Jag har skrivit om musik i snart 20 år. Först i egna tidskriften Gidappa! som ni säkert inte minns, men vi skrev om rap innan det var legit här hemma. Därefter lite varstans: i kvällspress, i dagspress, på sajter som The Cricket och Rootsy, på egna bloggen Svarta tankar och med relativ regelbundenhet de senaste åren i Sonic, som vad jag vet är den enda svenska musiktidningen kvar i livet.

Jag är vit, de facto kritvit, men har mest intresserat mig för svart musik genom decennierna. Det började när mamma kom hem från London med en Jimmy Cliff-platta.

Jag var fem, sex år och sjöng med i »Sitting in Limbo« på fonetisk skånskengelska. Sen kom hiphopen och så lärde jag känna Lennart Persson. Plötsligt den förste svensk som intervjuat DJ Premier, Capleton och Boldy James. Det går fort, livet.

*****

När jag närmade mig min trettioårsdag – i mitten av 90-talet ungefär – funderade jag på om musiken framöver skulle ta mindre plats i mitt liv? Om den skulle bli mindre viktig?

På något vis förutsatte jag det. Inte kunde man väl efter 30 års ålder fortfarande tycka att musik var mer betydelsefullt än allt annat i världen? Nu skulle andra, mer sansat mogna, intressen ta vid.

Så blev det inte. I år fyllde jag 48 år och det finns ingenting som gör mig lika exalterad som att det finns ett nytt Migos-mixtejp att ladda ner, att Liz Harris har ett nytt Grouper-album på gång eller att SubRosa släpper nytt material (med hjälp av pengarna jag skänkte efter att de fått sina instrument stulna).

Ingenting är lika viktigt som musik i mitt liv, ingenting kommer någonsin att bli det. Inte litteratur, inte fotboll, inte hälsan. Jo, mina barn, men förutom dem: intet.

*****

2014 var året jag främst minns för att jag äntligen kom iväg till New Orleans. Jag åkte dit för att börja berätta min historia om New Orleans moderna musikhistoria. Syftet var att författa en uppföljare till Gunnar Hardings Kreol, en av de bästa böcker som skrivits om staden.

Ingen stad i USA (och knappt i hela världen) har en lika levande musikhistoria som New Orleans. Det är här som jazzen har sitt ursprung, det är här som bluesen tog sina första steg och det är här som afrikansk, fransk och amerikansk kultur möttes och bildade den specifika kreolska blandkulturen. Det är också här som Södern för första gången, via den för New Orleans specifika genren bounce, tog plats inom hiphopsfären.

Jag åkte hem till rapparen Na’Tees barndomshem, där hennes mormor fortfarande bor. Vi satt i soffan och pratade om kvarteren i 3rd ward. Jag tog en taxi ut till New Orleans East, till ett trevligt villaområde där Mia X väntade i bästa vännens villa. Vi pratade om tiden när Cash Money Records och No Limit regerade i rapvärlden. Det blev en story om liv och död och det var en ynnest att få sitta där med henne.

Jag käkade po’ boys, hann se Mardi Gras-paraderna, höll på att bli rånad i 3rd ward, såg Mystikal på Republic, besökte Marie Laveaus grav, drack whisky på en veranda medan Mississippifloden gled fram intill mig.

Och så träffade jag Big Freedia, »the Queen of Bounce«. Det är framförallt detta jag vill lyfta fram från 2014, ingenting kändes större och mer drabbande än detta möte.

Jag jagade Big Freedia under hela min vistelse i New Orleans. Dessförinnan hade jag mailat fram och tillbaka med hans manager i flera veckor innan min avresa.

Det gick dåligt, så som det ofta gör när det är rapartister inblandade, tills jag plötsligt fick ett mess. Det är torsdag kväll och jag är inne på Buffa’s på Esplanade Avenue och ser pianisten Tom McDermott och saxofonisten Aurora Nealand göra ett suveränt set när jag ska ringa Freedia omedelbart.

Jag går ut på gatan och får prata med Freedia. Om jag tar mig till ett ställe som heter Jays på Westbank så ska han köra en show där. Jag kan få en intervju efteråt.

Det är min första vecka någonsin i New Orleans, jag är ny här och försöker lära mig staden. Ändå vet jag instinktivt att Westbank, på andra sidan Mississippi-floden, är no go area för en vit snart 50-årig musikskribent från Malmö.

Jag ringer Zack Smith, Sonics fotograf och New Orleans-bo sedan femton år tillbaka, och förklarar läget. Han är tveksam, men samtidigt så sugen på att få plåta Freedia, hela New Orleans posterboy just nu, att han kastar all ängslan överbord.

Innan midnatt kör vi över Mississippi-floden och försöker förbereda oss:, det kommer nog vara kaotiskt och det kan vara farligt. Jag har svårt att sortera tankarna, vet bara att jag måste göra det här.

Jays ligger på 1201 Burmaster i ett område som heter Gretna, och visar sig vara en stor lagerlokal mitt i ingenstans. Några nerbrunna ödehus som grannar och en stor parkeringsplats utanför. Det är allt.

Det är kö innan klubben ens öppnat. Lättklädda kvinnor står på rad längs väggen, männen stoppar pistolerna i handskfacken på bilarna innan de går in. Det är också rätt rejält med vakter, larmbågar och kravallstaket på plats.

Klockan är halv ett när Freedia anländer. Han stiger ur sin bil och säger högt, till folkmassans jubel, »The queen is here!«. Sen kallar han på oss och vi hälsar på honom och följer efter in på klubben som hans gäster.

Bounce är naturligtvis klubbmusik med djupt sexuella rytmer. Dess primära syfte är att få folk på dansgolvet att gå bananer. Väl inne på klubben hetsar DJ:n gästerna med obeskrivligt bra New Orleans-bounce. Sen är det dags för Freedia.

De första fem sekunderna är några av de allra mest magiska jag varit med om i hela mitt liv. Big Freedia har pressat sig fram genom den täta människomassan med en livvakt framför sig. DJ:n har strypt musiken, stämningen är elektrisk, folk skriker efter »the Queen of Bounce«. Alla kroppar på klubben är riktade mot en lång, finlemmad, homosexuell man i kort, röd läderjacka. Han stannar mitt på dansgolvet, omringad av folk, och greppar mikrofonen.

DJ:n droppar beatet, Freedia börjar rappa och alla på klubben, och då menar jag alla, svarar honom i oemotståndliga men svårförståeliga call and response-utrop. Taket lyfter.

Det är ett magnifikt ögonblick. Freedias rap, människornas svar, jublet, kakafonin, svetten. Varenda kvinna på klubben böjer sig som på given signal framåt och skakar intensivt på rumpan. Ja, det är twerking och det är svårt sensuellt och omöjligt att värja sig mot.

I den kanske bästa bok som skrivits om New Orleans musikliv, Nik Cohns Triksta, försöker han förklara hur det känns när han hör bounce för första gången under en parad:

»Det här var första gången jag fångade beatet på nära håll, i mina fotsulor, i magen och i kulorna, och effekten var renande. De gigantiska högtalarna, de stekheta gatorna, de snuskiga rimmen och de flammande beatsen, DJ:n som slängde bränsle på elden, tjejerna i bar hud – New Orleans var spritt språngande naken framför mig, och jag längtade efter att bli naken själv«.

Efteråt är jag förbluffad över Big Freedias mod. Han framstår som en verserad och känslosam själ. Och en så uppenbart feminin homosexuell man i en lika uppenbart konservativ machokultur: att han ens vågar bege sig in mitt i kaoset.

Big Freedia. Foto: Zack Smith

Klockan är nästan två på natten och jag har just haft min kanske starkaste musikupplevelse någonsin. Framträdandet tar 20 minuter och jag har gåshud hela tiden. Jag känner att jag har fått vara med om någonting äkta, en upplevelse som inte går att förfalska.

När vi senare är på väg ut ur klubben frågar jag vakterna hur mycket folk det var på plats. »800 personer, fullsatt«, svarar den ene, en massiv svart man. Han ler och synar mig, uppifrån och ner, sen upp igen: »Vi har kört bounceklubb här på Westbank varannan torsdag i två år. Du och din fotograf är de första vita snubbarna jag sett«.

Efter att jag intervjuat Freedia i hans bil, en stor svart skinande Chevrolet, smiter jag och Zack iväg till vår parkerade bil och kör över floden, tillbaka till New Orleans norra sida. Vi är båda svårt euforiska och upprymda och vet att vi ska bära med oss det som skett resten av våra liv.

Några veckor efter att jag kom hem uppenbarade sig möjligheten att få prata med en annan New Orleans-legendar: Dr. John. Han satt på sitt hotellrum i Kansas City och inväntade kvällens spelning när jag ringde upp. Jag fick 20 minuter och det blev en rörig och rosslig men alldeles underbar monolog om New Orleans musikaliska kraft.

