Julie Burchill

Throw me away har aldrig haft ambitionen att ”bara” vara en musikpublikation som skriver om kultur vi gillar.
Det är trots allt så att vi tror på vissa saker, vissa grundläggande värderingar som följt med oss sedan tonåren.

Jag och Adrian Hörnquist är redaktörer för den här sajten. Vi mötte varandra när vi arbetade på tidningen Stockholm City. Jag lämnade redaktionen hösten 2008 för att arbeta med andra publikationer.

Under våren 2009 kom beskedet om att alla anställda på City-redaktionen skulle sägas upp. Tidningen skulle läggas ut på ett underbolag till Bonnier och ”göra en nystart”.

Här någonstans föddes också idén till Throw Me Away. Jag och Adrian ville göra något som var vårt eget. Något som är byggt på det som betydde mest i våra liv. I mitt fall: gospel, kläder, housemusiken, DIY och modernism. I Adrians fall: Postpunk, afro-beat och gitarrväggar. Och så vårt gemensamma ideal, det finaste ordet som finns: Solidaritet.

Det är djupt viktigt för oss att ha dessa grundläggande värderingar –  de möjliggör att vi kan skriva om vad vi vill eftersom de texter vi publicerar alltid vilar på denna odiskutabla grund. Det möjliggör att vi kan publicera texter av gamla synthare eller till och med att låta Rickard Fredén hänga i Watains replokaler (om än med djup vånda från mitt håll). För det är först när du har värderingarna – ”Sanningen” – som du kan tillåtas göra uppror mot dem. Så mycket journalistik har gjorts utan något annat intresse än att sälja annonser. Som du ser säljer vi inte annonser.

Det här är sådana saker som rör sig i mitt huvud när Twitter svämmar över av lustifikationer över att SAAB läggs ned. Och tro mig, jag bär ingen nostalgi över SAAB.

Men de 3 500 människor som i ett direkt slag förlorar jobbet, de som bor på en ort där inga andra möjligheter finns, de vars familjer slås sönder, de vars barn far illa när deras arbetslöse mor eller far börjar dricka – det är de jag tänker på. Gör er inga nyliberala illusioner om att alla dessa ska flytta till Stockholm och börja som cafébiträden – det kommer inte att hända. Vi pratar i många fall om människor som inte har möjligheten att byta bana och karriär.

I sådana lägen är jag glad att Julie Burchill finns.
Den brittiske författaren och krönikören som deklarerat sig själv som ”Drottningen av Groucho”, med erfarenheter från publikationer som The Face, NME, Modern Review (tillsammans med Toby Young) och The Guardian.

I går kväll gjorde en vän mig uppmärksam på en krönika av Burchill, daterad till till 5 december 1998.
I den skriver Julie Burchill så bedårande vackert om hennes avlidne far, på ett sätt som jag bara önskar att jag kunde. Burchill skriver om den himmel som hennes cancersjuke far nu lever i. Där är han omringad av socialism och hundar.

Min himmel består av rockjournalistik som uttrycker sig så här:

”I keep getting this picture of him in my mind, the tallest, fairest, straightest man I ever saw, getting up happily each morning and strolling off to work, feeling really grown-up, able to bring home the bacon for his large, extremely poor family for the first time. And, even then, the cancerous tumours that were to consume two-thirds of his body were taking root, making themselves at home.

So that somebody who owned some factory could make even more money than they had already. They tell you how many people communism killed, and how many fascism killed. But they don’t tell you how many capitalism killed, and is killing, because: a) they wouldn’t know where to start; and b) it would never end.”

Det var bara det jag tänkte på såhär dagen efter att tusentals människor fått en osäker framtid i julklapp. Och jag hoppas att de har kulturen och framtidstron vid sin sida när pengarna slutar komma in.

Kristofer Andersson