1. »Volta Cobby« – Robag Wruhme
Gabor Schablitzki är en av de mest underskattade artisterna i branschen. Han har gjort en massa fantastisk musik de senaste femton åren, bland annat under namnen Robag Wruhme och Wighnomy Brothers. »Volta Cobby« är så lättillgänglig (på ett bra sätt) att den till och med har en officiell video.

2. »Montagsmaschine« – M.A.N.D.Y.
Den mycket bättre baksidan från Berlinduons tolva från tidigt i år.

3. »Line of Fire (Tube & Berger Remix)« – Booka Shade ft Karin Park
Booka Shade tillhör inte mina favoriter men den här remixen och Karin Parks röst gör just denna låt till en av årets höjdpunkter

4. »XTC« – DJ Koze
Förutom att Koze rotade fram några gamla favoriter ur musikhistorien och mixade ihop dem till årets album (DJ Kicks) släppte han egen musik i världsklass också. Som den här.

5. »Orbit« – La Fleur
Andra året i rad jag har med en låt av Sanna »La Fleur« Engdahl. Förra året hade hon hjälp av Carl Craig. Här visar hon att hon kan minst lika bra på egen hand.

6. »Popular Religions« – Margaret Dygas
När house är riktigt bra kan den påminna lite om något Margaret Dygas gjort. Mitt enda problem med henne är att hon gör musik alldeles för sällan.

7. »Tourist Trap (Jamie Jones ›For Ryan‹ Remix)« – Guy Gerber & Puff Daddy
Jag bara älskar det faktum att Puff Daddy numera gör sliskig techno. Den här låten är en remix från Daddys och israeliske producenten Guy Gerbers album 11 11 från förra året.

8. »Sorry I’m Late« – Kollektiv Turmstrasse
Mycket originellt och bra som alltid från Kollektivet. Och ja, du hörde rätt. Samplingen är från Black Robs femton år gamla monsterhit »Whoa«.

9. »Ipuza« – Oliver Koletzki
Sympatiske Koletzki gör helt okej musik för det mesta utan att nå riktigt ända fram. Men då och då får han till det. Som här.

10. »Ritual« – Floorplan
Robert Hood från Underground Resistance gjorde några riktiga milstolpar i technohistorien för tjugo år sedan, som Minimal Nation, Wandering Endlessly och »Detroit: One Circle« som är en av de vackraste hyllningarna till en stad som någonsin spelats in.

Han har envist fortsatt göra musik sedan dess utan att komma i närheten av samma kvalitet igen. Men för några år sedan lämnade djupt religiöse Hood Detroit för landet i Alabama och har sakta men säkert närmat sig fornstora höjder. Som den här under aliaset Floorplan.

9. Sophia Somajo feat. Seinabo Sey – »The last summer«
Denna låt släpps officiellt först i februari nästa år men då Sophia Somajo lade upp den på sin Soundcloud i år kan detta magiska samarbete inte ignoreras. »The last summer« har en vacker kontrast och ett fint samspel mellan Somajos och Seinabo Seys röster. Men det är kombinationen mellan det och slingan under som får mig att gå upp i varv. Jag älskar hur den prickar in alla de element som jag gillar inom denna typ av dov elektro. Det är mörka vibbar, korta och kalla synthar och djupa basgångar. Hade den haft en mer definierad och fokuserad basgång och kanske till och med inslag av acid hade den legat högre upp.

8. Skepta – »Shutdown«
Den börjar och slutar med två ljudbitar från Drakes vineflöde – mellan det finns låten som fick grime att bli en grej igen. »Shutdown« har otroligt många citerbara rader och Skeptas leverans med ett flow både i takt och i otakt är riktigt tung. Men det är den knivskarpa produktionen med hårda trummor, en fet basgång och synthblås som gör den bäst.

7. Nidia Minaj – »Limite«
Nidia Borges aka Nidia Minaj släppte tolvan Danger på Príncipe Discos tidigt i år. Det är åtta ganska korta spår av stökig bass, kuduro, zouk och house som fick mig att gå i taket. Just spåret »Limite« är en av de mer strömlinjeformade och mindre stökiga spåren men den är ytterst tung. Med en rivig basgång och hårda trummor får den igång mig extra mycket.

6. Jessy Lanza, DJ Spinn & DJ Rashad – »You never show your love (Teklife remix)«
Detta samarbete mellan den kanadensiska producenten och sångerskan Jessy Lanza och Chicagoproducenterna DJ Spinn & Taso är en underbar exercis i vad som händer när man kombinerar r&b med juke-estetik. På ytan låter det som FKA Twigs i en modern r&b/hiphopproduktion och låten är riktigt fet. Men det är footwork-remixen på b-sidan med den bortgången pionjären DJ Rashad som stjäl showen. Originalets lunkande vibb får en stark energikick av en hel drös med snabba Roland TR-808:or. Det jag älskar är hur stråkarna får mig att tänka på remixen av DJ Traces »Lost Entity« från 1995. En jungle-klassiker som har en djup plats i mitt hjärta.

5. Megatronic – »Delicate«
Megane Quashie och Marcus Prices projekt började med mer pratande sång från Megane och en gnutta hårdare beats från Price. Här blir det emellertid mer melodiskt och djupare. Jag föll pladask för denna låt och kunde inte sluta lyssna på den under en period. Jag vet inte om det är Megatronics sång om kärlek och känslorna som hon känner inför en romans som får mig att tänka på Tracey Thorn, eller om det är Marcus Prices beat som är sparsmakat och har en subtilt knorrande acid-slinga. Hursomhelst är den helt magisk för att använda ett klyschigt uttryck.

4. Rizzla – »Black Jacobins«
Rizzlas känsla för att kombinera trance-element och estetik från bassmusiken blir inte bättre än på detta spår från EP:n Iron Cages. Här möts influenser från moombahton, baile funk, bass och trance och bildar en både djup och drivande banger. Det är tajt programmerade trummor och en subbas som känns i bröstet. Magiskt bra, helt enkelt.

3. Fono – »Real Joy (Machinedrum Remix)«
Fonos »Real Joy« är i originalversionen ett hårt 4×4-monster med en ganska statisk och studsande takt, en slö wobblande basgång och en riktig pärla vad gäller sången. Jag gillade den men hade lite svårt för en sådan rytm kombinerat med basgången i det tempot. I Machinedrums händer blir den estetiken logisk i mitt huvud. Med ett snabbare tempo kommer studsen mindre i fokus och bytet från wobblande basgång till wobblande synth och djup subbas känns ännu mer självklar. Fono själv tyckte inte om remixen och nekade den från släpp, men jag tycker att den trumfar originalet.

2. Megan Hamilton & Ghost Channels – »Haunting me«
»Haunting me« letade sig in i mina öron under våren och jag blev snabbt kär i låtens garagekänsla och pianohook. Den inleds som en låt som rider på den så kallade deep house-vågen men vid det första breaket dyker ett piano upp med ett breakbeat och Megan Hamiltons sång. Breaket efterföljs av en basgång som låter som både MK och konstigt nog Steve Angello och tar låten till en ny nivå – jag älskar det. Det enda som hade gjort den bättre är om den hade kommit i en riktigt saftig och rivig 2-step version istället. Breaken ger intrycket av att »Haunting me« hade blivit hundra gånger bättre i ett sådant mode, men det är bara önskedrömmar.

