article-image

Hope is gone, now is death

Årssammanfattning Det blir inte hårdare eller för den delen mer underskönt när Rickard Fredén visar oss baksidan av allt vi hållit kärt i år. Du vet att du behöver den här texten.

Ett år och flera steg närmare slutet, vad ska man göra? Här är den musik som varit mest omskakande under 2013.

Stilla – Till stilla falla (album)
Nyligen scrollade jag igenom en lista med »oöversättbara« ord på en rad språk, ord som unikt och precist fångar en diffus känsla eller ett mycket specifikt fenomen i några få bokstäver. Som det solljus som mjukt filtreras genom ett lövverk eller upplevelsen av att vara hemifrån.

Det svenska ordet mångata är med på listan. Liksom det tyska waldeinsamkeit, som väl, åtminstone bokstavligen, måste gå att översätta som »skogsensamhet« – det sällsynta tillstånd av harmoni och skräck, tomhet och total uppfyllelse, som alla upplevt som någon gång vandrat genom en sprakande våt barrskog. Eller som har stått vid bergets rand där stupet är hundratals eller tusentals meter, bara centimeter framför fötterna, och utsikten över världen är milsvid.

Det är en rent sinnlig upplevelse där förnuftet verkar försvinna, skönheten och det ofattbara tar tanken i från en, där ensamhet och tillhörighet är ömsesidigt självklara.

Jag tror att det är precis upplevelsen av waldeinsamkeit som är så närvarande hos Stilla. Det vilar en melankoli över deras osminkade black metal som är bland det starkaste jag har upplevt. Den är insprungen så djupt i varje detalj, i instrumentens själva ljud och läte, den hängande efterklangen, det karga berättandet. Så tydlig men samtidigt svårfångad, en känsla mer än något annat, nära släkt med den melankoli som präglar det svenska landskapet, ödsligt och stillastående. Snötäckta åkrar i eftermiddagsskymning, en snabbt döende sommar.

Det är sällan som black metal är så jordnära och liksom prosaisk, så osentimental, som Till stilla falla. Det är sällan som black metal är något annat än ett skådespel, sällan som den är naken, som den kan upplevas som sann. Stilla arbetar med små bokstäver. Deras musik är iskall och rasande, men reserverad. Den är konstnärlig utan att vara konstlad, på samma gång primitiv och progressiv, ett spirituellt samtal om döden.

Watain – »Outlaw« (video)
Det känns logiskt att det var just »Outlaw« som blev Watains första egentliga musikvideo. Låten är ett dödshippiemanifest där den svartklädda bikern står som perfekt bild för rebellanda och laglöshet, för den okränkbara friheten, den öppna vägen och resan mot det okända, som är så central i allt som Watain skapar.

»Outlaw« är kaotisk, den rör sig mellan ett mörkt men glädjerusigt mässande, en schamansk ceremoni, och ett våldsamt utbrott mot våra världsliga regler om snygghet och sans. Videon är också en fulländad iscensättning av precis det, långt ifrån den läckra och skräckromantiska standard som black metal brukar bli på bild. I stället hämtar den influenser från vhs-videons barndom, b-film och nihilistisk industrimusik. Det är rått och vansinnigt, och darrande osäkert när gränserna mellan dokumentär och dramatik suddas ut.

Det är ofta precis den effekten som Watain har. Deras musik rubbar upplevelsen av trygghet som ingen annan, den är oberäknelig, verkligen laglös, och känns uppriktigt destruktiv. Därför är det bara självklart att nu också westernstämd depprock blir black metal på albumet The wild hunt. Ett uttryck för nybyggaranda, en kolonisering av gränsen, som gör att universum expanderar.

Smell The Flesh – Smell The Flesh (tolva)
Om man blundar och blickar inåt, vänd mot mörkret, kan man försvinna långt iväg – det är en resa. Det är en frihet att få lämna den man är och det man håller på med. Det som börjar där borta är oskrivet och förutsättningslöst, nuet är längre och närmare, lättare att få fatt på. Det går att bli kvar i ett uttänjt ögonblick. Ju längre bort man befinner sig, desto närmare kommer man sig själv.

Smell The Flesh rör sig rotlöst och drömskt mellan avlägsna platser, dunkla och oupptäckta. Varje trumslag är en hypnotisk pendelrörelse att fastna vid, varje eko föreslår en möjlig väg. Man kan se dansande människor framför sig men man kommer aldrig någonsin att dansa själv. Det är musik att vara ensam till, individuellt rituell, en öppning att söka i och färdas igenom.