Alla har det gemensamt att de någon gång fått titeln Världens bäste soulartist. Jaheim Hoagland bär den titeln just nu. Det är övertydligt att det sker samma år som Teddy Pendergrass går ur tiden. Mer än någon annan lever Jaheim på arvet från Pendergrass och dennes mjuka melodier som försiktigt, nästan blygt, skrev in sig själva i soulhistorien. Nu är Jaheim på väg att göra samma sak.

New Jersey har alltid stått i skuggan av New Yorks skyline. Det var i New Jersey som Jaheim växte upp. Adressen 176 Memorial Parkway Homes låg inte bara på fel sida Hudsonfloden, alldeles för långt ifrån Luther Vandross Lower East Side.  176 Memorial Parkway Homes var också fel adress för den som sökte trygghet i sitt liv.
Det var kvarter för svarta och fattiga.

1982, bara två år gammal, förlorar Jaheim sin pappa. Kvar står mamma med Jaheim och hans två bröder.

”Men jag fokuserade på att lära mig sjunga, genom att alltid ha Luther Vandross i mitt öra dagarna igenom. Var helst jag gick, så sjöng jag”, har Jaheim berättat. “Hur svårt livet än blev, kunde jag alltid få mig och mamma att känna oss bättre till mods med en sång”.

Jaheim har under 00-talet stått i skuggan av Robert Sylvester Kelly, vars magnifika produktion länge skymde sikten för Jaheims. Det är inget konstigt: R. Kellys “Happy People/U Saved Me” från 2004 är ett av de album jag håller närmast bröstet. Den första skiva jag kommer att rädda när atomkriget bryter ut.

Men det var då. I år, snart tio år in i karriären, har Jaheim släppt tretton sånger som alla bildar hans magna opera. De släpptes som brukligt inför Alla hjärtans dag, precis som vanligt när det handlar om en ny Jaheim-skiva.

Inför sitt förra album – det ojämna ”The Making Of A Man”  – råkade Jaheim ut för en bilolycka. En olycka som fick honom att omvärdera sitt liv. ”Im going to take this and change someones life”, sade han då i en presstext.

Men det är först nu den målsättningen infrias.

”Another Round” är ett klassiskt soulalbum. Uppdelat på tretton små noveller berättar Jaheim om det nyfunna lugn som präglat den senare delen av både hans artistskap och sitt liv. ”In My Hand”, ”Her”, ”Another Round”, ”Impossible”, ”Whoa”, ”Finding My Way Back” är allt jag vill ha av min popmusik.

Jaheims barytonstämma kluckar i takt med ett stort och fullvuxet hjärta. Han sjunger sina sånger om den stora kärleken lika storögt och försiktigt som ett skolbarn som nervöst frågar chans på sin bänkgranne.

Den trevande romantikern som lika gärna knullade närmaste danspartner för tio år sedan är ersatt med en fullvuxen man som försonats med sina misstag. Att förlora vänner, föräldrar eller kärlekar händer oss alla. Jaheim vet att han är lite rundare om kinderna nu, att han har de vänner han har. Och att den stora kärleken kommer sällan genom ett porrfilmsligg på en nattklubb, den finns snarare i detaljerna.

När någons fingrar försiktigt nuddar vid dina alldeles för tidigt på morgonen.

”When I hold your hand, I got the whole world in my hand”, sjunger Jaheim samtidigt som Stockholm en lördagnatt i slutet av Juli dränks i ett Gotham City-artat regnoväder. Samma vecka har jag ägnat alldeles för mycket tid till utbrunna relationer. Sagt för mycket. Sagt saker jag borde säga. Saker jag aldrig borde sagt. Och även för den mest olycklige är ”Another Round” som små lugna vågor mot ett oroligt bröst.

”You wont believe that it’s true, until it happens to you”.

Tidigare samma kväll fick jag en bränd CD-r av två goda vänner. Den innehöll 24 fantastiska soulsånger jag aldrig tidigare hört. Moses Smiths ”The Girl Across The Street”, Charles Beverlys ”Don’t You Want A Man Like Me”, Bobby Klines ”Say Something Nice To Me”. Samtliga spår från ”Another Round” skulle kunna placeras varhelst på den skivan, och de skulle fortfarande stå ut.

Göteborgspostens Agnes Arpi var dock inte lika nöjd: ”Kärleksfraserna staplas på klassiskt vis, nådigt befriade från flåshurtigt sexande, och bjuder in till långsamma danser för hårdkokta fans och verklighetens folk”, konstaterade hon tidigare i år.

Jahapp.

Arvet från Luther Vandross album ”Forever, For Always, For Love” lyser igenom varje ton, varje takt i gränslandet mellan dansgolv och sovrum. ”Forever, For Always, For Love” släpptes 1982, samma år som Jaheims pappa dog. Femton år senare dog också hans mamma.

“When I lost my Mom I thought I lost everything”. När Jaheim väl skivdebuterade med den utmärkta ”Ghetto Love” var det en ung och osäker man, precis fyllda 20, som sjöng sånger om kärlek och sex tonsatta av samma blåljus och pistolskott som lyste upp de New Jersey-gator som fortfarande stod i skuggan av Brooklyn. Hur mycket gatorna än väsnades om nätterna.

Ursäkta den biografiska tolkningen, men det tog Jaheim tio år att förlikas med livets motgångar i sitt artistskap. ”Another Round” är modern soul. Inte ”modern” som i en beteckning för något nytt. Utan ”modern” som i den genre jag oftare än någon annan återvänder till: Modern soul. Med engelskt uttal.

Men ”Another Round” är också ett album som manifesterar att livet, hela vägen in i dess minsta detaljer, är ganska fint. Att det bästa som finns är att bjuda en nära vän på en öl en fredagkväll.
Och att det enda som spelar någon roll är den eviga kärleken. ”You are the reason that my heart skips a beat sometimes”, sjunger Jaheim över en välbekant sampling i ”Impossible”. Det är en sång att försonas till.

Sången han samplat är Percy Sledges ”When a man loves a woman”.
Och vad skulle kunna passa bättre än det? Jaheim har slutat leta efter det gröna gräset på andra sidan. Det leder till otillräcklighet, till ensamhet och till världens tvivel. Precis som på debuten är det producenten Kay Gay som håller ihop trådarna.

Teddy Pendergrass döpte sin andra soloskiva till ”Life Is A Song Worth Singing”.
Det är först nu Jaheim förstått vad den titeln innebär. En förståelse som gör den rultige mannen från 176 Memorial Parkway Homes till nuets bäste soulsångare.

Ända sedan duon tillika äkta paret dök upp i det svenska poplandskapet med den rosade debuten “Heartcore” för några år sedan har man fört en ensam vandring. En vandring som handlat om att visa på hur man med ett fåtal avskalade byggstenar – centrerat kring trummor och sång – kan uppnå samma, om inte starkare, dragningskraft i sitt musikaliska uttryck som den vanliga popkonstellationen. Wildbirds & Peacedrums har vunnit kritikernas röster, fått priset “Årets jazz i Sverige” 2008 och ofta varit inkvoterade som “avantgarde”-inslaget i mer förutsägbara festivalsammanhang. Men de har aldrig varit framburna av bloggosfärens smakpoliser, snarare blivit bortsorterade som “sökta” eller “konstmusiksvåra”.

Mariam Wallentin och Andreas Werliin har dock varit opåverkade av yttre trendväxlingar och istället sökt sig längre in i sitt uttryck. Med Mariams expressiva röst, spänstigt rörandes mellan ljusa toner och djupare register, och Andreas lika avskalat enkla som rytmiska trummor, har duons musik bara förmedlat mer och mer självständig kraft. Den minimalistiska korsningen av rock, folkmusik, blues, otyglad punkighet och jazzens improvisationsanda har ofta, lite slarvigt, omnämnts i termer av “urkraft”. Egentligen kan man nöja sig med att konstatera att Wildbirds & Peacedrums musik besitter en egenhet som få andra svenska popakter har i dag.

I linje med duons strävan efter att hitta nya utmanande former för sin musik bestämdes att nya albumet “Rivers” skulle spelas in på Island. I en kyrka tillsammans med en 12 personer stark kör. Och med den australiensiska musikern och elektroniska trollgubben Ben Frost vid spakarna. Jag stämde träff med Mariam, nyligen inflyttad till Stockholm med Andreas, för att ta reda på mer över en kopp kaffe.

”Rivers” består av ep:arna ”Retina” och ”Iris”. Båda spelades in på Island, den förstnämnda i en kyrka tillsammans med kören Schola Cantorum Reykjavík Chamber Choir. Det är första gången som ni gör något utanför ert duo-format på skiva. Hur var det?
– Vi hade turnerat konstant i över två år så vi behövde göra något nytt för vår egen skull. Förra året så gjorde vi ett antal specialprojekt, bland annat när vi spelade med trumcirklar. Vi gjorde en specialspelning i London med 22 trummisar, där vi gjorde varianter av våra gamla låtar. Efter de spelningarna insåg vi att man kan addera mer till vår musik, så då föll det sig naturligt att vi lade till en kör. Jag började jobba på det materialet i höstas och skrev låtarna och efter det kontaktade vi Hildur Guðnadóttir (cellist i Múm som även samarbetat med artister som Fever Ray och Throbbing Gristle, reds anm.) som hjälpte till att arrangera det för kör.

– Sedan föll allt på plats när vi kom på att vi skulle spela in på Island. Hon är ju därifrån, tematiken kring texterna cirkulerar kring vatten och det isländska soundet är väldigt… Vi ville inte göra något som kändes för förutsägbart, som att åka till Sydamerika och spela in eller att ha en gospelkör. Det handlar om att ha motsträvigheten kvar, och det isländska uttrycket står väldigt långt ifrån vårat eget.

Mariam Wallentin

När man hör ”Retina” så slås man av det ödesmättade och sakrala, det är närmast ödsligt.
– Vi ville förstärka vårt uttryck, och ta ner det ett snäpp. Våra livekonserter bygger så mycket på vår energi och det gör oss ofta väldigt sårbara som grupp. Är vi inte på humör så kan det gå dåligt och är vi på bra humör så når det fram förhoppningsvis. Vi har inte varit ultimata på att spela in, jag har alltid tyckt att det varit svårt att stå i en studio och förmedla energi när det handlar om att göra en version av något, den ultimata tagningen.

¬ Men det var jätteviktigt för oss att renodla vår energi på den här inspelningen, att göra det enkelt och tydligt, att det inte behöver handla om hysteri på samma sätt. Att inte behöva ta i så mycket men ändå kunna lyfta det.

