The Wild Swans: Revolutionen

En vårnatt 2010 går jag igenom en knippe nya singlar. Det är ett fantastiskt år för popmusik: The Miracles Club har gjort den bästa housemusiken på flera år. T++ och Actress tycks ha spänt dubstepbågen så hårt det bara går (pilen fyras av med riktning mot Detroit). Forest Swords. Drake. Lil’ B.

Parallellt finns det dessutom en vuxenvärld som ungdomen gör bäst i att lyssna på: Tracey Thorn, Steve Mason, Teenage Fanclub, Vic Godard via sitt Blackpool och Television Personalities har alla spelat in utmärkta album, som antingen redan är släppta eller som släpps under sommaren. Nej, vänta. Gå inte. Det här är inte MOJO, det ser bara ut så.

Men från årets bästa album har ännu bara små delar sipprat ut. Det är inspelat av ett band som existerat från och till i över 30 år.

The Wild Swans hämtar fortfarande sin kraft ur en strikt dogmatisk övertygelse om hur popmusik ska fungera. Och Paul Simpson, bandets ende konstant, är i mitt parallella universum fortfarande en Morrissey för tänkande människor. De är nästan jämngamla, är uppväxta i Englands andrahandsstäder och framför allt: De skrev båda lyrik som utmejslat träffsäkert siktade på alla de som aldrig var bra på fotboll. Nu är det bara en av dem som håller traditionen vid liv.

Hade Paul Simpson varit i närheten av lika mycket karriärist som den betydligt namnkunnigare Manchestersonen hade The Wild Swans kunnat bli en av 80-talets främsta utropstecken. Nu blev de en parentes, omsörjd av rockjournalister och den handfull personer för vilka Paul Simpson fortfarande sjunger sina midnattsserenader. Och som han sjunger dem: Paul Simpsons röst är en brinnande fackla genom natten.

En röst som hämtar kraft ur historien om det katolska helgonet Sebastian.

The Martyrdom of St. Sebastian, av Andrea Mantegna, 1456-59.

283 år efter Jesus död bedrev den romerska härskaren Diocletian en omfattande jakt på dem som tillkännagav sig till den kristna tron. Två av dem som fängslades var bröderna Mark och Marcellian som vägrat erkänna de romerska gudarna. Istället tillkännagav de sig till kristendomen.
Brödernas vänner och släkt bönade och bad de två om att de skulle förfäkta Jesus. Det gjorde de inte. Istället fick de oväntat stöd av en man vid namn Sebastian, ursprungligen från Milan och tidigare vakt under Diocletian och dennes föregångare Maximian.

Enligt legenden lyckas Sebastian också med att omvända Mark och Marcellians mor och far – Tranquillinus och Martia – när de besöker sina söner i fängelset. Chromatius, områdets lokala prefekt, konverterar också efter kontakt med Sebastian. Han släpper ut dem som suttit inspärrade i stadens fängelse och avsäger sin titel.

Sebastian fängslas av Diocletians soldater och döms till döden.
Han binds fast vid en påle och skjuts sönder med pilar. De genomborrar varenda kroppsdel, han ser ut som en igelkott. Men Sebastian dör inte.

Det är först senare, efter att ha återgett en blind kvinna synen, som han slutligen dödas av Diocletian. I katolsk tro är Saint Sebastian den som dödades två gånger för sin tro. På 1300-talet sades hans väsen skydda mot pesten.

”I stand as Saint Sebastian with love for a higher command”.
”The Revolutionary Spirit”, The Wild Swans, 1982

Paul Simpson lämnade Julian Copes The Teardrop Explodes 1980 för att starta The Wild Swans. Den första singeln de släppte på den lilla labeln Zoo Records var ”The Revolutionary Spirit” – en sång om att den som tror, som följer sitt hjärtas kall aldrig dör.

Jag hade glömt The Wild Swans.
Men så 2009 – 27 år efter ”The revolutionary spirit” och efter 18 år av total tystnad – släppte de singeln ”English Electric Lightning”. En sorgesång över ett förlorat England där den gamle stridspiloten Douglas Bader samsas med ögonblicksbilder av en bilkrasch i en Paristunnel, av Maggie Thatchers attack på den argentinska flottans stridsskepp General Belgrano under Falklandskriget.
Bilder av rasism, modernister, bulldogs och ”urban foxes”. Det är den brittiska historien sedd genom en Liverpoolsons ögon, ögon som aldrig kunnat acceptera eller passa in i det sätt som samhällets funktioner varit konstruerade.
Och: Omslaget till ”English Electric Lightning” pryds av en levande katt genomborrad med pilar.