Jag skrev 60 000 tecken om min New Orleans-resa till Sonic. Det blev till en 18 sidor lång exposé över New Orleans hiphop- och bouncehistoria i Sonic #74 (med makalösa foton av Zack Smith). Det är kanske den bästa text jag någonsin skrivit. Jag är, fortfarande, orimligt stolt över den.

Skulle någon ha missat den och vara intresserad av att läsa så går den att beställa här.

Efter att Pierre, Sonics chefredaktör extraordinaire, läst hela texten så skrev han, i ett mail sent en natt, att mina Freedia-eskapader fick honom att tänka på när Ahmet Ertegün och Jerry Wexler gav sig av för att hitta Professor Longhair i samma stad, drygt femtio år tidigare…

»The ultimate story of their time together, which both men loved to tell, concerned the night in New Orleans when they went to find an unknown genius named Professor Longhair who was playing in a joint across the river, where no taxi driver would take them.

Their cabbie dropped them off in the middle of a field. After walking a mile in darkness, they saw a brightly lit house in the middle of town so full of people that they seemed to be falling out of the windows as music blared. Talking their way past the guy at the door, who assumed they were cops, the pair made their way inside.

Out came Professor Longhair, who played a piano with an attached drumhead that he would hit with his right foot. As people danced, Ahmet and Jerry could barely contain themselves. An utterly primitive, completely original artist was making a kind of music they had never heard before.

Rushing up to Longhair after his set was over, they told him just how much they wanted to sign him to Atlantic.

›I’m terribly sorry,‹ said Longhair. ›I signed with Mercury last week.‹ In Ahmet’s version of the story, the pianist then added, ›But I signed with them as Roeland Byrd. With you, I can be Professor Longhair.«

*****

I somras fick jag ett meddelande av en före detta flickvän till en före detta arbetskamrat. Jag hade aldrig träffat henne innan men hon ville möta upp mig för att diskutera ett eventuellt jobb.

Vi lunchade på Lilla Torg i Malmö och hon berättade att hon drev en stor årlig internet- och datorkonferens här i stan som nu firade 10-årsjubileum. Eftersom jag är komplett värdelös på alla saker som är ens avlägset tekniska undrade jag vad hon egentligen ville med mig?

Tydligen hade konferensledningen bjudit in Nile Rodgers som avslutningsgäst. Mitt lunchsällskap ville att jag skulle intervjua honom på scen inför åttahundra programmerare och analytiker.

Jag vet inte ens om det går att överskatta Nile Rodgers betydelse för den moderna musikhistorien. Det var han som, bland mycket annat, cementerade discons populärkulturella kraft med bandet Chic, förlöste Madonna och drog tillbaka Bowie in i rampljuset.

Jag var vanvettigt nervös veckorna innan, mer nervös än jag varit för nästan något annat i mitt liv. Det var som om jag utsatts för ett test, som att någon skulle se om jag verkligen var den jag utgett mig för att vara.

Men det gick såklart bra. Nile var genomsympatisk och intervjun blev snarare en monolog där han drog magnifika berättelser från ett spännande liv. Mycket av detta finns för övrigt att läsa i han relativt nyutkomna självbiografi Le Freak, som jag varmt rekommenderar.

Två saker har etsat sig fast. Medan vi väntade på att gå på scenen så satt vi tillsammans backstage. Nile spelade då »Good Times« för mig, unplugged, på sin gräddvita, väl slitna 1959 Fender Stratocaster, den som han kallar »The Hitmaker«.

Det kändes besynnerligt men samtidigt oerhört och praktfullt. Jag undrar vad den 15-årige Tony Ernst hade tyckt om han hade fått se in i framtiden.

Ändå var det inte det vansinnigaste som hände denna kväll. Vi gick på restaurang innan giget — Bastard i Malmö — jag, Nile, hans fru och tre andra från Øredev-konferensen. Det var fint, jag satt mitt emot Nile och vi pratade om de långa och tidvis besvärliga inspelningarna med Madonna 1983 som skulle resultera i Like A Virgin-albumet.

Då ringde Niles telefon. Han ursäktade sig och reste sig, men jag hörde hur han sa »Hi, Diana!« på väg ut.
Ja, det var Diana Ross, berättade han när han kom in. Och ja, det var det mest fulländade populärkulturella ögonblick jag var med om under 2014.

*****

Hela årets absolut största populärkulturella händelse däremot, åtminstone på Englands ständigt regniga lilla ö, måste ha varit Kate Bushs comeback. När »Before The Dawn«, som tillställningen kallades, utannonserades i mars i år sålde de drygt 100 000 biljetterna, fördelade på 22 konserter i Hammersmith Apollo, slut på under tretton minuter.

Anledningen till hysterin (förutom faktumet att Kate Bushs arv och betydelse vuxit med lavinartad hastighet och styrka de senaste åren) var att det här var hennes första konserter på 35 år.

Jag lyckades, via absurt lyckliga omständigheter, få tag på en biljett till den tredje konsert. Det var fredagen den 29 augusti och jag var en lycklig man. Efter konserten var jag illa tagen, hade svårt att sortera tankarna.

Jag insåg att Kate Bush hade dompterat publik, media och bransch på ett spektakulärt sätt under hela 2014. Det var som att hon lindat oss alla kring sitt lillfinger. På tunnelbanan på väg hem till hotellet slog det mig: det här är kvinnan som lyckades lura det industriella musikkomplexet.

Om mina känslor kring allt detta skrev jag nästan 10 000 tecken i höstnumret av Sonic. De ska jag inte återupprepa. Men under månaderna innan, under och efter showen på Hammersmith Apollo så återvände jag också till den här kvinnans musik och spelade, spelade, ånyo spelade.

Jag började på en text som antagligen skulle in på Sonics hemsida, men livet kom i vägen, så jag hann aldrig färdig.

Här kommer dock en tjugondel av denna text, som för att illustrera vad jag ville fånga.

Let’s exchange the experience
»Kate Bushs 20 största låtar. Det har varit ett styvt arbete, eftersom jag älskar den här kvinnans musik och utan tvekan hade kunnat välja 20 till och 20 till därpå. Nu blev det dessa, beroende på stämningsläge och dagsform. Alla nio Kate Bushs studioalbum finns representerade, hon har ju, som bekant, aldrig släppt ett dåligt album.

20. »And Dream of Sheep« (från Hounds of Love 1985)
En knappt tre minuter lång pianoballad om en kvinna som ramlat överbord, ligger och flyter i vattnet och drömmer om får medan hon hoppas att bli hittad. Under konserten var det här en av de centrala låtarna, som öppningsspår för »The Ninth Wave«-uppförandet, och det var nära omöjligt att inte bli berörd.
Tracey Thorn beskriver känslan i sin recension av konserten i New Statesman:

»I should probably write this somewhere more formal – my will, perhaps – but in case I forget, let me say here that I would be happy for you to play this song at my funeral. I weep as she sings it, partly because I’m imagining my own funeral, but also because we are witnessing a struggle between life and death, where a drowning woman yearns to be saved, to return to her beloved family«.

Ja, det blev inte mer än så, jag hann bara till plats 20. Men ni vill väl veta topp 3, kan tänka?

3.»Wuthering Heights«
2.»This Woman’s Work«
1.»Running Up That Hill (A Deal With God)«

*****

Alltför ofta handlar dessa musikårstexter om nya plattor som släppts under ingående år. Lika ofta är de fullkomligt och allomslutande ointressanta; tragiskt trista i sin dissekering av ett helt års redan idisslad musik.

Vi vet nämligen om att The War on Drugs kom med nytt album och hur hårt varenda musikkritiker omfamnade det, vi har full koll på att det var divergerande åsikter om Taylor Swifts platta och att vissa av er tror att Run The Jewels-albumet var hiphopens heliga Graal.

»Jag är, men måste inte vara, ett barn av min tid« skriver polska poeten Wislawa Szymborska i en dikt.

Jag eftersöker ibland texter om gamla album, sedan länge döda artister och bortglömda låtar som kanske inte släppts under året men som upptäckts nu. Därför vill jag tipsa om Terence Boylan.

I juni höll jag på med en spellista med sommarmusik på Spotify. Titeln var Amerikansk västkust 1970-1985 och jag skrev i en sorts programförklaring (ja, jag är pretentiös, sue me) att detta var musik »med stor musikalisk komplexitet, som dock aldrig gör avkall på den bärande melodins storhet, en sofistikerad genre med tydliga inslag från jazzen, countryn, soulen«.

Jag konstaterade också att bortom den slicka produktionen fanns det »något som ständigt oroar i den här musiken, något som gör att den aldrig blir helt statisk. Något som har med Drömfabriken och dess raserade drömmar att göra. Det går distinkta stråk av vemod genom melodierna, de är lika raka som kokainlinjerna på speglarna på någon av alla efterfesterna i Hollywood«.