Temat för texterna är vatten. Arbetsnamnet för skivan var ”Water Works by Wildbirds & Peacedrums”. På vilket sätt har vattnet och naturen påverkat texterna?
– Det handlar alltid om att förklara något utan att sätta för mycket ord på det. Jag kan inte skriva från a till b, jag vill inte förringa det för mycket, musik ska vara något annat. Sen är jag jätteintresserad av text och ord och vad det kan förmedla visuellt. Jag var i ett tillstånd som gjorde att det blev vatten, det låter så banalt att prata om ”texterna”, men det kändes universellt för mig. Vi är gjorda av vatten, vi kan drunkna, vi kan flyta, vattnet kan förorenas – cirkeln. På något sätt är det cirkelrörelsen, vattnets kretslopp som det handlar om, det hade jag en väldigt stark känsla av. Det var också därför vi valde att göra inspelningen som två delar.

Cirkelrörelsen är något starkt i er musik?
– Ja, det är något som jag jobbar jättemycket med. Det tror jag de flesta människor gör, att jobba med sina olikheter och sin balans. Oftast när jag tittar på en text och vad det blev av den så inser jag att ”oj, det här blev sorgset”. Men samtidigt handlar det aldrig om att tynga ner någonting, jag vill ta något negativt och få det till en positiv kraft. Och det finns en cirkelrörelse i det.

Finns cirkelrörelsen i vardagslivet också?
– Absolut, både jag och Andreas är extremt känsliga människor. Vi är väldigt labila, haha. Vi kan känna att vi tror på det vi gör ena kvällen och nästa kväll tvivlar vi bara, det finns nog hos alla mer eller mindre.

Om man går efter några av låttitlarna, som ”Bleed Like There Was No Other Flood” och ”Tiny Holes in this World”, verkar det vara en ganska dyster syn.
– Men samtidigt avslutas det positivt, med ”everything is open, leaking of life” (i “Peeling off the layers”, reds anm.). Det handlar om att kämpa ifrån det tunga. Mitt bidrag till att försöka göra musik är att få det till en kraft som kan uppväga tvivlen, att få det till något annat. Det är vårat sätt att försöka vara politiska.

Så man skulle kunna tolka det som era funderingar kring klimatproblemen om man vill?
– Absolut, det kändes extremt starkt i våras med Islandsdebatten som kom upp igen och vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott. Det är en skör lina hela tiden, och nu senast med oljeläckaget i USA och hur det påverkar vattenklimatet. Tyvärr kan vi inte släppa våra egna skivor men hade vi haft möjligheten så hade vi kunnat donera pengar till något. Kanske i framtiden.

Andra delen av albumet, ”Iris” är samtidigt mer nedstrippad och nästintill lite popmusikbetonad och består av trummor, bas och ett oljefat som du spelar på. Varifrån kom idén till oljefatet?
– Jag använde den på ett par låtar på förra skivan, sen har det blivit mer och mer. Jag trivs med klangen och gillar att slå på saker samtidigt som jag sjunger. Jag väljer instrument som inte ska stå i vägen för min sång. Det har ett slags vattenljud i sig också, jag tänker mycket på skimmer. Om ”Retina” står för det djupa och mörka så är ”Iris” vattenskimret, reflektionerna. ”Iris” är lite mer hoppfull också textmässigt, de båda ep:arna behöver varandra, precis som Andreas och jag behöver varandra i vårt band.

Ni passar in i många olika sammanhang och har en ganska bred publik. Känns det aldrig rotlöst?
– Jo, det kan det göra. Nu i helgen spelade vi på en frijazzfestival som Mats Gustafsson curatade, då blir vi ”kvällens popband”. Men när vi spelar med Lykke Li eller St Vincent så blir vi ett ”avant garde-projekt” helt plötsligt, det har helt att göra med publikens förväntningar. Ibland kan det kännas tråkigt att inte tillhöra något men samtidigt har vi satt oss själva i den sitsen genom att vara så rörliga och jobbiga. I slutändan har det stärkt oss väldigt mycket, vi känner en frihet i det. Förväntningarna tas ner. Nästa år ska vi göra andra projekt och samarbeta mer med vårt sound och vad vi kan bidra med i konstutställningar eller filmmusik eller andra konstformer. I London finns det bland annat ett arts council som jobbar med nyskapande konstnärer. Ett vanligt popband hade kanske inte fått möjligheten att jobba med sådant, men eftersom vi arbetar som vi gör så kan vi göra det.

Ni är populära i England. Senast fick ni väldigt fina recensioner för konserterna ni gjorde där nu i vår. Blev ni uppmärksammade där tidigt?
– Ja, vi har fått väldigt bra recensioner där både för våra skivor och konserter. Det handlar mycket om det, att man får en åsikt, hajpas, och då ser man på den artisten på ett annat sätt. Vi gjorde det inte lika lätt för oss i Sverige, vi satte oss direkt i en svår sits när vi tog emot ”Årets jazz i Sverige”-priset. Det var en utmaning och lite krånglig situation, vi blev inte hippa på musikbloggarna då vi valde att ta emot ett statligt pris och ”jazz” låter inte så roligt. Men i slutändan har vi stärkts av det.

I England är man kanske inte lika rädda för att gilla det som kan stämplas som stelt eller mossigt, som jazz och det experimentella.
– Nej, Sverige har ju alltid varit väldigt trendkänsliga. Vi har ju ibland uppfattats som flummiga, svåra eller sökta här. Det är tråkigt ifall vi skulle missa publik på grund av det, men vi har aldrig ansträngt oss för att vara knasiga på nåt sätt, haha. Vi har hela tiden tänkt att vi vill jobba långsiktigt med det vi gör, och får vi göra det ifred utan press så är det jättebra för vår musikaliska utveckling.

Jag läste att Andreas inspireras av röster. Han gillar framför allt att lyssna på sommarpratarna på radio.
– Han älskar radio och jag har fastnat för det också. Det är intressant med andras röster, ibland kan människor bli intressantare om man bara hör dem, man får fantisera kring resten.

Har ni något favoritprogram?
– Andreas har laddat ner och lyssnat mycket på ”Livet & döden” på P1 (med kulturjournalisten Eric Schüldt, reds anm.). Ett filosofiskt program med olika tema varje gång, som kärlek och ålderdom. Det var mycket det vi lyssnade på innan vi spelade in skivan, det och Bachs cellosviter. Det handlar någonstans om att skärma av, vi kollade till exempel på BBC:s ”Planet earth” inför första skivan. När man själv är i en process så blir man så lättpåverkad, man går in i sig själv. Utan att behöva åka ut på något landställe och spela in så kan man skärma av sig på andra sätt. Man behöver ändå ljudintryck.

”Rivers” släpps den 25 augusti.
Wildbirds & Peacedrums spelar i Göteborg, Malmö och Stockholm i början av oktober, uppbackad av en svensk kör.

Ett utmärkt exempel på detta var ett besök i London för några veckor sedan: i stort centrerat kring fyra sammanslagna spelningar på lilla The Social i Soho, bestående av Prizes, How To Dress Well, Visions Of Trees och Memoryhouse. I nästan alla fallen hade man som bäst hört en handfull Mp3:or, och att se dem live var som att höra dem första gången.

Förutom How To Dress Well, som jag skrivit om förut, och därför kanske också stod vid sidan av i förkunskap, såg jag mest fram emot det förstnämnda bandet; Prizes, eller Hari Ashurst, som är Prizes kärna. Inte minst fick jag just en sådan där liten, kvick musikalisk förälskelse när jag såg Jamie Harleys video till Prizes (eller Treasure som de först hette) ”Canada”.  Mot en fond av långsamma och förvridna bilder av Pamela Andersons och Tommy Lees sex tape verkade Prizes släpiga stämmor och distanserade gitarrer nästan melankoliska och kommenterande i kontexten.

Jag mailar Hari sittandes på min balkong i solgasset i Stockholm, och får svar från honom, sittandes på sin balkong i London.

Hej Hari! Hur är det, vad har du gjort idag?
– Vet du, det är en underbar dag i London. Solen är framme och det är varmt och självklart har jag varit inomhus och spelat in. Men nu sitter jag på balkongen i solen och ska snart ta ett glas vin.

Först, en snabb fråga: Varför ändrade du ditt namn (från Treasure) till Prizes?
– Det var en rättighetsgrej. Här är några favoritbandnamn till från vår lista som inte blev valda: Princess Diana, Wild Bees, Butlers In The Buff, Hot Candles.

För de som inte hört Prizes förut, hur skulle du beskriva er musik?
– Det är ljudet av att stoppa huvudet under vattnet i ett badkar och lyssna till slow jams som pumpas ut genom jetstrålen, med strålande sol ovanför, och ben överallt omkring dig.

Men du började som ett soloprojekt? Eller är du det fortfarande?
– Jag är typ den smarta ungen i skolan som blir tilldelad grupparbete. Jag spelar in all musik själv, och sedan låter jag andra komma in och vara med i presentationen. Jag och Noam (Klar, som spelar sampler/keyboard, och även driver bloggen Don’t Die Wondering) har jobbat ihop förut med en remix och jag tror att vi kommer fortsätta samarbeta nu.

Har du lust berätta lite om själva skrivprocessen?
– Jag sitter på mitt sovrumsgolv, sprider ut all utrustning, och lägger på lager på lager tills jag är klar – eller tills mina ben somnar. Oftast tar det runt två timmar att skriva och spela in en låt. Det var så lång tid ”Canada” tog. Jag läste någonstans att Phil Collins skriver sina låtar på 30 minuter, så jag måste nog trimma ned tiden om jag ska skriva min ”Sussudio”.

När jag såg er live på The Social spelade du trummor, och jag har sett dig spela gitarr på några bilder – vilket instrument föredrar du?
– Piano är mitt favoritinstrument, även om jag aldrig spelat det live. Jag skriver fortfarande all musik på piano. Det är en lyx varje gång jag åker hem till Devon och spelar på pianot jag fick när jag var liten. Fast trummor är det roligaste instrumentet. ”I’m the Jack of all instruments, King of nothing”.

Jag frågade Tom fråm How To Dress Well den här frågan också: Min bror, som är musiker, säger att folk antingen lyssnar på rytmen eller harmonierna i musik, åtminstone till en början. Att det är antingen rytmen, eller harmonin som triggar igång en. Var säger du?
– Jag har alltid varit inne på rytm, till och med mina (sång)melodier är väldigt rytmiska – och sättet som till exempel Dirty Projectors framkallar rytm med sina röster är sjukt bra.

Det här att du jobbar just med stämmor så mycket är, i alla fall för mig, också vad som gör ert sound så distinkt. Hur jobbar du fram det?
– Harmonier är en jättestor del av mina låtar. Det har nästan blivit en trygghetsgrej nu, att sjunga med två eller tre stämmor på en gång. Det är väldigt tillfredsställande, för det gör allting djärvare. Jag gillar verkligen ackord, jag tilltalades aldrig av att spela sologitarr utan tycker det är roligare hur saker smälter samman eller clashar när du använder mycket ackord. Men när jag arbetar fram stämmorna sitter jag aldrig ned och räknar ut terser eller något sådant, jag bara sjunger dem och ser vad som händer.

