2012 var året då jag gladdes åt att det gavs ut bra översatt italiensk skönlitteratur, som sönderkramade (med rätta!) Stål av Silvia Avallone. Den skakade om mig när jag läste den och jag tänker fortfarande på huvudkaraktärerna Anna och Francesca ibland, men ännu mer tänker jag på ett sönderfallande land och ett sönderfallande Europa. Jag läste också Allt som återstår av Nicola Lagioia, bland annat, och tyckte det var en intressant roman.

Jag läste Djuna Barnes och förundrades över hennes snygga formuleringar, jag läste en tunnis av Dostojevskij och konstaterade att jag tycker om att läsa om ryska, lidande, febriga män.

Jag funderar ibland över varför jag faktiskt läser så mycket och vad det gör med mig som människa. Visst, att läsa är en del av mitt jobb som frilansskribent och bokrecensent. Men så mycket? Jag tänker att det gör mig till en bättre människa, förutom att det inspirerar mig i mitt eget skrivande. Jag måste läsa för att fungera normalt och om jag inte har läst på några dagar så känner jag att något inte riktigt är som det ska. Det är fult att kalla läsande för tröst och jag känner mig inte ofta tröstad av de böcker jag läser, men jag lär mig mer om livet. Nu och då, för mig och för människor som är mig helt olika. Det måste vara något bra med det, tänker jag. Oavsett anledning är läsningen en form av syre i en syrefattig tid.

2012 var Strindbergåret och jag hade en läsutmaning i min bokblogg, som många valde att medverka i. Den gick ut på att läsa fyra Strindbergtitlar under året, och gav mig faktiskt än större lust att läsa mer av August. Fast det får nog vänta några år.

Jag läste Min kamp 3, 4 och 5 och nu väntar jag på del 6 som ges ut på svenska i vår. Läste är nog fel ord i sammanhanget, eftersom den effekt Knausgårds böcker har snarare är ett svepande. Man stjälper i sig böckerna, snabbt och hetsigt, som om de vore ett stort glas rosé mitt i sommaren.

Jag läste flera böcker med arbetet som tema, vilket har fått mig att fundera på arbetssamhället i ett vidare begrepp än det politikernas debatter erbjuder. I grunden, fundamentalt – varför arbetar många av oss så mycket? Nina Björk diskuterar och dissekerar hela systemet i Lyckliga i alla sina dagar, en fantastiskt viktig bok. I antologin KRIS skriver fyra europeiska skribenter om hur den europeiska krisen påverkar deras omedelbara vardag. I svenska antologin Skitliv tar man upp ungas osäkra arbetsvillkor och hur det egentligen får gå till såhär. Den osynliga handen av Isaac Rosa är en fantastisk roman om fysiskt arbete och om dem som utför skitjobben och synen på dem. I serieform kritiserar Sara Granér mästerligt det mesta i vårt samhälle. Jo, All I want for christmas is planekonomi förtjänar faktiskt allt beröm den har fått.

Och så har jag lyxigt nog botaniserat bland efterlängtade böcker jag haft i hemmet och på så sätt fått njuta av Selma Lagerlöfs sagoaktiga berättarkonst i Kejsarn från Portugallien, Moa Martinsons starka Drottning Grågyllen, Ray Bradburys samhällskritiska noveller i Solens gyllene äpplen och Sara Lidmans konkreta men starka berättelse Bära mistel. 

Den snyggaste dissen av det mesta i vårt samhälle bjöd Janne Bergquist på i Autonomisk manual. Den har många år på nacken men känns ofta lika aktuell fortfarande.

Jag upptäckte 2012 att det är värt att kasta de lundellska fördomarna överbord, Sömnen var sjukt bra och jag ska garanterat läsa mer av Ulf Lundell.

Inte bara Sara Granér förtjänar det beröm hon fått, utan också Sara Stridsberg med sina pjäser, Eija Hetekivi Olssons Ingenbarnsland om att växa upp i Bergsjön, Johanna Ekströms skildring av att växa upp i den intellektuella överklassen Om man håller sig i solen. För att inte tala om Rosa Liksoms Kupé nr. 6, Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige och Karolina Ramqvists Alltings början. Lukas Moodyssons personliga och dagboksaktiga text Tolv månader i skugga kunde gott ha fått lite mer uppmärksamhet, likaså Ellen Mattssons Greta Garbo-skildring, Vinterträdet och Erin Morgensterns Nattens cirkus.

Jag strösslar boktitlar, ändå rensar jag bort 90 procent. Till exempel har jag också läst Bukowski (igen), Lars Norén, Liv Strömquist, Clarice Lispector, Viktor Johansson. Jag blev imponerad av dem alla.

