2013 i det sköra och vackra

Det slår mig att jag nästan uteslutande har lyssnat på hela album under 2013. Har svårt att på rak arm plocka ut en enda fristående singel som gav mig något… Nå, i all ödmjukhet – de främsta fullängdarna:

Rafael Anton Irisarri – The Unintentional Sea
The Unintentional Sea är fortfarande lite ny, jag har ännu bara doppat tårna i den men allt Rafael Anton Irisarri gör träffar direkt där det ska. Han kanske inte är hyperoriginell – det finns ju andra som har tonsatt landskap och gjort böljande ambient garnerad med gitarrdrones. Som vanligt hörs också ekon av de allra mest älskvärda namnen som Eno, Budd, Cocteau Twins, Slowdive och Gas. Ändå är det så omisskännligt Irisarri. Med en bakgrundshistoria inspirerad av den ekologiska katastrofen Salton Sea blir det en betraktelse över livets förgänglighet. Sällsamt, oroande, underskönt och garanterat gåshudsframkallande.

Jon Hopkins – Immunity
Det var längesedan jag hörde ett lika tekniskt fulländat album som Immunity. Och det var inte särskilt överraskande att höra Hopkins (bekant bland annat från Brian Enos Small Craft On A Milk Sea) imponera med sina färdigheter som producent. Det som tog knäcken på mig var de bedårande melodierna och den suggestiva atmosfären som lyfte något som på pappret kändes som en mer välkammad Burial till inte bara årets mest välljudande album utan ett av de två-tre bästa.

Prefab Sprout – Crimson/Red
»Det blir inget mer från Prefab Sprout«, sa jag tvärsäkert under en diskussion i somras. Veckan efter exploderade det försiktigt på nätet. Min första reaktion var att Crimons/Red var ett något svagare album än Let’s Change The World With Music. När väl skivan släpptes hade låtordningen korrigerats och frågan är om jag inte hade fel. Det är ännu en vattentät samling perfekt utmejslade sånger. Varsamma och storslagna på det sätt som bara Paddy, en av tidernas största låtskrivare, kan göra dem.

Grouper – The Man Who Died In His Boat

Slow Walkers – Slow Walkers

Raum – The Event Of Your Leaving
Enbart Liz Harris kan stoltsera med att ha släppt tre exemplariska album under 2013. Som Grouper målar hon försiktiga blyertsteckningar av oemotståndligt vemod och det är knappast oväntat att ambientmännen står på kö för att få samarbeta. Slow Walkers är Liz och Lawrence English och de har gjort ett tätt, sammanhållet och behagligt lättlyssnat album med meditativ drone. Frågan är dock om inte Raum är allra bäst i den här trion. Harris möter Jefre Cantu-Ledesma och de gör sakral shoegaze. Inledningsspåret »In Stellar Orbit«, på en och samma gång en massiv och dunmjuk ljudmatta, är svårt beroendeframkallande.

OMD – English Electric
Det är något med Liverpool och klassiska comebacker. För några år sedan återuppstod The Wild Swans med fina English Electric Lightning och redan på 90-talet ringde Ian McCulloch in sina Bunnymen för att återuppta tråden. Precis som Echo & The Bunnymen behövde OMD ett blekare comebackalbum på sig innan de träffade rätt. English Electric må vara slipad nästan enligt marknadsundersökningsmetoder, artificiell och skamlöst tillbakablickande (tänk er en strömlinjeformad, mer insmickrande Dazzle Ships) men faktum är att nästan varenda spår hade fungerat som singel.

The Haxan Cloak – Excavation
Förmodligen årets mest ödesmättade album. Snaran på omslaget skvallrar en del om hur det låter. Excavation känns som ljudet från en syresatt grav. The Haxan Cloaks Bobby Krlic ger oss kompakt mörker, mullrande och hotfullt, som mynnar ut i något skört och vackert. Det är nästan omöjligt att inte tänka på Coils eviga skönhet under avslutande tolvminutersspåret »The Drop«.

Differnet – Medium:Cassette/Medium:Remix
Två överraskningar: Differnet hördes av igen och de gjorde det exklusivt på kassett! »The Evaporites«med gästande Unai på sång var ett litet mirakel där knastrande kretskort slogs med weltschmerz någonstans i gränslandet mellan Joy Divisions »The Eternal« och »Atmosphere«. Fantastiskt! »The Evaporites« och »Repetition« är förmodligen bandets två bästa låtar någonsin. Remixkassetten bjöd även på årets vassaste omarbetning i The Sight Belows katedralstora tolkning av nämnda »The Evaporites«.