I min intervju med HTDW nämnde han också att han verkligen gillade vad som händer generellt musikmässigt just nu och pratade om all innovation och kreativitet. Vad säger du?
– Jag åt lunch med Tom förra veckan och vi snackade om precis det här. Förändringarna för vår generation är enorma, speciellt vad gäller musik, och hur det verkar som att det finns något överlappande, en plats där all musik möts. Men det blir samtidigt också som en slutpunkt – så mycket samplas och omarbetas nu att det verkar som att allt som existerar är en kommentar på det förflutna.

Vad influerar dig? Läser du bloggar och sådant?
– Jag är alltid influerad av stämningen i saker, bilder och ljud i vardagslivet, vilket också gör att jag tycker det är så roligt att använda en sampler. Vad gäller hemsidor, alltså back in the 00’s introducerade Pitchfork mig till en hel del musik och olika musikforum. Internet är fantastiskt när det kommer till att upptäcka.

Nuförtiden har många artister just bloggar, Tumblr, Twitter, Facebook… Vad tycker du om att Internet tar så stor del av musiken (framför allt DIY-scenen), både vad gäller att dela och producera den?
– Mystiken försvinner helt. Du behöver inte veta vad en snubbe i något band äter till lunch eller hur het han är på Youtube. Tumblr-bloggar är schyssta dock, där handlar det mer om att posta nya idéer och fotografier. Fast ibland tror jag att vissa artister blir överexalterade och postar en ny låt varannan dag vilket bara är utmattande för alla.

Har du något särskilt spår med Prizes som du gillar lite extra?
– Jag gjorde ett album förra året som bara var samplingar och jag som sjöng över, men min amerikanska label fick inte igenom allt så det kommer aldrig att släppas, men jag tycker verkligen om låtarna. Jag samplade typ Dylan, Bowie, Youtube och en massa galna afrikanska gitarrer och grejer. Annars har jag en ny låt som heter ”Rumours” som är rätt speciell för mig.

Slutligen, vad är dina planer för den nära framtiden, musikaliskt och/eller personligt?
– Det händer så mycket just nu – en massa roliga spelningar, festivaler och sådant. Sedan jobbar jag på en typ hiphop-mixtape som kommer ha några insane guest vocals och samplingar och sådant. Jag är väldigt peppad på att göra klart den.

Mer info om Prizes, här.
Prizes på Tumblr.

1. “Chloe Dancer/Crown of Thorns” – Mother Love Bone
“Ensam kvar i världen.”

2. “I love to move in here” – Moby
“Nu känner vi oss rika.”

3. “All my friends” – LCD Soundsystem
“Det här får mig att springa vart jag än ska.”

4. “Bennie and the jets” – Elton John
“Har nynnat på den här låten sen jag var fem år.”

5. “Year of the cat” – Al Stewart
“För att den är skön.”

6. “Hungry Heart” – Bruce Springsteen
“Cyklar runt full i Stockholm.”

7. “Avril 14th” – Aphex Twin
“Sitter vid mitt skrivbord.”

8. “Twice” – Little Dragon
“Ligger i sängen och tittar upp i taket.”

9. “Kvällar i Moskvas förstäder” – Jan Johansson
“Väntar på någon som ska komma.”

10. “Too late” – M83
“På väg nånstans långt bort.”

“Some of these guys will never make a dime. Some of these guys will be poor and die alone. But in the process they’ve been the true renegades. And the true rebels always walk alone anyway.”

- Derrick May i BBC’s dokumentär “Dancing in the Street”

“1998 kallas discomusik för house. Men musiken och texterna har fortfarande samma genomgående tema. ‘Someday we’ll all be free’. ‘Sister, brothers, we’ll make it to the promised land’. ‘Every man across this land join hands’. Och drömmen om att en dag bli fria, om att få komma till det förlovade landet är densamma hos Liverpools arbetslösa hamnarbetare som hos New Yorks svarta homosexuella”

- Andres Lokko, tidningen Pop Vol. 2, #7

“I know It’s not easy… but whoever said that it would be?… Like a Phoenix from the ash you must rise”

- Kenny Bobien, “Rise Above the Storm”

Kenny Bobien. Jag vet inte om namnet säger dig något. De flesta har nog aldrig ens hört talas om honom. Var du inne på soulful house kring millenieskiftet har du förmodligen någon sorts minne av namnet och rösten. Du kanske har jagat ‘Rise Above the Storm’-tolvan, du kanske har väntat och väntat på ett album som dröjde, du har förmodligen dansat dig lyckorusig till ‘U Gave Me Love’ när DJ Spen gästade Stockholm. Du kanske rentav såg Bobien själv när han var här och gjorde sin klubbspelning.
Jag är skyldig på alla åtalspunkterna ovan, men till skillnad från många andra gick jag egentligen aldrig vidare på allvar. Jag fortsatte att spela mina Bobien-tolvor medan åren gick. Jag har nog läst artikeln i POP 50 gånger. Annan musik från ‘97, ‘98, ‘99, ‘00, ‘01 har bleknat bort. Men Kenny Bobiens tolvor från de här åren har växt. Och växt och växt och växt.

Jag har knuffat Bobien högre och högre upp på min topplista över de bästa sångarna någonsin. Eller bästa sångarna förresten; de bästa artisterna. Sam Cooke. Al Green. Bruce Springsteen. Pete Rock. Rakim. Lord Finesse. MC Lyte. KRS-ONE. Marley Marl. DJ Premier. Sarah Vaughan. Fred Åkerström. Frank Sinatra. Diamond D. Mavis Staples. Brand Nubian. Billy Bragg. The Housemartins. The Style Council. Det är i den viktklassen Bobien spelar för mig. Topp 3 manliga sångare någonsin, utan tvekan.

Kenny Bobien är verkligen allt du kan önska dig av en sångare. Du älskar rösten första gången du hör den och du älskar den ännu mer den tusende gången du hör den. Den är tekniskt fulländad. Han sjunger som en gospelns elitgymnast, som tar toner du inte trodde fanns och håller dem längre än du trodde var möjligt. Han sjunger i falsett där andra kämpar för att sjunga i sitt talregister. Samtidigt sjunger han med den där innerligheten och passionen som röstkonstnärer och tekniskt briljanta sångare så ofta saknar. Han har den perfekta rösten för extatiskt gastande till ett klassiskt, stenhårt house-beat i fyrtakt. Han kan waila jazzigt över semi-latin av Masters At Work. Och han kan blåsa hjärtat ur kroppen på dig till minimalt, dämpat orgelkomp.

För dig som inte är bekant med Bobien alls kan vi inleda med att berätta att han är The King of Gospel House. Han är en väldigt glad, varm, känslosam och religiös sångare. En sångens pastor som predikar om kärlek, förlåtelse och återupprättelse för stukade självförtroenden. Och han låter alltid som om han menar det. Jag har aldrig hört Kenny Bobien sjunga ett ord som om det bara var en ton i en sång. Varje ord är evangeliet. Evangeliet om glädje, dans, musik, kärlek, vänskap, förståelse och förlåtelse.

De här enkla, lite naiva värdena är kanske det allra svåraste att sjunga trovärdigt om. Precis som det är svårast att skriva ren kärlekspoesi. Hur kan man sjunga om glädje så att man både låter gladast på jorden och smittar av sig med denna glädje på alla och envar som lyssnar? Resultatet blir ju så ofta det motsatta. Flåshurtigt. Firmafest. Schlagerfestival. Inte minst i religiösa sammanhang. Hur ofta har vi inte sett en gospelkör med stelfrusna leenden stå och gasta om “joy” och “that sweet day” och bara förmedla disciplin, proffesionalism och anti-autenticitet?

Som alla stora sångare i house-världen har Bobiens vackra sånger blivit föremål för ett oändligt antal remixer och omarbetningar. Ibland hör man hans stämma över något plastigt, europeiskt beat i den tvivelaktiga genren “dance”, färdigförpackat för charter-dansgolven. Ibland dyker han upp på någon i negativ mening monoton och stenhård tech-house. Det skär sig såklart något, men jag lyssnar gärna ändå. Jag tror till och med jag skulle köpa en tolva med trance-remixer av en Bobien-låt.
Det är såklart helt unikt inom house-musiken, där produktionen ofta är allt och man hellre samlar singlar av dussinartister med en demonproducents magiska touch än går in för en specifik vokalist. Vem har ens sina house-tolvor sorterade på sångare? De står ju såklart på producent. Men mina Kenny Bobien-tolvor är alla samlade under bokstaven “B”.

Det var under den andra halvan av 90-talet som Kenny Bobien började bli ett stort namn i house-världen. Efter några år av birasvennigt beckmörker och progressiv permafrost var hela dansmusikvärlden redo för något lite mer glatt, musikaliskt och sprudlande. Masters At Work släppte albumet “Nuyorican Soul” och seglade upp som de kanske främsta ambassadörerna för en dansmusik som synliggjorde rottrådarna bakåt till soul, salsa, salsoul, disco och dansgolvsjazz. Allting var plötsligt väldigt, väldigt mycket New York och Jersey och folk började prata om garage igen. Andra producenter som The Basement Boys och Brothers Of Peace fanns strax där bakom, redo att ingjuta tonvis med själ, rytm och syre i housemusikens mycket slutna rum. Själv började jag samla på tolvor med Masters At Works remixer av olika soulsångare.

De var alltid luftiga, snyggt dynamiska, genialiskt instrumenterade och på något skenbart sätt väldigt enkla och raka. Det var låtar att omedelbart älska och att spara på resten av livet. Jag köpte deras remixer av Kenny Lattimores “Days Like This”, Luther Vandross’ “Are You Using Me?” och Jody Watleys “Off The Hook”. Ganska ordinära soullåtar av antingen halvnya stjärnskott som flög under kidsens r’n'b-radar eller gamla veteraner som sett sina bästa dagar på soulscenen och börjat fejda in i skuggorna av det såsiga radioformatet Urban Adult Contemporary. På något sätt lyckades de varje gång lyfta de här låtarna till omedelbara klassiker. Det blev mogen dansmusik. Det var vuxensoul utan pubertala tendenser, men samtidigt fantastiska låtar, omöjliga att stå stilla till på dansgolvet.

Två låtar representerade mer än några andra denna nya, kontrollerat euforiska lilla genre som MAW skapade i slutet på 90-talet. Den ena var superklassikern “Thank You” med BeBe Winans, med sina trummor som rullar in och slår undan fötterna på dig så du faller handlöst till golvet och sina gyllene trumpetstötar från himlen. Den andra var den något mindre hitten “Rise Above The Storm” med Kenny Bobien. För första gången sedan 80-talet fanns det låtar som kunde stå bredvid CeCe Rogers “Someday” och Joe Smooths “Promised land” utan att skämmas. Jag förälskade mig i “Rise Above The Storm” och tycker än idag att det är Bobiens kanske allra bästa låt (se topp 10-listan nedan). Strax därefter hittade jag den nästan lika underbara och ännu mer traditionella “You Are My Friend”, sedan “U Gave Me Love” och sedan rullade det på.

