när Benga, ytterligare en av dessa artister du bör ha åtminstone en magisterexamen i popmusik för att få lyssna på, återkommer med en sådan oerhört lättillgänglig hitsång som ”No bra, No Panties”. Hade bara den person som beslutar om vilka upptemosånger som ska få spelas från den centraliserade musikspelaren i Mcdonalds-högkvarteret varit musikintresserad hade ”No bra, no panties” kunnat bli soundtracket till din för gamla burgare, och till arbetarnas försvunna timmar.

Passande dessutom: Burgarkungen är ju naken.

Vic Godard & Irvine Welsh – Blackpool (Album)
Att Vic Godard varit 00-talets svenska popscens största inspiration är ingen lögn. När jag talade med honom tidigare idag pratade han sig varm om såväl Jens Lekman som The Embassy och hans landsmän i Let’s Wrestle. Åtminstone två av de banden skulle aldrig ha existerat utan Vic.

Optimo Presents Fabric 52 (Mixalbum)
Housemusiken – fortfarande ett frustande illrött hjärta. Jag vill ha bas som borrar igenom min kropp, jag vill ha pianomattor stora som hangarfartyg. Och jag vill inneslutas för evigt i den sekund som treble-reglaget vrids två centimeter åt höger.

Dead Letters Spell Out Dead Words – No Words (Album)
Ett av Sveriges avgjort bästa band. Med försiktig ambienthand ritar de upp sina blyertsskisser av en övergiven industristad.

Television Personalities – She’s My Yoko (Albumspår)
Dan Tracey har plankat ackorden, melodin och tematiken från Bob Dylans ”Is Your Love In Vain” och spelat in en hyllning till kärleken i tredje person.

Konono N°1 – Assume Crash Position (Album)
Jag har aldrig skrattat så sorgset som när Way Out West för någon månad sedan presenterade en av världens bästa funkgrupper såhär:

”Så i sann kristen avlatstradition bokade vi lite svarta utomeuropéer. Nej. Jo… nej. Way Out West har alltid hävdat att vi utgår från musiken, och magen. Så är det. (…) Därför är det en glädje att presentera en samling artister som kommer från hörn av världen vi inte sällan förknippar med antingen mat eller våldsamma konflikter. (Blottar vi våra fördomar nu – fine: blotta då dina!)”.

Well. Harkel. Men okej:

1. Nej, jag förknippar inte Afrika –  eller någon annan världsdel – främst med ”mat”.
2. ”Blottar” fördomar? Det står en vinröd jätteslägga med mitt namn på parkerad utanför den vidöppna entŕen till Way Out West. Var vänlig flytta den till ingången för ackrediterade besökare så slipper jag gå en omväg för att hämta den.
3. Okej, då en fördom från mig: Personen som skrev utskicket gillar bara inte Konono N°1, eller hur? Då hade vi ju kunnat prata om musiken istället. Den stenhårda tumfunken. Då hade vi kunnat prata om att Konono N°1 är en av världens bästa dansakter, som passar utmärkt för en festival som Way Out West. Men det är tydligen viktigare att ”boka lite svarta utomeuropéer”.

I övrigt vill jag bara snabbt nämna Mock & Toof – Turning Echoes (Album) och Clubroot – II Mx (Album) när jag ändå har er på tråden. Hejdå.

Kristofer Andersson