Jag avslutade med en innehållsdeklaration: »Musik för radions sena timmar, musik för tiden i bilen, musik för sommaren, för salta bad, för kvällarna i lugn och ro, för kallt vitt vin«.

Det var alltså i detta sammanhang jag hittade Terence Boylan. Han släppte två album under sin västkustperiod, Terence Boylan (1977) och Suzy (1980), där framförallt det första självbetitlade albumet är en glittrande juvel. Helt oförstörd av tiden, omöjlig att inte älska.

Boylan växte upp i New York, uppträdde i Greenwich Village ungefär samtidigt som Dylan. Han gick på samma college som Walter Becker och Donald Fagen och med dessa två spelade han in en platta redan 1968 — en platta som verkar omöjlig att få tag på.

Sedan flyttade han till Kalifornien, släppte albumen som jag upptäckt och lärt mig älska i år (bägge finns för övrigt på Spotify). Ingen av albumen slog. Han fick försörja sig som låtskrivare och reklamjingelmakare istället.

I dag fungerar han som »Executive Director of the Boylan Foundation for International Medical Research, a non-profit organization that supports bio-medical research and international scientist exchange fellowships«. Allt enligt den egna hemsidan.

*****

Om den större delen av er känner mig som rapfarfar i Sverige så känner några få andra mig för min befattning i svartmetallens onda tjänst.

Jag odlar en ganska specifik smak när det gäller metal. Det ska vara black metal, allra helst. Och den ska vara nedsvärtad, ondskefull, satanisk. Men jag har genom åren lärt mig att också älska doom och sludge. Där stannar det, jag förstår mig inte på Metallica eller Judas Priest, och jag har oerhört svårt för death metal.

Jag har sedan ifjol höstas börjat skriva för Close-Up Magazine och det gör mig stolt och nöjd. I år har jag fått intervjua storheter och idoler som Agalloch, Menace Ruine och Wolves In The Throne Room.

Särskilt den långa intervjun (som främst kretsade kring svartmetallens förutsättningar och idévärld) jag gjorde med bröderna Weaver i det sistnämnda band var uppfriskande. Wolves In The Throne Room är ett av mina absoluta favoritband inom black metal, genom alla tider.

Årets konsert i min metalvärld var var i övrigt när Pallbearer och Yob kom till Loppen i Christiania i Köpenhamn den 18 september. Ett sagolikt oväsen, en ohygglig energi, en brutal uppvisning. Bägge banden var formidabla.

När Yob dundrade igång med sitt avslutningsnummer, den nästan 20 minuter långa »Marrow«, trängde jag mig allra längst fram och stod så nära sångaren och gitarristen Mike Scheidt att jag kunde röra vid hans skägg (om jag bara vågat). Jag plockade ur öronpropparna och lät våg efter våg av musikalisk urkraft skölja över mig. Ett nära nog fulländat ögonblick.

För Close-Up sammanställde jag också, i tidningens decembernummer (som finns ute nu i butik), min lista över årets bästa metalalbum:

1. Pallbearer — Foundations of Burden
2. Yob — Clearing The Path To Ascend
3. Panopticon — Roads To The North
4. Avichi — Catharsis Absolute
5. Agalloch — The Serpent & The Sphere
6. Indian — From All Purity
7. Aurvandil — Thrones
8. Thou — Heathen
9. Falls of Rauros — Believe In No Coming Shore
10. Sivyj Yar — From The Dead Villages’ Darkness

*****

Det är nog också meningen att jag ska redovisa årets bästa musik här, inte bara skriva tirader om New Orleans, svartmetall och Kate Bush. Så då försöker jag göra det.

Jag lyssnade, precis som tidigare år, mycket på västafrikansk musik, ambient och vad nu än Mark Kozelek tog sig för. Jag tyckte mycket om Lana Del Reys album och anser att The Twilight Sad gjorde en storstilad comeback. Sent på året lärde jag mig också älska Hollie Cooks Twice.

Jag vidhåller också med bestämdhet att amerikansk rap aldrig varit bättre än de senaste fem åren. Den är vital, dynamisk, rå, obegripligt modern, sensationellt aktuell. Det känns så outsägligt trist att svensk media fortfarande klänger sig fast vid sin erbarmliga New York-förälskelse när den stan inte haft med rap att göra på över 10 år.

Ändå läser jag ingenstans i svensk press om Migos och Na’Tee, om Dreezy och Lil Herb, om King Louie och Tink. Jag ser inga hyllningar till Baton Rouge, Atlanta eller Chicago. Jag förstår inte det. Är det okunskap, ointresse eller för att man helt enkelt inte orkar hänga med? Förbluffande.

Här har ni mina tio favoritraptejper för året (alla finns för övrigt för gratis nedladdning på datpiff.com eller livemixtapes.com).

1. Migos — Rich Nigga Timeline
2. Migos — No Label 2
3. Lil Herb — Welcome To Fazoland
4. Kevin Gates — By Any Means
5. Lil Boosie — Life After Deathrow
6. King Louie — Tony
7. Ethereal — Blacklist
8. Rome Fortune — Beautiful Pimp 2
9. Dreezy — Schizo
10. PeeWee Longway — The Blue M&M

Utöver detta kom det också bra album från Big K.R.I.T., Future, Chief Keef, YG, Rich Gang, Mick Jenkins, Lil Bibby, Slim 400, Lil Durk, Tink.

*****
En sak till bara innan jag stänger dörren för 2014: rasismen. Det har varit en massa käbbel i den dagisinstitution de kallar riksdagen de senaste veckorna. Jag är inte världens mest politiskt insatta person. Jag har haft bättre saker för mig här i livet än att korrekturläsa parlamentarismen men jag vet vad jag sett och jag vet vilka ni är.

Egentligen har jag bara en sak jag känner extra starkt för: att vårt land har så öppna gränser som bara är möjligt. Jag skiter i skattetrycket, skolval och Bromma flygplats. Jag vill bara att vi tar emot så många människor på flykt som vi kan och ser till att välkomna dem här. Inget annat betyder något för mig i det långa loppet.

Så när SD nu ökar i valmätningarna kan jag med bestämdhet säga: det är synnerligen osvenskt att inte ta emot människor på flykt. Och om worst come to worst kommer jag klippa passet och strida sida vid sida med de som ni inte vill ha kvar här.

Ja, det där med »strida« är en metafor så att ingen får för sig något annat. Det finns redan ihopklipp-och-klistrade lögner om mig på nätet så att det räcker och blir över.

I USA, där vita poliser de senaste åren helt fritt har kunnat mörda svarta människor utan att ens få en reprimand så har man givetvis större problem än de vi har här hemma. Icke desto mindre hänger dessa bägge världsbilder ihop. 3Hunna, baby.

Men det gror också något optimistiskt här och var. Jag tänker på hur bilden av en popstjärna ser ut. På min tid var det nästan alltid en vit man, och någon enstaka gång en vit kvinna, med gitarr. För mina ungar är det undantagslöst en svart man eller kvinna framför mikrofonen.

Nästa generation kommer på ett mycket mer naturligt vis att se upp till afrikanamerikaner som idoler och förebilder än vad min generation gjorde.

Komikern Chris Rock drev en likartad tes nyligen, i en tidskrift jag glömt namnet på. Där såg han positivt på framtiden eftersom hans barn tar för givet att det är en svart man, Barack Hussein Obama, som bestämmer i USA. De som är yngre än 10 år har under hela sin livstid inte sett en vit man som president.
Jag är säker på att det kommer att göra något med oss. Något bra.

*****

Svenskt? Jag märker att ju äldre jag blir, desto mindre lyssnar jag på svensk musik. Jag vet inte riktigt vad det beror på. Kanske har jag lyssnat på vad jag ska, kanske har jag redan paid my dues.

Ändå försöker jag. Speciellt när det gäller rap så känner jag att jag har ett ansvar. Men det funkar inte riktigt för mig. För 20 år sedan förstod jag idén om att lyfta den svenska hiphopen, då var vi ännu en ung nation.

Men ingen av de här nya artisterna skär lika djupt i mig, sorry. Jag behöver inte det lika mycket som förut (och jag är väl i ärlighetens namn inte heller riktigt målgruppen längre). Jo, jag tycker mycket om Jaqe och Seinabo Sey, men resten är som en dimma för mig.

Jag längtar efter Seron, Remedeeh, Patrullen, en kaotisk Sedlighetsroteln-EP och att Gubb fortfarande ska vara i livet.

Fast det är klart, det var oerhört kul att träffa Organismen igen för intervju, femton år sedan jag träffade honom första gången. Och Piraternas fortsatta resa ser jag mycket fram emot. Dessutom gjorde faktiskt Ison & Fille och Timbuktu sina kanske allra bästa album i karriären.