Jag har alltså aldrig slutat att lyssna på Kenny Bobiens bästa tolvor, men efter ett tag slutade jag köpa allt han släppte. Det klingade liksom av. Dels glesnade släppen betänkligt, kanske på grund av den allmänna utarmningen av skivbranschen. Och dels fick han mer sällan till de där riktigt klassiska fullträffarna. Han släppte fortfarande bra musik, (i alla andras kataloger hade nog låtarna varit stand outs), men när man väl vant sig vid perfektion och så vidare…

Som Jakob Uddling tidigare skrivit om hände det dock något alldeles fantastiskt på Strand vid Hornstull i Stockholm för ett par veckor sen. Joe Claussells makalösa dj-set/musikritual nådde sitt absoluta klimax med låten “Old Landmark”. Jag stod vid det tillfället ganska långt bak i lokalen, svettig och torrlagd efter timmars dansande. Plötsligt hör jag en rungande gospelkör till ett klassiskt house-sväng och rusar fram emot scenen. Väl där finner jag en rätt blandad folksamling, med ett inte obetydligt inslag av halvnördiga, vita, svenska, glasögonprydda män som liksom jag själv såg ut att ha passerat 30 år dansandes, hoppandes grimaserandes, skrikandes. Det var en härlig och en märklig syn.
Jag skulle sätta mina slantar på att de flesta där framme vid scenen antingen är benhårda ateister eller ointresserade agnostiker. I alla fall tror jag inte de följer Kenny Bobiens exempel och går i kyrkan varje söndag. Jag kan tänka mig att de börjar sina måndagmorgnar med en kopp starkt svart java och två cigaretter utan filter snarare än en bön till den allsmäktige fadern. Men just den här fredagskvällen avslutade de i alla fall med att hoppandes och vilt fäktande med armarna extatiskt skrika “…in the service of the Lord!”

Foto: Jae/www.moonrisingnyc.com

Den där djupa, genuina lyckan som Joe Claussell och Kenny Bobien födde i deras och mina ögon och hjärtan under några få svettiga minuter är något heligt. Om du skulle fråga Kenny Bobien skulle han kanske kalla det den helige ande eller gammal hederlig baptist-hänryckning. När jag pratade med Joe Claussell inför hans Sverige-besök berättade han att han inte är religiös, i meningen att han inte tror på saker han inte kan se. Men samtidigt lade han till att glädjen på dansgolven när han fyrar av sina fyrverkerier av “spirituell livsmusik” faktiskt är något mycket konkret. Något du kan se och ta på. Det är det som är andligheten för Joe Claussell.
Vare sig man skriver under på Bobiens bibliska tolkning av anden eller Claussells lite mer hedonistiska kan man omöjligen förneka att den där gnistan finns. Och inte bara på bögklubbar, diskotek vid medelhavet och svettiga dansgolv på Manhattan. Det har hänt flera gånger att jag suttit ensam i lägenheten en vanlig onsdag eftermiddag och brustit ut i gråt när jag har lyssnat på “You Are My Friend”.

Claussell sa något annat väldigt viktigt när jag intervjuade honom också. Det har redan citerats igen här på Throw Me Away och det förtjänas att tas upp i citatsamlingar. Han sa: “De viktigaste sakerna i våra liv är alltid öppna för folks hån”. De där riktiga taggarna av hån, förminskning och mobbing som de flesta människor får i sig någon gång i livet handlar sällan om att de drattat på ändan eller tappat brallorna. Sådant hån gör inte ont. Du kan skratta med själv. Men när någon hånar vem du är innerst inne; dina tankar, dina känslor, en dikt du älskar eller ett danssteg som slipper ur dig omedvetet rakt från hjärteroten – då gör det ont.
Därför är det nästan lite svårt att öppna sig och skriva om Kenny Bobien. Kan jag verkligen berätta att jag gråter när Kenny Bobien sjunger att jag är hans vän? Är det patetiskt? Frikyrkligt? Omanligt? Amerika-sentimentalt? Disneyfierat? Man får gråta till Springsteen, det vet vi. Men får man gråta till en gayikon och tillika house-predikant från en helt annan del av New Jersey? Jag vet inte, men jag skiter egentligen i vilket. För Kenny Bobien är min vän och det kommer han alltid att vara. Och han vill bli din vän också.

Dansmusik förknippas ofta med en rätt hård och kaxig attityd. Och det är såklart också på sitt sätt en anledning att älska den bästa house, techno och garage som någonsin gjorts. Och man måste nog ha ett hjärta av sten för att inte förstå varför svarta, homosexuella amerikaner som skapat sin egen konstform och sina egna mästerverk utvecklar en viss megalomani och en jävligt hård attityd gentemot omvärlden. Precis som hundra gånger förr sedan Al Jolsons tid har såklart 99% av pengarna hamnat i fickorna på väldigt vita, väldigt heterosexuella människor.
Båstads-housen har blivit som en solförmörkelse som döljer pionjärerna från Chicago, Detroit och New Jersey mer effektivt och fullständigt än någonsin Elvis gjorde med rhythm’n'blues-pionjärerna. De flesta har idag en hum om att afrikanska amerikaner skapade rock’n'rollen, men frågan är om mannen på gatan har en aning om att det inte var 2 Unlimited som uppfann technon? Jag fruktar att svaret på den frågan är nej. Om jag till exempel vore den sorgligt bortglömde techno-pionjären Derrick May skulle jag också vara fruktansvärt introvert, självcentrerad och gå runt med ett ständigt, fett jävla mentalt mittenfinger i luften gentemot omvärlden. De viktigaste sakerna i Derrick Mays liv har legat vidöppna, inte bara för hån, utan för ren stöld, patologiska missförstånd och parodier som skulle få lokalrevyn i Halmstad att rodna. Tänk dig själv att hånet mot det viktigaste i ditt liv heter typ “Absolute Techno” och har sålt i arton miljarder exemplar bara på Statoilkedjans mackar. Man kan ju ta livet av sig för mindre.

Allt det där förstår jag. Men när det blir en liten grupp engelska dj:ar som tycker de är ballast på jorden, inte för att de skapat “Strings Of Life” eller “Paradise”, utan för att de kan rabbla matrisnumren på originaltolvorna och kan få tag i låtar före alla andra, då blir eftersmaken en helt annan. Det är skillnad på elitism och elitism.

Kenny Bobien är inte elitist.

Han vill ta hela världen i sin famn. Han sjunger “I believe in love”, “You are my friend” och “Walk into the light” och han vill att du följer honom dit. Han är en riktigt klassisk predikant like they used to say. Men han predikar inte bot och bättring eller omvändelse. Hans predikan lyder bara “Just take my hand and come with me/and yooooooou will see…”.
Om du väljer att inte ta hans hand får du faktiskt skylla dig själv. Det är okej med mig, men då får du också leva med vetskapen att i en annan tid, ett annat liv skulle du varit en av dem som avfärdade Sam Cooke för att han var lite för slick och kanske lite för råbarkad på samma gång. Du skulle ha kallat Al Green en lismande playboy. Och du skulle definitivt ha påstått att Prince och Al O’Neal förstörde soulmusiken med sina synthar.
Du skulle varit ute och seglat, min vän.

Kenny Bobiens tio bästa tolvor

10. “Stand Up” (B.O.P. Anthem Mix) – B.O.P. feat. Kenny Bobien
“Pianoackorden sitter precis där de ska och det gör även den pumpande basen. Kenny Bobien wailar sig in i låten tills han landar på rätt ton, både musikaliskt och emotionellt. Tempot ökar och Kenny släpper lös sin gudomliga falsett. Han sjunger ‘I believe, I believe’. Han sjunger ‘Don’t be afraid…to call on his name’, han sjunger ‘Just reach inside/You’ll find the strength to survive’, han sjunger ‘Gonna tell the world just how I feel’ och han sjunger ‘I believe in love’, vilket är essensen av hela den här låten. Brothers Of Peace (B.O.P.) har troligen jobbat mer med Bobien än någon annan och de vet precis hur man skapar ett smakfullt garage-landskap där hans röst får fritt spelrum i förgrunden för att sedan finna vila på stråkar och orgelackord. Låten är perfekt. Och då är den ändå nummer 10 på min lista. Produktionen är dessutom nästan tvilling till den på discomixen av ‘You Are My Friend’, så den här låten ska med på ren guilt by association om inte annat.”

9. “Father” – Kenny Bobien
“Det här är en av Kenny Bobiens absoluta favoriter bland hans egna låtar. Den är också en av de mest atypiska av hans sånger. Det stråk av melankoli som skymtar förbi i verserna till ‘Rise Above the Storm’ men som definitivt inte finns med i ‘Old Landmark’ genomsyrar hela låten. Bobien står orubblig i sin tro men har här ändå hamnat i en sorts grubbel. Han prisar herren, men han sörjer också. Och han ber. Musikaliskt är det en av hans mer sofistikerade låtar, utan den pampiga, explosiva refräng som Bobien-hits vanligen kulminerar i. En osannolik dansgolvslåt som snarare känns privat och andaktsfull än jublande.”

8. “I Can’t Give You Anything” (Radio Mix) – Kenny Bobien
“Troligen Bobiens renaste popsingel. Kort, catchy och klatschig, helt utan långa trumorgier eller tungomålswailande. Både texten och melodin är enkla, arketypiska och bedårande vackra. I en rättvis värld skulle den legat etta på all världens listor. Och du behöver definitivt inte vara ett så kallat househuvud för att avnjuta denna lilla delikatess.”

7. “It Feels Good” (Pasta Boys Remix) – Team Factor feat. Kenny Bobien
“I stället för de sedvanliga, strävt luftiga och kaxiga New Jersey-trummorna sjunger Bobien här över ett glatt engelskt beat med mjuka, lite småludna kanter. Refrängen är en av hans bästa och hela låten är så snäll och sentimental att man vill krama den.”

6. “Old Landmark” (Catalan FC & Sven Love Original Mix) – The Djoon Experience feat. Kenny Bobien
“Ett mer idealtypiskt exempel på ‘gospel-house’ finns inte. Det här är den typ av musik de flesta av oss först tänker på när vi hör ordet gospel. Redan i inledningen sorlar någon sorts församling atmosfäriskt i bakgrunden. Ekonomiskt fördelar sig sedan piano, orgel och gitarr på ett mycket smakfullt sätt. En stor, svängig kör sjunger och sjunger tills de brutit ner allt motstånd och även den stelaste lyssnare är uppe och dansar. Bobien själv inleder i en ovanligt låg del av sitt register, men når efterhand alla de falsettens sju himlar som han först uppenbarade för oss för 12-13 år sedan. Vår inlevelse i musiken ökar i takt med Bobiens innerlighet eftersom den är så oförfalskad och fysisk och blåser bort alla tvivel och sorger. Avslutningshymnen för en perfekt kväll och samtidigt en låt som lämnar dig pånyttfödd, tacksam och renad varje gång.”

