Att vilja göra saker rätt

Det vi fått lära oss av svensk statistik och av amerikansk populärkultur är att det är ett sällsynt och generöst val att välja att vara en närvarande pappa.

Enligt journalisten Johan Croneman är detta framförallt aktuellt när det gäller papparollen i Sverige. Han menar att från det att barn- och föräldrareformerna infördes på 70-talet dröjde det ungefär 20 år innan pappor tog ut någonting av föräldraledigheten.

”Papporna började i viss utsträckning vara hemma när man på 90-talet knöt upp speciella dagar till just papporna (vilda protester – från papporna)”

I den nya NBC-serien ”Up all night” spelar Will Arnett och Christina Applegate ett typiskt DINK-par (Dual Incomes No Kids) som plötsligt blir gravida och bestämmer sig för att behålla barnet. Trots att seriens roligaste karaktär och självklara stjärna är “Saturday night live”-komikern Maya Rudolph, kretsar seriens pilotavsnitt mest kring det faktum att Will Arnetts Chris stannar hemma med barnet. I intervjuer säger Arnette: ”Playing a stay-at-home dad isn’t such a stretch these days”. Kanske refererar han till sitt eget familjeliv tillsammans med komikern Amy Poheler.

En fadd smak i munnen. Historien går så långsamt.

Mats Jonssons bok ”Mats kamp” är en rolig, lite sorglig men framförallt intressant historia. Den handlar inte om något DINK-par som redan firat sin 40-årsdag. Den handlar om en svensk serietecknares väg från ängslan till trygghet. Om man nu ska hårddra det. Och om de där familjeangelägenheterna man jämt hör om – och de man aldrig hör om. Vilka relationer som blir viktiga och vilka som sorteras bort till förmån för att tiden faktiskt måste räcka till. Framförallt handlar det om hur en svensk pappa föds.

Stressen syns inte utanpå Mats Jonsson när jag träffar honom, men vi som läst boken förstår hur mycket det kan bli.

– Bokmässan är nästa vecka, och jag kommer sitta i Galagos monter och försöka se några saker. Jag har varit på Bokmässan tidigare och det blir oftast väldigt mycket jobb. Men så är det ju även som en rockfestival fast med böcker. Någon gång brukar man lyckas hamna på hotellbaren Park. Förr brukade vi skratta åt dom i baren eftersom vi föreställde oss att det var rödmosiga förläggarnackar som stod där och såg executive ut.

Innan jag lämnat relesefesten för ”Mats kamp” hör jag honom säga att han säkert kommer kunna leva på uppmärksamheten i ungefär en vecka. Sen är det slut.

– Jag lever på recensionerna och gillar det. Men jag vet ju också att det kommer gå över och då kommer den där känslan av att vara bortglömd tillbaka. Det är en ganska stor drivkraft för mig.

Att söka bekräftelse genom media verkar läskigt. Parallellt med serierna har Mats även sysslat med en hel del spoken word. Något som för många låter mer som en extremsport för självkänslan än någonting annat.

– Jag brukar säga att det är hybris och självkritik som krävs för mitt skapande. Hybrisen sparkar igång mig, självföraktet… sitter på axeln och viskar att jag är dödlig. Det är lite virrigt. Att jag går upp på scenen är otroligt, men det är ett försök – tror jag – att ta tillbaka en känsla av lugn som jag upplevde på scenen när jag var yngre. I gymnasiet var jag nämligen inte alls ängslig eller nervös, trots att jag hade mer ”anledning” till det då. Jag var mobbad och hörde inte hemma någonstans där. Men det fick mig också att känna att jag var så mycket smartare än alla andra.

– Det var när jag kom till Stockholm och började läsa på journalisthögskolan som jag började tvivla på mig själv. Jag var inte längre smartast av alla. När jag började förlora diskussioner, det var nog då jag började ifrågasätta mig själv. Det var min 20-årskris!

