Hej hipster!

Del fem av hipsterdebatten publicerades i Aftonbladet idag. Läs artikeln och kom sedan tillbaka. (Ursäkta att jag inte svarat tidigare men jag är på busssemester i Blekinge tillsammans med 400 twittrande geeks).

Caroline Ringskog Ferradas-Noli har rätt i detta: Jag, och ganska många andra, vill fly verkligheten.

Fly räkningarna, de tomma dagarna, minnet av dem som tyckte att det som var viktigt i mitt liv inte spelade någon roll. Jag vill jaga bort den ständigt närvarande ledan med det bästa jag vet: musik, tyger och orden som aldrig tar slut.

Det här är inte en ”diss”, inte ett ”bråk” eller något annat som internet och dess invånare älskar: Jag tycker att det finns mycket bra i CRFN:s text. (Som vanligt, hon är en av de bästa skribenter vi har i min generation).

Men ändå känner jag att vi diskuterar olika saker. Vad sommarens ”hipsterdebatt” handlar om är inte vilka kläder som är ”rätt” eller inte, eller vilka klubbar jag eller någon annan går på. När jag skrev Expressen-artikeln var utgångspunkten att det är dags för ett generationsskifte.

I förlängningen: det är dags att de som kan sin kultur på handens fem fingrar och som är intresserade av kulturens välmående tar plats och slutar reduceras till ett gäng obskyra individer du inte kan göra varken tv, radio eller tidningar för.

Den svenska kulturens problem är inte hipstern. Problemet är att det är schlagerfestival 400 dagar om året.

Alla behöver inte känna till allting. All kultur behöver inte förklaras och förminskas in absurdum. Det är med den utgångspunkten jag skrev texten ”Hata inte hipstern”. Det är dags att det obskyra tar plats i samhället igen.

Är det något som håller de stora massorna bortvända och avtrubbade från hur världen ser ut är det just den uttalade breda kultur som slog igenom på bred front under 00-talet: Det blev fult att vara intresserad, att kunna något kallades ”elitism”. Samtidigt varjejävlalördagåretom 20:00:  Hjärta, smärta, tomhet.

Problemet handlar inte om att människor med tungan i kinden tramsar om det verkligen är ballader från Bagdad eller replicor av japanska fiskarjackor som är det mest intressanta den här veckan.

Bägge alternativen är bättre – och lär oss mer om världen – än det mesta av den kultur som översvämmade våra hjärnor, hur mycket vi än försökte undvika den, under 00-talet.

”Hipsternörden (…) är stolt i att vara medelklass och övre medelklass” läser jag.

Äh, det vet jag inte. Nu är ju jag bara en ensam bricka i spelet,  kan bara utgå från mig själv:  vad jag är stolt över är att jag är den förste i min släkt att ta – inte få –  en högskoleutbildning, att jag tog mig bort från de personer som fick mig att ha blicken över ryggen när jag växte upp i Akalla utanför Stockholm. Jag är stolt över att vara välutbildad och åtminstone någorlunda begåvad. Hamnar jag i rännstenen kommer jag fortfarande vara stolt över detta.

Artikeln avslutas med att vi behöver en ny generation intellektuella. Det håller jag med om. Och jag tycker att CRFN platsar alldeles utmärkt i ett sådant sällskap. Men även den generationen har nog rätt att få diskutera dubstep mellan varven samtidigt som den lyfter blicken mot världens ”misär, smärta, crack”.

Kristofer Andersson