5. “I Shall Not Be Moved (Stand Still)” (Extended Club Mix) – Underground Ministries feat. Kenny Bobien
“En hymn att hämta styrka ur. Obändig, helig glöd och envishet. Kören är inte lika extatisk som på ‘Old Landmark’ på denna klassiker, men den är orubblig. När Bobien sjunger att han, likt ett träd stadigt planterad invid vattnet, inte kommer att låta sig röras av något beundrar man hans beslutsamhet, samtidigt som man inspireras i svaga stunder. Också denna tillhör Bobiens egna favoriter. Kanske kan man rentav kalla den något av hans ‘theme song’ och låten som definierar honom som sångare och artist.”

4. “Let Me Show You” (Accapella Thang) – Kenny Bobien
“Såhär högt upp på listan finns bara tolvor som alla måste äga. På dessa höga altituder existerar endast perfektion. Hur kan man ens försöka beskriva en sån här låt i ord? Det är inte en a cappella i strikt mening, eftersom en snygg orgel långsamt smyger sig in bakom de gudomliga harmonierna och också utgör platå mellan klättrandet mot musikalisk perfektion. Men versionen saknar helt det beat som vanligtvis kännetecknar garagemusiken och som också finns med på B.O.P.s övriga mixar på denna dubbel-tolva. De djupa, traditionellt sakrala pedaltonerna som Gary Hudge trollar fram på kyrkorgeln övergår efterhand till korta stabs som är precis tillräckliga för att hålla takten och atmosfären bakom Bobiens kanske friaste, luftigaste och mest mästerliga vokalinsats. Mot slutet klingar ett lätt, vackert latin-färgat piano fram, som om Hudge egentligen inte skulle vara med mer, men bara inte kunde hålla sig. Som på ingen annan låt bevisar kungen av gospelhouse vilken tekniskt fulländad, personlig och originell sångare han är. Ett av de största ögonblicken i den inspelade mänskliga röstens historia. En låt fler borde få uppleva!”

3. “U Gave Me Love” (Main) – Kenny Bobien
“Åh, vad jag älskar den här låten. Grunden är en enkel och trallvänlig, men glittrande och storslagen refräng. Trummorna tillhör Basement Boys allra mest utsökta och skapar tillsammans med refrängens inneboende momentum ett helt oemotståndligt driv som skulle räckt till en flera timmar lång låt. Men det slutar inte där. I verser, licks och utsmyckningar målar Bobien denna klassiskt sköna låtstruktur i regnbågens alla färger. Raketen mot himlarna börjar mullra redan när Kenny lyfter sig in i första refrängen med ett ‘oooh-oh-uh!’ När han, ett liv senare, upprepar orden ’sweet love, sweet love, sweeeeet love’ har denna dansgolvsrökare för länge sedan lämnat den jordiska världen.”

2. “You Are My Friend” (The B.O.P. Disco Mix) – Kenny & Friends
“Första riktiga “hitten”. Det är verkligen en låt som utövar en universell lockelse. Upplyftande och stolt, men egentligen aldrig särskilt intensiv, med gospelhouse-mått mätt, är det en låt som berättar en historia. Det texten möjligen saknar i psykologiskt skarpsinne och intellektuellt tvivel tar sångarna igen med råge i emotionellt djup. Kenny och Su Su Bobien tycks ösa ur en bottenlös brunn av ärlighet, vänskap, tacksamhet och kärlek. I Lokkos intervju i POP 1998 berättade Bobien att han träffat folk som funderat på att ta livet av sig, men som hört ‘You are My Friend’ och sedan valt livet. Det är sånt man säger om låtar och det ska såklart till annat än en låt när en människa ser livet i nattsvart. Men det passar nog bättre att säga så om ‘You are My Friend’ än om någon annan låt. Den bevisar i praktiken att kärlek och medmänsklighet faktiskt finns och att världen inte bara är en kall, ogästvänlig plats. Och med sina eleganta stråkar, sin återhållna, men pumpande rytm, sitt varma tonfall och sin avslappnade svängighet är det verkligen en discolåt, egentligen mycket mer än det är någon sorts house. Och just när du tror att låten börjat klinga av brister den ut i en andra blomning som kommer att ta andan ur dig. Du vill aldrig att låten ska ta slut och låten delar denna din önskan – vilket den bevisar genom sitt oändliga klimax. Undvik dock gärna remixerna, för att inte förstöra det perfekta intrycket. Här har man försökt göra vanlig dansmusik av denna heliga artefakt. Det är inte det att det blir dålig garage, men det blir plötsligt ‘bara’ garage.”

1. “Rise Above The Storm” – Kenny Bobien
“Masters At Work har aldrig varit bättre, Kenny Bobien har aldrig varit bättre. Frågan är om någon låt varit så atmosfärisk, angelägen, bitterljuv och viktig sedan Sam Cooke blev skjuten 1964. Sedan dess ska det ju egentligen inte gå att göra såhär bra musik. Men både MAW och Bobien äger, och ägde särskilt 1998, de där mystiska kvaliteterna som gör att musiken förmår höja sig över vad som egentligen ska vara möjligt. Som om alla andra inte vågade göra riktig musik. Som om de stulit formen för hur musik egentligen ska låta och låst in sig med den i en studio. Det handlar egentligen inte så mycket om tidlöshet, för vem som helst kan höra att det här är från 1998. Det handlar om förmågan att stänga ute omvärldens brus och skval och göra musik som om det enda som finns är din egen skapelse här och nu och någonstans en gudomlig kraft som tar emot dina sånger och böner. Då kan man inte bry sig om någon annans låga standard, då är endast det bästa gott nog. Den jazziga, mellowmjuka, nyanserade men ändå totalt omslutande produktionen med de patenterade källartrummorna gör skimrande dansgolvseufori av en låt som egentligen till stora delar går i moll och melankoli. Lyftet i refrängerna är faktiskt väldigt sansat, jämfört med andra av Bobiens stänkare. Till och med wailandet i falsett har något jazzigt och bitterljuvt eftertänksamt över sig. Däremot är förlösningen rent tematiskt total när blå, empatiska verser övergår i affirmation och uppmaningar att hålla huvudet högt. Som en brygga dem emellan fungerar fraser som ‘I know it’s not easy… but who ever said that it would be?’. Det här är mycket långt ifrån naivt livsdyrkande musik där någon pastor står och skriker på dig att det är din gudomliga plikt att gå ut och vara glad. Det är känslan av att mannen som sjunger verkligen själv har varit nere i de djupaste dalarna som gör att man på allvar låter honom leda en ut ur stormen och upp i discokulans magiska ljus. Och kanske är det så att euforins budbärare, predikanten Bobien, når allra längst in i hjärtat när han lägger sordin på sig själv och sorgset sjunger fram betraktelser som ’she’s left in this world all alone… she tells me she just can’t go on…’”

Versionen av “Let me show you” visade sig mer svåråtkomlig på Youtube än vi trodde. Därför har vi länkat till Dj Spens main mix. Är det någon som hittar “Accapella thang” får ni gärna ropa.

Mer info om Kenny Bobiens släpp, här.

Om digitaliseringen till en början ledde oss ifrån skivbutiken har den nu skapat nya platser där vi som vill kan skryta om att vi har nya Skream-LP:n innan den har läckt. Utan att låta vårt gemensamma smakskrå, detta smala, någonsin sammanblandas med andras, vars smak bara liknar vår. Vi behöver inte blandfestivaler. Vi behöver platser där världens wonky-och black metal-entusiaster kan samsas utan att tvingas dela lada med Ola Salo. Och vi behöver en ny rock’n'roll, en ny popmusik.

Kulturen är aldrig bara L’art pour l’art. Den behöver sitt sammanhang. Och musiken är beroende av sin kontext, av vilka som lyssnar på vilken sorts musik. Den eklektiska musikkultur som beskrivits i världens samlade musiktidningar de senaste åren är slarvigt struntprat. Ja, vi lyssnar på både Lover’s rock och Burzum. Nej, det är inte samma sak som att lista Vampire Weekend och Fleet Foxes i sin facebookprofil.

Kultur upplevs fortfarande bäst ensam. Och när Prince klev upp på Roskildes stora scen till ljudet av “Let’s Go Crazy” var det inte en gemensam upplevelse för alla dem som såg konserten. Frasen “We are gathered here today
to get through this thing called life” siktade, precis som förut, på var och en i publiken som fortfarande tror på att popkulturen fortfarande spelar roll.

Ingenting är viktigare än musiken. Jo, möjligen enskilda rader ur en bok eller ett tygstycke, men annars? Och Prince är en av de sista “Spotifyartisterna” som på allvar sträcker sig över lägergränserna, vars musik skapar mening och sammanhang till både kyssen och slagsmålet.

Allting finns där ute. Precis som i det fysiska livet byggs enorma webbgallerior där det lätta och intelligensföraktande premieras. Men under några skälvande sommarveckor, när Stockholmsasfalten ångar, ja nästan andas, är det Blackbird Blackbird som förenar en liten röststark grupp människor som tröttnat på det som produceras av multinationella kedjor, eller smarta PR-kampanjer. Här får inte ens Robyn vara med. Jag har vänner som beslutat sig för att aldrig lyssna på en rad av Oskar Linnros musik, inte för att den är dålig – tvärtom är den ganska briljant – utan för att den inte säger någonting om vårt liv. För att den hör till – just det – dom andra.

Och det är fortfarande lite förbjudet att vägra det där: Jag tvingas fortfarande förklara mig när människor ber mig “släppa loss”. Det känns som att de inkräktar på mitt allra finaste – rätten att vara precis så världsfrånvänd som jag faktiskt vill vara.

Musikkulturen under 00-talet krävde att du skulle uppskatta att vara full på Debaser, och det var plötsligt ett rent faktum att musik var bäst live. Vi försökte ersätta skivbutiken med en nedpruttad rockklubb. Men den bästa musiken upplevs alltid i ensamhet, för att den är gjord av människor som vet vad ordet ”ensam” vill säga. Det låter koketterande och tonårsbanalt, men jag vill använda begreppet ensam ur ett vidare perspektiv: Det att kunna stå för sina värderingar utan ett övrigt sammanhang. Utan uppbackning. Att offra saker för det man tror på.

Förra veckan fick jag post. Det var Nick Halliwell från brittiska Occultation Recordings som skickat två vinylsinglar med bandet The Granite Shore och en singel med landsmannen Jonathan Beckett. Jag älskar dem.

