Kommentarer till Att skära sig själv till Fleet foxes

Av: Sandra

Sandra — Fri, 06 May 2011 07:15:24 +0000

Den här texten pekar på något som jag har börjat störa mig mer och mer på i populärkulturen: hur psykiskt sjuka människor och deras handlingar samtidigt hyllas och skrattas åt, men att detta sällan problematiseras tillräckligt.
När jag såg Sufjan Stevens i veckan pratade han om en av sina inspirationskällor, en schizofren man i Louisiana som målade naivistiska bilder dominerade av rymdvarelser och religiösa teman. Det märktes att Sufjan var helt tokig (no pun intended) i den här mannen, samtidigt som han skämtade lite om hans galenskap.
Och liksom, jag fattar att det är fascinerande med schizofreni, självskadebeteende, ätstörningar, depression och liknande om man själv aldrig varit där. Det är väl därför Big River Man och The Grizzly Man har blivit så hypade.
Ibland åtföljs också stirrandet på de galna av intressanta analyser, men jag tycker att det alltför ofta blir för mycket av en freak show över det hela. Man lyfter inte fram att det handlar om människor som mår dåligt och kanske skulle behöva hjälp, man diskuterar inte hur jävla jobbigt det måste vara för anhöriga till personen som skär sig/gosar med grizzlys/ägnar all sin vakna tid åt att måla av de rymdvarelser som den ser i sin egna galna verklighet.
Åh, skulle kunna skriva en avhandling om det här. Min poäng är väl: istället för att önska att man mådde dåligt för att fullt kunna uppleva ett musikstycke, eller för att kunna ha samma dedikation som Big River Man-mannen så kanske folk borde tänka på att det bakom det ”balla” i psykiska sjukdomar faktiskt finns riktiga människor. Att snacka om det här med att må dåligt är viktigt, men inte när det bara blir romantisering eller ”fan vad sjuk han är!!!” av det hela.

Av: Kristofer Andersson

Kristofer Andersson — Wed, 04 May 2011 19:49:22 +0000

Nej, det återknyter nog inte direkt till citatet. Däremot tycker jag att texten på ett ganska obehagligt sätt genomgående romantiserar känslan av att må väldigt dåligt. Diskuterar man att skära sig i armarna i början och i slutet önskar att man ”ska vara en människa i kris” är det inte jättesnyggt. Dessutom tror jag det finns många människor i kris som gladligen skulle vilja byta om man nu är sugen på att hamna där.

Av: Niklas

Niklas — Wed, 04 May 2011 19:44:44 +0000

”På ett personligt plan får det här albumet mig nästan att önska att jag var en människa i kris”

Men ska detta verkligen återknyta till Pecknolds citat om att skära sig? Jag tolkar det inte alls så, utan mer som ”Jag önskar jag var ledsen så jag kunde njuta av den här väldigt ledsna musiken på samma sätt som jag gjorde när jag var ung och romantiskt olycklig och musiken var min snuttefilt och skydd mot världen.”

Av: Kristofer Andersson

Kristofer Andersson — Wed, 04 May 2011 19:38:40 +0000

Ah, tack! Dock spelar det mindre roll för min poäng: det var inte Pecknolds uttalande som stod i centrum, utan de meningar som publicerades i DN på ett ganska märkligt vis, och vilka återges ovan.
x

Av: Johan

Johan — Wed, 04 May 2011 19:34:06 +0000

Att ”skära sig i handlederna” och att ”skära sig” betyder på svenska olika saker.

En snabb googling lär mig att Fleet Foxes-mannens engelska ordval var ”slit my wrists”, alltså snarare att gitarrmusik får honom att vilja ta livet av sig (på ett bra sätt eller på ett dåligt sätt) än det som på svenska brukar kallas för att ”skära sig” (på engelska ”cut oneself”).

Det verkar alltså vara en feltolkning att tro att det handlar om romantisering av självskadebeteende.