09 18:16 Nystartade skivbolaget Looks senaste släpp är Most Valuable Players nya singel “Some nerve”. Stockholmskvartetten, som fick viss uppmärksamhet för albumet “You in honey” 2006 (och där även Martin Hwasser ingår som gav oss det fantastiska ljudeposet “About that promise” för något år sedan), har klätt av sig en del av sin elektroniska danskostym. Fokuset ligger istället på somrig och tillbakalutad gitarrpop i semestertempo, lite åt samma riktning som senaste Embassy-låten “C’est la vie, c’est embassy” (låter är också mixad av Liston tillsammans med Dan Lissvik.) Med en härligt klyschig video som innehåller alla de där klassiska momenten som en eskapistisk utlandsvistelse ska omfatta. Lyssna, här. Taggar: Embassy, Look, Most Valuable Players, Some nerve
|
08 23:00 Mix Never Want To Lose You from Tatti at Letsmix.com.
|
04 22:37 JAG HATAR NYA RODEO___ “Det började som en skakning på nedre däck”, sjöng Mikael Wiehe i sången “Titanic”. I Wiehes version slutar allt med att båtjäveln sjunker, men vad många inte vet är att “Titanic” ursprungligen skrevs som en metafor för tidningen Rodeo. Rodeo är ett magasin som har publicerat några av de vassaste kulturartiklar som har skrivits i svensk press. En hater skulle kanske avfärda den som en bibel för ängsliga Stockholmsungdomar, och det är en helt korrekt analys. Det finns få saker som är finare än att stirra in i en nykläckt babys ögon och säga: “En dag skall du bära rullad mössa, lyssna på Underwater peoples-singlar och applådera åt Dries van Notens mönsterkunnande”. Lysande skribenter som Daniel Björk och Agnes Braunerhielm har på Rodeo företrätt en modesyn som aldrig bara handlat om konsumtionshets, utan har istället låtit modet ta sin rättmätiga plats bland kulturyttringar som litteratur och fixed gear-cyklar. Detta accentuerades med långa och välskrivna artiklar om den bästa progressiva kulturen, av namn som Johanna Karlsson och Niklas Elmér. Den sistnämndes Dungen-reportage tar jag med mig in i evigheten. Det gör jag dock inte med den nya Rodeo-sajten. Under de utmanande, krigiska och modiga kategorierna “mode”, “trend”, “shopping”, “skönhet” och “inspiration” ska sajten stå i frontledet mot fördumningen, lättjan och konsumtionshetsen. Det riktiga vapnet – som ensamt ska utrota både Melodifestivalen, nöden i Haiti, mig som läsare och hotet om en ny Regina Spector-skiva – kallar de för “Signes shopping” där jordens dokumenterat mest onödiga bloggerska Signe Siemsen ska shoppa till allmän beskådan.
Jag ber att få påminna redaktionen om att detta är testat, tuggat, utkräkt och bortglömt. Någon som minns Modette idag? Kvar är bara en sorglig reatrasa. Det här vet Lisa Corneliusson, chefredaktör för Rodeo.net. Hon var nämligen redaktionschef för Modette. Saken är också den att Lisa, en av de mest talangfulla journalister jag känner till, slarvar bort sin kompetens på larv. De första skakningarna märktes av redan i höstas när jag under vad som kändes som tre veckor möttes av en svankande Signe på deras startsida, endast iklädd plutmun. Eller när publikationen presenterade exakt trehundatrettiosju likadana sätt att få reda på hur likriktad svensk design – Local Firm undantaget – har blivit, under sin bevakning av modeveckorna by Berns tidigare i år. Jan Gradvall applåderade när redaktionen copy-pastade Wikipedia-information timmarna efter Alexander McQueens död, men inte så många andra. Att dagstidningarna var ännu sämre hjälper inte i rätten är jag rädd. På dagstidningarna slipper man dessutom den där militanta Magasin 3-annonsen som praktiskt taget fistar läsaren i stjärten varje gång man är dum nog att gå in på sajten. Nu vet jag att alla säger att “modebloggarna är nutidens motsvarighet till rockjournalister”, men ni har fel. För Per Bjurman fick aldrig så här intelligenta kommentarer till sina texter om afro-funk:
Ni får ursäkta, men jag har inte ens förmågan att vara rolig. I år är det exakt tio år sedan tidningen Bibel tvingades lägga ned, men det känns som ett årtusende. Kan det få finnas en enda publikation som inser värdet av att skriva om såväl Rei Kawakubo, Comac McCarthy och den nya Blessure grave-skivan? Behöver ni någon som vet hur man gör, ring mig. Nu är allting bara så sorgligt, ytligt och billigt utfört.
Taggar: Rodeo
|
02 19:41 Samma kväll som jag landar i Paris spelar Martyn, Flying Lotus och Débruit på La Bellevilloise i 20:e arrondissemanget. En bättre välkomstpresent hade jag inte kunnat önska mig. Om ni inte har hört Débruit, eller Xavier Thomas som han egentligen heter – kanske det minst kända namnet i skaran – måste ni klicka och lyssna på hans fantastiska Spatio Temporel EP här. I synnerhet de sista tre spåren. När man lyssnar på Débruit befinner man sig alltid i gränslandet mellan geografiska platser, mellan musikaliska stilar, mellan förnuft och galenskap. Ett annat tips är att besöka Musique Large, en blogg tillika skivbolag som drivs av Débruit, Rekick och Fulgeance. Deras återkommande mixar av diverse artister, som kallas för “La Mixette”, är alltid lika intressanta. Åh, vad jag ser fram emot torsdag!