Ända sedan ”The Revolutionary Spirit” har The Wild Swans använt sig av ett episkt och historiskt anslag i lyriken och i all formgivning. Vad är det som får någonting att kännas ”The Wild Swans”?
– Ibland stöter du på en bild, eller en kombination av ackord och noter som du någonstans känner igen, trots att du aldrig har sett eller har hört dem tidigare. De här ljuden eller bilderna kan ta fram bilder och minnen från en tid långt innan du var född, säger Paul.

Han har skjutit på intervjun, dröjt. De Liverpoolspelningar han gjorde i december och det kommande albumet ”The coldest winter for a hundred years” har tagit tid.

– I västerländsk populärkultur anses det ”tuffare” att vara negativ än positiv, och så har det varit sedan rock’n'roll blev rebellkultur under 1950-talet. Och varför? För att det är så mycket enklare, men jag har aldrig köpt det där. Gothkulturen är höjden av den filosofin, och som sådan är den förkastlig. Det är som att sätta en bur runt dig och att deklarera ”Jag agerar enbart inom det här lilla utrymmet, och jag gör det själv”. Någonstans måste även utövare av svartkonst ställas inför det faktum att högre vibrationer har mycket större potential än de låga tonerna. Det finns en botten i det låga, men de höga tonerna är fullständigt obegränsade.

Lyriken är väldigt tematisk på dina nya sånger. De handlar nästan uteslutande om att se tillbaka?
– Mina sånger är fulla av förluster och saknad för att jag är full av förluster och saknad. Orden flödar upp ur djupet, alla de där omintetgjorda ambitionerna, alla saker jag ångrat. Det kommer ned till att handla om oavslutade affärer. Jag jobbar hårdare idag med att skräddarsy orden för att fungera perfekt med melodierna, och jag försöker att vara väldigt tydlig. Det är inte så lätt som människor tror. Du kan ha skrivit en väldigt djupsinnig rad, men det betyder inte att den går att sjunga. Det handlar om balans.

Den brittiske skribenten Kevin Pearce beskrev ”English Electric Lightning” såhär: ‘Den mest inspirerande musik som skrivits i modern tid. Den fångar perfekt hatkärleken många av oss har till England.’
– Det var väldigt snällt sagt av Mr Pearce. Yes, jag älskar England. Men landet gör mig också mer deprimerad än någonting annat. Jag tror att den här ön är djupt magisk. Den är begravd under (matkedjorna) Sainsbury’s och Asda, men den finns där nere.

Kommer du ihåg när du började göra musik för första gången?
– Ingenting gjorde mig lika uppspelt som musik. Min pappa köpte en billig gitarr till mig och en förstärkare i plast när jag fyllde 14 år. Jag var för lat för att lära mig några ackord, så jag gjorde bara ljud med den. Det var kraften jag älskade. Gitarren var en förlängning av mitt känsloliv. Jag kunde röra min hand och det där mäktiga ljudet kom ut ur lådan. Det var stor magi.

The Wild Swans är en elektrisk nervcell. De gav ut sporadiska singlar fram till 1986, när uppsättningen splittrades första gången. En ny version av bandet återvände redan 1988 och gav ut debutalbumet ”Bringing home the ashes” på Sire, en underettikett till Reprise Reords.
I dag hatar Paul Simpson den skivan.

”Major labels suck the poetry from your bones and fill the gaps with a cement made from cocaine and chrushed teenagers”, väste han en gång.

Det är orättvisa ord – om inte annat står sig albumet utmärkt bara på grund av balladen ”The Worst Year Of My Life”, där Paul mycket precist deklarerar att du föds ensam och dör arg.

Paul har aldrig gett upp. Han har heller aldrig sett på The Wild Swans med nyktra ögon. I de flesta människors liv finns en ytterst liten handfull personer som genom livet – vid de rätta tillfällena – har förmågan att få dem att falla handlöst. Som får 40-åriga män och kvinnor att ge upp sina förhållanden för denna sanna kärlek som följt dem genom livet. Trots att de vet att det inte kommer att fungera.

Paul Simpson

Paul Simpson borde karriärmässigt ha lagt mer tid på sitt band Care som under det enda år de existerade perioden 1983-84 fick mer framgångar än vad The Wild Swans någonsin kommer att ha. Paul lämnade istället Care.

Han har aldrig kunnat acceptera att bara skaffa ett jobb han hatar och att skita i saker och ting.
2007 meddelade han via Myspace att The Wild Swans skulle återuppstå. Han sa det på sitt eget språk:
”This unhappy band has been unfinished business for me over 20 years, haunting my days and nights, obsessing my thoughts at the expense of my health and sanity”.

I samma text gör Paul det väldigt klart att han inte ser återkomsten som en dramatiserad comeback som – säg – de första välregisserade steg Damon Albarn tog med Blur under det sena 00-talet. Singlarna och det kommande albumet släpps på Occultation.