1. Cherrie – »Tabanja«
Det är den 30 oktober och jag är på Red Bull Weekender som detta år (2014) äger rum på Södra Teatern i Stockholm. Det är ett väldigt intressant spelschema med artister och dj:s men surret bland mina vänner handlar främst om ett uppträdande som ska ske i det lilla Cornelisrummet på Södra Teatern. Det är Leslie Tay och Cherrie, som tillhör produktionsbolaget YouMeh tillsammans med producenten Amr Badr, som ska sjunga. Det som ska äga rum är nästan ingen redo för. Leslie Tay har nyligen släppt singeln »Vems fel« och ska ge ut en EP året efter, men det stora surret kretsar kring Cherrie.

Till skillnad från Leslie Tay, som gett ut en del material några år innan, fanns det relativt lite från Cherrie. Hon hade gjort några gästinhopp på refränger med Abidaz och 24K men under hennes eget namn fanns bara ett spår. Det hette kort och gott »Intro« och var tänkt att vara just det, ett intro. Det var runt 90 sekunder men fick musiksverige att vilja ha mer. Min vän Hasan Ramic hade berättat att det fanns mycket mer och de demoversioner av låtar som han hade fått tag på var något som skulle skaka Sverige. Han hade rätt. Där och då i ett knökfullt rum sjöng Cherrie låten »Tabanja« och hela rummet flippade inklusive mig.

En hajp lik ingen annan startade och det alla undrade var när låten skulle släppas. Från Cherrie, YouMeh och RMH hördes bara ordet »snart« och intrycket var att den skulle komma innan 2014 var över. Hade den gjort det hade den funnits bland de högsta positionerna på min lista för det året. Men det var inte som att folk inte hade den. Det ryktades om läckor från Cherries lillebror men också att flera personer getts förtroende att få låten.

Andra hade fått tag på den via annan spridning. Framför allt i samband med att RMH:s ledare Babak Azarmi gästade podcasten Jenny & Vänner och premiärspelade låten nästintill i sin helhet tillsammans med flera andra då osläppta låtar. Flera dj:s spelade in låten från podcasten och hade med den i sina set därefter. Men likväl var den sommardag då »Tabanja« officiellt släpptes en stor dag.

Den här låten betyder mycket på flera plan. Dels slog den fast att det fanns något som hette svensk r&b igen och att den var samtida med den amerikanska diton. Det var något annat än den så kallade soulpopen som hade pratats om åren innan med artister som Albin Gromer, Newkid och Niklas von Arnold. Den var något helt annat än den r&b som gjordes 15 år innan med till exempel Kinnda och Awa Manneh.

Nej, trots att jag gillar mycket av den musiken var det här ett nytt steg. Textmässigt hade ingen av de nämnda artisterna pratat om det som Cherrie sjunger om. Förvisso hade det bildspråket behandlats i Aleks och Highwons musik men den var mer kopplad till hiphopen och kändes som melodisk hiphop mer än ren r&b.

På ytan målar Cherrie upp en bild av livet i orten som dokumenterats lika ordagrant av många rappare, men tittar man djupare så finns det även hopp i dysterheten. Och få av de artister som använt detta bildspråk tidigare har lyckats få ner det till kärnan som Cherrie. Hon levererar årets punchline i: »Beckna eller bli som Zlatan«. Frasen får 50 Cents snarlika »Get rich or die tryin« att framstå som en trött klyscha. Hatten av för dig Cherrie. Jag hoppas verkligen att du inte tröttnade på mina konstanta frågor om när låten skulle släppas.

Album och EP:s från året:

Holly Herndon – Platform
TĀLĀ – MALIKA
Helena Hauff  – Discreet Desires
Erik Lundin – Suedi
Lena Willikens – Phantom Delia
Grillat & Grändy – Kör Vi Tills att Dör Vi
Dasha Rush – Sleepstep (Sonar Poems For My Sleepless Friends)
Seinabo Sey – »Poetic«
Cooly G – Armz House
Kelela – Hallucinogen
Fantasma – Free Love
Stellar OM Source – Nite-Glo
Erykah Badu – But U Caint Use My Phone
The Persuader – Skärgård
Toxe – Muscle Memory

/

Tony Masuds tio låtar från 2015 är en del av en årslista med de totalt 50 främsta låtarna från året som Tony kommer att publicera inom kort på sin blogg som finns här.

I de stunderna vänder jag mig till musiken och märker att den ofta inte kan ge mig det jag behöver. Hur jag en gör blir resultatet handlingsförlamning eller en kvardröjande känsla av uppgivenhet.

Men i de mest dystra stunder kan musiken ta tillfället i akt och använda situationen till något starkt. Som Kate Tempest singel »Europe is lost«. Den är ett kusligt skarpsynt tidsdokument i slutet av ett 2015 där ignoransen, rädslan och vilsenheten är större än någonsin och där allt ändå fortsätter i samma hjulspår.

Det är en mörk betraktelse över ett Europa som är förlorat. En text som överträffar de flesta av det senaste årets politiska och samhälleliga analyser. Musiken är avskalad – ett enkelt beat, några sparsmakade gitarrackord och en basgång som låter som en trasig ventilationstrumma. Det finns knappt en melodi att urskilja.

Men som i de flesta vassa samhällskritiska texter finns här en ilska. En uppmaning att inte bara protestera mot en allt dystrare tidsanda utan att även visa möjligheten i den ilska som de rådande omständigheterna väcker.

I Kate Tempest skarpa ordflöde och nära röst finns en nyckel, en rastlös ovilja som kan få oss att tro att saker och ting kommer att bli bättre. Att vi ska kasta bort det gamla. Att det går att bygga upp samförstånd och gemenskap igen. »Europe is lost« är lika mycket en dånande larmrapport i en domedagslik slutfas som en möjlighet till en vändpunkt.

Det är en av årets viktigaste låtar.

/

»Europe is lost, America lost, London is lost,
Still we are clamouring victory.
All that is meaningless rules,
And we have learned nothing from history.

People are dead in their lifetimes,
Dazed in the shine of the streets.
But look how the traffic keeps moving.
The system’s too slick to stop working.
Business is good. And there’s bands every night in the pubs,
And there’s two for one drinks in the clubs.

We scrubbed up well
We washed off the work and the stress
Now all we want’s some excess
Better yet; A night to remember that we’ll soon forget.

All of the blood that was shed for these cities to grow,
All of the bodies that fell.
The roots that were dug from the ground
So these games could be played
I see it tonight in the stains on my hands.

The buildings are screaming
I cant ask for help though, nobody knows me,
Hostile and worried and lonely.
We move in our packs and these are the rites we were born to
Working and working so we can be all that we want
Then dancing the drudgery off
But even the drugs have got boring.
Well, sex is still good when you get it.

To sleep, to dream, to keep the dream in reach
To each a dream,
Don’t weep, don’t scream,
Just keep it in,
Keep sleeping in
What am I gonna do to wake up?

I feel the cost of it pushing my body
Like I push my hands into pockets
And softly I walk and I see it, it’s all we deserve
The wrongs of our past have resurfaced
Despite all we did to vanquish the traces
My very language is tainted
With all that we stole to replace it with this,
I am quiet,
Feeling the onset of riot.
But riots are tiny though,
Systems are huge,
The traffic keeps moving, proving there’s nothing to do.

It’s big business baby and its smile is hideous.
Top down violence, structural viciousness.
Your kids are doped up on medical sedatives.
But don’t worry bout that. Worry bout terrorists.

The water levels rising! The water levels rising!
The animals, the polarbears, the elephants are dying!
Stop crying. Start buying.
But what about the oil spill?
Shh. No one likes a party pooping spoil sport.