Men den absolut bästa svenska artisten under året var Lykke Li. Hon känns distinkt dramatisk: som ett sorts iscensättande av levande livet med hög smärttröskel.

*****

P.S. egentligen är årets största musikaliska händelse denna och ingen annan än denna: Lil’ Boosie kom ut ur finkan.

Africa, we want to go by Kristofer Andersson on Mixcloud

1) Aby Ngana Diop: »Liital« (Senegal, 1994)
Snart 20 år gammal och otroligt populär Mbalax-hit från Senegal. Aby Ngana Diop kom från Dakar-området och var under många år huvudstadens mest berömda »taasukat« (sångerska).

Hon sjöng egentligen oftast vid bröllop och dop och släppte bara ett regelrätt album under sin karriär, enkom utgivet som kassett. Det här är titelspåret från detta album.

Det är lätt kaotisk – om än helt fantastisk – musik för västerländska öron. De komplicerade sabar-trummorna låter som att de ständigt ligger ur fas, de fallande syntetiska ljuden ökar bara oron och de oregelbundet återkommande visselsignalerna gör inget för att återställa ordningen.

Aby Ngana Diop rider dock rytmerna som om hon inte gjort annat i hela sitt liv. Vilket troligtvis också är fallet.

Aby Ngana Diop dog 1997. Hon har en känd brorson, Cheikh Lô, som också är en av Senegals mest populära artister. Mbalax-genren, omåttligt populär i framförallt Senegal, Mauretanien och Gambia, är dansmusik.

Dess viktigaste ingrediens är sabar-trummorna, i regel flertalet olika sorters trummor som tillsammans ska skapa en komplex grund för en bra »taasukat« att stå på. De arkaiska sabar-trummornas intåg i populärkulturens Senegal sammanfaller med frigörelsen från Frankrike 1960 och négrituderörelsen, som ville forma en prekolonial identitet bortom de gamla härskarnas påverkan.

2) Les Ambassadeurs Du Motel De Bamako: »Mbouran Mousso« (Mali, 1976)
Salif Keita, en av Afrikas allra största stjärnor, startade sin karriär i Rail Band, men skiftade 1973 till Les Ambassadeurs Du Motel De Bamako, som spelade en lite mer modern och västerländskt inriktad musik.

Les Ambassadeurs bildades redan 1969 under polischef Tiekoro Bagayogos beskydd som ville ha ett band i Bamako som kunde garantera ett hett nattliv.

Den här drivande, skarpt elektriska, narraktigt råa låten är hämtad från bandets peak karriärmässigt. Salif Keita hade installerats som sångare – hör hur han leker med beatet, använder sin röst för att glida på rytmen, det är makalöst – man hade hit på hit i Västafrika och petade ner Rail Band från tronen som Malis mest populära dansband.

Men det var inte bara Salif Keitas band. Den ledande låtskrivaren var gitarrgeniet Kanté Manfila (mer om honom strax), och det är han som skrivit den här pärlan. Han skrev merparten av bandets låtar och hade en extrem topp i mitten av 1970-talet, den här låten placerade han exempelvis som b-sida på en singel.

Och vem är det som hjälper Manfila med gitarrspelet här? Amadou Bagayoko, som de senaste tio åren gjort sig känd som en i duon Amadou & Mariam.

3) Ali Farka Touré & Toumani Diabaté: »Sina Mory« (Mali, 2010)
Ali Farka Touré spelar gitarr och sjunger, Toumani Diabaté kompar på kora. Plattan kallades kort och gott för »Ali & Toumani«. De här två herrarna behövde liksom ingen ytterligare förklaring utöver sina förnamn.

Bara ett drygt halvår tidigare hade de släppt sin första gemensamma platta, omistliga »In The Heart of The Moon«. Inspelningarna till »Ali & Toumani« gjordes i Livingston Studios i London tre dagar i juni 2005.

Men plattan kom inte att släppas förrän 2010 på grund av Alis död i skelettcancer i mars 2006.

Ali Farka Touré föddes 1939 i nordvästra Mali. Han var sina föräldrars tionde son, men den enda som överlevde sin 1-årsdag. Det är därifrån hans smeknamn »Farka« kommer: i västra delarna av Afrika ger man gärna speciella smeknamn till barn som överlever där ens andra barn dött.

»Farka« betyder åsna och är naturligtvis valt med omsorg om åsnans envisa kvaliteter. Ali Farka Touré brukar ofta kallas »Afrikas John Lee Hooker«, men jag kallar själv hellre John Lee Hooker för »Deltabluesens Ali Farka Touré«.

Toumani Diabaté är nästan trettio år yngre än Farka Touré och har sitt ursprung i södra Mali, men har en, med västerländska mått mätt, i det närmaste ofattbar musikalisk tradition att bygga på: han är sin familjs i rakt nedstigande led 71:a generations musiker.

Koran, som Diabité trakterar så vackert att man inte riktigt förstår var man ska ta vägen, är en 21-strängad västafrikansk luta gjord av en halv kalebass och kohud.

När jag intervjuade Ry Cooder för ett halvår sedan frågade jag om inspelningarna med Farka Touré och Diabaté, han var nämligen med på deras första gemensamma platta, »In The Heart of The Moon«, inspelat på översta våningen på Hotel Mandé i Bamako, Mali.

Han sade, utan att darra på rösten att Ali Farka Touré var »den bästa jävla musikern han någonsin haft äran att jobba med«. Detta från en man som bland annat spelat med Neil Young, Mavis Staples, Ibrahim Ferrer, Flaco Jiménez och Bob Dylan.

4) Kanté Manfila: »Agne Anko« (Guinea, 1997)
När Kanté Manfila dog i juli 2011 så skrev engelska »The Independent« i en fin runa att Manfilas största insats var att han kombinerade »European-style chords and harmonies with techniques based on those for traditional West African stringed instruments«.

Tror ni att han hyllades för denna banbrytande insats, denna gränsöverskridande kulturella smältdegelssträvan? Icke. I en intervju med journalisten Lucy Duran 1991 så sade Manfila: »I was the first Guinean to apply the chordal progressions of the guitar ›methodique‹ to traditional Mandé music. At the time, I was criticised, but afterwards, everybody else started doing the same«.

Samma gamla historia. Överallt på jordklotet. Den som först blandar nya utländska influenser med inhemska traditioner anses vara respektlös. Tjugo år senare har alla glömt hur någon ens kunde opponera sig.

Kanté Manfila föddes i Guinea 1946. Han hade 26 syskon och i hans släkt förväntades man bli smed. Men Manfila ville annorlunda. När han var åtta år började han öva på en balafon (en stor xylofon i trä) i smyg.

Senare skulle han bli en av hela Afrikas största gitarrister, med en stadig plats i Les Ambassadeurs Du Motel De Bamako under Salif Keita. »Agne Anko« är plockad från hans soloalbum »N’na Niwale« inspelad i Paris.

5) Tiken Jah Fakoly: »Le Pays Va Mal« (Elfenbenskusten, 2002)
Reggae från västra Afrika. Tiken Jah Fakoly är född i en släkt full av grioter (historieberättare) i nordvästra Elfenbenskusten. Han började tidigt med musik och använder reggaen som politiskt verktyg i ett land och en världsdel som under decennier varit oroligt.

Han är omåttligt populär i flera länder i Afrika, men är sedan 2007 persona non grata i sitt eget hemland efter att ha kritiserat presidenten.

Det här med Afrikas relation till reggaen: varför är reggaen så populär i just Afrika? Jo, det har såklart att göra med rastafarireligionen och dess back-to-Africa-rörelse samt Haile Selassies upphöjande till gudomlighet. Men här måste finnas något mer.

Jag mailar Hasan Ramic, Sveriges skarpaste reggaekännare och frågar. Han skriver tillbaka och berättar om Marleys spelning i Zimbabwe på 1970-talet och hur Bob fortsatte att spela fastän polisen satte in tårgas på arenan och bandet flydde. Detta uppskattades av alla afrikaner.

Hasan skriver vidare: »Detta hände under en tid då många afrikanska länder höll på att göra sig kvitt kolonisatörerna. Och helt plötsligt så har du en slags popmusik som är sjukt svängig, upprorisk och sjungs på ett språk som är väldigt likt den egna kreoliserade engelskan«.

6) Sir Victor Uwaifo & His Melody Maestros: »Osalobua Rekpama« (Nigeria, 1970-76)
Victor Uwaifo var ett av de största namnen i Nigerias musikscen under 1970-talet. Och då fanns där som bekant ett par starka namn att konkurrera med. Uwaifo föddes 1941 i Benin City och hör till beninfolket (nej, det har inget att göra med det moderna landet Benin, det här är nigerianskt område).

De är ättlingar till ett av de mest antika rikena i hela Afrika och deras »oba« (kung) är fortfarande en av de allra mäktigaste i hela landet.