Inte bara för att ”The Workhouse” är en kritvit soulballad lika rafflande som någonsin Tindersticks, utan för att jag fått dem av en man jag beundrar, en man som kämpar i ekonomisk motvind för att utgöra en riktig skillnad mot den låt gå-kultur som präglat hela 00-talet. Mitt kulturella värde finns i en liten kedja runt halsen (”Style Council-kedjan”), i en lädersula, i en fras ur en tidning, eller en alldeles speciell sida ur en bok. Den ”stora romanen”, ”albumet för en generation”, ”kultfilmen”, allt det där är dött är jag rädd. Prince fick 14 miljoner danska kronor för sitt gig på Roskildefestivalen, men hör till en snabbt utdöende art.

Det är ur det sammanhanget som det också är viktigt att någon säger emot när Linnros album beskrivs som en framtida klassiker. Det kommer inte finnas några framtida klassiker. Världen har inte först samman. Vad som har hänt är att vi sitter i våra små byar och tycker ganska illa om de som inte förstår just våra koder.

Vad kräver det av dem som faktiskt vill skriva om musik? Svaret är frågan skyldig: En annan inkomstkälla. Men någon måste ge musiken mening. Någon måste se till att fylla den med våra värderingar, för det kan inte längre artisten göra. Varför intervjuar vi fortfarande artister? Jag vet faktiskt inte. Det enda ni läser är ändå i slutändan texter som den här. Och jag har ingen aning om vad vi ska göra åt denna lilla diskrepans mellan vad som skrivs och vad som efterfrågas.

Men vad jag vet är detta: Den bästa musiken upplevs ensam, de bästa kläderna hänger kvar på väggen och sanningen finns någonstans mellan Blackbird Blackbird, Jonathan Beckett och mina nya Dockers-chinos. För mig, det vill säga.

För dig kanske den befinner sig någon helt annanstans, men jag vägrar tro att den hittas i ett vidöppet Spotifyfönster där ingen behöver anstränga sig eller offra sig för att få den kultur som hjärtat bultar för.

”If I survive the operation, I’ll die of shame”, är den bärande raden från The Granite Shore’s “The Workhouse”.

Precis just där befinner sig den breda popmusiken och dess byggstenar: “skivbolaget”, “den stora klassikern”, “rockjournalisten”, “arenakonserten”. Nyopererade och alldeles rådvilla.

Det enda som återstår är sångerna: Lika självsäkra och oomkullrunkeliga som alltid. Någon som vet vad vi ska göra av dem?

Var det nära att du inte skulle släppa fler skivor?
– Nej, men jag hade en massa annat och det behövdes någon som tog tag i det.

Hur har det känts att släppa in andra i ditt universum?
– Skitbra. De är ju inga främlingar, Goran och jag var med i Titiyos band. Sen har jag gjort lite inspelningar med Goran och hans egna projekt. Och han har ju släppt mina skivor på sitt bolag Headspin så det blev lite av en labelfest.

Du har haft en del enstaka vokala inslag i din musik tidigare men denna gång är det helt instrumentalt. Hur kom det sig?
– Vi lämnade det åt sidan, det kändes schysst att bara fokusera på musiken. Jag hade väl inget att säga heller, haha.

Varför har du inte sjungit så mycket tidigare?
– Jag har inget direkt behov av att sätta ord på saker. Karl-Jonas (Winqvist, Blood Music bland annat, reds anm.) hjälpte mig att skriva en text till första albumet. Då är det lite kul om det finns något färdigt som man kan sjunga men jag har aldrig varit någon som skriver texter.

Varför då?
– Jag är fruktansvärt dålig på att lyssna på dem, det är ett fåtal artister vars texter jag lyssnar på. Som Povel Ramel och Bill Callahan. Men jag missar ju en del musik på grund av det, man kanske borde vara lite mer uppmärksam.

Men Povel Ramel och Bill Callahan är ju bra artister i det avseendet.
– Ja, Bill Callahans senaste gillar jag mycket. Hans lyrik är skönt finurlig. Och Povel är ju allmänt skön, med sina ordlekar och torra humor. Jag har växt upp med det och lyssnar inte så mycket på det i dag, men det finns där i bakgrunden.

Tidigare i år var du i USA och spelade med El Perro Del Mar och Victoria Bergsman. Var det där skivan tog form?
– Nej, den växte fram förra sommaren. Då jag var där också och spelade med The Field och körde runt i hela USA typ, 1800 mil på en månad i en fullpackad familje-SUV. Då passerade vi alla de här platserna, stränder i Florida, sumpmarker i södern och öknen upp till glaciärerna i Aspen. Då köpte jag en gitarr och gjorde riff som jag skickade till Johan Berthling.

Kan man se det som en roadbetonad skiva alltså?
– Nja, så ser jag det inte riktigt. För mig finns det en koppling till olika ställen. Låten ”Finders capers” är till exempel en macka som jag uppfann på ett fik i Santa Barbara. Jag försökte få med den på menyn. Det är ett rågbröd med dijonmajonäs och salami, sen lägger du kapris mellan och så gömmer du det med ytterligare ett lager salami. Och sen tar man paprika och groddar på toppen. Grejen är att hitta kaprisen, och du får gärna behålla den.

Är det ditt sätt att äta den?
– Nej, det är nog mitt sätt att vara Povel Ramel, haha.

Men var det under den turnén som du kom på att du skulle skriva låtar?
– Nja, vi hade bokat en tid i studion när jag kom hem så jag var tvungen att göra material. Så det blev en del mysiga skisser som skickades fram och tillbaka.

Hur var det att spela med The Field? Kombinerade du din gitarr med hans elektroniska grejer?
– Nej, jag ingick i hans band så jag stod bakom en synth. Han gjorde en trio av sitt soloformat, han ville bli av med laptop-turnerandet. Men det var kul, vi gjorde skitmycket spelningar, året innan var vi ute i Europa också. Och en gång blev vi deporterade från USA, vi hade inget arbetsvisum. Så det var bara att åka hem.

Precis innan en spelning?
– Ja, vi skulle uppträda på Coachella så det var riktigt risigt. Vi kom till Chicago och sen fick vi bara vända, vi åkte hem och fixade med visumen så att vi kunde åka tillbaka. Vi var där några månader senare, då utgick vi från Montreal. Där fick vi ställa in spelningar varje dag tills vi fick visumet och till slut var det bara tre spelningar kvar. Varje dag ringde man och sa att vi inte kunde komma. Myndigheterna var väldigt misstänksamma, de kollade upp allt om vilka vi var.

Terroristnojan.
– Ja, det är helt sjukt. Varje gång jag är där efter det får jag gå in på en ”second inspection”.

Så du kommer inte så lätt in i USA efter det?
– Jo, nu har jag visum men de har registrerat den incidenten, så varje gång de scannar mitt pass så lyser det rött. Åker man mellan Kanada och USA är det så många gränskontroller man måste passera, det blir lite drygt när man spelar med Sarah och Victoria för det är det bara jag som fastnar. Det är lättare när man spelar med Axel (Willner, The Field, reds anm.) för då är hela gänget bovar, haha.

Hur upplevde du den sidan av det amerikanska systemet?
– Det känns helt meningslöst, det är ju inte så att man åker dit och tjänar storkovan direkt.

Tillbaka till skivan. Påverkade ditt spelande i The Fields technovärld hur låtarna blev?
– Nej, det vet jag inte… På något sätt är det ju lite samma sorts musik, det är ganska monotont och maler runt ett tema ganska många gånger. Det som var speciellt var att det var sådan tidspress, jag satt i baksätet när jag inte körde och plinkade på gitarren.

Förutom ”Finders capers”, hur är skivan i övrigt kopplad till olika platser i USA?
– Titlarna är tagna från den resan, men musiken är fortfarande någon slags amerikansk folk blandat med något annat.

Du har blivit jämförd med John Fahey tidigare ganska ofta. Men på skivan känns det även som att det finns lite indisk och mellanösternkänsla med flöjterna. Hur kom det sig?
– Det är först och främst musikernas avtryck. Per ”Ruskträsk” spelade på en pakistansk flöjt om jag köpte i Pakistan när jag var där och spelade med Victoria Bergsman, den kanske styrde honom i den riktningen.

Det har också snackats en del om minimalism och att man kan hitta den i din musik. Det känns som den är tydligare nu, mer förädlad. Vad har den betytt för din musik?
– Det är ju en låt som kretsar kring en Steve Reich-aktig gamelan, ”One piece concept”. Det är för att det är så trevligt, jag gillar monotona marimbor som ligger och maler. Det funkar bra med min gitarr.

Men kan du känna ett släktskap med det monotona i minimalismen? Jag har fastnat för violinerna i ”Finders capers” bland annat som jag inte riktigt kunde placera.
– Det är inga violiner utan en nyckelharpa, sen har jag med en vevlira som en störskön snubbe som heter Harald Pettersson spelar, en folkmusiker som är gammal i gamet. Det blir ganska mycket bordunmusik av det, när man kan ligga på en ton genom hela rasket. Det är ju minimalism, man kan göra en massa saker med en bordun (en oförändrad, låg ton som ackompanjerar en melodi, reds anm.). Man kan färga den, göra den dynamisk.

Var kommer det ifrån?
– Det finns inom mycket folkmusik, det ligger bland annat nära didgeridoo och sådana instrument, det ska man nog i och för sig hålla sig undan, haha. Men det är skönt att börja med en sådan förbannad motor som bara går, den kan ligga i bakgrunden så kan man göra saker på sidorna.

Du har ofta befunnit dig i bakgrunden i ditt artistskap, dels när du varit kompmusiker hos artister som Jenny Wilson och Tape. Men även när du själv står för komponerandet, du skriver och regisserar musiken men sjunger sällan. Är den positionen ett medvetet val?
– Ja. Jag har inget behov av att stå längst fram, jag vill göra musik liksom, det räcker. Fortfarande gör jag ju spelningar solo men det är inte så ofta jag uppträder, jag var i Istanbul för ett tag sen. Då gör jag det helt själv för att det är smidigare och billigare, då blir det bara gitarrbaserat. Så många av de här nya låtarna kan bli svåra att framföra utan att ha med sig några medmusiker. Vi håller på att boka spelningar tillsammans med Little Children i november, då kommer det att bli med ett litet band.

Hur är det att uppträda solo med gitarr?
– Det är olika. Jag spelade på Roskilde en gång, det var ganska störigt. Man hörde nåt band som spelade på någon större scen, det kändes lite meningslöst. Men mindre ställen föredrar jag. I Istanbul spelade jag på ett litet kafé, det var som att uppträda i ett vardagsrum inför folk som var intresserade, då var det mycket roligare.

Är du självlärd?
–Jag spelade trumpet i musikskolan och sen har jag tagit några gitarrlektioner. Min farsa är gitarrlärare och bygger även gitarrer, han har lärt mig grunderna i fingerpicking när jag var ung, som hos Doc Watson och Fleetwood Mac. Sen hörde jag John Fahey, fast det var ganska sent. Då kände jag att det var fräschare än det traditionella för det är både traditionellt och experimentellt och det är ju lite det jag gör. Jag skulle vilja göra en total soloskiva men det slutar alltid med att jag tar in en massa andra instrument. Ska man göra en riktig skiva med bara en gitarr någon gång så måste man anstränga sig, annars tangerar det till att bli så traditionellt.