Massacres massacres massacres/new shoes
Ghettoised children murdered in broad daylight by those employed to protect them.
Live porn streamed to your pre-teens bedrooms.
Glass ceiling, no headroom. Half a generation live beneath the breadline.

Oh but it’s happy hour on the high street,
Friday night at last lads, my treat!
All went fine till that kid got glassed in the last bar,
Place went nuts, you can ask our Lou,
It was madness, the road ran red, pure claret.
And about them immigrants? I cant stand them.
Mostly, I mind my own business.
But they’re only coming over here to get rich.
It’s a sickness.
England! England!
Patriotism!

And you wonder why kids want to die for religion?

Work all your life for a pittance,
Maybe you’ll make it to manager,
Pray for a raise
Cross the beige days off on your beach babe calendar.

Anarchists desperate for something to smash
Scandalous pictures of glamorous rappers in fashionable magazines
Who’s dating who?
Politico cash in an envelope
Caught sniffing lines off a prostitutes prosthetic tits,
And it’s back to the house of lords with slapped wrists
They abduct kids and fuck the heads of dead pigs
But him in a hoodie with a couple of spliffs –
Jail him, he’s the criminal

It’s the BoredOfItAll generation
The product of product placement and manipulation,
Shoot em up, brutal, duty of care,
Come on, new shoes.
Beautiful hair.

Bullshit saccharine ballads
And selfies
And selfies

And selfies
And here’s me outside the palace of ME!

Construct a self and psyhcosis
And meanwhile the people are dead in their droves
But nobody noticed,
Well actually, some of them noticed,
You could tell by the emoji they posted.

Sleep like a gloved hand covers our eyes
The lights are so nice and bright and lets dream
But some of us are stuck like stones in a slipstream
What am I gonna do wake up?

We are lost
We are lost
We are lost
And still nothing
Will stop
Nothing pauses

We have ambitions and friends and our courtships to think of
Divorces to drink off the thought of

The money
The money
The oil

The planet is shaking and spoiled
Life is a plaything
A garment to soil
The toil the toil.
I cant see an ending at all.
Only the end.

How is this something to cherish?
When the tribesmen are dead in their deserts
To make room for alien structures,
Develop
Develop

Kill what you find if it threatens you.

No trace of love in the hunt for the bigger buck,

Here in the land where nobody gives a fuck.«

Annat bra under 2015:

Anna von Hausswolff – The Miraculous (album)

Josefine Öhrn + The Liberation – Horse dance (album)

D’Angelo, live Falconer Salen, Köpenhamn, 25 februari.

FKA Twigs – M3LL155X (EP)

Madi Banja – Det var inte med meningen (EP)

Moon City Boys – Let my love dance (EP)

Mo Kolours – Texture like sun (album)

Moa Pillar – Humanity (album)

Bastien Keb – Dinking in the shadows of Zizou (album)

Arre! Arre! – A.T.T.A.C.K (album)

Louise Hoffsten – L (album)

Owiny Sigoma Band – Nyanza (album)

Ane Brun – When I’m Free (album)

Ji Nilsson – Blue is the saddest colour (EP)

Cherushii feat. Maria Minerva – »Thin Line« (låt)

Destroyer – Poison season (album)

Acronym – June (album)

DJ Koze: DJ-Kicks (album)

Omar Souleyman – Bahdeni Nami (album)

Holly Herndon – Platform (album)

Four Tet – Morning/Evening (album)

Little Simz – A curious tale of trials + persons (album)

Terakaft – Alone (Ténéré) (album)

Shamir – Ratchet (album)

Joy – Glädjeflickan (EP)

Björk – Vulnicura (album)

Jenny Hval – Apocalypse, girl (album)

Algiers – Algiers (album)

Consumer Electronics – Repetition Reinforcement (EP)

Fantasma – Free love (album)

Leslie Tay – 12 år (EP)

Taraf de Haidouks – Of Lovers, Gamblers and Parachute Skirts (album)

Joker – The Mainframe (album)

Noveller – Fantastic planet (album)

Kendrick Lamar – To pimp a butterfly (album)

Dasha Rush – Sleepstep (album)

Itsabrightlight – »Weaken me« (singel)

Kara-Lis Coverdale – Aftertouches (album)

Varg – Ursviken (album)

Young Thug – Barter 6 (album)

The Very Best – Makes a king (album)

Silvana Imam ft. Marlene –»För Evigt« (låt)
Silvana Imams »För Evigt« är utan tvekan en av mina absolut bästa låtar från året. Det finns så mycket i texten som är peppande, tröstande och allmänt genialiskt.

Wiley – »Step 2001« (låt)
»Step 2001« är egentligen inte mycket mer än en grime-låt enligt konstens alla regler men jag älskar Zomby (som producerat). Jag jag älskar grime och raderna Wiley spottar tillhör bland det bästa han skrivit: »I like rice, basmati. I live life, quite happy«.

Puma by Rihanna Creeper (skor)
Rihannas tolkning av Pumas Suede är givna för läktaren 2016. Surt att herrstorlek 46 verkar vara en omöjlighet.

Anna von Hausswolff – The Miraculous (album)
Anna von Hausswolff. Låttitlarna är genialiska och det droniga soundet övertygade mig redan på första låten. Passar utmärkt till förmiddagskaffet.

Zara Larsson – »Lush Life« (låt)
Zara Larsson är bäst.

Så här lät året i övrigt:

Jessy Lanza – You Never Show Your Love (EP)

Könsförrädare – End of History (album)

Nicki Minaj ft. Beyonce – »Feeling Myself« (video)

Hinds – »Chili Town« (låt)

Grimes – Art Angels (album)

Lana Del Rey – Honeymoon (album)

Min Stora Sorg – Vår/Sommar -16 (album)

M.I.A – »Borders« (video)

Nicolas Jaar – Nymph Series (tolva)

Jamie xx – In Colour (album)

Yung Lean – »Hoover« (video)

Four Tet – Morning/Evening (album)

Abdulla Rashim – A Shell of Speed (album)

Thaiboy Digital – »Forever Turnt« (låt)

Fetty Wap – »Trap Queen« (låt)

A$AP Rocky ft. Joe Fox, Future, M.I.A – »Fine Whine« (låt)

Jag har tappat räkningen över hur många Young Thug-singlar, remixer med Skepta och 1080p-kassetter som betydde allt och lite till i år. För det känns som att det var just en handfull namn och titlar som gick runt som i ett ekorrhjul hemma hos mig.

Och när världen rasade som mest utanför fönstret återfick jag tron på mänskligheten genom den musik jag valt att lista här nedanför. Jo, det är faktiskt så.

Allt det vackra som människan kan uppbringa bor i den här musiken. Det gör även det motsträviga, ilskna och de mest romantiska och arroganta dragen också.

Jag vägrar att tro att det är kört för oss så länge det finns själar därute som kan göra lika storslagen konst som Vulnicura och »Flagship«.

Det är väl därför vi fortsätter med att lyssna och leta vidare varje år, ständigt på jakt efter det odefinierbara.