Men hur ska jag liksom sålla bort allt det bra, hur ska jag undvika ett forcerat namedroppande när jag fortfarande kan minnas alla de här världarna jag vistats i? Det går inte. I år vill jag läsa många böcker, men inte lika många. Jag måste hinna skriva också. Och av utgivningen 2013 vill jag egoistiskt nog hittills bara tipsa om en bok: Min egen. Den kommer ut på förlag i september och är min debutroman.

För några år sedan upptäckte jag plötsligt en hel värld av ny musik, då GBG-rappen kom in i mitt liv. Jag tänkte tipsa om några göteborgsrappare som jag har fastnat särskilt för, även om det så klart finns många, många fler att upptäcka. Dessa artisters gemensamma nämnare (förutom att de är från samma stad) är väl egentligen att de sjunger om sin trasighet, sitt missbruk, sin tillvaro i Göteborg och om ett samhälle som de har tröttnat rejält på och som har behandlat dem som skit.

GUBB

En bild jag tog på Gabriel Åberg för Göteborgs fria tidnings räkning i september i år.

I september var jag i Göteborg för att gå på Bokmässan. I samband med det passade jag på att boka in en intervju med rapparen Gubb för Göteborgs Fria Tidning. Jag mötte upp Gabriel Åberg (som hans riktiga namn var) i Olskroken på en ganska ödslig kinakrog. Vi pratade om hans senaste skiva Psalm 23, ett mörkt album som handlar om missbruk, döda vänner, en förlorad stad och falska rykten. Gubb var en av de första stora rapparna i Göteborg under 90-talet och berättade under vårat samtal (som kom att bli den sista intervjun med honom) att han efter ett antal hårda år var redo att bli ett flaggskepp för stadens hiphopscen igen. Därför var det extra sorgligt och fruktansvärt att han faktiskt gick bort någon vecka efter att artikeln publicerats på nätet. Han blev bara drygt 40 år. Det känns konstigt att lyssna på texterna från senaste skivan med tanke på att han har dött, men låtarna står sig och jag lyssnar på dem dagligen. Här är mina favoriter:

ROFFE RUFF

Ge en man en mask och han säger dig sanningen, sade någon vis person för längesen. Det stämmer in på Roffe Ruff, som aldrig visar sitt ansikte men som har spottat ur sig många grymma texter med sin hesa göteborgsstämma. Mycket handlar om hans liv och vardag, om folkbärsen och spriten, misslyckandena och ibland kärleken. Och om Majorna, som i den här klassiska raden:

Sedan Majorna blitt kaffelatte-paradis, så är det en ganska märklig vy
MC-gäng och barnfamiljer delar by
När dessa husfasader vittnar om ett öppet sår
Täcks det över med pastellkulören typ så fort det går

Inte sällan är Roffe Ruffs låttexter befriande samhällskritiska på ett sätt som ger mig hopp och kraft. Ofta innehåller de, åtminstone på fullängdaren Barrabas (2011), oväntade litterära och historiska referenser som ger dem en extra dimension. Enligt Roffe Ruff var det nyss nämnda albumet hans sista, till mångas besvikelse. Han rappar där en del om hur jobbigt det är att bli igenkänd (många i Majorna har förstås listat ut vem som gömmer sig bakom masken) och hur framgångarna och populariteten blivit ännu ett problem för honom. Sedan skivan kom ut har han bara gästat på andras låtar. Här finns en läsvärd intervju med Roffe Ruff, ur Filter. Att välja favoriter är nästintill omöjligt. Roffe Ruff är ett ständigt inslag i mitt musiklyssnande och vilka låtar jag föredrar beror helt enkelt på dagsformen. Men här kommer ett gäng låttips:

BUBBA FLEXX

Som rappare är Bubba inte lika aktiv som sin polare Roffe Ruff, han gör däremot ofta beats åt den senare. Men anledningen till att jag nämner honom här är på grund av de två otroligt starka låtarna »Somna« och »Vakna«:

Jag håller med om varenda ord i krönikan, men vill också tillägga några saker. Den horribla tidningen Books & dreams har i allra högsta grad bidragit till att mysifiera och mjuka upp litteratursamtalet, då den gör allt annat än att faktiskt på allvar diskutera litteratur. I Malou von Sivers Efter tio, där man har boktema varje onsdag, görs samma sak. Tidningen ViLäser brukar jag tycka om, just för att den enbart handlar om böcker, men även där framhålls litteraturen som något mysigt och snuttigt (om än inte i lika hög grad), som kommer med lämpliga bokaccessoarer och lagom allvarliga författarintervjuer. Jag tycker om tidningen i stort, men förblir kritisk till detta faktum.