Jag har läst att din pappa bygger bouzoukis (mandolinliknande stränginstrument).
– Ja, han tillverkar det och mandolor. Det var så jag kom i kontakt med stränginstrument, han byggde min första elgitarr och flera av mina andra gitarrer så på så sätt har han haft ett finger med i min musik.

Andreas Söderström debuterade som Ass 2006 med albumet “ASS”. Han har även släppt skivan “My get up and go just got up and went”.
“Salt marsh” är ute nu och finns att få tag på via Headspin Recordings.
Andreas planerar att spela in en skiva med instrumentalmusik tillsammans med Johan Berthling och Per Eklund från El Perro Del Mar.
Mer info om ASS, här.

Unga trendmedvetna människor låter sig underhållas på fester arrangerade av multinationella företag för att sedan med ett blaserat uttryck dricka deras smaksatta vatten helt utan tanke på konsumtionshetsens följder. Trots detta kan jag urskilja en ny våg av reaktionära val i modekonsumtionen. Det handlar än så länge främst om den grupp av människor som i vanliga fall konsumerar allra mest medvetet och initierat, men som vi alla vet så kommer det att bildas ringar på vattnet av den här lilla droppen nydanande ställningstagande.

År 2010 är Dries van Noten det finaste du kan klä dig i. Inte för att van Noten inte alltid varit en duktig designer vars vackra mönster kan särskiljas från Antwerpens föredömliga lilla modescen ända till Paris miljardindustri, utan för att hans höstkollektion 2011 är den kollektionen som visade en ny väg för modet. Efter snart tio år av en trend som yttrat sig i begrepp som “androgyn”, “minimalisktisk” och “asymmetriskt” designers som från Rick Owens, Gareth Pugh och de senaste fräscha tillskotten Rad Hourani och Ohne Titel (observera bara att jag var tvungen att lägga min panna i djupa veck för att ens kunna dra mig till minnes detta ord: “asymmetrisk” – har inte hört det nämnas på säkert två år).

Men hösten 2011 kommer Dries van Noten världsvana kvinna och man med stil och medvetenhet och sopar catwalken med det unga, det androgyna. Självsäkra plagg i all sin bekvämlighet, som inte visade några tecken på oro eller rädsla för vare sig lyx eller bohemiska skavanker. Detta gjordes genom att visa plagg som vi redan äger (trenchcoats, knälånga kjolar i petrolium- och militärgrönt, kostymbyxor och folkloristiska stickade koftor), kombinerade på ett sätt som kändes nytt, men samtidigt så självklart som bara någonting man har på sig jämt kan se ut.

Men det finns även en annan viktig detalj, nämligen det att Dries van Noten är ett av de få modehus som fortfarande är privatägt och inte styrt av ett konglomerat. Och här i ligger den egentliga anledningen till att bära just Dries van Noten hösten 2011. Det känns talande att en självständig designer sätter stilen för den kommande säsongen.

Medveten konsumtion är knappast något nytt utan tvärtom någonting som definierade början av milleniet. Men nu är det inte längre ett miljömärke på prislappen eller det varumärke som profilerat sig som det trendigaste som är det rätta att konsumera för den medvetne modekonsumenten, utan ett litet modehus med en självägande och oftast en mindre distribution av plaggen ur kollektionerna. Ett självständigt, självägande modehus är exklusivt i sig själv just på grund av friheten som självägandet skapar.

Som Kristofer Andersson skrev i sin krönika tidigare:  “Varför kan vi inte bara placera de dåliga kläderna där de hör hemma? På samma plats som den dåliga snabbmaten, de dåliga popsångerna och de dåliga filmerna – på soptippen”.

Det är en protest att inte vilja bära kopior, att välja det dyra och exklusiva framför det billigare och massproducerade. Och detta val går förstås också helt i linje med att man vill upptäcka en limiterad tolva med housemusik från en trädgårdsmästare i Kyoto eller varför inte en ost som tillverkats efter uråldriga biodynamiska regelverk av en Normandisk mjölkbonde och lagrats i tio års tid för att få den bästa smaken. Det kompromisslösa i den höga kvaliteten förstås, men också det punkiga i att välja friheten i självägandet framför pengarna i lyxkomglomeraten. Det var förstås också därför som världens just nu mest kända punkare, den nyligen avlidne Malcolm McLaren skapade visningsmusiken till just Dries van Notens höstvisning 2010.

Avslutningsvis kan jag också tillägga att vi inte väljer att nedprioritera några aspekter i produktionen av en kollektion, etiska, hantverksmässiga eller kreativa, när vi väljer en självständig designer. Utan att det är just därför som vi gör det – 2011 kommer vi genom vårt konsumerande att verka för att modet ska fortsätta vara fritt, ansvarstagande och reflekterande, och för att sådana designers som Dries van Noten ska kunna vara den första och den främsta att peka ut den rätta riktningen för modet i en tid som annars tycks mörk.

Den här texten är tidigare publicerad på Pella Myrsteners blogg The Bunhead Is Back.

– På grund av det som hände i lustgården föds vi utan Gud. Vi har däremot ett behov av honom som vi fyller med religion, sprit, kvinnor, naturen. Jättebra grejer, eller mer negativa. Men vi vänder oss ofta till det som Gud har skapat snarare än till Gud själv. Man går och dyrkar ett träd i stället för den som har skapat trädet, säger han där vi sitter i ett dunkelt rum upplyst bara av ett par levande ljus och regnbågsskenet från fejkade kyrkfönster.

–  Jag tror verkligen att Gud vill ha ett förhållande med oss, och att han har gjort det möjligt. Jag tror på Bibeln, jag tror på Jesus, och jag tror inte att det finns något annat sätt att lära känna Gud än genom Jesus. Han är vårt botemedel.

“I want into him of my flesh I want out
I have been given to follow the sun
Forever round the throne
…
Judgement will not be avoided by your unbelief
By your lack of fear
Nor by your prayers to any little idol here
He owns all this cattle
He own all these hills
Forever round the throne”

Foto: Per Englund

Så gott som jämt används begreppet “predikant” om David Eugene Edwards, med olika prefix. Väckelsepredikant, svavelpredikant. Hans spelningar är “väckelsemöten”. Ord som ligger nära till hands givetvis, när det handlar om en bokstavstroende sångare från Klippiga bergens Colorado. Men som egentligen betyder rätt lite och beskriver något som inte är riktigt sant.

Även om gudsfruktan, paradislängtan och nådabön präglar all hans musik är budskapet aldrig förmanande. Snarare abstrakt, lite kollageliknande, som ihopfogade intryck av det outgrundliga mysteriet.

– Jag berättar för människor om det jag tror på, och det är väl det som är att predika. Men jag ser mig själv snarare som ett vittne. Min enda kraft är att tala om det jag tror på, om det jag vet, om det jag känner i mitt hjärta.

På Berns i Stockholm i början av sommaren sitter han på en stol framme vid scenkanten med gitarr eller banjo i knät och ett band bakom sig. Rituella rytmer rullar ovanpå en dov drön, en präriegitarr ekar ödsligt och Edwards mumlar en blandning av glossolali och gallimatias. Han vänder ögonen bakåt, visar vitorna, och viftar framför ansiktet som i ett försök att jaga bort demoner som tränger sig på.

– Jag sjunger om det jag tror på och det är så här det ser ut. Låtens berättelse dikterar situationen för mig och det är klart att det finns ett mått av dramatisering på scen. Jag kanaliserar ingen ande, det är inte schamanism, även om jag presenterar det så. Men jag försöker inte lura någon.

– Ibland kan jag sitta och tänka på något väldigt världsligt under tiden, precis som andra gör när de jobbar. Det är inte mer mystiskt än att köra bil i 140 kilometer i timmen och titta ut genom fönstret och låta tankarna vandra i väg medan man befinner sig i ett verkligt liv eller död-ögonblick.

Så mycket för väckelsemöte alltså. Men det är stämningsfullt, högtidligt, helt klart.

Snett bakom David Eugene Edwards på scenen står Pascal Humbert. Han är en snygg, gråcharmig man klädd i tajt skjorta över en tajt överkropp och nerstoppad bakom ett stort bältesspänne. Hans underarmar är starka och ögonen hela tiden fixerade på en punkt långt bortom salongens kristallkronor. Han spelar gothbas med en tyngd och skärpa som tar andan ur publiken.

De båda spelade ihop även i gruppen 16 Horsepower som splittrades för gott 2005. Redan fem år tidigare tog de en längre paus när en medlem tvingades lägga mer tid på sin hästfarm i Kalifornien och en annan ville dra sig tillbaka på sin ranch i Utah. Kvar blev bara Edwards som inte hade något annat än sin musik. Så han fortsatte på egen hand och gav ut tio låtar som Woven Hand på skivan med samma namn.

Teman för text och musik gick igen. Det handlar om konflikten mellan gudagåvan och synden, en ständigt pågående kamp mellan våra låga drifter och andens verk, med kroppen som slagfält. Samma spänning existerar ljudligen, ofta i närmast translika tillstånd: mellan lov och ångest, behagligt ljus och en domedag tecknad i allt fler nyanser av svart.

Nu 10 år senare har Woven Hand nyligen gett ut sin sjätte skiva, “The treshingfloor”. Den är mer än någonsin en spräcklig etnoväv, med botten av cowboy och indian och mönster hämtade från områdena mellan Nordafrika och Himalaya. De fina trådar av europeisk och annan traditionell musik, även svenska folkklanger, som tidigare har broderats ovanpå har liksom vävts ner djupare i tyget.

David Eugene Edwards intresse för den gamla musiken, den verkligt gamla, fanns redan som barn. På biblioteket upptäckte han de enkelt kompade berättelser som hade spelats på det appalachiska höglandet från slutet av 1800-talet. Senare, och särskilt efter att han började turnera i andra delar av världen, växte intresset för folkmusik. Och folkmusiker.

Edwards och hans Woven Hand känner sig mer besläktade med ungerska Muzsikás, mongoliska Huun-Huur-Tu eller Tamikrests malinesiska ökenblues än med Rocken. De jammar gärna med andra och bjuder in till scenframträdanden och inspelningar. På “The threshingfloor” hörs flöjt, oud och saz bland banjo och mandolin.

– Jag älskar ljuden från så många instrument som aldrig skulle bli påtänkta i rockvärlden, eller vad det nu är för värld vi gör musik i. Jag är inte ens intresserad av att vara i den världen. Vi vill göra musik för musikens skull, där det bara handlar om att skapa någonting tillsammans, precis som i all folkkonst.

Han är klädd helt i svart. Skinnjacka över en kortärmad skjorta, jeans, skinnstövlar, ett tjurhornssmycke i en läderrem runt halsen. En svart hatt i amishstil ligger intill honom. Han har en mjuk röst med en tobakspräglad andedräkt och dricker kola på glasflaska.

