Foto: Christian Gustavsson

Foto: Christian Gustavsson

Lorentz & Sakarias går sakta genom stan

Artikel »Duons andra album placerar sig i det nu som alltid är så eftersträvansvärt, men som också är så svårt att nå.« Kristofer Andersson lyssnar på Lorentz & Sakarias nya album Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast och hör en musik som är lika djupblå som poeten Adam Zagajevskis diktning och som vilar på arvet från Beppe Wolgers.

En vecka efter att två kapade flygplan flög in i World Trade Center i New York en septembermorgon 2001 publicerade tidningen New Yorker ett specialnummer om terrorattackerna. På den sista sidan publicerades poeten Adam Zagajevskis dikt »Try To Praise the Mutilated World«.

Sällan har en dikt spridit sig så snabbt; som om Zagajewskis ord hittade en ton i botten av den mörka brunn som efter den elfte september var New Yorks invånare.

Dikten började att sjunga.

Så blev »Try To Praise the Mutilated World« en av världens mest kända moderna dikter. En åldrande polsk poet stod i plötslig samklang med en djup sorg.

Liknande möjligheter till resonans finns på Lorentz & Sakarias nya album Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast. Duons andra album placerar sig i det nu som alltid är så eftersträvansvärt, men som också är så svårt att nå.

Ett frankerat vykort lagt på lådan efter ytterligare en explosionsartad natt på nattklubben Under Bron i Stockholm.

Baby, det är morgon snart men vi gör allting. Jag har min bästa tröja på mig. Det är med stora, runda ögon som Lorentz & Sakarias kliver in i en vuxenvärld som inte har några löften att ge men tusen krav att ställa.

Ser du stjärnorna där borta? Dit bort ska vi.

Deras musik är djupblå som Zagajevskis diktning, som någonsin den unge Springsteen och författaren Lydia Davis. De är arkitekter där klubben, staden och drinken är fundamentet att bygga livet på. En hård basgång är deras slags tystnad.

Lorentz & Sakarias hämtar sin energi från den tonårstid som inträffade efter nollnolltalets början. Det är en stund som ännu inte har blivit föremål för textmässiga klicheér och som därför kan formuleras utan historiska hänsyn.

Här finns inga jukeboxar.

Och jag är rädd – men mest förtjust, det måste sägas – att de äldre generationerna inte kommer fatta det här heller. Språket, referenserna och ljudbilden är skrivet för dem som bara ser världen med nittiotalets och det tidiga nollnolltalets ögon. Inga andra bjuds in till kalaset.

Kikarsiktet är inställt på de kids som inte bangar svart cashmere under vita nätter trots att det enda som erbjuds när natten är slut är en anställning utan trygghet.

Eller just därför. Det är också exakt den publik, som med små variationer, har lyft fram nästan all stor popmusik – från northern soul till house – under de senaste femtio åren.

Bara referenserna har förändrats.

Frasen »put another dime in my jukebox« ersätts i Lorentz & Sakarias värld med en snaggad Nikelogga i nacken; ett subkulturellt uttryck om jag någonsin har sett något. Utan att själva veta om det skriver de in sig i en tradition av apsnygga nattrumlare som vägrar att anpassa sig till tidens tecken.

– Jag är ju rätt ung och inte uppvuxen med något annat än att man kan göra vad man vill, sa Lorentz Alexander i en intervju i Dagens Nyheter från 2008. Och på Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast liknar han mest av allt en reinkarnerad Beppe Wolgers som just har översatt »Walkin’ My Baby Back Home« till »Sakta vi gå genom stan«.

När Lorentz Alexander strör släpiga diamantsmycken till oneliners omkring sig gör han det med en medvetenhet om att solen går upp också i morgon.

Som när han i albumets bästa spår »Molnen (Ni kan inte nå mig)« blandar sin Old Fashioned- drink med spritsorten bitter. Det är ett spår om att vakna och käka cornflakes utan kläder: »Baby vi kan göra vad du vill / Hon ba ›for real?‹ / Jag ba ›ah, for real‹«.

»Precis som din arm, så lätt och så varm, känns sommarens vind mot min kind« hette det hösten 1961 när Monica Zetterlund framförde Beppe Wolgers text på en kabarét i Stockholm. Drygt femtio år senare heter det »Det känns som att jag flyger över staden nu, som om mitt hjärta aldrig någonsin gick itu«.

I tidigare nämnda DN-text förklarade duon att de vill att deras musik ska låta som en örn. Men det är först nu som fågeln breder ut hela sitt vingspann. Deras andra album glidflyger över ett Stockholm där dagarna bara syns i svartvitt, men där natten är färglagd i CMYK.

Som ungdomskulturell skildring räknat är albumet exakt som Dirty Dancing. Lorentz & Sakarias är en del av den generation i Sveriges storstäder som har större kulturellt kapital än ekonomiskt kapital. Kultur har under deras livstid varit gratis och tillgänglig; på nedgraffade husfasader och på internet.

De håller fortfarande drömmen hårt i handen. Ännu har de inte nått punkten i livet då drömmen släpper taget. De taktmixar tvärsäkerheten med verkligheten.

Jag flyger här uppe och jag är fri,

inget styr mig här uppe

Vi gör det som om det inte fanns en morgondag,

även om jag vet att det är morgon snart.

Adam Zagajewski, den polske poeten som inledde den här texten, skriver i sin dikt »Antenner i regn« att »poesi är en glädje under vilken förtvivlan gömmer sig. Men under förtvivlan finns återigen glädjen. Man måste tala inifrån. Det handlar inte om poesi. Tala inte, lyssna. Lyssna inte«.

Och Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser är snarast tjuvkopplad in i två bröders hjärtklaffar.

Zagajewsks dikter förbjöds under den polska kommunistregimen. I sitt språk återvänder han hela tiden till sin ungdoms bilder; till tiden då han ännu var en ung poet, sprängfylld av tvärsäker begåvning. Men där Lorentz & Sakarias ännu står mitt i sin egen tid blickar Zagajewski bakåt.

Hans dikter handtorkas numera i indigo för att hitta den rätta nyansen av mörkblått.

När Zagajewski uppmanar läsaren att förställa sig en mörk stad rappar Sakarias om att skänka ljus till mörka gator. Men de beskriver samma skede, de tecknar samma örnar.

Här lyssnade du på musik

och poesi, här upptäckte du makten

hos de osynliga tingen,

den exploderande glädjen

och sorgen hos söndagarna

med regnandet och mörkret,

här fanns åtrån och intrigheten,

och de första försöken

till sannskyldig bön

Zagajewskis ord är den mest precisa recensionen av Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser som jag har läst.

Författaren Susan Sontags mamma Mildred brukade säga att raden »Jag älskar dig« egentligen betyder »Jag älskar ingen annan«. Men det är en felaktig iakttagelse. Kärlek växer av kärlek.

Och Lorentz & Sakarias har förmågan att använda sin livslånga kärlek till rapmusik för att gestalta sina känslor för ett liv som vilken sekund som helst riskerar att suddas ut av söndagssolen.

Men värdet i den här dansen, i det här sexet kan ni inte ta ifrån oss. När jag stänger ned musiken och avslutar den här texten ringer Adam Zagajewskis ord i dikten »Musik i bilen« kvar.

Där skriver han att musik ibland också blandas med röster fulla av fasa och smärta och att det är just i de ögonblicken som musiken blir mer än musik. Då blir den hela vårt liv och hela vår död på samma gång.

Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser är de rösterna invävda i varje fyrtakt.