Det här är djupt lycklig och helt igenom sinnlig musik. Rytmen, blåset och Victors svajigt melodiösa gitarrspel drar ut en på dansgolvet likt en envis unge som vill visa en något. Vad hen vill visa? Livet! Titta där! Det kommer med full fart!

Genren som vi rör oss i kallas för ekassa. Det är en sorts blandning av traditionella nigerianska rytmer och highlife, rock och soul. Så här beskriver Victor själv vad det egentligen är för något: »Ekassa is the fusion of the tom-tom rhythm and the agba drum together with western wind instruments, two guitars plus naturally, me on guitar and singing in Edo«. Från att i början varit en dans för konungars kröning i 1400-talets Benin-imperium är det idag – genom Sir Victor Uwaifos försorg – något för var man och kvinna att skaka loss till.

7) Mdou Moctar: »Anar« (Niger, 2012)
Mdou Moctar är en sångare och gitarrist från Tchin-Tabaraden i Niger. »Anar« är en av de största mobiltelefonshitsen i hela Sahel-området under de senaste tre-fyra åren. Den är hämtad från skivan Music from Saharan Cellphones: Volume 2 som alltså är andra volymen av de låtar som Christopher Kirkley har samlat in från mobiltelefoner i Sahel-området under resor 2009 och 2010.

I Sahel är det så man lyssnar, samlar och byter musik: via sina mobiler. Ett fritt, nomadiskt utbyte av musik som har en hel del gemensamt med hur folk lever i regionen.

Kirkley berättar att han hörde låten från mobiltelefoner hundratals mil från där den var inspelad.

»Anar« är en ljuvlig kärleksballad i autotune-format. »Anar« betyder »ögonbryn« på tamashekspråket och det här är en av sammanlagt tre låtar som Mdou Moctar har sjungit in om samma förlorade kärlek.

Texten går, fritt översatt:

Kärleken har blivit som en sjukdom för mig / nätterna passerar och jag vet inte ens om det är natt eller dag / På morgonen tänker jag bara på henne / Om kärleken till henne hade en medicin / så skulle jag ta den oavsett hur den smakade / Min dröm är att förvandla mig till en liten fågel / och flyga för att kyssa henne mellan hennes ögonbryn.

Jag älskar den här låten.

8) Boubou Tounkara: »Douga« (Mali/Senegal, troligtvis från 90-talet)
I en uppmärksammad artikel i The Guardian i januari i år skrev Jude Rogers att »Kraftwerk’s beats laid the foundations for club music: for hip-hop…«. Visst, visst, hiphopen, den senaste i raden av uttryckligen svarta musikgenrer är skapad av fyra bleksiktiga tyskar. Det finns tydligen ingen måtta på kolonialismen.

Att tro att Kraftwerk är hiphopens källa är att röra sig på samma nivå som barnet när det påstår att det ska leva på godis för sött är gott. Fullständigt befängt, alltså. Hiphopen kommer från Düsseldorf lika mycket som jazzen har sitt ursprung i Kenny G:s kvarter i Seattle.

Vi kommer från Afrika allihop. Vår kultur har sitt ursprung i Afrika. Vår musik kommer därifrån. Hiphopen hämtar sitt ursprung från västra Afrika, tusentals år innan vi ens hade en tanke på att sammankoppla rytmen med rösten i västerlandet, och tusentals år innan Ralf Hütter och Florian Schneider programmerade sina första trummaskiner.

Boubou Tounkara är en »fune« (en som bevarar ord) från Khasso-området, som ligger där dagens Mali och Senegal möts. Det är antagligen den i dag bortgångne Fimani Diabaté som spelar de fantastiska gitarrmönster man hör i bakgrunden.

Rytmen och rösten möts här i en perfekt union. Ja, det är hiphop. Nej, det är inte den hiphop du känner i dag, här finns inga krassa kommersiella knep eller vapenskramlande estetik. Men nog är det hiphop: rytm, rim och liv.

»Douga« är hämtad från en kassett som heter Tara och som jag hittade på fantastiska sajten Awesome Tapes from Africa. Mig veterligen är det Boubou Tounkaras enda inspelning.

9) Hamza El Din: »Mwashah« (Egypten, 1978)
Det här är egentligen enda låten som inte helt och hållet är från antingen Västafrika eller Sahel-området. Men Hamza El Din är från den delen av södra Egypten som av invånarna själva kallas Nubien, efter den räcka nubiska kungariken som styrde där fram till 1500-talets början. Ja, tekniskt sett är El Din född i Sudan, i den lilla byn Toshka.

Ändå är han egyptisk medborgare. Gränsdragningarna i vissa av länderna i Afrika, därtill utförda av européer vid skrivbord i London, Bryssel och Paris, tar inte alltid hänsyn till folks viljor eller klaner.

Dessutom är Hamza El Dins musik, i alla fall den låt som presenteras här, lika mycket Sahel- som arabiskinspirerad. El Din är en av Afrikas allra största virtuoser på oud, och ojämförligt populär bland ökenbefolkningen i hela Sahel. Han tillhör således Sahel lika mycket som han är en del av den arabiska musiken.

»Mwashah« är hämtad från albumet Eclipse, inspelad i USA på 1970-talet med Grateful Dead-medlemmen Mickey Hart. Det låter som en kompromiss – det är det inte. Ingenting av El Dins närmast magiska oudspel eller berättelsefyllda röst går förlorad i de till synes spartanska inspelningarna. Det här är djupt hypnotisk musik. Hamza El Din dog 2006, han blev 67 år.

10) Oumou Sangaré: »Saa Magni« (Mali, 1993)
»Sångfågeln från Wassoulou«. Oumou Sangaré är från Wassoulou, ett område söder om Nigerfloden, där Mali, Elfenbenskusten och Guinea möts idag. Musiken därifrån är traditionellt låtar om god jaktlycka; Oumou har varit känd för sin röst i regionen sedan hon var ett litet barn.

Hon startade sin karriär som körsångerska i olika band, men det gick inte att hålla henne tillbaka, publiken krävde att få höra Oumou solo. Det var när hon träffade arrangören Ahmadou Ba Guindo, ledaren för bandet National Badema, i slutet av 1980-talet, som hennes karriär sköt fart. Hon blev superstjärna i hela Västafrika med sin debutplatta Moussoulou 1989.

»Saa Magni« är en hyllningslåt till just Ahmadou Ba Guindo, som dog i en bilolycka 1991. Det är en i det närmaste outhärdligt smärtsam låt, man hör saknaden genom språket man inte förstår.

Oumous röst lodar bottenlöst i ens själ. Man blir sig inte lik efter att ha lyssnat.

Oumou Sangaré har också gjort betydande insatser i Mali och i hela Västafrika för kvinnors rättigheter; bland annat har hon vid ett flertal tillfällen protesterat mot barnäktenskap och polygami (hennes egen far lämnade hennes mor ensam med barnen för att ta sig en andra fru). Hon är därtill goodwill-ambassadör för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation.

11) Kanda Bongo Man & Nene Tshakou: »Yesu Christo« (DR Kongo, 1991)
Den här glädjestrålande hyllningen till Jesus Kristus är hämtad från skivan Lightning Over The River: The Congolese Soukous Guitar Sound. Det är alltså soukous som spelas, en genre med anor från 1930-talet.

Etymologiskt kommer ordet från franskans »secousse« som betyder »skaka«, och det är väl ganska klart vad det handlar om: dans.

Soukous härstammar från den kubanska rumban och är i dag stor i framförallt Demokratiska Republiken Kongo, Kenya, Uganda och Tanzania. Kanda Bongo Man är en av soukousens allra största sångare. Han startade karriären som frontman för Orchestra Belle Mambo 1973 och gick sedan vidare till en glimrande solokarriär.

Sina största insatser har han gjort dels som bandledare, många av de som spelat med honom har sedermera gått vidare och blivit stjärnor, och dels som revolutionär av genren, där han förändrat strukturen för soukousens uppbyggnad. Han är fortfarande aktiv som artist.

Nene Tshakou är en av Demokratiska Republiken Kongos allra finaste gitarrister och det är han som spelar de brådskande rytmerna här som får det att spritta i benen.

12) Group Anmataff: »Tinariwen« (Algeriet, 2011)
Första låten från första volymen av Music from Saharan Cellphones, samlingen med mobiltelefonshits i Sahel-området. Group Anmataff är ett tuaregband från ökenområdet i Mali och Algeriet som i princip bara släppt ifrån sig den här låten. Kommer det att komma mer musik från dem?

Ingen vet.

Vi låter musikinsamlaren Christopher Kirkley själv berätta om bandet:

I’ve heard a lot of Tuareg guitar and I was living with a group of guitarists at the time, but this was the first time I’d ever heard a drum machine. The Tuareg folk style guitar uses this ancient drumming rhythm that’s supposed to mimic the pace of a camel. It’s this kind of looping, hypnotic sound. Apparently these guys got their hands on a Groovebox and programmed the rhythm.