Och han ursäktar sig på förhand för att det kommer att låta pajigt när han förklarar varför äldre tider och de traditionella kulturuttrycken fängslar honom.

– Jag är intresserad av människor. Men jag är inte så intresserad av människans storhet och vad hon har byggt, av monument och slott. Jag är mer intresserad av den här mattan, säger han och pekar på den mörkt röda, handknutna matta som klär golvet.

– Den är troligen tillverkad i en gemenskap av människor, i ett samhälle med en enklare inställning. Enklare i den meningen att de inte behöver visa upp sig för någon och förhäva vad de har skapat.

Man har ofta sett tillbaka på historien, den nära eller avlägsna, med romantisk blick. Det var bättre förr, enklare tider, innerligare; hantverket var bättre, maten renare, gemenskapen större. Hippies reagerade mot hypermoderniteten, det kom en folkrevival. I dag växer idén om nedväxling, tagga ner på tempot i produktion och konsumtion, hitta tillbaka till ett läge där kvalitet och verklig omsorg står i första rummet.

– Jag älskar gamla grejer, instrument, miljöer, och det är möjligt att det var bättre förr. Jag vet faktiskt inte. Men jag är inte en person som önskar mig tillbaka till äldre tider. Mitt intresse för historien bottnar i Bibeln. Den är historien.

– Viljan att närma sig det förgångna går i cykler. Men just nu tror jag att vi har tappat kontrollen helt, över våra ansträngningar att göra världen till en, vad vi tycker, bättre plats, säger Edwards och går in i ett trådigt resonemang om sakernas tillstånd och människans inneboende ondska.

Ungefär: Med teknikens hjälp går det att kommunicera med någon på andra sidan jorden. Man kan också utöva socialt tryck på dem. Den som äger tekniken sitter alltså på makten. Oavsett upplevd individualitet blir man vallad någonstans. Sex miljarder människor är sammanlänkade i den globala byn, där det finns ett (1) riktigt sätt att tänka, saker man bara måste göra, förhållanden som bara måste förändras.

Han kallar det ett nytt Babels torn.

– Med vetenskapens hjälp kan vi skapa evigt liv, bota sjukdomar, åka till månen, vi vet hur man vårdar jorden, lagar mat och gör kläder. Allt det här ser ju bra ut. Men jag tror på något som heter Gud och att han har skapat allt det goda vi ser omkring oss. Han har givit det till oss för att dela på. Som vänskap och kärlek, saker som ligger nära själva skapelsen, sådant vi är skapade för att göra. Det har givits till oss. Vi har inte uppfunnit det.

– Men vi är inte nöjda med den gåvan, utan vill återskapa oss själva och göra oss oberoende av Gud. Vi hyllar oss själva som oberoende, vilket är precis vad Satan ville göra från första början. Det var därför han gjorde upprop mot Gud.

Man skulle kunna föreställa sig att Edwards människointresse, hur han värnar om kulturell pluralism, hans tal om en kärleksfull gud som så gärna vill lära känna oss, talar för en relativistisk moral. Men han är svartvit – eller kanske mest svart, ändå.

– Jag antar att min musik handlar om den gemenskap mellan människor som uppstår när man skalar bort allting och det enda som återstår är deras relation till varandra och till Skaparen. För all världens folk förenas i sitt själviska begär att vara gud, säger han och skakar på händerna så att silverringarna kring handlederna hamnar rätt.

– Det finns något som heter synd, något som heter ondska. Och Han kommer inte att låta det fortgå särskilt mycket längre. Han kommer att göra slut på det.

“Every man is evil, yes, and every man’s a liar
Unashamed with the wicked tongues
Singing in the black soul choir”

Första låtcitatet är från “To make a ring” av Woven Hand.

Se David Eugene Edwards spela tre akustiska låtar för programmet “All songs considered” och deras serie Tiny desk concerts i amerikanska public service-radion NPR.

Vi har bett den brittiske journalisten Paolo Hewitt att göra ett blandband åt oss och skriva några rader om hans urval.

Hans medverkan här har inte att göra med hans journalistiska gärning, som bygger på missionen att skriva om klassisk uråldrig brittisk ungdomskultur (Acid House! Fotbollsspelaren Robin Friday! Casuals! Soul Boys!) mer begåvat och mer initierat än de flesta andra. Den har mest att göra med ett enda kort stycke i ett förord till en bok. Det är ett stycke som hittas på sidan 13 i antologin ”The Sharper Word: A Mod Anthology”.

”Modernism has longevity because it recognises two absolute facts: True style and quality never ever dates and that as long as there’s a money go round, there will always be someone wanting to dress up to fuck off a world that constantly wants to put you down.”

Intellektuellt är det lätt att avfärda ovanstående som trams. Det är dock trams som beskriver en djupt mänsklig drivkraft. En känsla, en längtan. Tvivar du? Fråga sapeurerna i Kongo. Fråga dig varför andelen dyra Nike-skor är högre i Baltimore än på Karlaplan. Men det kan lika gärna handla om att använda musik, böcker eller för den delen cykling till att fucka off den där världen (eller bara din arbetsledare som tycker att du ska stämpla ut för att löneprocenten är för hög). Det är du som väljer ingredienserna. Ingen annan kan formulera ditt motstånd.

“In a country where many survive on 30 cents a day, Papy Mosengo is flashing $1,000 worth of designer clothing on his back, Dolce Gabbana cap and Versace stretch shirt to his spotless white Gucci loafers.

“’It makes me feel so good to dress this way’, the 30-year-old said when asked about such conspicuous consumption in a city beset by unemployment, crime and homelessness. ‘It makes me feel special.’

“But Mosengo can scarcely afford this passion for fashion. He worked eight months at his part-time job at a money-exchange shop to earn enough for the single outfit, one of 30 he owns, so he’ll never have to wear the same one twice in a month.”

Men trots att det gått år sedan jag läste den där raden av Paolo Hewitt för första gången kastar den omkull mig varje gång. Ganska ofta tvivlar jag på tingens tillstånd. Ibland räcker det då med att resa sig upp ur sängen, dra pekfingret över bokhyllan, plocka fram ”A sharper world”, bläddra fram till det med bläck inringade stycket på sidan tretton för att känna att det faktiskt visst fortfarande finns anledning att bry sig.

Paolo Hewitt är inte någon representant för framtiden. Men det är att bedra sig att tro att popmusiken skulle kunna representera denna “framtid”, det är redan när tanken tänkts en gammal idé.

Däremot är drivkrafterna i den kultur Hewitt ägnat sitt liv åt att beskriva eviga. Viljan att till varje pris kunna se sig själv i spegeln – både bildligt och fysiskt – i en värld som dränerar kroppen på stolthet, som säger att saker ska vara på ett visst sätt.

Det finaste en människa kan göra är att säga “nej tack” och ingen har formulerat detta “nej tack” lika vackert som Paolo Hewitt.

Paolo Hewitt For Throw Me Away from Throw Me Away at Letsmix.com.

OBS: Deltas “Antique bells” var tillräckligt obskyr för att ingen i vår närhet skulle ha den tillgänglig. Men har någon den, hör gärna av dig.

1. “Haunts of ancient peace” – Van Morrison
“Med ett som alltid begåvat band som frammanar mjukheten i hans röst, gör Van en resa genom världens ruiner och kommer fram till det Nya Jerusalem. En själfull trumpet, en utforskande bas och en elegant keyboard följer honom till hans fridfulla destination. Stillsamt och fantastiskt.”

2. “Rag Doll” – Kevin Rowland
“Kevin Rowland tar Frankie Vallis klassiska treminuterslåt och förlänger den till över åtta minuter av fängslande musik som tar med lyssnaren på en berg- och dalbana innan han befriar alla oss som någon gång blivit utstötta under barndomen. Med andra ord sjunger han för oss alla.”

3. “Be my baby” – The Ronettes
“Den bästa singel som någonsin gjorts. Jag har lyssnat på den en miljon gånger och inte tröttnat en sekund. Jag kommer att lyssna på den ytterligare en miljon gånger och inte heller då kommer jag att tröttna. Aldrig har ungdomligt sex blandats med ung romantik så briljant. ‘For every kiss you give me I’ll give you three’. Lyssnas bäst på i solskenet i Little Italy, det kan jag garantera.”

4. “The summer wind” – Frank Sinatra
“Och på tal om italienare… Francis Albert är som bäst när han låter melankoli och längtan forma hans röst, och denna sång är ett förnämligt exempel på detta. Musiken förmedlar låtens bildspråk så vackert och Franks känsla är perfekt när han omvandlar vad som skulle bli en glädjande händelse till en bitterljuv klagosång.”

5. “Do I love you (indeed I do)” – Frank Wilson
“Den mest svåråtkomliga singeln  någonsin lever upp till sin titel med denna strålande sång, en frustande bit musik som alltid kastar upp mig på dansgolvet. Den perfekta mixen av rytm och röst som tänder mig varje gång.”

6. “Belle” – Al Green
“Al Green vaknade tidigt en morgon 1974 och hörde röster. Han hade funnit Gud. Två år senare skrev han denna sång för att berätta om vedermödorna som det innebar, och blottlade samtidigt kampen mellan tanken och frestelsen, själen och köttet som denna förstklassiska sångare och musiker stod för.”

7. “Days” – The Kinks
“För mig deras bästa låt. En lika fåfäng som fantastiskt stycke musik. Ray lämnar en kärlek/vän/förälder och tackar dem för deras värme, deras råd och deras intryck på honom och förklarar med en briljant text att de gjort att han inte längre rädd för denna värld. Berör mig varje gång jag hör den.”

8. “Antique bells” – Delta
“Det mest skoninglöst ignorerade bandet från 90-talet. Låtskrivaren James Roberts är en av de bästa, en man som har karvat ut ett helt eget sound och uttryck på egen hand. Han är aldrig bättre än i denna underbara ballad som är perfekt i sitt utförande och arrangemang.”

9. “Come softly to me” – Percy Sledge
“En av de bästa sångarna någonsin sänker sitt röstläge för att ge oss en av de finaste kärlekslåtarna, för mig är den däruppe med Dylans ‘If you see her, say hello’. Det är omöjligt att vägra hans bönfallningar och jag är maktlös inför musikens varmhet och löfte om evig kärlek.”

10. “Comedy” – Shack
“En episk poplåt där låtskrivaren Mick Head pressar in fler idéer i en sång än de flesta lyckas få in på ett album. Enastående popmusik som är upplyftande varje gång. Till och med den skeva texten känns begriplig då sången långsamt bygger upp allting till ett enastående klimax. Kommer aldrig att glömma en Liverpoolpublik som sjöng sången rakt till bandet en vinterkväll, och jag kommer aldrig att glömma lyckan i folks ansiktsuttryck vid den tidpunkten. Det är det som musik är till för.”