Göran får inte komma på mitt kalas

22:04  Jag minns när jag stoppade jackans avtagbara Alpha-märke i fickan.  Fjorton år gammal ville jag så gärna bära den där jackan. Men varje gång någon som stod högre upp i rang (vilket var de flesta) riskerade att se mig i den där jackan på gatorna, eller i tunnelbanan, tog jag bort märket. Innerst inne visste jag ju att jag inte var tillräckligt mycket som Dom andra för att få bära det där märket.

Elva år senare skriver Göran Hägglund på DN Debatt att ”Inom kulturvänstern har vanliga Svenssons och deras Svenssonliv länge setts som det självklara objektet för hån och misstänksamhet. Det har stått klart i filmer och böcker i mer än trettio år. ”

En sak tror jag inte Göran Hägglund förstår.
Det är vi som blivit misstänktliggjorda hela vårt liv. Detvar vi som blev valda sist på skolgymnastiken. Vi gillade aldrig Roxette heller, för övrigt.
Istället fann vi vår trygghet och kunskap i en kulturvärld där avvikande sågs som styrkor och där vi fick tillåtas vara de där konstiga kufarna som Göran och hans vänner aldrig klarade av att acceptera.

Elva år har gått sedan jag plockade av märket från min jacka av rädsla för att bli nedslagen och fortfarande accepteras  ingen annan norm än den som är fastanställd, heterosexuell och har betald semester.

Och anledningen till att jag fortfarande går upp på morgonen är att jag, likt många före mig, tvingades skapa ett eget universum, där mina egna sociala regler gällde. Där Four Tops var fadern, Ingmar Bergman sonen och Raf Simons den helige anden.  För i den här parallella världen – ärvd i rakt nedstigande led från Modern Jazz Quartet – kundevarken Göran Hägglund eller någon annan nå in. Jag byggde mitt eget Taj Mahal där killarna i Championtröja aldrig fick vara med och leka.

Det här har varit så självklart i mitt liv att jag inte alltid satt ord på det.
Men den här fruktansvärda sommaren – ja, en tjej var inblandad – visade att själva fundamentet i mitt liv är någonting annat än Göran Hägglunds landskapsmålningar, semestrar, köksbord och jollrande barn.

Fundamentet i mitt liv stavas POP. Och med pop menar jag färgen på strumporna, hur många knappar som är uppknäppta på kavajärmarna. Med pop menar jag Italo Calvino och Simon Reynolds. Med pop menar jag Ken Loach och The night James Brown saved Boston. Pop är dubsteptolvor, tidningen Paradis och Ettore Scola.  Hey, jag pratar om en Fred Perry-krans sydd i metall.

Det här är inget koketteri, det är bara en livsnödvändig uppräkning av de saker som blivit djupt viktiga i mitt liv, men som Göran Hägglund aldrig hört talas om.
Göran Hägglunds viktigaste referens i livet är känslan av att alltid få bli bjuden på festen.
Men vi som aldrig var bra på fotboll kommer han aldrig acceptera.
Det är det som den där DN Debatt-artikeln säger.

Taggar: Göran Hägglund, Kristofer Andersson, Verklighetens folk

Kristofer Andersson