En rytm som härmar kamelens tempo under öknens bara himmel, drivande gitarrer i samma strukturer som sandens böljor och de där mörka körerna som vittnar om ett hårt liv i härjat område. Det här är underbar musik.

Någon kanske blandar ihop Group Anmataffs låt här med lika suveräna tuareg-bandet Tinariwen. Stavas likadant, ja. Inte så konstigt att det är ett vanligt förekommande ord i området: tinariwen betyder »öknar« på tamasheq-språket.

 13) Konono Nº1: »Paradiso« (DR Kongo, 2004)
Konono Nº1– eller L’orchestre Folklorique Tout Puissant Konono Nº1 de Mingiedi som är deras fulla namn – bildades på 1960-talet av Mawangu Mingiedi, en lastbilschaufför som visade sig vara virtous på likembé (en sorts tumpiano).

De spelar en alldeles egen älskvärd variant av electronica där dessa likembés, hårt uppmickade, tillsammans med traditionella trummor och metallbråte som hittats på skrotupplag, samt visselpipor utgör den speciella sättningen.

Distorsionen, som tydliggörs av de hoplappade instrumentdelarna, var från början en oönskad biprodukt, men har idag inkorporerats i musiken som en viktig del.

De är många i bandet, när de spelar live har de till exempel med sig tre dansöser – det här är dansmusik, förleds inte att tro något annat – och flera är i övre pensionsåldern.

De kommer från ett område precis på gränsen mellan Demokratiska Republiken Kongo och Angola. »Paradiso« är hämtad från bandets första album, storsäljaren Congotronics.

14) Zé Da Lua: »Ulungu Wami« (Angola, cirka 1968-76)
Angola blev självständigt 1975, när portugiserna efter en militärkupp i hemlandet släppte allt man hade för händer och lämnade landet åt sitt öde. Då hade redan Angola plågats av ett frihetskrig under ett knappt år och eftersom Kalla kriget pågick för fullt så fick man USA och Sovjetunionen på köpet. Detta skulle resultera i ett nästan 27 år långt inbördeskrig där över en halv miljon fått sätta livet till och en miljon flytt sina hem.

Angola är – utan överdrift – ett av de trasigaste länderna i världen och det långa inbördeskriget – allra starkast beskrivet i Ryszard Kapuscinskis klassiker Another Day of Life – var särdeles svinaktigt.

Angolansk musik har alltså mycket att svara för: den ska lyckas med konststycket att glädja folk som befinner sig på botten. Det gör den genom att hämta starka influenser från rumba, merengue och brasiliansk samba. Det svänger på ett förträffligt intensivt vis.

Zé Da Lua var ett av de mest populära banden i Angola och den här rytmiska singeln, som drivs fram av en galopperande elektrisk gitarr, var en stor hit i början av 1970-talet i Luanda.

15) Les Amazones de Guinée: »Salimou« (Guinea, 1983)
»Salimou« är tagen från den första skiva med afrikansk musik som jag köpte. En skivbutik i Malmö skulle lägga ner och sålde ut sina album på en sista rea. Av outgrundlig anledning införskaffade jag då Les Amazones de Guinées album Au Coeur De Paris.

Så här i efterhand kan jag tänka mig att det var omslaget som fällde avgörandet: Fjorton ståtliga afrikanska kvinnor i färgglada klänningar fotograferade framför Eiffeltornet i Paris. Det blev nog omöjligt för denne musikintresserade skåning, ännu icke fyllda 20, att motstå.

Den här inspelningen är gjord inför en hänförd publik på Théâtre De La Mutualité i Paris den 6 april 1983. Det är upplyftande musik på ett plan som jag knappt tror att man ens kan skapa, än mindre förstå, i Europa.

Les Amazones de Guinée bildades redan 1961 när ett gäng kvinnliga militärpoliser uppräckte att flera av dem spelade olika instrument. Efter att de gjort sig ett namn med sin sublima afropop gav den guineanska regeringen dem statsstöd. De spelade live under hela 1970- och 1980-talen och fick till sist spela in sitt första album, Au Coeur De Paris.

De har under hela sin karriär enkom bestått av kvinnor. Musiker har såklart kommit och gått och deras musikaliska inriktning har skiftat, men det går knappast att överskatta deras betydelse för Guinea, såväl musikaliskt som vad de gjort för kvinnlig frigörelsekamp.

Den här plattan har varit lika viktig för min musikaliska färd genom livet som Joy Divisions Unknown Pleasures eller De La Souls 3 Feet High And Rising.

16) Boubacar Traoré: »Mariama Kaba« (Mali, 1990)
Boubacar Traorés historia är en historia om uppgång, fall och revansch. Den går så här: Traoré blev storstjärna i Mali som tonåring på 1960-talet.

Han var autodidakt på gitarren och just hans självutbildning gjorde att han kunde strunta i alla akademiska regler; detta ledde till att han skapade en egen mix av klassisk mandémusik, amerikansk blues och arabiska klanger. Hans framgång sammanföll med Malis frigörelse från det kolonialistiska oket och han blev ett helt folks språkrör.

Traoré gjorde dock aldrig några inspelningar och kunde knappt livnära sig på sin musik, utan fick ta ströjobb för att kunna försörja familjen. När Malis president Modibo Keita försvann i en militärkupp 1968 försvann också Boubacar Traoré från Malis musikliv, hans karriär ansågs alltför sammanflätad med den gamla maktens.

Inte förrän på slutet av 1980-talet, när hans fru dött och han arbetade på bygge i Frankrike för att försörja sina sex barn, upptäcktes han ånyo, den här gången av en brittisk producent, och hans andra karriär kunde ta sin början. 1990 kom hans första riktiga album, som det här titelspåret är plockat från. Då var Traoré nästan 50 år gammal. Under de efterföljande tjugo åren har han släppt åtta album till.

17) Star Number One: »Faran Tamba« (Senegal, 1978)
Få andra låtar eller band visar lika tydligt på den påverkan kubansk musik haft på afrikansk de senaste trettio-fyrtio åren. Rytmerna är afrokubanska och det går att förklara dem med resor åt bägge håll: först skeppades slavar från Afrika till Kuba, de tog naturligtvis med sig sin musik. Sedan återvände flera av dessa slavar till moderkontinenten i slutet av 1800-talet, de plockade då med sig sin musik. Nu transformerad till något nytt, något annat.

Star Number One började på 1960-talet som Star Band, grundat av Ibra Kasse. De startade som ett renodlat coverband, spelade amerikanska och kubanska hits, men började snart blanda in mer traditionella rytmer.

I början av 1970-talet knoppades Star Band av i flera olika band, som alla på något sätt hade ordet »star« i namnet. Bandmedlemmar från det ursprungliga Star Band har färgat senegalesisk musik ända fram till nutid; såväl Étoile de Dakar med den oundgänglige Youssou N’Dour som Orchestra Baobab kommer härifrån.

Star Number One, som vi hör här, grundades 1975 av Papa Serigne Seck, i Senegal känd som gudfadern till mbalax. Den här låten tar de kubanska rytmerna och slänger in en rejäl portion mbalax i mixen; det låter enastående.

18) Rail Band: »Badialame« (Mali, 1973)
Historien om Rail Band är framförallt historien om två av Malis allra största sångare: Salif Keita och Mory Kanté. När bandet startade, hopplockat av bandledare Titiani Koné efter att stationsmästaren i Bamako ville ha musik i trädgården intill järnvägen, hade man ingen sångare. Titiani hittade Salif Keita sjungandes på gatan i Bamako, där han levde som hemlös, utkastad från sin släkt på grund av sin albinism. Titiani övertalade honom att ta giget i Rail Band.

Efter att Salif Keita blivit superstjärna i Mali lockades han över till konkurrenterna i Bamako, Les Ambassadeurs Du Motel De Bamako. Titiani behövde en ny sångare. Han fann Mory Kanté, som redan spelade balafon i bandet.

Det är Kanté som sjunger på den här sinnesutvidgande och hårt svängande låten från samma år som Salif Keita lämnat bandet. Mory var mästare på såväl kora som balafon och sjöng egentligen bara för sitt höga nöjes skull. Det hörs, kärleken till det han vill förmedla går fram genom fyrtio års avstånd.

19) Yonta Hande: »Njellu« (Mauretanien, 2011)
Samme Christopher Kirkley som jag berättade om i Mdou Moctars låt och som är den som reser runt i Sahel-området och samlar in låtar som folk har i sina mobiler för att ge ut på skiva, har också en suverän blogg där han lite mer ingående beskriver sina resor.

Taglinen är »exploration of sound and music in West Africa, particularly in the Sahel region of Mauritania, Senegal, Mali, and Niger«.