Kalla det hopp om du vill. Det här fick mig att fortsätta tro:

Young Thug – Slime Season (mixtape)

Maki Asakawa – Maki Asakawa (samling)

Saffron – Petra l & II (kassett)

Skepta – »Shutdown« (singel)

Powell – Fader Mix (mix)

Jah Cure – The Cure (album)

Okzharp – Dumela 113 (tolva)

Dej Loaf – #AndSeeThatsTheThing (ep)

JLin – Dark Energy (album)

Where To Now? (kassettbolag)

Könsförrädare – End of History (album)

Rezzett ‎– Goodness (tolva)

Björk – Vulnicura (album)

Mumdance – FabricLive. 80 (mix)

Doughboyz Cashout – BYLUG World (mixtape)

Dungen – Allas sak (album)

Stormzy – »WickedSkengMan 4« (singel)

Hawkwind – Space Ritual (återutgivning)

Jason Isbell – Something More Than Free (album)

PC Music Vol. 1 (samling)

Dance Mania: Ghetto Madness (samling)

Nightwave – FACT mix 481 (mix)

TT The Artist – »Thug It Out« (singel)

Höga Nord (subkultur)

Anthony Naples – Body Pill (album)

Ata Kak – Obaa Sima (återutgivning)

Wiley – »From The Outside (Actress’ Generation 4 Constellation Mix)« (låt)

Four Tet – Morning/Evening (album)

Moon City Boys – Let My Love Dance (singel)

I Am Drum (samling)

JME – Integrity (album)

Junior Loves & Scientific Dreamz of U – The Dreamcode (kassett)

Philip Corner – Satie Slowly
Philip Corner var med och grundade Fluxusrörelsen. Det här är väl egentligen inte en återutgivning, snarare ett par tolkningar av pianostycken signerade den franske kompositören Erik Satie som Corner spelade in för bara något år sedan.

Corner gillade Satie men tyckte att hans musik spelades alldeles för snabbt. Därav denna dubbelskiva med Satie på halva varvtalet.

Jordana De La Sierra  – Gymnosphere: Song of the Rose
Mer pianomusik. Den här skivan släpptes på privat press i början av 80-talet och fick inte så mycket uppmärksamhet då. Nu har Numero Group grävt fram albumet och givit den en riktig utgivning.

Jordan De La Sierra studerade musik för La Monte Young, Terry Riley och Pandit Pran Nath. Tyvärr gav han upp musiken efter sitt nederlag med den här skivan. Fyra spår på runt 25 minuter vardera, sublimt vackert.

K. Leimer – A Period of Review
K. Leimer har precis som Ariel Kalma släppt en mängd skivor tidigare. Här är en samling med tidigare outgivet material. Gillar du Ariel Kalma så bör du gilla K. Leimer.

Lino Capra Vaccina – Antico Adagio/Frammenti Da Antico Adagio
Förra året grävde skivbolaget Die Schachtel fram Lovisoni/Messina och Luciano Cilio. I år är det Lino Capra Vaccinas tur. Lika vackert som de förstnämnda.

DJ Sprinkles – Midtown 120 Blues
Sjukt deppig och vacker house. En av låttitlarna lyder »Sisters, I Don’t Know What This World is Coming To«. Det känns tyvärr som en bra fråga dessa dagar.

SND – Tplay/Newtables/Travelog
Duon från Sheffields tre första ep-skivor med extralåtar, håller extremt bra än i dag.

Craig Leon – Anthology of Interplanetary Folk Music Vol. 1
Craig Leon är framför allt känd som producent åt bland andra Blondie, men han spelade även in ett par ambitiösa och märkliga skivor på 80-talet.

Else Marie Pade – Electronic Works 1958-1995
Danska Else Marie Pades musik har samlats på en trippel-lp och en dubbel-cd. Jag hade till och med önskat mig en hel box. Rekommenderas varmt likväl.

»Bad Kingdom« (DJ Koze Remix) – Moderat
Varken Moderat eller den här låten är egentligen särskilt bra, men Stefan »DJ Koze« Kozalla gör som vanligt underverk med andras musik. Även Jenas stora son Robag Wruhme har gjort en mycket bra version kallad »Robags 4/4 Edit Mit Xomlopp RMX Schwanz-014«. Bara en sån sak.

»Il N’ya Pas De Crocodiles À Cocody« – Les Points
Jag vet absolut ingenting om varken artist, låt eller vad titeln betyder. Det är franskt. Tror jag. Och bra. Vet jag.

»KHLHI« – Percussions
Kieran Hebden brukar göra ganska trist och pretentiös musik under namnet Four Tet. Men här kallar han sig Percussions (eller om det är låten som heter det och han som kallar sig KHLHI, fan vet). Det är hur som helst jättedumt och jättebra.

»I Love Ya« – Traumprinz
Traumprinz eller Prince Of Denmark eller DJ Metatron är en ny bekantskap (tror jag) som formligen spottar ur sig musik. Det här påminner om något Mike Ink gjort på fyllan (det är alltså ett bra betyg).

»Breacher« – Tuff City Kids
Doldisarna Gerd Janson och Phillip Lauer har aldrig riktigt fått till det var för sig men tillsammans under namnet Tuff City Kids lyckas de gång på gång. Som här.

»Hoodlum« – Traumer
Mer franskt från Romain Poncet som jag inte heller vet något om.

»Girls Night« – Makam
Varenda gång jag sticker ut huvudet genom fönstret är det någon som spelar holländaren Guy »Makam« Blankens »Girls Night«. Ok, inte riktigt. Men det skulle kunna vara sant.

»Arms Around (C2 Affected Rmx)« – La Fleur
Det går inte att göra en sådan här årslista utan något som Carl Craig petat i. När han ger sig på andras musik kallar han sig oftast C2. Valde mellan hans version av Caribous »Your Love Will Set You Free« och den här av Sanna »La Fleur« Engdahl. Sjukt bra version av en låt som är utmärkt även utan Calles medverkan.

»Ground Loop 2« – Atom™
Uwe Schmidt har gjort en vansinnig mängd musik under en herrans massa olika namn de senaste femton åren. Kan inte minnas att jag gillat något innan »Ground Loop«. Hade passat finfint som soundtrack till världens undergång.

Den norska duon, som utgörs av sångerskorna och kompositörerna Jenny Hval och Susanna Wallumrød, släppte i slutet av sommaren albumet Meshes of Voice. Jenny och Susanna inledde ett samarbete i samband med Ladyfest 2009. Det utvecklades till två framträdanden varav den ena ägde rum på Henie Onstad Kunstsenter utanför Oslo. Meshes of Voice är en liveupptagning av den konserten.

Med sina röster och instrument som piano, orgel, gitarr och cittra (musikerna Anita Kaasbøll och Jo Berger Myhre medverkar även på albumet) gör Jenny Hval & Susanna stor och koncentrerad musik. De blandar moderna klassiska inslag, sakral musik och pop. De använder sig av noise och distade ambienta ljud. Ljudbilden är som en centrifug av olika stämningar och temperament, lika rasande som kontrollerad.

Jennys röst är ljus och både svävande och vass. Den sticker ut och ledsagar lyssnaren. Susannas röst är fylligare och utgör en grund. Tillsammans bildar rösterna en väv av olika tillstånd och uttryck. Samtidigt växlar musiken hela tiden i karaktär. Ena stunden är den försiktig och kristallklar, i den andra skruvad och hotfull. Ett exempel är den lysande låten »I have walked this body«. Den börjar fokuserat och mässande med Jennys och Susannas sång och bygger successivt upp en våg av oljud som till slut sköljer bort allt i dess väg.

Här finns paralleller till artister som Julia Holter, Laurie Anderson, Harold Budd och Sunn O))). Men Meshes of Voice har en egen sida som gör den så spännande att lyssna på. Den försätter en i ett tillstånd av ensamhet där det enda man vet är att man kommer att bli omskakad. Det är som att befinna sig i en stor katedral och inte hitta vägen ut.

