article-image

The Black Power Mixtape

Artikel I dokumentären "The Black Power Mixtape" skildras kampen för svartas rättigheter under 60- och 70-talet med unikt arkivmaterial från SVT. Regissören Göran Hugo Olsson menar att viljan till att organisera motstånd fortfarande finns, om än mer latent.

En grupp barn leker vid ett gathörn. De bär slitna tygskor och randiga t-shirts. Ur en brandpost forsar mängder av vatten. Barnen dansar igenom den tillfälliga fontänen. Det är Harlem. Det är Harlem, eller åtminstone den romantiserade bilden av Harlem – av det tidiga 70-talet i New Yorks svarta kvarter.

Med exotiskt skräckblandad förtjusning ser en busslast svenskar på dessa distanserade människoliv när de guidas igenom denna mytomspunna stad. Scenen är hämtad ur Göran Hugo Olssons nya dokumentär ”The Black Power Mixtape 1967-1975”.

Sanningen var ännu något skitigare, på gränsen till desillusionerad. I och med Vietnamkriget nådde heroinet USA i stor skala. Människor kom hem i bojor, så hårt fästa vid missbrukets fundament att en miserabel död var den enda framtiden. De som inte varit i krig mötte istället drogen i vardagens tristess, och förvandlades hastigt ifrån tänkande människor till vandrande kadaver.

I boken ”The Wounded Generation; America After Vietnam” minns journalisten James Fallows hur det gick till när ungdomar tvångsinkallades (så kallad ”drafting”) för tjänstgöring i Vietnam. Fallows tillhörde själv en akademikerfamilj från Cambridge, Boston – ett anrikt område som hyste två av USA:s mest välrenommerade universitet: Harvard och MIT. Bland hans vänner var alla väl medvetna om vilka metoder som fungerade för att slippa skickas till den hatade våldsgrop som kriget utgjorde:

”Like many of my friends whose numbers had come up wrong in the lottery. I set about securing my salvation. When I was not participating in anti-war rallies, I was poring over the Army’s code of physical regulations. Seminars were held in the college common rooms. There, sympathetic medical students helped us search for disqualifying conditions that we, in our many years of good health, might have overlooked”

Föga förvånande lyckas också Fallows, liksom sina vänner, att undvika inkallelse. När Cambridge-ungdomarna gör sig redo att lämna duglighetens testområde kan de på avstånd betrakta arbetarklassens ynglingar ifrån Chelsea-området anlända:

”Buses from the next board began to arrive. These bore the boys from Chelsea, thick, dark-haired young men, the proles from Boston. Most of them were younger than us, since they had just left high school, and it had clearly never occurred to them that there might be away around the draft. They walked through the examination lines like so many cattle of to slaughter.”

Känslan av utsatthet och utnyttjande, som i synnerhet den svarta minoriteten fick uppleva i samband med Vietnamkriget, var också det som pressade fram den uppstegring som Black Power-rörelsen innebar, jämfört med 60-talets amerikanska medborgarrättsrörelse. Göran Hugo Olsson beskriver detta skeende, skildrat i ”The Black Power Mixtape”, såhär:

– En viktig milstolpe var händelserna 1968, då bland annat Martin Luther King och Robert Kennedy sköts till döds. Dessa individer personifierade de svartas hopp, så när båda två blev tagna ut ur rörelsen med våld blev det problematiskt att rättfärdiga en icke-våldshållning. Folk frågade sig varför de skulle hoppas på icke-våld när de som drev den tesen blev våldsamt mördade.

Foto: Abbie Rowe, National Park Service/John Fitzgerald Kennedy Library, Boston

Följaktligen tog sig de svartas motstånd mer radikala former. I dokumentären visas hur synen på kampen förändras – och hur det som under en lång tid legat och grott bland många svarta, nu tilläts röra sig fritt.
Man organiserade sig i större utsträckning: beväpnade sig, redo att slå tillbaka om någon angrep, men noga med att betona att det handlade om självförsvar. Till skillnad från vad många kanske tror genomförde Black Power-rörelsen, och närmare Svarta Pantrarna, aldrig regelrätta attentat. Göran Olsson:

– Svarta Pantrarna och liknande falanger beväpnade sig enbart i syfte av självförsvar. En helt laglig aktion som de genomförde var att beväpnade gå in på åskådarläktaren i Kaliforniens delstadsparlament. Detta var som sagt inget olagligt; det var bara det att de var svarta män, med uniformsliknande munderingar. De sa, ”anfaller polisen oss så slår vi tillbaka”. Man kan alltså knappast kalla dem terrorister, men blev de attackerade så ville de försvara sig.

– Vad som skiljde de svenska reportrarna, som åkte dit, från de amerikanska var att svenskarna inte hade några problem med att dessa människor var socialister eller kommunister. De hade problem med att de inte var emot våld, medan man i USA hade problem med just socialismen i rörelsen. Att bära vapen sågs dock inte som något konstigt.

