Aleks: En spark så blev det fire

Mississippi-sonen Michael Henderson sjunger som en viskning i falsett. Men det är hans basriff tillsammans med Miles Davis som gjort honom till ett namn. Hans åtta soloalbum, utgivna under en tioårsperiod, står fortfarande i skuggan av insatsen på ”A tribute to Jack Johnson”, det album som är Miles Davis soundtrack till Bill Caytons dokumentär om boxaren Jack Johnson.

Det avslutande spåret på Aleks Manoj­lovićs debutalbum “Inte längre fiender”, den åtta minuter långa sjävbiografin “Fruängen”, börjar med sång av Henderson. Han sjunger “Crying, but no one asks why”. I original heter Hendersons sång “I’ll be understanding”.

Några sekunder senare rullar Aleks ut sin livsberättelse. Den han inte alls vill prata om eller utveckla mer än vad han redan gör i spårets fyra verser. Det räcker ju med att veta att han bodde i Fruängen, där allting hände.

Första raden: “Flyttade hit när jag var typ sex år, Fredrika Bremers gata nummer 222…” Det som sedan följer är en rak men trasig historia om att växa upp och en historia om saknad.

Michael Henderson kan sjunga, som redan konstaterat. Det kan Aleks också –  men han kan också köra väktarbil. Under de två år som det tog att färdigställa “Inte längre fiender” jobbade han heltid om väktare. Numera kör han rondbil på dagtid (“man kollar skolor och så, det är ganska soft”) men tidigare arbetade han natt. Han kunde lyssna på utkasten till beatsen, oftast producerade av Mack Beats, i bilen.

– Du vet, jag är en fredlig människa och kan lösa det mesta genom att prata och möta människor med respekt. Det var mycket på grund av mitt jobb som väktare som jag kunde göra den här skivan.

Det var inte riktigt meningen att Aleks skulle bli väktare. Men han behövde ett jobb efter att ha blivit uppsagd från sitt tidigare arbete. Erbjudandet kom lägligt.

De flesta som jag känner har en ganska negativ inställning till väktaryrket?
– Innan jag började jobba där hatade jag fett på väktare, så när jag började blev det en omställning. Jag trodde att alla väktare var rasister, att de bara ville slåss och strypa folk typ. Många av mina vänner har blivit misshandlade av väktare, jag har själv blivit misshandlad. Så jag hade en dålig bild av väktaryrket. Men jag lärde mig ganska fort när jag började att man inte kan dra alla över en kam. Jag försöker se alla som människor.

“Inte längre fiender” är en debut men varje rad betonar att det här är den sista chansen. “Skrapar ihop det lilla jag har, försöker bygga någonting stort av mitt material, det känns som att det blivit 80-tal med MacGyver, det behövdes bara en spark så blev det fire” sjunger Aleks i det första spåret.

Det påminner om hur Petter för snart fjorton år sedan sparkade upp dörren för svensk hiphop med raden “bygger från grunden på all skit som har hänt, det är min tur nu, för vinden har vänt”.

Svensk R&B och soulmusik har aldrig fått samma ställning som svensk hiphop. Den har länge utgjorts av pastischer på den brittiska Northern soul-traditionen (som till exempel Veronica Maggios ”Måndagsbarn” – en rak, kärleksfull plankning av Larry Saunders “On the real side”). Eller så har den avfärdats som soulmusik för hårfönade tanter.

Ett avfärdande byggt på lika mycket på missförstånd som på en uttjatad kanon av gubbdrömmar (förresten finns det få som har så mycket vettigt att säga om musik som hårfönade tanter).

1992 släpptes Lisa Nilssons genombrottsalbum “Himlen runt hörnet”, med sånger skrivna av Mauro Scocco.

– Jag har aldrig gillat särskilt smöriga soullåtar, har aldrig kunnat viba på dem. Men Lisa Nilsson är inte smörig, hon är tung. Jag tycker hon har en jättebra röst och en fin känsla när hon sjunger. Utan att överdriva så låter hon clean rakt igenom, säger Aleks på ett fik i Midsommarkransen, strax utanför en av Stockholms tullar.