Taggar: Débruit, Flying Lotus, Martyn, Spatio temporel
|
01 16:25 På “Fugue” dränker Tape tillsammans med Bill Wells oss i vackra sommarmelodier, som förhoppningsvis räcker fram till just sommaren. Det ryktas förövrigt om att Tape håller på att spela in en ny skiva, vilket minst sagt får mitt hjärta att bulta fortare.
Taggar: Bill Wells, Tape
|
27 20:52 Han är fortfarande charmigt valpig Jamie T, fast en alltjämt luggsliten och ilsken valp direkt från södra Londons gator. När han spelade i Stockholm första gången för några år sedan (ett slags publikt showcase på Kägelbanan om jag inte missminner mig), stod han ensam på scenen som en ung Håkan Hellström, med sin halvakustiska basgitarr och hamrade fram de rasande och oborstade gatuserenaderna som han gjort till sitt signum. Några år och ett hundratal spelningar senare, håller han och hans band The Pacemakers hov på Debaser Medis, och han är fortfarande lika ivrigt furiös. Jamie T är motsatsen till den perfekta och tillrättalagda popmusiken, den musik som grundar sig på att noggrant hålla sig till de ramar och regler som är uppsatta för genren och inte riva gränser (tänk Vapnet). Just därför behövs han så mycket. På Debaser Medis är både han och bandet en skev mix av svett, punksaliv och framför allt totalt ointresse för stilmedvetenhet. Gitarristen är som hämtad från närmaste fritidsgård med urtvättad bandtröja, trummisen liknar en metalskalle, basisten en flanellrockare med kepsen på sniskan och keyboardisten kunde lika gärna ingått valfritt EBM-band från 80-talet. Tillsammans förkroppsligar de en brokig “I don’t care”-attityd som är en befrielse att se på en scen i Stockholm 2010. Det gör inget att det tar en halvtimme innan konserter vaknar till på allvar. Jamie T är ändå sevärd när han flänger runt på scenen och spottar ur sig ett ordflöde med imponerande hastighet, samtidigt som han utser en “dance coordinator” som publiken uppmanas följa och undrar varför folket på Medis inglasade balkong sitter i ett akvarium. Han är en slyngel i ordets rätta bemärkelse, men en slyngel med slipad käft som får folk att både lyssna och knyta näven och släppa hämningarna. Att en cover på The Clashs tidiga utbrott “1977″ körs under extranumren innan konserten slutar med halva publiken på scenen i en enda punkig kvartersfest känns fullständigt planenligt. Taggar: Debaser Medis, Jamie T
|
13:55 I kväll spelar jag allting som på något sätt kan relateras till soul i lilla baren på Debaser Medis när min vän Tara Moshizi tar sin ambulerande klubb Get Laid Or Dye Tryin till Stockholm. Jag kan inte utlova ligg, men jag kan utlova såväl Odds & Ends, G-side som nya Radio Dept. Ett kanske ännu bättre alternativ är att se Anna von Hausswolffs spelning i Boulehallen på Närkesgatan. Jag såg henne i Allahelgonakyrkan i går, och det var stundtals hjärtknipande. Efteråt spelar Örtomtas stolthet, Adrian Hörnquist – som jag ju gör den här sajten med – sin patenterade blandning av postpunk, afrobeat och den kommande The Fall-skivan. Både Boulehallen och Debaser Medis ligger ju förhållandevis nära, så nu kan du rita upp en hel kväll i den goda smakens tecken även på Södermalm. Det var ett tag sedan. Taggar: Anna von Hausswolff, Boulehallen, Get Laid Or Die Tryin
|
26 17:44 Ny mix med ljuvlig musik. Birds Fly Backwards Mix from Tatti at Letsmix.com.
|
25 21:22 Länge har jag, liksom många andra, saknat känslan av att fängslas av ny hiphopmusik. Den har varit för snäll, för kommersiell, för likriktad. Med pengar som avgörande incitament har musiken sugits ur på sin kreativitet och experimentlusta – den där djärvheten som behövs för att vandra ”the road not taken”. Inte ens den alternativa hiphopscenen har varit en tillräckligt tydlig motpol. Så upptäckte jag för några dagar sedan det engelska skivbolaget One-handed – främst genom Bullions förtjusande låt ”Crazy Over You” – och artisten Tranqill, som är aktuell med The Hidden Treasures EP (lyssna på hela ep:n här). Tranqill är kanske inte räddaren i nöden, som står på en rågåker och räddar hiphopmusiken från att ramla utför ett stup, men han får mig att glömma saknaden för en liten stund. Titta på videon till ’Deadly Wintaz’, den är precis lika mörk och hotfull som produktionen av trummorna. Avgrundsdjup old-school rap om södra Londons förortsgator – that’s what I like! Taggar: bullion, One-handed, Tranqill
|
11:50 Taggar: Juelz Santana, Mixin' Up The Medicine Remix, Yelawolf
|