”The Black Power Mixtape” bygger på den stora mängd material som SVT samlade in under 60- och 70-talet. Detta i en tid då det svenska folkhemmet peakade, vilket innebar att det fanns pengar för att realisera en stark tro på ett informativt samhälle byggt på kvalitativ samhällsrapportering – bara en sådan sak som att SVT:s ”Filmkrönikan” då var kategoriserad som ’Samhälle’ istället för ’Nöje och underhållning’.

http://www.youtube.com/watch?v=UOMDXEq5D-8&feature=related

De svenska journalister som anlände till det exotiska land som USA på den tiden var, gjorde det med ett genuint undersökande intresse som varken tog ställning för eller emot (något som stod i bjärt kontrast till den amerikanska skräckpropagandan).

Med tanke på hur banbrytande Black Power-rörelsen framstår i ”The Black Power Mixtape” är det inte heller förvånande att den blivit en sorts modell för hur ett motstånd, en kamp mot etablerade strukturer, skall gå till. Rörelsens täta organisationen, där man skapade svarta institutioner för att utbilda, planera, sköta och informera, samt inge självförtroende, har inspirerat efterföljande rörelser.

– Black Power-rörelsen var en föregångare till andra rörelser. Det sätt som man definierade en rörelse på har senare används av grupperingar över hela jorden; etniska såväl som befrielsegrupper, men även gay-rörelser och feministgrupper. Malcolm X sa: ”du kan inte vänta på att någon ska komma och ge dig dina rättigheter, det är upp till dig själv att stå upp för dem, och om det inte räcker måste du slåss för dem, det är din skyldighet”.

I Olssons dokumentär får vi följa rörelsens utveckling genom den handfull personer som på ett eller annat sätt kom att bli symboler för de svartas kamp; galjonsfigurer som bröt upp isen och lät viljan och kraften sippra igenom. Från den berömda medborgarrättsaktivisten Stokely Carmichaels nyktra ilska i Stockholmsk universitetsmiljö till en av matstrejk sargad Angela Davis, som med uppgiven och pressad röst anför ett brandtal inför svenska kameror.

Detta innebär inte att de vanliga människorna försummats i exponeringstid – allt från kämpande mödrar till söndriga missbrukare och upprymda ungdomar passerar den svenska linsen.

Som bekant var musiken en Black Power-rörelsens stöttepelare. Göran Olsson har tagit fasta även på detta och bett Questlove i The Roots att komponera en filmmusik som känns tidsenlig utan att bli nostalgisk. Vidare intervjuas musiker som Talib Kweli och Erykah Badu.
Trots att båda är födda under 70-talet och missade rörelsens mest hektiska år är de utan tvekan fostrade i dess anda och utgör utmärkta samtidsrepresentanter för idealen som filmen försöker beskriva.

När jag ser ”The Black Power Mixtape” formas dock en fråga i biografsalongens mörker: Vart finns denna kampvilja idag? Vart finns den etiska idealismen i min västerländska samtid? Gay Power-rörelsen nådde sin kamprörelses höjdpunkt under 70-talet och har sedan dess varit svår att betrakta som ett enat kollektiv förandes en aktiv kamp. Feminismen lever alltjämt, men med tanke på att det är drygt tio år sedan boken ”Fittstim” upprörde Ulf Lundell och tjugo år sedan feminismens tredje våg nådde samhället känns det berättigat att ovan nämnda tanke, tillsvidare, stannar kvar hos mig.

På 30-talet reste författare som George Orwell och Ernest Hemingway till den Spanska jorden, och dess inbördeskrig (Hemingway förvisso som journalist, men med en tydlig republikansk hållning) för att försvara den ideologi de trodde på. Sextio år senare, när ett inbördeskrig återigen pågick inom Europas gränser, var det istället Jackie Arklöv som reste ner för att ta värvning som legoknekt åt bosnienkroaterna.

Att inte heller soldaterna som under 2000-talet åkt till Irak gjort det på grund av en solidarisk ideologi, utan i deras fall snarare för att få råd med den utbildning, sjukvård eller levnad som armén lockar med, känns också problematiskt. Att hjälpa människorna har på något sätt blivit en förevändning för att överleva interna problem (låt vara osagt om de är nationellt interna eller mentalt interna).

Göran Olsson håller med:

– I Afghanistan finns ingen Hitler, och vad gäller Irak så existerade inte al-Qaida där överhuvudtaget innan den amerikanska invasionen, vilket de definitivt gör nu. Eftersom det bara är fattiga, lågutbildade människor som berörs av det saknas dock opinion. Under Vietnamkriget skedde ju urvalet fortfarande slumpvis – även om välutbildade och välbärgade människor på olika sätt kunde undvika att hamna i faktisk strid.

Är det medelklassens ryggradslösa geléorganism – ständigt i en trygg majoritet – som kvävt kamprörelserna? Trots att åsikten om en ökad jämlikhet mellan könen är väl förankrad i det svenska samhället hamnade Feministiskt Initiativ långt ifrån riksdagsspärren i 2010 års val. Givetvis kan ingen förvänta sig att ett sådant oerfaret tillika enfrågeparti skall ges förtroende att styra Sverige.

