Afrika precis som i Tintin

Jag brukar tänka på det pressmeddelande som skickades ut om den kongolesiska gruppen Konono no1s Sverigespelning tidigare i år. Ni minns det; Texten som sade att Afrika mest förknippades med ”krig och mat”. Personligen upplevde jag mest att den stora frågan var i vilken ordning jag förväntades att tänka på paradrätten Babooti och en helautomatisk Beretta AR70.

Men mest tänker jag på vad det där pressmeddelandet avslöjade om vår syn på världen utanför Europa.

En ögonblicksbild: Halv tre natten mot lördag står jag, Jon Lax och Lisa Ehlin i en bar i Hornstull i Stockholm när publiken ordlöst och plötsligt formar sig till ett ringlande kongatåg. Mina vänners ögon ser  alldeles matta ut. Det är just den reaktionen som ligger till grund för den här texten.

DJn spelar afrofunk och publiken har bildat ett kongatåg. Musikvalet: en given signal som säger att nu är det okej att bete sig tokigt åt.

Det var inte första gången jag upplevde något sådant: Vid närmare eftertanke är tågen snarast en regel så snart afrobeat eller för den delen samba spelas  bland Sveriges mer vita tillställningar.  Jag har också gjort mig skyldig till de där tågen. Det är – på riktigt – ytterligare en anledning till att jag brukar undvika onykterhet. Dess naturliga samband med att plötsligt börja göra saker ”bara på kul”.

När jag var liten läste jag, precis som de flesta, Tintin. Bilden av allting utomeuropeiskt var bara något mer politiskt inkorrekt än vad den var i de Pippi-böcker jag läste ytterligare några år tidigare. Idag är alla de där nidbilderna av världen utanför västvärlden borta. Tror vi.

Men vad är det som gör att vita välutbildade personer – lika enkelt som vi fortfarande obekymrat kan säga “jag gillar inte hiphop” – kastar sig in i ett kongatåg så fort DJ:n spinner en rytm som åtminstone i teorin skulle kunna komma från Afrika? Det är  märkligt.

För det är skillnad på att aktivt välja bort all kultur som inte är anglosaxisk och att sedan dansa tokigt rytmiskt “sådär som de gör” när den ändå väl råkar spelas, än vad det är på att välja bort en västerländsk, folklig och vitt spridd kulturyttring som, säg, metal.

Det är inte 1990-tal längre. Nu är det okej att säga jag skiter i allt som inte kommer från Glasgow.

För några år sedan såg jag och min dåvarande flickvän ngoni-spelaren Bassekou Kouyate på Södra teatern i Stockholm. Jag har sällan känt mig så obekväm bland en publik.

Problemet var den där Drömmen om Afrika som vi i den vita välbärgade publiken från den övre medelklassen utstrålade. Drömmen om rytmen. Drömmen om den “sanna musiken”, en kolonialistisk idé som till och med den vanligtvis begåvade Paul Weller drog till med på den här platsen för några veckor sedan. Rytmen i blodet.

I Sverige gillar alla  andra kulturer så länge människorna är glada. Så länge de dansar, lirar ett skojigt instrument och inte kräver inflytande, makt eller rätten att vara precis så komplexa som västerlänningar får vara.

Jag vill inte ta ifrån någon rätten att dansa eller att ha roligt. Men popmusik är aldrig bara ”på kul”. Vad vi tycker om den är aldrig bara en fråga om smak. Allting hänger ihop.

På annan plats, på ett välbesökt svenskt nätforum går det att läsa att ”Det ligger i negerns natur att vara otrevlig, våldsam, korkad, ful, illaluktande och att våldta”. Meddebattörerna håller med. ”Dom är otrevliga”, instämmer en av dem.

Dom.

Citaten är inte ens en månad gamla. I en sådan kontext har jag lätt att undvika att ha roligt, jag har lätt att hålla de spexiga rörelserna borta.  Det var inte så länge sedan det också ansågs vara en kul grej att måla ansiktet mörkt och accenturera läpparna. Jag kan inte skaka av mig känslan av att de där lustiga kongatågen bara är ett något mer politiskt korrekt och godtroget sätt att säga detta:

Att vi fortfarande gör skillnad på folk och folk.

Kristofer Andersson