– En gång var det extra tydligt – jag och en kille i klassen satt och pratade om vilka typer av karaktärer våra klasskompisar skulle vara. Jag föreställde mig själv som ”den svårmodige poeten” eller någonting sånt. Han sa utan att tveka, ”du är freaket från landet”. Det är en rolig grej som kunde illustrera hela min situation lite. Jag blev osäker på hur folk såg på mig.

Jag har tänkt på att du, i alla fall i ”Mats kamp”, verkar må mycket bättre när du lämnar Stockholm?
– Hm, ja jag förstår vad du tänker på. Det har nog blivit mer och mer så nu. Tidigare, när jag var yngre var det alltid ganska stressigt att åka från Stockholm. Jag satte mig ofta på bussen mot Kramfors bara för att kunna se lite folk, inte för att det hände någonting där. När man inte var i Stockholm kändes det lite som att man missade någonting. Vad nu det skulle vara. Det hade säkert mycket att göra med att jag var singel också… på något sätt var man ständigt på jakt efter den där tjejen. (Den där tjejen hittade Mats tillslut. Om du vill veta mer om hur det gick till kan du läsa det i hans bok ”Hey Princess”.)

– Jag tror inte att jag nödvändigtvis skulle må bättre av att flytta från Stockholm i dag. Nu har vi det bra här.

Jag frågar Mats om han läst några recensioner om sin nya bok.

– Jag har koll på recensioner.

Alla?
– Alla. Skillnaderna mellan mina böcker har varit ganska tydliga. För min första seriebok ”Unga Norrlänningar” var kritiken väldigt polariserad. Många undrade vad det var för kludd, andra gillade det väldigt mycket. De som gillade serier gillade mig nog inte så mycket. Men det här var fortfarande på 90-talet när serierna fortfarande skulle vara väldigt snygga. Jag hade en stil som var ovanlig i Sverige vid den tidpunkten. Samtidigt kom ”Unga Norrlänningar” strax efter “Fucking Åmål”, som också var en ganska smutsig berättelse om tonåren.

– Kritiken för ”Hey Princess” var ganska bra överlag. Den handlade ju också om att supa och knulla i Stockholms innerstad, sånt som journalister på stora tidningar gillar. ”Pojken i skogen” som kom efter, där fick jag nog några serieläsare med mig. ”Mats kamp” har fått bra recensioner hittills, och dessutom seriösa sådana!

Upplever du att det är ett hårt klimat bland svenska serietecknare? Det är en ganska smal bransch.
– Nej, jag tycker inte klimatet är speciellt hårt. I alla fall inte längre. Visst har det funnits folk som gillar eller inte gillar Galago och ansett att tidningen har varit lite ”snobbig”. Men det är överspelat. Det finns så många duktiga tecknare och berättare nu. Det har exploderat av tecknare, trender och genrer! Sen tror jag väl att internet hjälpt till också. Men det är klart, det blir hårdare konkurrens om stipendier och jobb.

Efter knappt en tredjedel av ”Mats kamp” är förlossningen över. Det är då det börjar, på riktigt. För mycket av boken handlar om det där praktiska. Det där som alla struntar i att förbereda en på eftersom ”man ändå inte kan förstå innan man fått barn”. Sömnlöshet. Tidsbrist. Ekonomisk stress. Gnabb. Och som en röd tråd: känslan av att vilja göra saker rätt den här gången. Att ta ansvar. Att vara pappa.

Där ”Up all night” maxar i heteroalibit tv-spel, går “Mats kamp” egentligen inte alls ut på att utmana manligheten. Istället skärskådar den Mats personliga ansvar.

– Länge kände jag att efter förlossningen handlade det mycket om att försöka… göra upp för att man inte själv genomgått det. Det kanske låter konstigt, men det kändes som att jag stod på minus inför både Victoria och Ellen. Jag ville betala tillbaka.

