Foto: www.spikesandbikes.com

Foto: www.spikesandbikes.com

Lisa Ehlin: Pojkarnas klubb

Artikel "Jag skrattar inte för att det är roligt. Jag skrattar för att jag inte förstår. Jag försöker relatera till det våld som uttrycks. Den vägg av drogromantik som slår emot mig är samma vägg av längtan efter intensitet." Lisa Ehlin dyker ned i hårdrockens dekadens och hittar en central del av moderniteten.

”Dearest God,
Have mercy on me,
Grant me solace and grace.
My sins afflict me,
Like pus in my bones,
Help me, Jesus, Lamb of God,
I am sinking deep in mire.”

Bach – Cantata 179 – ”Liebster Gott, erbarme dich”, 1723.

I en uppblåsbar fåtölj i en pool ligger Chris Holmes, gitarrist i metalbandet W.A.S.P. Han är fullt påklädd i läder från topp till tå. I handen håller han en halvt urdrucken vodkaflaska. Vid poolkanten sitter hans mor med en drink hon också, något tom i blicken. Luttrad, kanske lite berusad.

Intervjuaren frågar Chris hur mycket han dricker om dagen. Ungefär fem flaskor vodka, svarar Chris i sin stol. ”Yeah, I’m the happiest son of a bitch motherfucker there ever was”. Intervjuaren frågar om han gillar att vara rockstjärna. Chris häller en nyöppnad flaska i sig, över sig, och svarar långsamt ”Not really. I don’t dig being the person I am”. Konstpaus.

Sedan samlar han ihop ytterligare tre oöppnade flaskor i famnen, sluddrar ”hey, watch” och försvinner under ytan. Kameran zoomar in på hans mor, som tittar rakt in i linsen, utan att röra en min.

Jag har kommit till kapitlet i Mötley Crües biografi där Nikki Sixx dör. Då har dekadensen egentligen inte upphört under någon av de 200 sidorna som lett upp till hans överdos. Tommy Lee skriver:

”We partied like clockwork, bro. You could check the clock in whatever time zone we were in and figure out exactly what kind of shit we were into. For a while, we even had this drug kingpin following the tour bus in an exotic Excalibur with a license plate that said DEALER”.

Jag skrattar. Jag vill ha mer. Jag skakar på huvudet och vänder blad och vänder blad igen. Jag skrattar när Nikki vaknar dagen efter att ha varit kliniskt död i flera minuter och sliter ut alla kablar och slangar och stapplar ut ur sjukhuset iförd endast byxor (det påminner mig om när Richie gör detsamma efter sitt självmordsförsök i ”The Royal Tenenbaums”).

Jag skrattar när Nikki kommer hem, får höra på nyheterna att han är död och spelar in ett telefonsvararmeddelande som säger ”Hey, it’s Nikki. I’m not home because I’m dead”. Varpå han, mycket torrt berättat i text, hittar lite mer heroin i sitt hus och överdoserar igen.  Där ligger han sedan, blodig och avsvimmad i sitt badrum och telefonen ringer non-stop.  ”Hey, it’s Nikki. I’m not home because I’m dead”.

Det kanske är livsfarligt för en forskare att läsa biografier. I den digitala eran finns allt extramaterial ett klick bort. Samtidigt som jag läser så googlar jag. Jag sitter framför Youtube i timmar. Jag går igenom bild efter bild efter bild. Jag tittar på fler dokumentärer i en aldrig sinande ström. Där glider Johnny Thunders sluddrande ned för scenen i ett censurerat, något avantgardistiskt klipp från ”Måndagsbörsen” 1982.

Där kiknar Steven Tyler av skratt åt alla tossigheter han ägnat sig åt genom åren. Där finns den välkända, ökända situationen där Ozzy Osbourne snortar myror. Den scenen blir för övrigt betydligt mer äcklig om man ska tro Nikki Sixx version. Någon kräks blod. Dricker vodka som vatten. Kastar en Jack Danielsflaska i huvudet på en förbipasserande. Zombiedust.  Mer heroin. Tjejer. Slagsmål. Däcka. Vakna och göra om alltihop. 

Men det är inte bara dimmorna och de yttre fysiska gränserna för vad en kropp kan tåla – hur mycket det går att släppa taget – som fascinerar mig. Jag skrattar inte för att det är roligt. Jag skrattar för att jag inte förstår. Jag försöker relatera till det våld som uttrycks. Den vägg av drogromantik som slår emot mig är samma vägg av längtan efter intensitet. Modernitetens centrala funktion. Framåt, uppåt, ständigt accelererande.

Det är Napoleons tanke om arméns avantgarde. Attack, attack, alltid attack. Tänd eld på dig själv. Spela tills du blöder. Det är en djungel, så lev som ett djur.

Därför blir också maskuliniteten, som är så hårt och disciplinerat förhandlad – för mig en sådan extrem pojkklubb – spännande när den också blir uppsminkad och tillspetsad. Som hos exempelvis Mötley Crüe. Vem är mest Man? Den som utan besvär kan leka med kvinnliga attribut. På något konstigt sätt blir den måttlösa, kemiska kontrollförlusten också den ultimata kontrollen. Ett meta-patriarkat i högklackat. Och det är såklart samma sak med heteronormativiteten, kanske bäst representerad av s&m-referenserna hos Judas Priest.

Det har gått varvet runt för mig. Musikaliskt och tidsmässigt. Som med allt annat i den digitala eran fortsätter min egen hunger efter musik – och därmed min ständiga förvåning över vad jag kommer på mig själv att sitta och lyssna på. I mitt eget ganska kontrollerade liv, möjligen hårdare disciplinerat för varje år, får min fascination för metal en märkligt precis funktion.

Det är en alternativ verklighet, så hyperrealistisk att jag måste skratta åt Nikki Sixx när han dör och återuppstår. När han spelar in sitt absurda telefonsvararmeddelande. Jag hungrar inte efter drogromantiken. Jag försöker förstå vad som verkar vara nihilism och existentialism samtidigt. Det är den ultimata motsättningen. Jag har nog aldrig lyssnat så intellektuellt på något som är menat att vara så oreflekterat rakt.

Precis som hos Jean-Paul Sartre så är det i äcklet som tillvaron blir som mest konkret. Äcklet är det som hotar att binda oss, som vill ge oss en given existens. Det kan ta ifrån oss vår frihet (den ultimata maskuliniteten). Det är ledan, som verkar bli allt starkare ju mer våra anti-hjältar får vad de vill ha, som också leder till ett hat inför själva varandet.  Allt blir frånstötande. Äckligt. Och det är äckligt att vara frånstötande. 

“I have crossed the seas, I have left cities behind me, and I have followed the source of rivers towards their source or plunged into forests, always making for other cities. I have had women, I have fought with men; and I could never turn back any more than a record can spin in reverse. And all that was leading me where ? To this very moment…”

Och efter alla ord, efter sidor efter sidor av dekadens, av vilka jag har många kvar innan jag är mätt, så är det ett fyra minuter långt klipp med Chris Holmes i en pool från dokumentären ”The decline of Western civilization part II: The metal years” som sätter alla dessa tillvarons yttersta tankar i rörelse.

Det verkar plötsligt mer talande än alla rockbiografier jag läst. Han är den ensammaste och lyckligaste jäveln på jorden. Han har allt han någonsin kan önska sig, och han drunknar, försvinner sakta under ytan, medan hans mor ser på. Rockens paradis verkar ständigt dolt i mörker. Eller som den 30-åriga Antoine Roquentin i ”Äcklet” så passande påpekar: ”You must be like me; you must suffer in rhythm.”