Albumet är inspirerat av mytologiska djur, filmskaparen Maya Derens experimentella verk Meshes of the Afternoon och arkitekten Antoni Gaudí. Men det behövs inga förkunskaper för att uppskatta Meshes of Voice. Det är en skiva som suger upp en och håller en kvar till sista tonen. Den har en styrka som är rent överväldigande.

Både Jenny Hval och Susanna är etablerade soloartister. Jenny har gett ut musik under namnet Rockettothesky, släppt flera fina album i eget namn på Rune Grammofon och är skribent och författare. Susanna står bakom gruppen Susanna And The Magical Orchestra, har släppt egna skivor, skrivit musik till poesi och gjort sig känd för sina personliga tolkningar av artister som Thin Lizzy, Sandy Denny och Prince. Det är också på hennes skivbolag, SusannaSonata, som Meshes of Voice är utgiven.

Det är bara att hoppas att detta samarbete fortsätter och resulterar i nya storverk framöver.

41 andra höjdpunkter från 2014 utan någon som helst rangordning

1. Azealia Banks – »Idle Delilah« (låt)
2. Paula Temple – Deathvox (EP)
3. Zongo Junction – No Discount (album)
4. Cult of Youth – Final Days (album)
5. Lorentz – Kärlekslåtar (album)
6. Pharmakon – Bestial Burden (album)
7. Selvhenter – Motions of Large bodies (album)
8. Morbida/Medicine Bow (Splitkassett)
9. SBTRKT – Wonder Where We Land (album)
10. Klara Lewis – Msuic (EP)
11. Consumer Electronics – Estuary English (album)
12. FKA Twigs — LP1 (album)
13. Sebastian Mullaert & Eitan Reiter – Reflections of nothingness (album)
14. Susanne Sundfør – »Fade away« (singel)
15. King Creosote –From Scotland with love (album)
16. Call Super – Suzi Ecto (album)
17. Flying Lotus – You’re dead! (album)
18. Banks – Goddess (album)
19. Dark Times – Give (album)
20. Okkultokrati – Night Jerks (album)
21. Yob – Clearing the path to ascend (album)
22. Jhene Aiko – Souled out (album)
23. Jaqe – Eikon (EP)
24. Planningtorock – »Public love« (låt)
25. Untold – Black Light Spiral (album)
26. HMSV – Känslor & känsla (EP)
27. Roll The Dice – Until Silence (album)
28. Young Marco – Biology (EP)
29. Mohammed Ali – 50 länder (EP)
30. Nottee – Side by side (album)
31. Fatima Al Qadiri – Asiatisch (album)
32. Fatima – Yellow memories (album)
33. Francis Harris – Minutes of sleep (album)
34. Gipsy Rhumba – The Original Rhythm of Gipsy Rhumba in Spain 1965-1974 (samling)
35. Meridian Brothers – Salvadora Robot (album)
36. Ben Watt – Hendra (album)
37. SORK – Horseflies flies (album)
38. Death And Vanilla – Vampyr (album)
39. Angel Olsen – Burn Your Fire For No Witness (album)
40. Damon Albarn – Everyday robots (album)
41. Aby Ngana Diop – Liital (återutgivning, album)

Jag har skrivit om musik i snart 20 år. Först i egna tidskriften Gidappa! som ni säkert inte minns, men vi skrev om rap innan det var legit här hemma. Därefter lite varstans: i kvällspress, i dagspress, på sajter som The Cricket och Rootsy, på egna bloggen Svarta tankar och med relativ regelbundenhet de senaste åren i Sonic, som vad jag vet är den enda svenska musiktidningen kvar i livet.

Jag är vit, de facto kritvit, men har mest intresserat mig för svart musik genom decennierna. Det började när mamma kom hem från London med en Jimmy Cliff-platta.

Jag var fem, sex år och sjöng med i »Sitting in Limbo« på fonetisk skånskengelska. Sen kom hiphopen och så lärde jag känna Lennart Persson. Plötsligt den förste svensk som intervjuat DJ Premier, Capleton och Boldy James. Det går fort, livet.

*****

När jag närmade mig min trettioårsdag – i mitten av 90-talet ungefär – funderade jag på om musiken framöver skulle ta mindre plats i mitt liv? Om den skulle bli mindre viktig?

På något vis förutsatte jag det. Inte kunde man väl efter 30 års ålder fortfarande tycka att musik var mer betydelsefullt än allt annat i världen? Nu skulle andra, mer sansat mogna, intressen ta vid.

Så blev det inte. I år fyllde jag 48 år och det finns ingenting som gör mig lika exalterad som att det finns ett nytt Migos-mixtejp att ladda ner, att Liz Harris har ett nytt Grouper-album på gång eller att SubRosa släpper nytt material (med hjälp av pengarna jag skänkte efter att de fått sina instrument stulna).

Ingenting är lika viktigt som musik i mitt liv, ingenting kommer någonsin att bli det. Inte litteratur, inte fotboll, inte hälsan. Jo, mina barn, men förutom dem: intet.

*****

2014 var året jag främst minns för att jag äntligen kom iväg till New Orleans. Jag åkte dit för att börja berätta min historia om New Orleans moderna musikhistoria. Syftet var att författa en uppföljare till Gunnar Hardings Kreol, en av de bästa böcker som skrivits om staden.

Ingen stad i USA (och knappt i hela världen) har en lika levande musikhistoria som New Orleans. Det är här som jazzen har sitt ursprung, det är här som bluesen tog sina första steg och det är här som afrikansk, fransk och amerikansk kultur möttes och bildade den specifika kreolska blandkulturen. Det är också här som Södern för första gången, via den för New Orleans specifika genren bounce, tog plats inom hiphopsfären.

Jag åkte hem till rapparen Na’Tees barndomshem, där hennes mormor fortfarande bor. Vi satt i soffan och pratade om kvarteren i 3rd ward. Jag tog en taxi ut till New Orleans East, till ett trevligt villaområde där Mia X väntade i bästa vännens villa. Vi pratade om tiden när Cash Money Records och No Limit regerade i rapvärlden. Det blev en story om liv och död och det var en ynnest att få sitta där med henne.

Jag käkade po’ boys, hann se Mardi Gras-paraderna, höll på att bli rånad i 3rd ward, såg Mystikal på Republic, besökte Marie Laveaus grav, drack whisky på en veranda medan Mississippifloden gled fram intill mig.

Och så träffade jag Big Freedia, »the Queen of Bounce«. Det är framförallt detta jag vill lyfta fram från 2014, ingenting kändes större och mer drabbande än detta möte.

Jag jagade Big Freedia under hela min vistelse i New Orleans. Dessförinnan hade jag mailat fram och tillbaka med hans manager i flera veckor innan min avresa.

Det gick dåligt, så som det ofta gör när det är rapartister inblandade, tills jag plötsligt fick ett mess. Det är torsdag kväll och jag är inne på Buffa’s på Esplanade Avenue och ser pianisten Tom McDermott och saxofonisten Aurora Nealand göra ett suveränt set när jag ska ringa Freedia omedelbart.

Jag går ut på gatan och får prata med Freedia. Om jag tar mig till ett ställe som heter Jays på Westbank så ska han köra en show där. Jag kan få en intervju efteråt.

Det är min första vecka någonsin i New Orleans, jag är ny här och försöker lära mig staden. Ändå vet jag instinktivt att Westbank, på andra sidan Mississippi-floden, är no go area för en vit snart 50-årig musikskribent från Malmö.