Fuck Buttons – Slow Focus
Under en livekonsert med Fuck Buttons i november synliggjordes lite av problematiken med Slow Focus. Den omsorgsfulla strävan att skapa den perfekta dramaturgiska kurvan fram mot en orgiastisk klimax resulterade i något som måste kallas mellanspår. Därför balanserar albumet en kort stund farligt nära en Primal Scream-syntrockig avgrund, innan de skruvar åt reglagen inför en maximalt givande emoavslutning med först »Stalker« och sist den mästerliga, oförglömliga ”Hidden XS” som får uppta hela D-sidan.

 

Återutgåvorna

Thomas Dinger – Für Mich
Kanske min absoluta etta av alla utgåvor från i år. Ett så här fulländat verk borde omöjliggöra en evig plats i skuggan, oavsett om brodern heter Klaus. Det är organisk kraut som väljer den bredaste vägen rakt mot hjärtat. Fantastiska melodier lägger sig som ett sorgeband över ett vilset postkrigs-Tyskland. Musiken på Für Mich är omedelbar, älskvärd och djupt personlig. Det blev Thomas Dingers enda soloalbum.

Klaus Schulze/Günter Schickert – The Schulze – Schickert Session
Den kom från ingenstans och slog ner som en konfettibomb. En helt underbar privatinspelning från Schulzes studio. Jag har skrivit om Schickerts mästerverk Überfällig tidigare, och för den som uppskattar sådant finns mer att hämta här. Schulzes maskinpark gör det till en mer kosmisk affär men det mest uppseendeväckande är hur färdig den här snabbt hoprafsade improvisationsmusiken låter. Magi.

Laraaji – Essence/Universe
Som av en händelse återupptäckte jag Day Of Radiance ungefär samtidigt som bolaget All Saints fick ut tre formidabla Laraaji-släpp. Samtliga är obligatoriska, men måste jag välja en får det bli Michael Brook-producerade Essence/Universe, som består av två halvtimmeslånga stycken. Det är bara att sjunka ner i farfarsfåtöljen och låta sig svepas med. Få kan med så begränsad instrumentarsenal skapa så unikt egen, storslagen musik.

John Carpenter – Assault On Precinct 13
Djupt efterlängtad, pressad på vit vinyl, med det tjockaste kartongomslag jag någonsin har sett. Frågan är om det finns ett effektivare filmtema? Carpenters ekonomiska berättande på vita duken är om möjligt ännu mer avskalat i ljudspåret, inte minst när det isoleras från de rörliga bilderna. Det är maximal effekt uppnådd med små medel – ett intuitivt musicerande där syntslingorna hugger som kobror.

I Am The Center: Private Issue New Age Music In America 1950-1990
New age var grejen i år, aldrig mer att det begreppet får en negativ klang i min värld. Light In The Attics ursnygga dubbelutgåva presenterade en del kända, men (för mig) mest okända namn (Nesta Kerin Crain, Joanna Brouk, Michael Sterns, Aeoliah…) och ett flertal häpnadsväckande originella, färgstarka stycken musik. Det blev en upplysande resa rakt in i det amerikanska vemodet.

Patrik Cowley – School Daze
Som många andra upptäckte jag Patrick Cowley genom Chris Lowe som ofta tog chansen att lyfta fram hans betydelse. School Daze är emellertid något helt annat än högeffektiv hi-NRG. Den består bland annat av soundtracks till två gayporrfilmer. Det handlar om intstrumentala stycken inspelade mellan 1973-1981 och ger en ny bild av Cowleys bredd. Flera av styckena rör sig mot det kosmiska, hypnotiskt repetitiva som vi känner som tyskt 70-tal. Det är suveränt nästan hela vägen, oupphörligt fascinerande och egensinnigt.

Sen måste jag även nämna Conrad Schnitzlers Rot, Blau och Conrad & Sohn, Saâda Bonaire-samlingen, T.R.A.S.E, Ennio Morricone-boxen Morricone In Colour, Palm Highway Chase och holländska ambientmannen Enno Velthuys kassetter från 80-talet (hoppas på återutgåvor under nästa år).