Konsten att åldras tusen år

På den kinesiska restaurangen Dragon house i Stockholm serveras rätten ”tusenåriga ägg”.

Enligt menyn tillverkas de gaggiga äggen med en ”hemlig teknik som åldrar dem tusen år”. Vidare kan du i läsa att ” 80 procent av alla västerlänningar inte uppskattar denna rätt”.

Vän av ordning undrar givetvis  vad det är för hemlig teknik restaurangpersonalen använder för att få äggen att bli såpass gamla på så kort tid. Därför utförde jag i helgen ett experiment.

Jag strosade ned till Ica Aspudden, köpte några limiterade hönsägg och återvände sedan förväntansfull hem igen. Äggen lade jag försiktigt upp på en vitrutig kökshandduk. Nu skulle här minsann åldras ägg.

Mitt första test bestod av att vifta med min exflickväns gamla Ann-sofieBack-kofta (Ja, du ska få tillbaka den!) framför äggen. Ingen reaktion. De bara låg kvar där, och glodde håglöst mot mig.

Jag gick vidare och tog istället fram den första säsongen av Flight of the Conchords, och spelade avsnitt sju (”We’re inte the middle of a race war!”) för äggen om och om igen under några timmar, medan jag noga iakttog dem för att upptäcka den minsta förändring.

Förvisso kunde jag notera en svag grå nyans stryka över äggen, but still: Förpackningsdatum var fortfarande den 8:e oktober 2009.

Därefter var det dags att ta fram det tunga artelleriet.
Jag bar försiktigt upp äggen och visade dem mina Facebooks-vänners statusuppdateringar.

Ofrivilligt först blev tidigare klubbräven Tom Pyl, 200 år gammal:

”Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac.Fleetwood Mac” skrev han.

Äggen hummade, såg verkligt trötta ut. Nu kunde jag börja ana en liten illaluktande doft från de små krabaterna.

Jag fortsatte ned i Facebook-listan. ”Lyssnar på kommande Lindström-singeln” skriver en vän vars namn vi av hänsyn inte skriver här.

Äggen började stinka. De tidigare så vita skalen blev kallt grågröna, som berg.

Statusraderna fortsatte att trilla in: ”Nya local firm-kollektionen är verkligen helt grym!” ”Lysande manus från Killinggänget” (Okej, den skrev jag) och ”Jag önskar att jag vore mer som Sebastian Flyte”.

Äggen blev bara mörkare och mörkare.  De gick från att lukta riktigt illa till att inte dofta alls, de var döda. Uråldriga. Sen lade en radioproducent som här vill vara anonym exalterat ut trailern for kommande BBC-produktionen Synth Britannia. När jag kom tillbaka från toaletten hade äggen ilsknat till ordentligt, sådär som tjuriga gamla gubbar gör ibland.

”Nu krävs bara dödsstöten” tänkte jag och dundrade upp den gigantiska låda som är limited edition-utgåvan av Depeche Modes ”Walking with the angel” rakt framför äggen, samtidigt som jag utbrast i ett infernaliskt ondskefullt skratt.

Men äggen blev inte äldre.

Istället började de likna någon jag kände igen.

De blev till en apa som liknade mig.

Kristofer Andersson