Jag ringer Zack Smith, Sonics fotograf och New Orleans-bo sedan femton år tillbaka, och förklarar läget. Han är tveksam, men samtidigt så sugen på att få plåta Freedia, hela New Orleans posterboy just nu, att han kastar all ängslan överbord.

Innan midnatt kör vi över Mississippi-floden och försöker förbereda oss:, det kommer nog vara kaotiskt och det kan vara farligt. Jag har svårt att sortera tankarna, vet bara att jag måste göra det här.

Jays ligger på 1201 Burmaster i ett område som heter Gretna, och visar sig vara en stor lagerlokal mitt i ingenstans. Några nerbrunna ödehus som grannar och en stor parkeringsplats utanför. Det är allt.

Det är kö innan klubben ens öppnat. Lättklädda kvinnor står på rad längs väggen, männen stoppar pistolerna i handskfacken på bilarna innan de går in. Det är också rätt rejält med vakter, larmbågar och kravallstaket på plats.

Klockan är halv ett när Freedia anländer. Han stiger ur sin bil och säger högt, till folkmassans jubel, »The queen is here!«. Sen kallar han på oss och vi hälsar på honom och följer efter in på klubben som hans gäster.

Bounce är naturligtvis klubbmusik med djupt sexuella rytmer. Dess primära syfte är att få folk på dansgolvet att gå bananer. Väl inne på klubben hetsar DJ:n gästerna med obeskrivligt bra New Orleans-bounce. Sen är det dags för Freedia.

De första fem sekunderna är några av de allra mest magiska jag varit med om i hela mitt liv. Big Freedia har pressat sig fram genom den täta människomassan med en livvakt framför sig. DJ:n har strypt musiken, stämningen är elektrisk, folk skriker efter »the Queen of Bounce«. Alla kroppar på klubben är riktade mot en lång, finlemmad, homosexuell man i kort, röd läderjacka. Han stannar mitt på dansgolvet, omringad av folk, och greppar mikrofonen.

DJ:n droppar beatet, Freedia börjar rappa och alla på klubben, och då menar jag alla, svarar honom i oemotståndliga men svårförståeliga call and response-utrop. Taket lyfter.

Det är ett magnifikt ögonblick. Freedias rap, människornas svar, jublet, kakafonin, svetten. Varenda kvinna på klubben böjer sig som på given signal framåt och skakar intensivt på rumpan. Ja, det är twerking och det är svårt sensuellt och omöjligt att värja sig mot.

I den kanske bästa bok som skrivits om New Orleans musikliv, Nik Cohns Triksta, försöker han förklara hur det känns när han hör bounce för första gången under en parad:

»Det här var första gången jag fångade beatet på nära håll, i mina fotsulor, i magen och i kulorna, och effekten var renande. De gigantiska högtalarna, de stekheta gatorna, de snuskiga rimmen och de flammande beatsen, DJ:n som slängde bränsle på elden, tjejerna i bar hud – New Orleans var spritt språngande naken framför mig, och jag längtade efter att bli naken själv«.

Efteråt är jag förbluffad över Big Freedias mod. Han framstår som en verserad och känslosam själ. Och en så uppenbart feminin homosexuell man i en lika uppenbart konservativ machokultur: att han ens vågar bege sig in mitt i kaoset.

Big Freedia. Foto: Zack Smith

Klockan är nästan två på natten och jag har just haft min kanske starkaste musikupplevelse någonsin. Framträdandet tar 20 minuter och jag har gåshud hela tiden. Jag känner att jag har fått vara med om någonting äkta, en upplevelse som inte går att förfalska.

När vi senare är på väg ut ur klubben frågar jag vakterna hur mycket folk det var på plats. »800 personer, fullsatt«, svarar den ene, en massiv svart man. Han ler och synar mig, uppifrån och ner, sen upp igen: »Vi har kört bounceklubb här på Westbank varannan torsdag i två år. Du och din fotograf är de första vita snubbarna jag sett«.

Efter att jag intervjuat Freedia i hans bil, en stor svart skinande Chevrolet, smiter jag och Zack iväg till vår parkerade bil och kör över floden, tillbaka till New Orleans norra sida. Vi är båda svårt euforiska och upprymda och vet att vi ska bära med oss det som skett resten av våra liv.

Några veckor efter att jag kom hem uppenbarade sig möjligheten att få prata med en annan New Orleans-legendar: Dr. John. Han satt på sitt hotellrum i Kansas City och inväntade kvällens spelning när jag ringde upp. Jag fick 20 minuter och det blev en rörig och rosslig men alldeles underbar monolog om New Orleans musikaliska kraft.

Jag skrev 60 000 tecken om min New Orleans-resa till Sonic. Det blev till en 18 sidor lång exposé över New Orleans hiphop- och bouncehistoria i Sonic #74 (med makalösa foton av Zack Smith). Det är kanske den bästa text jag någonsin skrivit. Jag är, fortfarande, orimligt stolt över den.

Skulle någon ha missat den och vara intresserad av att läsa så går den att beställa här.

Efter att Pierre, Sonics chefredaktör extraordinaire, läst hela texten så skrev han, i ett mail sent en natt, att mina Freedia-eskapader fick honom att tänka på när Ahmet Ertegün och Jerry Wexler gav sig av för att hitta Professor Longhair i samma stad, drygt femtio år tidigare…

»The ultimate story of their time together, which both men loved to tell, concerned the night in New Orleans when they went to find an unknown genius named Professor Longhair who was playing in a joint across the river, where no taxi driver would take them.

Their cabbie dropped them off in the middle of a field. After walking a mile in darkness, they saw a brightly lit house in the middle of town so full of people that they seemed to be falling out of the windows as music blared. Talking their way past the guy at the door, who assumed they were cops, the pair made their way inside.

Out came Professor Longhair, who played a piano with an attached drumhead that he would hit with his right foot. As people danced, Ahmet and Jerry could barely contain themselves. An utterly primitive, completely original artist was making a kind of music they had never heard before.

Rushing up to Longhair after his set was over, they told him just how much they wanted to sign him to Atlantic.

›I’m terribly sorry,‹ said Longhair. ›I signed with Mercury last week.‹ In Ahmet’s version of the story, the pianist then added, ›But I signed with them as Roeland Byrd. With you, I can be Professor Longhair.«

*****

I somras fick jag ett meddelande av en före detta flickvän till en före detta arbetskamrat. Jag hade aldrig träffat henne innan men hon ville möta upp mig för att diskutera ett eventuellt jobb.

Vi lunchade på Lilla Torg i Malmö och hon berättade att hon drev en stor årlig internet- och datorkonferens här i stan som nu firade 10-årsjubileum. Eftersom jag är komplett värdelös på alla saker som är ens avlägset tekniska undrade jag vad hon egentligen ville med mig?

Tydligen hade konferensledningen bjudit in Nile Rodgers som avslutningsgäst. Mitt lunchsällskap ville att jag skulle intervjua honom på scen inför åttahundra programmerare och analytiker.

Jag vet inte ens om det går att överskatta Nile Rodgers betydelse för den moderna musikhistorien. Det var han som, bland mycket annat, cementerade discons populärkulturella kraft med bandet Chic, förlöste Madonna och drog tillbaka Bowie in i rampljuset.

Jag var vanvettigt nervös veckorna innan, mer nervös än jag varit för nästan något annat i mitt liv. Det var som om jag utsatts för ett test, som att någon skulle se om jag verkligen var den jag utgett mig för att vara.