Jag frågar om han vill har något att dricka. “Nej, jag tar själv” säger han. Han känner personalen väl.

Finns det fler sådana sångare i Sverige tror du? Svensk soul har ju inte haft det största anseendet.
– Jag tror att det finns tusentals, de har bara inte kommit fram. Det är dags att det händer något, vi har väntat för länge. Så jag tror att framtiden ser ljus ut.

Aleks började, som många andra, att sjunga och spela redan som liten. I högstadiet uppträdde han på en av skolans kabareter med låten “Mecka i Mecka”. “Det var ganska opassande” säger han. Fast lärarna kopplade aldrig riktigt referenserna till hasch i titeln.

På Skärholmens ungdomsgård kom han i kontakt med Ison & Fille som repade på samma plats. Här någonstans såddes ett frö till inträdet i gruppen Highwon som innan Aleks gick med redan inkluderade namn som Ison & Fille, Sabo, Gurmo och Hoosam.

Aleks röst finns på flera av Ison och Filles produktioner – mjuk men aldrig slö. På “Från hjärtat”, fjolårets succélåt av Highwon med över 1.8 miljoner visningar på Youtube, sjunger Aleks med samma styrka som ett Concordeplan i refrängen:

”Ljusen är tända för dom som har lämnat/ vår plats så snabbt gud vad jag längtar / Jag lovar att bättras (trots allt!) /jag känner mig inte ensam / jag hoppas att vi träffas.”

Du har ju vid flera tillfällen kallats för “en svensk Nate Dogg”. Har du lyssnat mycket på honom?
– Ja, jag har lyssnat mycket på Nate. Han var den första som fick mig att känna “uoff… man kan ju sjunga utan att bara sjunga om tjejer”. Han har varit en stor inspiration för mig. När han gick bort kom det lite som en chock, han var ju väldigt ung.

Är det någon du har inspirerats av när du skriver texter?
– Nate har varit en sådan person. Men jag har valt att inte lyssna så mycket på hur andra gör sina låtar.

“Fruängen” har en väldigt rak berättelse. Hur lärde du dig att skriva?
– Alltså, jag vet inte. Det kom bara naturligt. Man försöker vara ärlig med sig själv. Det tog över ett år att skriva den låten. Jag tycker inte om att prata om den heller och vill inte säga mer än vad jag säger i låten. Jag vill inte skada någon jag känner.

I intervju efter intervju nämns Aleks “mörka år”, tiden innan han började arbeta på sitt debutalbum. Men han vill inte prata om dem. Där går en privat gräns. Men han kan inte låta bli att referera till dem, som att dra i en till synes nästan läkt sårskorpa.

– Jag skyllde min situation på andra. Jag hade lätt att peka på andra omständigheter som jag tyckte gjort att jag hade hamnat där jag hamnade istället för att peka på mig själv. När jag säger att jag var en “hatisk person” är det lätt att man får en felaktig bild: jag har alltid varit en glad person och har alltid haft lätt för att skratta och ha roligt i livet.

Vad är det för situation du refererar till? Var det jobbmässigt eller statusmässigt eller relationsmässigt, eller vad?
– Det är privat. Det är inte någonting som jag vill gå in på.

Väldigt mycket på skivan, inte minst “Fruängen”, upplevs som väldigt självupplevt. Men i ett av albumets skits hör vi en röst som säger “det här är en påhittad historia”.

– I slutet av “Meningen”, sången om den här tjejen som till slut blir lite för mycket, sjunger jag att hennes brorsa skulle mörda mig. Det är inte sant, det är en överdrift. “Skynda dig” är inte heller sann. Jag har inte velat fly landet och jag har inte utfört något rån. Det var viktigt att ha den rösten precis innan, för jag vill inte att unga människor ska lyssna och tänka “ah, han gjorde så eller han gjorde så”. Jag är väldigt mån om vad jag säger och vad jag gör.

– Men den visar fortfarande en sann känsla och beskriver kärleken i en ung ålder, du vet. När det är vi mot världen.

Kristofer Andersson