– Jag hämtade mig aldrig riktigt från hur The Wild Swans imploderade åren 1982/83. Jag kände mig förrådd av mina närmaste vänner, och det tog en väldigt lång tid innan jag kunde ta mig upp på hästen igen. Den där hästen brukade sparka och bita efter mig. Nu äter den sockerbitar ur min hand och tar mig till fantastiska platser. Sanningen är den att jag aldrig kan vila innan dess att jag utfört det jag är född att göra, säger Paul Simpson nu våren 2010.

Att jaga demonerna ur kroppen. På de två vinylsinglar som släpptes under 2009 målar Simpson upp bilder från den period i livet som präglat honom mest: De första åren med The Wild Swans. B-sidan ”The Coldest Day For A Hundred Years” är ett poem av dagboksanteckningar, minnesbilder och aldrig skickade brev. Kontentan av Paul Simpsons konstnärsskap är mycket lätt: Människan måste ha en tro, om den så är katolsk, ideologisk eller bara revolutionär. I Simpsons musik är själva revolutionen också ideologin, själva syftet.

Förutom musik, har du sett några bra filmer eller läst några bra böcker på sistone?
– Well, ”In Bruges” är min favorit de senaste tio åren. Den har det mest sorgliga, roliga manus. Det finns massor med fel i den filmen, och den är ofärdig. Men, perfektion har aldrig med att vara 100 procent perfekt att göra, snarare 96 procent perfekt. Två irländska lönnmördare fast i Brügge.  Båda är klicheér av Irländare: Den korkade ”Mick” och den mer kulturellt begåvad Dublin-bon. De har absolut ingen aning om varför de är där – allt de fått reda på är att de ska vänta på ett telefonsamtal. Briljant. Och bitterljuvt.

I en perfekt värld skulle The Wild Swans vara betydligt större. Tror du att det kommer hända den här gången?
– Jag bryr mig faktiskt inte. Vad vi skulle tjäna på att bli större skulle vi förlora i kredibilitet, antar jag. Jag är van vid att vara fattig, och pengar är inte samma sak som välstånd. Pengar är bara ett redskap som skapar sina egna problem. Jag är rik i själen.

Några veckor efter transkriberingen av Pauls svar plöjer jag tv-serien ”Our Friends In The North” i ett svep. En serie som fångar ett politiskt, mögligt England i norr där korruption och slump avgör vilka som är vinnare och förlorare, där kärleken är satt på undantag för en kort snabbis på ett horhus.

Geordie Peacock, spelad av Daniel Craig.

Mitt bland allt detta finns historien om Geordie Peacock, ett ungt cafébiträde från norra England. Geordies pappa är en grav missbrukare som slår sin son så ofta han kan. När Geordie förlorar jobbet flyr han till London, där han slumpmässigt hamnar i kriminella klubbägares umgänge. Geordie törstar efter pengar, men allra mest törstar han efter respekt och lycka. Men när han förälskar sig i sin chefs flickvän – som dessutom är prostituerad – rasar saker och ting snabbt utför.

Geordie luras i en fälla där han får ta skulden för sin chefs affärer med djupt olagliga porrfilmer och tidningar. Geordie förlorar allt, sitter tre år i fängelse och hamnar efter frigivningen ensam på gatan.
Det sista vi ser av Geordie är en djupt psykiskt sjuk hemlös människa som är en fara för sig själv och andra. Här är Geordie symbolen för politiska misslyckanden, korruption och en militant och sjuklig politik där endast de lottade hava rätt till bostad.

Det finns så många som Geordie. Oturligt för dem är de inte bara karaktärer i en brittisk tv-serie där de gestaltas av Daniel Craig. De finns på riktigt: Människor som rasar genom trygghetsnäten. Inte för att de är korkade eller själva vill det, utan för att de blivit offer för cyniska system som premierat avkastning framför allt.
Paul Simpson är uppväxt i ett sådant system. All hans musik har präglats av detta. Men likt en godhjärtad tjuren från Bronx har Paul använt all sin energi, och kanaliserat ut den i The Wild Swans.
Paul gör musik för de psykiskt sjuka, de fattiga och de svaga. För de människor som aldrig fick följa med i Springsteens baksäte. Det gestaltas kanske aldrig tydligare än i sången ”No Bleeding”.

En sång där lyriken ”Black clouds approaching, once my mettle held fast. Now my courage is melting, with the ice in my glass” tynar ut i ett sorgset Roy Bittanskt pianospel. I ”No bleeding” hörs bara ekot av de champagneglas som skålades under festen.
Pianot spelar för de som aldrig tilldelats några löften, bara för att de aldrig haft något – inte ett endaste – att ge i utbyte.
För de som fastnade där de föddes.
Det är för dem – inte för mig – som The Wild Swans finns.

The Wild Swans återkomst, studioalbumet ”The coldest winter for a hundred years” släpps senare i år.

Kristofer Andersson