Men det gick såklart bra. Nile var genomsympatisk och intervjun blev snarare en monolog där han drog magnifika berättelser från ett spännande liv. Mycket av detta finns för övrigt att läsa i han relativt nyutkomna självbiografi Le Freak, som jag varmt rekommenderar.

Två saker har etsat sig fast. Medan vi väntade på att gå på scenen så satt vi tillsammans backstage. Nile spelade då »Good Times« för mig, unplugged, på sin gräddvita, väl slitna 1959 Fender Stratocaster, den som han kallar »The Hitmaker«.

Det kändes besynnerligt men samtidigt oerhört och praktfullt. Jag undrar vad den 15-årige Tony Ernst hade tyckt om han hade fått se in i framtiden.

Ändå var det inte det vansinnigaste som hände denna kväll. Vi gick på restaurang innan giget — Bastard i Malmö — jag, Nile, hans fru och tre andra från Øredev-konferensen. Det var fint, jag satt mitt emot Nile och vi pratade om de långa och tidvis besvärliga inspelningarna med Madonna 1983 som skulle resultera i Like A Virgin-albumet.

Då ringde Niles telefon. Han ursäktade sig och reste sig, men jag hörde hur han sa »Hi, Diana!« på väg ut.
Ja, det var Diana Ross, berättade han när han kom in. Och ja, det var det mest fulländade populärkulturella ögonblick jag var med om under 2014.

*****

Hela årets absolut största populärkulturella händelse däremot, åtminstone på Englands ständigt regniga lilla ö, måste ha varit Kate Bushs comeback. När »Before The Dawn«, som tillställningen kallades, utannonserades i mars i år sålde de drygt 100 000 biljetterna, fördelade på 22 konserter i Hammersmith Apollo, slut på under tretton minuter.

Anledningen till hysterin (förutom faktumet att Kate Bushs arv och betydelse vuxit med lavinartad hastighet och styrka de senaste åren) var att det här var hennes första konserter på 35 år.

Jag lyckades, via absurt lyckliga omständigheter, få tag på en biljett till den tredje konsert. Det var fredagen den 29 augusti och jag var en lycklig man. Efter konserten var jag illa tagen, hade svårt att sortera tankarna.

Jag insåg att Kate Bush hade dompterat publik, media och bransch på ett spektakulärt sätt under hela 2014. Det var som att hon lindat oss alla kring sitt lillfinger. På tunnelbanan på väg hem till hotellet slog det mig: det här är kvinnan som lyckades lura det industriella musikkomplexet.

Om mina känslor kring allt detta skrev jag nästan 10 000 tecken i höstnumret av Sonic. De ska jag inte återupprepa. Men under månaderna innan, under och efter showen på Hammersmith Apollo så återvände jag också till den här kvinnans musik och spelade, spelade, ånyo spelade.

Jag började på en text som antagligen skulle in på Sonics hemsida, men livet kom i vägen, så jag hann aldrig färdig.

Här kommer dock en tjugondel av denna text, som för att illustrera vad jag ville fånga.

Let’s exchange the experience
»Kate Bushs 20 största låtar. Det har varit ett styvt arbete, eftersom jag älskar den här kvinnans musik och utan tvekan hade kunnat välja 20 till och 20 till därpå. Nu blev det dessa, beroende på stämningsläge och dagsform. Alla nio Kate Bushs studioalbum finns representerade, hon har ju, som bekant, aldrig släppt ett dåligt album.

20. »And Dream of Sheep« (från Hounds of Love 1985)
En knappt tre minuter lång pianoballad om en kvinna som ramlat överbord, ligger och flyter i vattnet och drömmer om får medan hon hoppas att bli hittad. Under konserten var det här en av de centrala låtarna, som öppningsspår för »The Ninth Wave«-uppförandet, och det var nära omöjligt att inte bli berörd.
Tracey Thorn beskriver känslan i sin recension av konserten i New Statesman:

»I should probably write this somewhere more formal – my will, perhaps – but in case I forget, let me say here that I would be happy for you to play this song at my funeral. I weep as she sings it, partly because I’m imagining my own funeral, but also because we are witnessing a struggle between life and death, where a drowning woman yearns to be saved, to return to her beloved family«.

Ja, det blev inte mer än så, jag hann bara till plats 20. Men ni vill väl veta topp 3, kan tänka?

3.»Wuthering Heights«
2.»This Woman’s Work«
1.»Running Up That Hill (A Deal With God)«

*****

Alltför ofta handlar dessa musikårstexter om nya plattor som släppts under ingående år. Lika ofta är de fullkomligt och allomslutande ointressanta; tragiskt trista i sin dissekering av ett helt års redan idisslad musik.

Vi vet nämligen om att The War on Drugs kom med nytt album och hur hårt varenda musikkritiker omfamnade det, vi har full koll på att det var divergerande åsikter om Taylor Swifts platta och att vissa av er tror att Run The Jewels-albumet var hiphopens heliga Graal.

»Jag är, men måste inte vara, ett barn av min tid« skriver polska poeten Wislawa Szymborska i en dikt.

Jag eftersöker ibland texter om gamla album, sedan länge döda artister och bortglömda låtar som kanske inte släppts under året men som upptäckts nu. Därför vill jag tipsa om Terence Boylan.

I juni höll jag på med en spellista med sommarmusik på Spotify. Titeln var Amerikansk västkust 1970-1985 och jag skrev i en sorts programförklaring (ja, jag är pretentiös, sue me) att detta var musik »med stor musikalisk komplexitet, som dock aldrig gör avkall på den bärande melodins storhet, en sofistikerad genre med tydliga inslag från jazzen, countryn, soulen«.

Jag konstaterade också att bortom den slicka produktionen fanns det »något som ständigt oroar i den här musiken, något som gör att den aldrig blir helt statisk. Något som har med Drömfabriken och dess raserade drömmar att göra. Det går distinkta stråk av vemod genom melodierna, de är lika raka som kokainlinjerna på speglarna på någon av alla efterfesterna i Hollywood«.

Jag avslutade med en innehållsdeklaration: »Musik för radions sena timmar, musik för tiden i bilen, musik för sommaren, för salta bad, för kvällarna i lugn och ro, för kallt vitt vin«.

Det var alltså i detta sammanhang jag hittade Terence Boylan. Han släppte två album under sin västkustperiod, Terence Boylan (1977) och Suzy (1980), där framförallt det första självbetitlade albumet är en glittrande juvel. Helt oförstörd av tiden, omöjlig att inte älska.

Boylan växte upp i New York, uppträdde i Greenwich Village ungefär samtidigt som Dylan. Han gick på samma college som Walter Becker och Donald Fagen och med dessa två spelade han in en platta redan 1968 — en platta som verkar omöjlig att få tag på.

Sedan flyttade han till Kalifornien, släppte albumen som jag upptäckt och lärt mig älska i år (bägge finns för övrigt på Spotify). Ingen av albumen slog. Han fick försörja sig som låtskrivare och reklamjingelmakare istället.

I dag fungerar han som »Executive Director of the Boylan Foundation for International Medical Research, a non-profit organization that supports bio-medical research and international scientist exchange fellowships«. Allt enligt den egna hemsidan.

*****

Om den större delen av er känner mig som rapfarfar i Sverige så känner några få andra mig för min befattning i svartmetallens onda tjänst.

Jag odlar en ganska specifik smak när det gäller metal. Det ska vara black metal, allra helst. Och den ska vara nedsvärtad, ondskefull, satanisk. Men jag har genom åren lärt mig att också älska doom och sludge. Där stannar det, jag förstår mig inte på Metallica eller Judas Priest, och jag har oerhört svårt för death metal.

