Pascal på Strand

22:36  Timmen innan Pascal ska gå på scenen på Strand i Stockholm sitter de i logen och är djupt fascinerade över att de för kvällen faktiskt är huvudakt – och därmed får spela betydligt längre än vad de är vana vid.

“Det är ju skitmånga låtar!” utbrister min vän när han ser setlistan med munnen full av färgglada e-ämnen.   Pascal har lyckats få godiset Tutti frutti på sin raider – på sin nya skiva gör det gotländska raukbandet Little Richard/Elvis Presley-klassikern med samma namn som godiset i en betydligt mer hotfull version än originalet.

Hotfulla är också Pascal på scenen:  när Manuela De Gouveia och Isak Sundström går på gör de det till Mimmi Skogs numera väldigt exakta beat.  Sundströms gitarr morrar som en rabiessmittad hund. “Han skulle aldrig kunna göra något annat. Titta på honom, hur jävla snygg han är. Han är född till stjärna”, säger min vän om Pascals gänglige sångare och gitarrist. Och det är sant: i svart skjorta, mörk, mentalsjuk blick och med fingrar som frenetiskt slår mot strängarna på hans Fendergitarr utstrålar Isak Sundström samma uppriktiga kärlek till rockhistorien som, säg, Lux Interior i The Cramps.

Men det är inte rockposer som gör Pascal till Sveriges bästa rockband – det är Manuela De Gouveias röst, det är Mimmi Skogs pukor, beatet som skoningslöst för musiken framåt. Men framför allt är det Pascals texter som gör dem så otroligt oemotståndliga. Som texten i “Nyår”:

På väg till jobbet som äter upp mig. Klarar mig lindrigt undan med ett sammanbrott på bussen. Snart har ännu ett år passerat. Släpar mig uppför trapporna till dig och den efterlängtade kyssen.

Det är konst som utan omvägar når mig på ett sätt som jag inte trodde att konservativ rockmusik byggd på sång, trummor, bas och gitarr någonsin skulle kunna göra igen. Och de gör det för att Pascal är det närmaste Stig Dagerman svensk musik har kommit på mycket länge. De gör  litterär popmusik klädd i svarta cigarettbyxor och trevlig pullover. Och på Strand i Stockholm den sjätte februari 2010 gör de den bästa spelning jag sett på flera år.

I logen efter spelningen visar Isak upp sin hand. Den blöder kraftigt.

Taggar: Pascal, Strand

Kristofer Andersson