Den är såklart helt fantastisk, men frågan är om inte Four Tops version är lite vassare. Introt får mig att “dö” lite varje gång.
jesper
2010-02-09 11:29
Ja, jag är lite osäker. Men det är lite mer tryck i raden “I get a loving reaction, soul satisfaction” I Barbaras version. Men båda är ju så långt över nästan all annan musik jag älskar att det känns som att det inte spelar ngn roll.
Kristofer Andersson
2010-02-09 15:31
Ja, båda är helt fantastiska, men introt alltså.. börjar sväva så fort jag hör det. Det intro som drabbat mig hårdats sen när jag hörde There She Goes Again med Velvet Underground för första gången i sjunde klass.
Mörk, gastkramande och vackert dekadent klassiker, där Nico visar en spännvidd och ett djup som var långt större än rollen som Velvet-sångerska och Jim Morrison-tolkare.
Magnifik ambient från förra året i en hyllning till polarexpeditioner i allmänhet och sydpolsforskaren Robert Falcon Scott i synnerhet. Norrmannen Tommy Jansen bildar en mästerlig ljudväv av bråddjup elektronika, klassiska stråk och field recordings som svalkar i sommarhettan.
Den kosmiska diskon på Diskjokkes andra album “En fin tid” står och stampar på lite för många spår för att den ska framkalla eufori. Men när han här styr in skutan på pulserande krautvågor blir resultatet så mycket mer spännande.
Pablo Díaz-Reixa fortsätter att mixa dub, Tropicália, rock och samplingskonst till en mer läskande cocktail än de flesta andra inom samma gebit. Nya ep:n är den första i en serie limiterade utgåvor där han tolkar Latinamerikanska örhängen och bortglömda låtar. Denna gång med en något lägre växel än vad vi är vana vid, vilket bara är en fördel.
Ännu en förtjusande samling signerad Soundway Records. Bolaget fortsätter att gräva vidare i Nigerias fantastiska musikscen under 1970-talet och har samlat 32 låtar med den finaste rocken, psykedelian och funken från ett tidigt 70-tal där unga utövare och artister vädrade ny luft efter inbördeskriget.
Den är såklart helt fantastisk, men frågan är om inte Four Tops version är lite vassare. Introt får mig att “dö” lite varje gång.
Ja, jag är lite osäker. Men det är lite mer tryck i raden “I get a loving reaction, soul satisfaction” I Barbaras version. Men båda är ju så långt över nästan all annan musik jag älskar att det känns som att det inte spelar ngn roll.
Ja, båda är helt fantastiska, men introt alltså.. börjar sväva så fort jag hör det. Det intro som drabbat mig hårdats sen när jag hörde There She Goes Again med Velvet Underground för första gången i sjunde klass.
På tal om tryck i rader och intron så är Patti & the Emblems -I’m Gonna Love You A Long Long Time
http://www.youtube.com/watch?v=-On58PRscO4&translated=1
I lite av en klass för sig.