Ge dom våld

Första gången var jag tretton år. Det var inte särskilt farligt, de gav mig en örfil, de tog min mobil. Mammas oroliga blick när jag kommer hem, pappas lika oroliga men svarta blick.

Andra gången. Ett år senare, det var lite jobbigare då. Då slutade han inte att slå förrän efter vad som kändes som flera minuter. Mina vänner som stod runt om och tittade på sa att det var tur att “han missade dig med sin sista skallning”. Och det var helt sant – det var tur att han hade missat.

Gången efter det minns jag inte på rak arm, det var säkert inte så långt efter. Kanske var det vid tillfället då jag åter blev rånad på min telefon. Det var hur som helst inte så långt efter som vid det tredje rånet, när han hotade att sticka en kanyl i min hals. Det dröjde inte heller till Daniels snedtändning i en villa i Älvsjö när jag låg underst och tog emot slag i en mjuk säng.

Men skitsamma. Det spelar inte så stor roll när det hände igen för det skulle ändå bara bekräfta effekterna. Att jag såg mig om över ryggen, att jag misstrodde människor, att jag var rädd för att vara den jag var även om den jag var bara råkade vara vanlig uttråkad jävla medelklass.

Jag: vit, heterosexuell, man. Vad mer skulle jag behöva göra för att slippa få linjalen över fingrarna? Vad jag än gjorde räckte det aldrig – jag skulle ändå  aldrig bli en av dem. Alltid lite apart. Alltid den blonda taniga. Som om den mentala mascaran aldrig kunde eller kommer att kunna döljas.

Om jag någon gång har varit nära att glömma att den jag är är en sådan man kan slå har jag blivit påmind då och då. Utanför min port för två år sedan, utanför en tunnelbanestation i går morse.

Och det kanske är fånigt men jag tror att någonstans här finns anledningen till det sinneslag som gör att jag att jag behandlar både bandanas, hårspray och disco med samma militanta tanke – den tanke som säger att “det här är bara mitt, det här kommer ni aldrig att förstå. Rör inte detta”.

I går kom det första slaget bakifrån. Det andra kommer när jag vänder mig. Båda träffar hårt i ansiktet. Det tredje minns jag inte, men jag tror någon  använder sitt knä i mitt ansikte. Jag tar spjärn mot en liten tegelhöjd som gör att jag inte faller ned på marken. Jag tänker att de slår hårt, jag tänker spring, jag springer, de springer efter.

När jag tar skydd på bensinmacken frågar personalen om jag vill skölja av mig. Förstår inte vad han menar. När jag tittar i spegeln är  ansiktet färgat mörkrött.

Jag blir ofta anklagad för att vara “skitnödig”. Det är lätt att bli det när det bara krävs mycket lite av “annorlunda” för att känna sig som en mycket ensam människa.

I fjol anmäldes 87.500 fall av misshandel i Sverige. Det spelar ingen roll om personer som attackerar mig främst är ute efter min telefon eller mina pengar.

Det känns ändå som att det som ni slår är min person, min musiksmak, mina kläder, mitt sätt att niga när jag hälsar.

Jag vill bara säga att jag aldrig kommer att ändra på mig, att jag aldrig kommer sluta göra allt för att bli allting som ni inte är.

Kristofer Andersson