Jag ber Mats beskriva känslan. Det är en löjlig fråga. Det är en sportjournalistfråga i sammanhanget. Men hans svar känns rakt och nära.

– Man blir större av att få barn. Tror jag. Hyperstressad och nervös, men på det stora hela lugnare. Man får ju någonting i livet som är viktigare än en själv.

– För även om jag gärna skulle vilja tro det, vet jag inte riktigt om jag skulle dö för till exempel socialismen. Men för Ellen skulle jag verkligen kunna offra mitt eget liv. Och så grubblar man lite mindre också. Utan att livet ska behöva bli ytligare. Man har ju någonting att ta hand om hela tiden. Jag vet inte riktigt om jag gillar att jämföra det med att bli frälst men det är svårt att hitta en annan liknelse. Jag är ateist förresten.

– Jag tror faktiskt att vi blivit mer jämställda nu när vi fått barn. Innan var det mer… man kunde mer se sig själv som en egen person i förhållandet. Innan Ellen var det fortfarande som att jag främst tog ansvar för mig själv. Som det här att någon oftast tycker det är mer irriterande med smuts än den andra, så slutade det vara när Ellen kom.

– Innan tog Victoria mer ansvar, hon förde faktiskt hela förhållandet framåt ganska mycket. Som när vi flyttade första gången, plus hushållsarbetet. Det är så mycket beroende på vad man blivit uppfostrad och lärd att göra.

– Men att jag kände att jag stod på minus. Det var ju ingenting som någon annan höll med om. Och det gick lite för långt i sig – städmani och jag fick ångest när det var halvfullt i tvättkorgen. Men det kändes så för mig verkligen, Victoria var gravid, Victoria ammade. Och Ellen ville inte ha flaska heller. Samtidigt ville jag jobba supermycket. Jag ville hinna rita boken. Jag tackade ja till allt. Det var som att jag skulle bevisa någonting.

Mats Jonsson berör ofta klass, någonting som utmärker alla hans böcker. Det är som att medvetenheten inte kan tygla sig. I ”Mats kamp” (eller senaste numret av Galago) kan vi bland annat läsa om hur han tillsammans med sin fru försöker anpassa sig efter stämningen på dagiset ”Tok-klok”. Det är en kavalkad i människor från Stockholms innerstad där alla jobbar som creative-någonting.

– Det är en rädsla jag har, att vårt familjeliv gått ihop så pass bra endast på grund av att jag har en ganska stor frihet i mitt eget jobb. Jag är ju frilans, och kan välja när jag vill jobba. Det är en förbannelse när det är osäkert, men en lyx när man har jobb. Om man är beredd att offra sömnen.

En sak som bekymrade Mats och som han tänkte mycket på, var hur mycket han ville lämna ut Ellen i sin bok. Innan har han varit väldigt personlig, både med sig själv och med andra. Men det här var trots allt hans barn.

– Jag pratade mycket med Victoria och familjen innan. Hon fick titta på bilderna som sedan blev omslagsfoto till boken. Vi kom överens om vad som var okej. Och jag tycker det känns bra nu.

– Jag har verkligen känt att jag inte på något vis vill bli nummer två i mitt barns liv. Och det har lyckats hittills. Ellen gör ingen skillnad på oss alls. Det är fantastiskt.

Vad innebär det för oss att det är så ovanligt att höra pappor prata om skulden att inte räcka till? Vad får mig att vilja ge ett pris till Mats Jonsson för att han inte kallar de dagar ensam med sin dotter för ”barnpassning”?
Historien upprepas, brukar det heta. I evighet uppfinner vi hjulet på nytt. Dokumenterar vi historien för sällan? Refererar vi inte till den tillräckligt? Knappast.
Vi tror att vi inte har med den att göra.

Daniel Westling Bernadotte. Jay-Z. Will Arnett. Läs ”Mats kamp”.

Alla bilder tagna från ”Mats kamp”, med tillstånd av Galago.