Jag är själv inte oskyldig, jag driver sedan 2006 bokbloggen Ord och inga visor, där jag försöker att prata allvarligt om litteratur men där jag också ofta faller in i en stjärnögd beundran och att bara tipsa om – snarare än samtala kring – läsvärda böcker.

Vi pratar väl egentligen om två saker här. Dels att media, som ju har makt att lyfta fram också mindre namnkunniga författare, väljer att intervjua exakt samma författare om och om igen. Och dels att det rör sig mot ökad kommersialisering i en tid av tidningsdöd och allt torftigare bokhandlar och där medierna villigt hakar på i det ytliga flödet – man ger tittarna/läsarna/lyssnarna det de vill ha, resonerar man förmodligen – som litteraturklimatet förvandlats till.

Jag tycker man måste vara kritisk till bägge dessa faktorer. Visst, det är mysigt och avslappnande att läsa och att man pratar om litteratur kan aldrig vara negativt i en tid då läsandet hos befolkningen sjunker oroväckande. Men litteraturen vinner knappast på att man avdramatiserar den och förpackar den i säljvänligt format. Inte i längden.

För den som orkar finns fortfarande tidskrifter som 10-tal, Horisont och Ord&bild, som tar litteraturen på allvar men som knappast finns att köpa på närmaste 7-eleven eller Statoil-mack. I övrigt är det upp till oss bokälskare, som konsumenter och läsare, att fortsätta orka vara allvarliga och till och med tråkiga, i vår strävan efter samtal om många olika författare, många olika genrer och en djupare litterär diskurs som alla mår bättre av i slutändan.

Att säga att man lyssnar på Edith Piaf kan kännas som att kliva rakt in i en klyscha. Man är liksom den typen av tjej som älskar Amélie från Montmartre, som njuter av författare som Marguerite Duras och Francoise Sagan. En person som romantiserar det där parisiskt dekadenta som egentligen bara är just en romantiserad version av en svunnen verklighet. Man kanske drömmer om att våga ha cigarettförlängare, basker, randig tröja och en baguette under armen. Nu överdrev jag.

Men förutom det sista skriver jag under på allt jag nyss nämnt. Om det gör mig till en klyscha, är jag helt okej med det. Få saker kan inspirera mig som en tunn och dekadent Duras-roman med obehagliga undertoner och alltid klirrande glas med alkohol. Jag blir lycklig när jag ser om Amélie från Montmartre. Jag älskar de brinnande kandelabrarna, den dova ångesten och skrivkrampen och olyckliga kärleken i Francoise Sagans romaner.

När det gäller Edith Piaf, är hon en av de där artisterna som har hängt med sedan tonåren. Andra artister och band kommer och går, men Edith består alltid i mitt musiklyssnande. Jag lyssnar på henne nästan oavsett vilken sinnesstämning jag befinner mig i. Och fler än en gång har jag upprörts när jag har hört henne spelas på kaféer på ett utstuderat sätt, för att liksom skapa en sydländsk känsla av exotism. Det är som om jag vill ha henne för mig själv. Det är en omöjlighet. Men så känner jag.

Filmen La vie en rose, om Edith Piafs liv, är en sorglig historia. Dekadensen förefaller aldrig ha varit så långt borta. Ediths liv var en kamp mot droger, alkohol, ensamhet, frånvarande föräldrar och erbarmlig fattigdom. Hon ställde sig ofta på Paris gator och sjöng för att ha råd med en bit mat och några glas. Samtidigt genomsyras filmen av en kraft – kanske är det den kraften som inspirerar mig med Edith Piafs musik.

Hon skrev inte låtarna själv. Hon var alltså den typen av artist som sjöng någon annans ord. En fager röst, ett charmigt ansikte. Den lilla sparven kallades hon, och lanserades som. Det brukar göra mig skeptisk, den där bristen på originalitet som det i någon mån innebär att sjunga musik som någon annan har skapat. Man utger sig för att det är ens egna känslor (och ibland kan låtskrivaren förstås pricka rätt) och sjunger med smäktande och darrande stämma om kärlek, rosliv, om att aldrig ångra sig. Man är en kommersiell produkt i ett skivbolags händer.

Inget av det spelar någon roll, inte heller att min skolfranska är allt annat än den borde vara. Det räcker med några Edith-låtar för att jag ska må en aning bättre. Jag brukar hålla i skrivarworkshops för ungdomar. En av de skrivövningar jag alltid har med, går ut på att non-stop-skriva till musik. Skriva, skriva, skriva, utan att tänka efter eller censurera sig. Jag väljer alltid låtar med omsorg och har ofta med en Edith Piaf-låt. Jag föreställer mig att det där avlägsna och smäktande parisiska kan väcka något i tonåriga skribenter. Det gör det åtminstone alltid i mig.