Jag har sedan ifjol höstas börjat skriva för Close-Up Magazine och det gör mig stolt och nöjd. I år har jag fått intervjua storheter och idoler som Agalloch, Menace Ruine och Wolves In The Throne Room.

Särskilt den långa intervjun (som främst kretsade kring svartmetallens förutsättningar och idévärld) jag gjorde med bröderna Weaver i det sistnämnda band var uppfriskande. Wolves In The Throne Room är ett av mina absoluta favoritband inom black metal, genom alla tider.

Årets konsert i min metalvärld var var i övrigt när Pallbearer och Yob kom till Loppen i Christiania i Köpenhamn den 18 september. Ett sagolikt oväsen, en ohygglig energi, en brutal uppvisning. Bägge banden var formidabla.

När Yob dundrade igång med sitt avslutningsnummer, den nästan 20 minuter långa »Marrow«, trängde jag mig allra längst fram och stod så nära sångaren och gitarristen Mike Scheidt att jag kunde röra vid hans skägg (om jag bara vågat). Jag plockade ur öronpropparna och lät våg efter våg av musikalisk urkraft skölja över mig. Ett nära nog fulländat ögonblick.

För Close-Up sammanställde jag också, i tidningens decembernummer (som finns ute nu i butik), min lista över årets bästa metalalbum:

1. Pallbearer — Foundations of Burden
2. Yob — Clearing The Path To Ascend
3. Panopticon — Roads To The North
4. Avichi — Catharsis Absolute
5. Agalloch — The Serpent & The Sphere
6. Indian — From All Purity
7. Aurvandil — Thrones
8. Thou — Heathen
9. Falls of Rauros — Believe In No Coming Shore
10. Sivyj Yar — From The Dead Villages’ Darkness

*****

Det är nog också meningen att jag ska redovisa årets bästa musik här, inte bara skriva tirader om New Orleans, svartmetall och Kate Bush. Så då försöker jag göra det.

Jag lyssnade, precis som tidigare år, mycket på västafrikansk musik, ambient och vad nu än Mark Kozelek tog sig för. Jag tyckte mycket om Lana Del Reys album och anser att The Twilight Sad gjorde en storstilad comeback. Sent på året lärde jag mig också älska Hollie Cooks Twice.

Jag vidhåller också med bestämdhet att amerikansk rap aldrig varit bättre än de senaste fem åren. Den är vital, dynamisk, rå, obegripligt modern, sensationellt aktuell. Det känns så outsägligt trist att svensk media fortfarande klänger sig fast vid sin erbarmliga New York-förälskelse när den stan inte haft med rap att göra på över 10 år.

Ändå läser jag ingenstans i svensk press om Migos och Na’Tee, om Dreezy och Lil Herb, om King Louie och Tink. Jag ser inga hyllningar till Baton Rouge, Atlanta eller Chicago. Jag förstår inte det. Är det okunskap, ointresse eller för att man helt enkelt inte orkar hänga med? Förbluffande.

Här har ni mina tio favoritraptejper för året (alla finns för övrigt för gratis nedladdning på datpiff.com eller livemixtapes.com).

1. Migos — Rich Nigga Timeline
2. Migos — No Label 2
3. Lil Herb — Welcome To Fazoland
4. Kevin Gates — By Any Means
5. Lil Boosie — Life After Deathrow
6. King Louie — Tony
7. Ethereal — Blacklist
8. Rome Fortune — Beautiful Pimp 2
9. Dreezy — Schizo
10. PeeWee Longway — The Blue M&M

Utöver detta kom det också bra album från Big K.R.I.T., Future, Chief Keef, YG, Rich Gang, Mick Jenkins, Lil Bibby, Slim 400, Lil Durk, Tink.

*****
En sak till bara innan jag stänger dörren för 2014: rasismen. Det har varit en massa käbbel i den dagisinstitution de kallar riksdagen de senaste veckorna. Jag är inte världens mest politiskt insatta person. Jag har haft bättre saker för mig här i livet än att korrekturläsa parlamentarismen men jag vet vad jag sett och jag vet vilka ni är.

Egentligen har jag bara en sak jag känner extra starkt för: att vårt land har så öppna gränser som bara är möjligt. Jag skiter i skattetrycket, skolval och Bromma flygplats. Jag vill bara att vi tar emot så många människor på flykt som vi kan och ser till att välkomna dem här. Inget annat betyder något för mig i det långa loppet.

Så när SD nu ökar i valmätningarna kan jag med bestämdhet säga: det är synnerligen osvenskt att inte ta emot människor på flykt. Och om worst come to worst kommer jag klippa passet och strida sida vid sida med de som ni inte vill ha kvar här.

Ja, det där med »strida« är en metafor så att ingen får för sig något annat. Det finns redan ihopklipp-och-klistrade lögner om mig på nätet så att det räcker och blir över.

I USA, där vita poliser de senaste åren helt fritt har kunnat mörda svarta människor utan att ens få en reprimand så har man givetvis större problem än de vi har här hemma. Icke desto mindre hänger dessa bägge världsbilder ihop. 3Hunna, baby.

Men det gror också något optimistiskt här och var. Jag tänker på hur bilden av en popstjärna ser ut. På min tid var det nästan alltid en vit man, och någon enstaka gång en vit kvinna, med gitarr. För mina ungar är det undantagslöst en svart man eller kvinna framför mikrofonen.

Nästa generation kommer på ett mycket mer naturligt vis att se upp till afrikanamerikaner som idoler och förebilder än vad min generation gjorde.

Komikern Chris Rock drev en likartad tes nyligen, i en tidskrift jag glömt namnet på. Där såg han positivt på framtiden eftersom hans barn tar för givet att det är en svart man, Barack Hussein Obama, som bestämmer i USA. De som är yngre än 10 år har under hela sin livstid inte sett en vit man som president.
Jag är säker på att det kommer att göra något med oss. Något bra.

*****

Svenskt? Jag märker att ju äldre jag blir, desto mindre lyssnar jag på svensk musik. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske har jag lyssnat på vad jag ska, kanske har jag redan paid my dues.

Ändå försöker jag. Speciellt när det gäller rap så känner jag att jag har ett ansvar. Men det funkar inte riktigt för mig. För 20 år sedan förstod jag idén om att lyfta den svenska hiphopen, då var vi ännu en ung nation.

Men ingen av de här nya artisterna skär lika djupt i mig, sorry. Jag behöver inte det lika mycket som förut (och jag är väl i ärlighetens namn inte heller riktigt målgruppen längre). Jo, jag tycker mycket om Jaqe och Seinabo Sey, men resten är som en dimma för mig.

Jag längtar efter Seron, Remedeeh, Patrullen, en kaotisk Sedlighetsroteln-EP och att Gubb fortfarande ska vara i livet.

Fast det är klart, det var oerhört kul att träffa Organismen igen för intervju, femton år sedan jag träffade honom första gången. Och Piraternas fortsatta resa ser jag mycket fram emot. Dessutom gjorde faktiskt Ison & Fille och Timbuktu sina kanske allra bästa album i karriären.

Men den absolut bästa svenska artisten under året var Lykke Li. Hon känns distinkt dramatisk: som ett sorts iscensättande av levande livet med hög smärttröskel.

*****

P.S. egentligen är årets största musikaliska händelse denna och ingen annan än denna: Lil’ Boosie kom ut ur finkan.