Kalla mig vad ni vill

När Nöjesguiden under hösten gjorde ett specialnummer om rasism utbröt ett bråk om en formulering i chefredaktören Margret Atladottirs och redaktionschefen Amat Levins ledarkrönika.

“… att bombarjackor och kängor numera bärs av hipsters istället för sieg heilande skinheads, vittnar egentligen bara om att rasismen har blivit mer rumsren”.

Meningen tolkades av flera personer – bland andra radioprofilen Cissi Wallin – som ett angrepp på personer i Doc Martens. Flera hakade på och valde till synes frivilligt att undvika ledartextens uppenbara poäng. Docs upphör ju aldrig att vara den sista utposten att försvara för den som ersatt sin kulturella nyfikenhet med ett nytt kök. Ser ni inte, jag har fortfarande det. De flesta gamla subkulturer i Sverige har ju redan förpassats till något att konsumera vid sidan av teppanyakihällen.

Modernism, eller mods, har ännu aldrig hamnat där. Förvisso finns det en inte helt anspråkslös mängd gubbar i parkas som gjort sitt bästa för att förvandla även modernismen till en nostalgifest.

Men i övrigt pratar vi om en kultur som i över 40 år uppdaterat sig själv så många gånger att den aldrig riktigt förlorat sin plats i det kulturella samtalet. Det är inte någon slump att Sveriges överlägset bästa förlag heter just Modernista.

Därför glädjer det mig att skribenten – och min vän – Nicholas Ringskog Ferrada-Noli ägnar ett antal tusen tecken åt att bena ut varför han inte gillar begreppet (det är en utmärkt text – läs honom gärna). En lika lång text om varför till exempel synthbandet Front 242:s fans borde klippa sig och skaffa ett jobb hade ju varit en rak spark mot den som redan ligger.

Men ännu ligger det inga utgångna klasar av blödande modernister längs Stockholms gator. Det beror på en enda anledning: att vi aldrig reducerat kulturen till ett smycke, även om det finns de som aldrig tycks vilja sluta hävda just det. Kulturen har alltid varit mer än det.

Det är ingen slump att just ordet mod fick en renässans i ungefär exakt samma ögonblick som Dansbandskampen hade premiär 2008. När resten av landet sjönk in i en nationalistisk dvala behövdes en motreaktion. Det fanns ett behov av en riktning som satte en ära i att alltid mentalt befinna sig någon annanstans, på en annan plats. Alltid med kepsen på sned.

Nåväl. Nicholas Ringskog Ferrada-Noli inleder sin text med ett citat av den brittiske författaren Paolo Hewitt. Hewitt hör till den gamla skolan – jag är till exempel övertygad om att han fortfarande kör scooter. Hewitt är, för att vara ärlig, inte heller en särskilt relevant journalist idag. Men han skrev en bok som var viktig för mig en gång.

”Modernism has longevity because it recognises two absolute facts. True style and quality never ever dates and that as long as there’s a money-go-round, there will always be someone wanting to dress up to fuck off a world that constantly wants to put you down”.

Citatet får Ringskog att “himla med ögonen av genans”. Men när jag läste det för första gången – det är många år sedan nu – i förordet till Hewitts bok “The sharper world” rös jag i hela kroppen. Det kändes som att jag äntligen var hemma. Som att jag hade hittat något som de andra – mobbarna, slagskämparna, bratsen – aldrig kunde ta ifrån mig. När jag blev grovt misshandlad i somras av fyra okända personer läste jag den raden om och om igen. Om och om igen.

Vem vet något om vad jag eller någon annan vill ha revansch emot? Vem värderar den viljan? Vem säger att den känslan slutar vara värd något efter 22? Det här är, vilket märks i mitt inledande svar till Nicholas, en mycket öm punkt.

Det finns en förståelig och ofta motiverad kritik mot vita lyckade mediemän som gör sig själva till underdogs. Men det fanns en tid när jag inte var en sådan person. Det fanns, som hos så många andra, en tid när jag var skit. Och jag tror att det är vore direkt skadligt att försöka glömma vem jag är och varför några rader i en bok en gång blev så viktiga för mig. Alla studietimmar, alla helgjobb, alla mina drömmar har jag investerat i ordet mod.

Jag vill inte föra den här debatten på en personlig nivå, den är värd ett betydligt högre anslag, men jag vill ändå verkligen ta chansen att påpeka subkulturens kraft för den som känner att han eller hon inte riktigt passar in.