Det pratas mycket om Sverigedemokraterna just nu, med all rätt. Politiker som inte drar sig för att slå personer de inte betraktar som svenska med järnrör och slentrianmässigt kallar tjejer för horor känns inte helt okej i en demokrati – rättelse: det känns för jävligt! – även om de inte satt i riksdagen när det inträffade.

Men även om jag tycker att det inte kan skrivas nog mycket om det här, tänkte jag inte ägna detta blogginlägg åt att gå närmare in på de specifika händelserna. Istället försöker jag tänka: Hur ska vi få stopp på dem, hur ska vi få ut dem ur riksdagen och visa att vi inte är ett rasistiskt och intolerant land? Inte heller det är enkelt att svara på, däremot tror jag att motståndarna mot Sverigedemokraterna måste se till att vara minst lika många och högljudda som SD själva är.

Vi är många som är emot rasism, vi är många som känner empati för människor som inte kan stanna i sina länder av olika orsaker. Vi är många som vill bo i ett välkomnande och varmt land (om än inte rent vädermässigt).

Det räcker inte längre med att bara skriva att SD är as på sin facebooksida. Alla vi som skriver i tidningar, gör oss hörda i bloggar eller bara facebookar – vi måste börja fråga oss hur det här kunde ske. Hur kunde ett främlingsfientligt parti komma in i riksdagen? Varför? Varför gillar vi det inte? Vi måste formulera försök till svar på alla de här frågorna för att kunna göra motstånd på ett bra och trovärdigt sätt.

Som en liten gest skulle jag vilja uppmana till allsång av den gamla progglåten »Vi äro tusenden« av Tältprojektet. För mig aktualiserades låten på nytt när Turteatern i Stockholm använde den i den underbara pjäsen Den nya gudomliga komedin nu i höstas. Det kan tyckas banalt att väcka gamla proggdängor till liv. Samtidigt tror jag att vi behöver lite progg i våra sinnen under det kalla året 2012.

Den är inte otidsenlig eller irrelevant. Vi måste liksom gå tillbaka till de grundläggande ideologiska värderingarna och fundera på vilken värld vi vill leva i. Då är proggen en bra inspirationskälla. Och när allt känns hopplöst måste man börja någonstans, liksom mobilisera sitt motstånd inifrån för att orka protestera högljutt. Sjung med nu!

Bandet Natten har gjort en egen, instrumental version av »Vi äro tusenden«, om man föredrar det.

När jag behöver inspiration brukar jag plocka fram min bilderbok för vuxna, som jag kallar den. Det är som att något händer när jag tar fram just den specifika boken ur hyllan, som att min fantasi plötsligt löper amok. Det brukar åtminstone vara tillräckligt för att jag ska komma vidare med den text jag behöver skriva eller rad jag sökte i huvudet efter.

Jag vet inte om det har att göra med att man som riktigt litet barn ju nästan bara tittar på bilder, och lär sig att förstå bildernas budskap och se vad som händer i dem. Att det där omedelbara väcks till liv igen när jag bläddrar i The Picture Book. Jag kan inte påstå att en ordinär bilderbok från mina första år gör mig särskilt inspirerad idag – att Totte klär på sig eller går till dagis sätter inte fart på mina hjärnceller. Men The Picture Book, åh, den ger mig idéer till texter – ibland till och med romaner.

Jag köpte den under ett galet konsumtionsryck på konstbokaffären konst-ig, när den fortfarande låg på Sergelstorg. Tänkte att den nog skulle komma till användning någon gång, sedan stod den orörd i säkert ett år. Därefter scannade jag in några av bilderna och skrev ut dem. De sitter i mängder på mina väggar nu.

När jag håller i skrivarworkshops för ungdomar, brukar jag ta med mig The Picture Book. Jag brukar be deltagarna att välja en bild och skriva utifrån den, helt fritt, och många säger att det är ett bra knep.

Många av bilderna i The Picture Book, som innehåller illustrationer och konstverk av ett stort antal illustratörer, är fula och tråkiga, eller liksom för datoriserade eller animerade för att jag ska kunna ta till mig dem. Men det är de fina bilderna som får det att spraka i min skalle.

Och med det sagt är kulturbloggen Jessica osv igång. Jag kommer att tipsa om många böcker, som den ovan till exempel, som jag tycker om. Men jag kommer också att skriva om film, musik, tv-serier, litteratur och samhällsfrågor.