Vex Ruffin och novembergodis

Konsumentupplysning Adrian Hörnquist samlar de musikaliska intrycken från november. Mycket handlar om Los Angeles-artisten Vex Ruffins fina debutalbum.

Ibland räcker inte återkommande mail med intervjuförfrågningar. Ibland räcker det inte att tjata och tjata om att få en ynka liten e-mailadress till en artist för att skicka över några frågor. Ibland är det helt enkelt inte tänkt att det ska bli en intervju. Senast i raden av dessa »uteblivna intervjuer« är Vex Ruffin. Svaren från hans presskontakt och skivbolag är noll. Total tystnad.

Tur då att hans musik och utgivning räcker för att författa några rader. För Vex Ruffin är intressant på flera sätt. Han har funnits i bakgrunden av mitt musiklyssnande sedan något år tillbaka. Han har stått i ett hörn för sig själv och kastat ut taggiga små låtar som fastnat i mitt medvetande. Han har varit en lika trevlig som soundmässigt sträv artist att återvända till när det mesta runtomkring en låtit som en flottig Big Mac.

Vex Ruffin kommer från Chino Hills utanför Los Angeles och började som medlem i Vex Ruffin and the Lo-Fi Jerkheads. Bandet släppte ett par ep:s innan Vex gick vidare till att arbeta under eget namn. Sedan 2011 ger han ut musik på Stones Throw. Etiketten är känd för sin fingertoppskänsla vad gäller alternativ hiphop och funk (Madlib, Madvillain, Dam-Funk och så vidare). Men Vex Ruffin har inte mycket gemensamt med någon av de stilarna. Han är, liksom bolagskollegan Anika, en av de artister som gör att Stones Throw inte är en renodlad hiphop-etikett utan något mer oförutsägbart och spännande.

Vex Ruffin använder sig förvisso av beats som kan härledas till tidig hiphop. Men hans musik är besläktad med tidig punk, new wave och industriella ljud. Låtarna är enkla och avskalade och soundet är skitigt och brusigt. Likheter till artister som Suicide, PiL, Throbbing Gristle och Josef K finns. Samtidigt är Vex Ruffin uppkäftig och medryckande på ett sätt som flera av hans föregångare saknar.

Med enkla byggstenar lyckas Vex Ruffin göra musik som är lika groovig som tjurig. Han står ensam i ett garage med en skraltig elgitarr och en simpel trummaskin och sjunger fraser som »I like to laugh out loud, I’m a laughing man«. Ljudet studsar mellan väggarna, rösten är distad och olja och damm täcker betonggolvet. Det är musik som skulle självdö om den hamnade i händerna på en producent i en »riktig« studio.

Det mesta som Vex Ruffin har gett ut är värt att kolla upp. Första släppet på Stones Throw, låten »I’m losing control« utgiven som en »vykortssingel«, är stenhård, EP:n Crash Course EP fantastisk och femspårsalbumet No escape, som går att ladda ned gratis, lika kärv som övertygande. Tidigare i år samarbetade även Vex Ruffin med beatmakaren James Pants. Under namnet Krista gav duon ut singeln Space Tom Test som med sin 80-talsdrivna diskopuls rekommenderas varmt.

Och så i november kom Vex Ruffins självbetitlade debutalbum. Tolv spår där ljudbilden putsats en aning men inte så mycket att det haft inverkan på nerven. Ett album fyllt av konstiga samplingar, minimalistiska beats, raka melodier och texter om vardagens trivialiteter. Just texterna får ett utrymme som de tidigare saknat och jag slås av hur väl de passar med musiken.

Vex Ruffin har en punkig humoristisk udd som han formulerar i korta fraser. När han sjunger »I got a follower, I need more followers« i låten »Need more followers« ringar han in mycket av samtidens hysteri. Samtidigt som han gör en självironisk blinkning till det faktum att han är en av Stone Throws mindre kända artister.