Mixtape: Paolo Hewitt

”De viktigaste sakerna i våra liv är alltid öppna för människors hån”, sade Joe Claussell i en intervju för någon vecka sedan. Det här är ett sådant tillfälle.

Vi har bett den brittiske journalisten Paolo Hewitt att göra ett blandband åt oss och skriva några rader om hans urval.

Hans medverkan här har inte att göra med hans journalistiska gärning, som bygger på missionen att skriva om klassisk uråldrig brittisk ungdomskultur (Acid House! Fotbollsspelaren Robin Friday! Casuals! Soul Boys!) mer begåvat och mer initierat än de flesta andra. Den har mest att göra med ett enda kort stycke i ett förord till en bok. Det är ett stycke som hittas på sidan 13 i antologin ”The Sharper Word: A Mod Anthology”.

”Modernism has longevity because it recognises two absolute facts: True style and quality never ever dates and that as long as there’s a money go round, there will always be someone wanting to dress up to fuck off a world that constantly wants to put you down.”

Intellektuellt är det lätt att avfärda ovanstående som trams. Det är dock trams som beskriver en djupt mänsklig drivkraft. En känsla, en längtan. Tvivar du? Fråga sapeurerna i Kongo. Fråga dig varför andelen dyra Nike-skor är högre i Baltimore än på Karlaplan. Men det kan lika gärna handla om att använda musik, böcker eller för den delen cykling till att fucka off den där världen (eller bara din arbetsledare som tycker att du ska stämpla ut för att löneprocenten är för hög). Det är du som väljer ingredienserna. Ingen annan kan formulera ditt motstånd.

”In a country where many survive on 30 cents a day, Papy Mosengo is flashing $1,000 worth of designer clothing on his back, Dolce Gabbana cap and Versace stretch shirt to his spotless white Gucci loafers.

“’It makes me feel so good to dress this way’, the 30-year-old said when asked about such conspicuous consumption in a city beset by unemployment, crime and homelessness. ‘It makes me feel special.’

”But Mosengo can scarcely afford this passion for fashion. He worked eight months at his part-time job at a money-exchange shop to earn enough for the single outfit, one of 30 he owns, so he’ll never have to wear the same one twice in a month.”

Men trots att det gått år sedan jag läste den där raden av Paolo Hewitt för första gången kastar den omkull mig varje gång. Ganska ofta tvivlar jag på tingens tillstånd. Ibland räcker det då med att resa sig upp ur sängen, dra pekfingret över bokhyllan, plocka fram ”A sharper world”, bläddra fram till det med bläck inringade stycket på sidan tretton för att känna att det faktiskt visst fortfarande finns anledning att bry sig.

Paolo Hewitt är inte någon representant för framtiden. Men det är att bedra sig att tro att popmusiken skulle kunna representera denna ”framtid”, det är redan när tanken tänkts en gammal idé.

Däremot är drivkrafterna i den kultur Hewitt ägnat sitt liv åt att beskriva eviga. Viljan att till varje pris kunna se sig själv i spegeln – både bildligt och fysiskt – i en värld som dränerar kroppen på stolthet, som säger att saker ska vara på ett visst sätt.

Det finaste en människa kan göra är att säga ”nej tack” och ingen har formulerat detta ”nej tack” lika vackert som Paolo Hewitt.

Paolo Hewitt For Throw Me Away from Throw Me Away at Letsmix.com.

OBS: Deltas ”Antique bells” var tillräckligt obskyr för att ingen i vår närhet skulle ha den tillgänglig. Men har någon den, hör gärna av dig.

1. ”Haunts of ancient peace” – Van Morrison
”Med ett som alltid begåvat band som frammanar mjukheten i hans röst, gör Van en resa genom världens ruiner och kommer fram till det Nya Jerusalem. En själfull trumpet, en utforskande bas och en elegant keyboard följer honom till hans fridfulla destination. Stillsamt och fantastiskt.”

2. ”Rag Doll” – Kevin Rowland
”Kevin Rowland tar Frankie Vallis klassiska treminuterslåt och förlänger den till över åtta minuter av fängslande musik som tar med lyssnaren på en berg- och dalbana innan han befriar alla oss som någon gång blivit utstötta under barndomen. Med andra ord sjunger han för oss alla.”

3. ”Be my baby” – The Ronettes
”Den bästa singel som någonsin gjorts. Jag har lyssnat på den en miljon gånger och inte tröttnat en sekund. Jag kommer att lyssna på den ytterligare en miljon gånger och inte heller då kommer jag att tröttna. Aldrig har ungdomligt sex blandats med ung romantik så briljant. ‘For every kiss you give me I’ll give you three’. Lyssnas bäst på i solskenet i Little Italy, det kan jag garantera.”

4. ”The summer wind” – Frank Sinatra
”Och på tal om italienare… Francis Albert är som bäst när han låter melankoli och längtan forma hans röst, och denna sång är ett förnämligt exempel på detta. Musiken förmedlar låtens bildspråk så vackert och Franks känsla är perfekt när han omvandlar vad som skulle bli en glädjande händelse till en bitterljuv klagosång.”

5. ”Do I love you (indeed I do)” – Frank Wilson
”Den mest svåråtkomliga singeln  någonsin lever upp till sin titel med denna strålande sång, en frustande bit musik som alltid kastar upp mig på dansgolvet. Den perfekta mixen av rytm och röst som tänder mig varje gång.”

6. ”Belle” – Al Green
”Al Green vaknade tidigt en morgon 1974 och hörde röster. Han hade funnit Gud. Två år senare skrev han denna sång för att berätta om vedermödorna som det innebar, och blottlade samtidigt kampen mellan tanken och frestelsen, själen och köttet som denna förstklassiska sångare och musiker stod för.”

7. ”Days” – The Kinks
”För mig deras bästa låt. En lika fåfäng som fantastiskt stycke musik. Ray lämnar en kärlek/vän/förälder och tackar dem för deras värme, deras råd och deras intryck på honom och förklarar med en briljant text att de gjort att han inte längre rädd för denna värld. Berör mig varje gång jag hör den.”

8. ”Antique bells” – Delta
”Det mest skoninglöst ignorerade bandet från 90-talet. Låtskrivaren James Roberts är en av de bästa, en man som har karvat ut ett helt eget sound och uttryck på egen hand. Han är aldrig bättre än i denna underbara ballad som är perfekt i sitt utförande och arrangemang.”

9. ”Come softly to me” – Percy Sledge
”En av de bästa sångarna någonsin sänker sitt röstläge för att ge oss en av de finaste kärlekslåtarna, för mig är den däruppe med Dylans ‘If you see her, say hello’. Det är omöjligt att vägra hans bönfallningar och jag är maktlös inför musikens varmhet och löfte om evig kärlek.”

10. ”Comedy” – Shack
”En episk poplåt där låtskrivaren Mick Head pressar in fler idéer i en sång än de flesta lyckas få in på ett album. Enastående popmusik som är upplyftande varje gång. Till och med den skeva texten känns begriplig då sången långsamt bygger upp allting till ett enastående klimax. Kommer aldrig att glömma en Liverpoolpublik som sjöng sången rakt till bandet en vinterkväll, och jag kommer aldrig att glömma lyckan i folks ansiktsuttryck vid den tidpunkten. Det är det som musik är till för.”

Kristofer Andersson