Den är låten med ett gäng unga musiker från Mauretanien publicerades där första gången i november 2011. Yonta Hande betyder »den nya generationen« på pulaar, och de är ett större kollektiv där teaterskådisar och konstnärer ingår.

Musiken bygger på gamla mbalax-grunder, men med ett omistligt nyare och punkigare inslag. De olika beståndsdelarna slåss om det dånande utrymmet, ingen vill ge vika. Det är musik från sjätte distriktet i Nouakchott, det är musik för här och nu. Det är musik som minner om harmattan, den nordostliga vinden som drar genom Sahel mellan november och mars, och dess kraftfulla blåst.

20) Ata Kak: »Obaa Sima« (Ghana, 1986)
Vi har sparat det bästa till sist. Det är Brian Shimkovitzs utmärkta blogg Awesome Tapes from Africa som 2007 letade fram den här pärlan. Ata Kak är en highlifesångare från Ghana som släppte ifrån sig en endaste inspelning, sjuspårskassetten Obaa Sima. Den kom, med största sannolikhet, 1986.

Det här är, for lack of better words, en sorts protohouse, inspelad tusen mil och tusen dollar från dess epicentrum. Man lyssnar, lyssnar igen, men kan inte sätta fingret på vad det egentligen är för sorts musik. Det enda man med säkerhet vet är att man måste lyssna igen.

Den bisarra mixen av ghanesisk pop och tidig lo fi-house från Chicago är förbryllande. Rytmen är förförisk, Ata Kaks makalöst melodiösa sång tar sig långt in i ens hjärnas vindlingar, och man vill bara dansa, dansa.

De övriga sex spåren på kassetten är nästan lika bra, jag rekommenderar er att tanka ner den från nätet, ni kommer att bära den med er så länge ni lever. Ata Kak: jag älskar dig och allt du står för.

Africa, we want to go by Kristofer Andersson on Mixcloud

/

Jimmie Åkesson tror att han hämtar sitt ursprung från Ivetofta socken i nordöstra Skåne. Haha, men han kommer ju från Afrika. Han har en svart urmoder, samma kvinna som alla vi andra, hon står längst fram i den mänskliga ättens rad, tittar ner på oss och skakar på huvudet åt sina dumma söner och döttrar. »Tafadhali«, säger hon, »mina barn, sluta bråka, ni är ju syskon allihop!«

*****

 Den politiska innovation jag haft svårast att förstå de senaste fem åren är den om »Reva«. »Reva« är en akronym och betyder på känslokall kanslisvenska »Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete« och med det menas egentligen att vi skickar papperslösa tillbaka till det land de en gång flytt ifrån.

Om det är värdigt ett samhälle som Sverige? Nej. Om jag skäms för mitt land? Ja.

Det kan möjligtvis – notera: möjligtvis – vara acceptabelt att vi har regler för invandring och att de som ska ha asyl i Sverige först får sin rätt prövad, även om jag personligen vill kasta nationalstaten överbord, plums, och införa fri invandring.

Men det är en helt annan sak att detta »effektiva verkställighetsarbete« i själva verket innebär att polisen jagar män och kvinnor med »utländskt« utseende i tunnelbanan.

Mattias Svensson skrev nyligen förnuftigt i tidningen Neo om en avgörande distinktion: »Det är bara i en polisstat som alla medel är tillåtna för polisen i syfte att upprätthålla lagen. I en rättsstat finns tydliga gränser för vilka metoder polisen får använda och i vilka syften«.

Men visst: det sitter ett parti i riksdagen som baserar sin politik på vilken hudfärg människor har, då är det kanske inte så konstigt att svensk politik kan svänga så åt det extrema att polisen till och med uppmanar allmänheten, även barn, att anmäla de som de tror vistas »illegalt« i landet.

*****

Africa We Want To Go, den mixtape som går att lyssna på här, är en kärleksförklaring till den afrikanska musik jag lyssnat på i över trettio år. Jag utger mig inte för att vara någon expert på det här, inte heller är jag överdrivet kunnig på afrikansk kultur, politik eller social struktur.

Jag har lyssnat och lyssnat på framförallt den västafrikanska musiken, och jag har läst och läst om afrikansk historia och samhälle. Det är allt.

Jag vill inte på några villkor framstå som en »svensk expert« som exempelvis hände i svensk press när Hugo Chávez dog härförleden. Då fylldes tidningarna av högröstade krönikor från såväl vänster- som högerhåll. Antingen var Chávez en fantastisk ledare eller så var han en fruktansvärd despot. Mycket få av de som skrev hade någonsin besökt Venezuela eller kunde någon spanska. Ändå var de tvärsäkra i sina uttalanden.

Detta, det svenskaste som finns: att sitta på högsta hästen och blicka ner på de andra.

*****

 Här samsas tjugo låtar på ett sorts mixtape, många av dem djupt olika varandra. Det är – och det vill jag gärna göra klart från första början – fullständigt idiotiskt att göra en blandning med »afrikansk« musik. Just för att afrikansk musik täcker in så många stilar, årtionden och möjligheter.

Ändå har jag alltså gjort det. Varför? Mest för att den afrikanska musiken aldrig syns eller hörs i svensk musikdiskurs. Denna enorma kontinent, med sin storslagna musikhistoria, och nästan aldrig ett ljud.

Jag ville slå ett slag för en musikkontinent som jag själv lyssnat på i många år och som jag tycker förtjänar att uppmärksammas. Därför denna förenkling där en hel världsdel får bantas ned till en 20-spårsmixtape.

Jag har likväl gjort avvägningar i mitt urval. Fokus ligger på västra Afrika. Här finns ingen klassisk arabisk musik, en genre jag älskar och som jag kanske en gång ska be att få återkomma till. Här finns inget från Sydafrika, ett av kontinentens största musikländer. Här finns ingen raï, ingen ewe, ingen benga, ingen ethiojazz, ingen afrikansk hiphop.

*****

 Varför skrivs det så sällan om afrikansk musik i svensk musikpress? Okunskap är säkert en faktor. Det är snårigt att hitta rätt i den afrikanska musikdjungeln. Man vill nog inte gärna skriva om det man inte känner till. Även om det sällan brukar hindra exempelvis politiska skribenter.

En annan aspekt jag tänkt på är att det inte anses särskilt hippt att skriva om Afrika. Så har det varit länge. Någon liten förbättring har kanske märkts på senaste tiden i och med att hyllade engelska – vita – indieentreprenörer som Damon Albarn upptäckt och presenterat afrikansk musik för en trendkänslig innerstadspublik.

Men jag tror fortfarande att London, Chicago och Stockholm anses betydligt viktigare.

Jag minns när Kjell Häglund för länge sedan presenterade en brett upplagd artikel om afrikansk musik i Aftonbladet, komplett med Afrikakarta och viktiga artister, och fick spott och spe av »seriös« musikpress.

Jag frågar Kjell på Twitter om han minns – det är länge sedan nu – och han svarar: »jo, det garvades åt min vurm för ›world‹«.

Okunnighet, en rädsla för att den afrikanska musiken inte ska vara tillräckligt hipp, och så kanske en dos vit skam: en bävan att exploatera en kultur som är sprungen ur en samhällsbyggnad som man en gång kolonialiserat.

Där tror jag vi har anledningarna till att man aldrig läser om afrikansk musik i Sverige, utanför specialtidskrifter som till exempel Lira, eller får höra den regelbundet i statlig radio.

*****

 Jag har skurit och skurit i materialet så att det skulle bli 20 låtar. Jag började med långt fler. Det gjorde ont i hjärtat att plocka bort exempelvis Orchestra Baobab, Tabu Ley Rochereau, Staff Benda Bilili, Sidi Touré, Tinariwen, W. John Ondolo, King Sunny Adé, Eyuphuro, N’Gou Bagayoko, Joni Haastrup, Angélique Kidjo, Ensemble Instrumental National Du Mali, Wulomei, Habib Koité, Youssou N’Dour, Baaba Maal, Hirut Bekele, Hugh Masekela, Madiodio Gning och Bassekou Kouyaté & Ngoni Ba.

*****

 Fela Kuti. Ibland säger jag hans namn, tyst för mig själv. För att påminna mig om hur stor, viktig och chockerande bra han var. Han är större än Marley, större än Aretha, större än Dylan, större än Umm Kulthum, större än E-40.

Fela Anikulapo Kuti: han uppfann afrobeat, han svängde hårdare än någon annan, han bildade sin egen republik inom Nigeria, han stormade makten, han kastades i fängelse otaliga gånger, han startade sitt eget politiska parti, han var vild och fri, han var utan tvivel sexist, han tog sig 27 fruar, han dog i AIDS, och han blev – som ingen annan före honom och ännu inte efter honom – hela Afrikas stora musikaliska hjälte. En galenpanna, ett geni, en bild av Afrika.