Det är dock märkligt att Sveriges befolkning inte önskat ge dem ett ökat mandat – eller mandat överhuvudtaget, för den delen – att påverka i kvinnofrågan, om nu så många anser sig uppmärksammade på denna snedfördelning i samhället.

Vad gäller synen på individer vars läggning går under samlingsgruppen HBT finns siffror som tyder på att så många som 50 procent av dessa, boendes inom EU:s gränser, drabbats av förtal eller hatbrott. Detta trots att de flesta medlemsstater inte ens har system för att samla in uppgifter i ämnet. Följaktligen frågar jag mig varför det var fyrtio år sedan Gay-rörelsen fungerade i organiserad kamp? Göran Olsson är dock mer positiv i sin bild av västvärldens, och Sveriges, solidariska anlag:

– Till exempel tycker jag ju att den här tjejen som drog ihop demonstrationen mot Sverigedemokraterna dagen efter att de kommit in i riksdagen var väldigt stark. På fyra timmar fanns trettiotusen människor på Sergels torg, så jag tycker nog att det finns där, men mer latent. Då var folk jätteledsna för att det hade hänt, och man ville visa att det här inte känns okej. Jag har aldrig sett så mycket folk på plattan, så jag tycker att de här tankarna ändå finns.

Du tycker alltså inte att den inställningen; att gå från åsikt till direkt handlande, har tynat bort?
– Nej det tycker jag inte, däremot tycker jag att det hänt något med åsikterna… vi lever i en tid där man inte är så jävla angelägen om att agera. Det finns ingen ideologi som man kan använda för att visa solidaritet.

Med största sannolikhet är det också så att de epokavgörande kamperna uppstår först när det är absolut tvunget. Efter hundratals år av förtryck, efter att ledarna skjutits till döds inför öppen ridå, efter att de döda sönerna kommit hem i svarta soppsäckar och efter att de som överlevt kommit hem med grumliga ögon. Efter det fanns det bara två val: att gå under, och för evigt bli en nationens husslav, eller att resa sig, upp till kamp.

Först då, i sanningens minut, reste man sig så definitivt. Tack vare den förda politiken var i princip varje svart individ, samt en betydande mängd vita, redo att ta strid för de svartas rättigheter. Det enda som egentligen behövdes var ett forum, en organisation att utgå ifrån.

Demonstranter i Benghazi, Libyen, februari 2011.

Om en kamp nu saknas i västvärlden idag, förökar den sig i alla fall kraftigt i Nordafrika och Mellanöstern. Följaktligen är kampen där också absolut tvungen. Efter decennier med despotiska ledare som blåst upp kulten kring sig själva i samma takt som de tömt guldreserverna, fanns inte längre något val för befolkningen.

– Dr. King sa ”no lies lasts forever”, något som till exempel Egypten blivit ett tydligt exempel på. Man kan strunta i att lyssna på unga människor en tid, men inte hur länge som helst. I år har det varit massdemonstrationer som lett till vad som förhoppningsvis blir ett mer demokratiskt samhälle. Många människor har demonstrerat fredligt, men med risk för deras egna liv.

– I Kairo, i Jemen, i Bahrain, i Tunisien; på alla ställen ser man att den här typen av politisk massrörelse förändrat världen. Tre revolutioner har ju genomförts på grund av helt vanliga gammeldags demonstrationer. Här hemma tänker kanske folk att ”nu har muren fallit, nu har vi någon slags marknadsekonomi, det här är ett absolut tillstånd, det här är en bra lösning för världen”. Men så är det inte; världen kommer alltid att förändras, med revolutioner, med statskupper och med krig. Så har det varit sedan pyramidernas tid och så kommer det alltid att vara.

Göran Olsson har delvis rätt i vad han säger; New York 1968 kanske har en del likheter med Kairo 2011, åtminstone ur de färgades perspektiv. Samtidigt kan jag inte undgå att se de fundamentala skillnaderna som dessa rörelser, inte enbart olika i tid, bär på. Den ena en rörelse långsamt uppbyggd, passerandes igenom flera olika faser, och med god tid att planera hur motståndet ska gå till samt hur man ska marknadsföra sig. Den andra isolerad och icke-existerande, fram tills en sekunds svaghet då allt briserar i en enda chans.

Vad Göran Olssons, för övrigt eminenta, dokumentär kan lära oss är kanske något av en universell, mer latent, art. Något grundat djupt inom oss; en handlingsinstinkt som aktiverats när förtrycket nått en maxpunkt, något som ger människan en chans i ett orättvist samhälle.

En gen som i sin bästa skepnad, omgiven av den ideologiska och strukturerade fond som Black Power-rörelsen utgjorde, tvingar etablissemanget att reagera. Som lyckas med att balansera på rätt sida av definitionen av kamp, som lyckas med att exkludera allmänhetens skräck som ett medel och istället fokusera på den förlegade makten.

Mer information om ”The Black Power Mixtape 1967-1975″, här.
Filmen fick pris för bästa klippning på årets Sundancefestival.