Jag är också glad att jag – äntligen! – får chansen att berätta varför Andres Lokko, tillsammans med bland andra Eminem och Rei Kawakubo, betydde så mycket för mig som tonåring: För att han skrev om att vara rädd för att få stryk på ett tåg norr om Stockholm. Han från Jakan, jag från Akalla. Alla andra skrev om Ryan Adams.
Jag kunde, som det heter, relatera.

Nicholas skriver så här:

”Det som kultur gör med en är motsatsen till egoism. Man känner med andra. I den bemärkelsen är kultur politiskt, oavsett om det finns ett explicit dagsaktuellt politiskt budskap eller ej. Man löses upp i sina konturer lite, blir lite mindre av en ö, blir lite mer av en del av mänskligheten. Man blir mänsklig helt enkelt. (…) För en modernist är det annorlunda”.

Precis så enkelt och vackert är det. Det är heller inte annorlunda för mig. Men jag finner det en smula märkligt att Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, som ju sällan är så brinnande i sitt skrivande som när han kritiserar andra skribenter, konstaterar att man inte behöver positionera sig själv mot andra för att känna kärlek. Väljer du att skriva om kultur kommer du i någon mening att positionera dig. Det är ofrånkomligt.

Hela den här sajten är till exempel en reaktion mot den musikjournalistik som fördes i Sverige under 00-talets senare del, då alla av egen kraft förväntades hitta den musiken som förändrar liv. Den fanns ju på webben, fri för alla att finna! Den synen skapade en musikjournalistik med ett borttappat självförtroende. Texter som aldrig vågade stöta sig med någon.

Så förlorade musikjournalistiken sin relevans. Så började en hel generation skribenter istället att skriva om andra saker, om ämnen som var lättare att fakturera.

Att reagera mot ovanstående behöver nu för den delen inte betyda att man förvandlas till ett osympatiskt burdust ägg. Det går att skapa något för ens egen värdighets skull och fortfarande missionera för den kultur man älskar.

Tro mig, TMA existerar inte för att vi vill behålla Napalm Death, ASAP Rocky, Dirty Beaches, Inger Christensen, Erik Enocksson, Kreayshawn eller Bethlehem records för oss själva. Tvärtom – men få saker provocerar så många som att välja bort Drake. Vad jag vet är jag också den ende fasta skribenten som använder begreppet mod.

En sak har Nicholas helt rätt i: mod är grabbigt, precis som de flesta subkulturer. Precis som musikjournalistik överlag. Det är ytterligare några av de tendenser den här sajten försöker vara en motvikt emot.

Men det är i samma andetag värt att påpeka att mod också är en kultur som tagit ställning mot just de flesta av machoidealen. Helt plötsligt fanns det ju en grupp människor som satte en stolthet i att prioritera kläder före sex. Som inte klädde upp sig bara för att få flåsa potentiella sexpartners i nacken. “We dressed for ourselves, not even for the girls” som någon sa i en gammal BBC-dokumentär.

Att vara mod är i min värld att vara motsatsen till deltagarna i Neil Strauss bok “The Game” (sambanden mellan Londons gayscen på 60-talet och modrörelsen är för den delen också väldokumenterade).

Att vara mod innebär också i min version alltid att vilja kunna mer om Scum-manifestet och Judith Butler än om The Who. Att vara mod innebär i min bok att reagera mot strukturer, inte att underbygga dem. Och att aldrig sluta berätta om – och klä dig i – den kultur du älskar. Är det något jag har lärt mig är det att själva omnämnandet av kultur som du inte kan läsa om i Sonic irriterar.

Jag vill inte vara en del av ett heteronormativt grabbigt sällskap. Det är själva antitesen till min idé om kultur. Men jag tror att man gör det enkelt för sig om man reducerar den problematiken till en, låt oss nu vara ärliga, ganska liten klick personer i storstäderna.

Det förväntas alltid att man ska växa upp. Att man ska ta avstånd från det som en gång betydde mer än något annat. Men jag tror att en sådan syn är dålig för kulturen och jag tror att den är dålig för kulturjournalistiken. Jag är hellre en del av en kultur som betyder mycket för mig och förändrar den inifrån, snarare än att jag reduceras till en passiv åskådare. Jag börjar hellre jobba på bank än att fundera på om jag irriterar någon med att skriva ut Sara Abdel-Hamids namn.

Vi behöver våra grupperingar, de gör att vi anstränger oss lite mer. Annars reducerar vi vår kulturella tillhörighet till ett nostalgiskt inköp av ett par nya Docs att bråka om i väntan på nya Deportees. För min del får ni kalla den ansträngningen vad ni vill. I’ll stick to mine.

I övrigt har jag bara en anmärkning i marginalen: Andres Lokko är inte Sveriges meste modernist. Det är jag.

Kristofer Andersson