I en intervju i slutet av sitt liv så funderar Fela kring de två språk han sjöng på; yoruba och engelska: »English is Yoruba wrongly spoken: ›educate‹ is close in sound to the Yoruba ›edu ki e ti‹ which means ›tie evertyhing up and lock it away‹, whilst ›society‹ isn’t far from ›so si ayiti‹: ›tie it up in such a way that it appears free‹«.

Nej, jag har inte med någon låt av den store Fela här, han kräver en egen mixtape. Det får bli en annan gång.

*****

 Ni har hört och läst och sett den här historien många gånger förr, men den måste upprepas till dess att den inte kan berättas längre: från slutet av 1500-talet till slutet av 1800-talet togs mellan 12 och 20 miljoner svarta afrikaner som fångar, skeppades under fruktansvärda förhållanden över Atlanten till europeiska kolonier och såldes som slavar.

Häften av dem dog, antingen under båtfärden över havet eller under det omänskliga slavarbetet.

Slavhandeln hade funnits i Västafrika innan de vita kom dit, men det var vi som tog det till en industriell nivå. Det var vi som uppmuntrade svarta stammar vid kustremsorna att angripa samhällen inåt land för att ta fångar som vi sedan kunde köpa.

Och det var vi som med detta förfarande drev upp intresse och omfattning för en människohandel som tidigare legat på en relativt låg nivå.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer om det här, orden fattas mig. Det är länge sedan slaveriet stod på sin höjdpunkt kommersiellt – säg, 250 år sedan – men jag bryr mig inte om det var andra tider och det rådde en annan mentalitet: jag hatar det och jag hatar dem som bevarade det.

För mig är det obegripligt – oavsett vid vilken tidpunkt man har levt i mänsklighetens brokiga berättelse – att inte förstå att människor inte är handelsvaror.

Nu skulle jag kunna skriva några rader om att det är år 2013 och att det fortfarande finns förhållandevis vettigt folk som tycker att prostitution ska legaliseras, trots att det innefattar ett slavavtal mellan människor, och trots att prostitution uppmuntrar till vidriga patriarkala strukturer och understödjer trafficking, barnprostitution och våldtäkt. Men det gör jag inte.

*****

 Så, slavhandeln var i full gång, men de slavsäljande västerländska nationerna hade bara nuddat vid Afrikas yta. Man gjorde strandhugg längs med Atlantkusten, byggde ogenomträngliga slavfort och stannade vid kusten. Afrika var fortfarande okänt.

Ända fram till 1880 var denna kontinent i princip okänd för oss européer. Trettio år senare så var det bara Liberia och Etiopien kvar att kolonisera. Resten – drygt tjugofem miljoner kvadratkilometer och 110 miljoner nya undersåtar – hade erövrats. Thomas Pakenham skriver i sin förtjänstfulla The Scramble for Africa om dessa år:

Africa was sliced up like a cake, the pieces swallowed by five rival nations: Germany, Italy, Portugal, France and Britain (with Spain taking some scraps). At the centre, exploiting the rivalry, stood one enigmatic individual and self-styled philanthropist, controlling the heart of the continent: Leopold II, King of the Belgians.

I en historia fylld av grymhet och obarmhärtig rasism så undrar jag ändå om inte kolonialiseringen av Afrika är en av Europas kanske lägsta punkter. Här nådde grumliga idéer om ras och civilisation rock bottom.

Det blev till ett sammelsurium av folkmord, religionstvång, falsk omsorg om undersåtar, krossande av väl fungerande sociala och politiska strukturer, samt en föreställning om den vita rasens överhöghet gentemot den svarta.

Och detta alltså efter att man precis krånglat sig ur slaveriet och försökt komma till insikt om sin egen roll i vad man gjort.

Man kan försöka föreställa sig hur det hade sett ut om Europa råkat ut för samma sak. I Richard Dowdens magnifika Africa: Altered States, Ordinary Miracles från 2008, en av de tre bästa böcker jag läst om Afrika, skriver han:

Imagine if America and The Soviet Union create a single country called Europe. They impose it from above, creating provinces by drawing lines on maps with no regard for the identity of the people living there. Imagining a ›tribal‹ Europe gives you some idea of what African citizenship is like. The European Union has only 23 languages. Africa has at least 2 000, and between 6 000 and 10 000 political or social entities, each of which once had its own governance and legal system, its leadership and customs and culture. And, like an imagined Europe unified by force by outsiders, Africans played no part in the creation of their nation states. Their boundaries were drawn on maps in Europe by Europeans who had never even been to Africa, with no regard for existing political systems and boundaries. Half a century later Africans were given flags and national anthems, airlines and armies, and told they were now independent: Kenyans or Nigerians or Chadians.

Och så har vi i västerlandet mage att gnälla på att afrikanerna har haft svårt att få till fungerande demokratier.

*****

 Även i fattiga och utsatta samhällen finns det hierarkier. Och i Afrika, precis som i de flesta andra kulturer, är det kvinnan som befinner sig längst ner. Misogynismen finns överallt i Afrika. Det är kvinnan som står för hushållsarbetet i mycket högre grad än i väst, det är hon som lagar maten, städar, sköter barnuppfostran.

Detta betyder dock sällan att hon är befriad från vanligt förvärvsarbete; hon måste dra in stålar till familjen på samma sätt som mannen. Det blir alltså en dubbel börda.

I Afrika finns det dessutom ännu fler faror för kvinnor: månggifte är vanligt (i Senegal räknar man med att hälften av alla giftermål är polygamiska), cirka 60 procent av alla med HIV/AIDS söder om Saharaöknen är kvinnor och FGM (Female Genital Mutilation) är fortfarande ett stort problem i Västafrika.

Jag gör mig själv delvis skyldig till samma misstag här: blott tre fyra spår av de tjugo som presenteras är av kvinnliga artister. Det är min plikt att informera om det. Musikaliska traditioner i Afrika är på många ställen strikt patriarkala, det är mannen som får lära sig att spela instrument, det är mannen som äger och styr inspelningsstudios, det är mannen som bestämmer vad som ska höras.

*****

 Jag längtar efter exilen. Jag vill röra mig i ett samhälle där jag inte är normen, där jag är ensam vit bland många svarta. Man lär sig saker av det. Man kommer tillbaka som en annan människa. Man förstår saker som tidigare legat i det fördolda.

Det är det tydligaste draget hos de som förfäktar idéer om att det går att dela in människor i olika raser: att de aldrig levt i exil. Eller: om de någon gång gjort det så har de inte lärt sig ett skit av det.

Jag drömmer om Västafrika. Jag har skaffat Lonely Planets 900 sidor tjocka West Africa och har haft den som kvällslektyr i flera månader nu. Just innan jag ska somna läser jag om vilka rutter jag ska ta, vilka vägar jag ska resa på, vilka ställen jag ska besöka.

På natten drömmer jag sen om den stora moskén i Djenné i Mali, om lerhusen i Koutammakou i Togo, om slavforten i Ouidah i Benin, om fiskmarknaden i Port de Pêche i Mauretanien, om elefanterna som vandrar fritt i Mole National Park i Ghana.

*****

 Enligt FN:s Human Development Index för 2011 så är Västafrika den fattigaste regionen i världen. Samtidigt så skriver The Economist för bara några dagar sedan att Afrika kan öppna champagneflaskorna:

 Never in the half-century since it won independence from the colonial powers has Africa been in such good shape. Its economy is flourishing. Most countries are at peace. Ever fewer children bear arms and record numbers go to school. Mobile phones are as ubiquitous as they are in India and, in the worst-affected countries, HIV infections have fallen by up to three-quarters. Life expectancy rose by a tenth in the past decade and foreign direct investment has tripled. Consumer spending will almost double in the next ten years; the number of countries with average incomes above $1 000 per person a year will grow from less than half of Africa’s 55 states to three-quarters.

Afrika är många berättelser, här finns ingen entydigt förklaring. Det är en alltför stor kontinent för att låta sig sväljas i en endaste tugga.

*****

 Det är såklart lika omöjligt som idiotiskt att ens prata om Afrika som ett sammanhållet begrepp. Jag tror på fullaste allvar att folk i allmänhet inte ens förstår Afrikas storlek eller dess olika länders inbördes diskrepanser.

Vi kan börja med storleken, som på alla normala kartor först och främst har förminskats för att resten av världen ska få plats. Det finns också något som kallas »kartprojektion« och som enligt Wikipedia är »en matematisk avbildning av den krökta jordytan på en plan karta«.

Så här någonting: det går inte att avbilda en krökt yta på en plan yta så man får räkna med avbildningsfel. Och då är det ånyo Afrika som fått stryka på foten. Ingen större sensation där.

Blott ett exempel på detta med »kartprojektion« och att det är Afrika som får ta smällen: på en vanlig karta ser Grönland och Afrika ungefär lika stora ut, när i själva verket Afrika är fjorton gånger större än Grönland.

Inom gränserna för Afrika så får – utan större problem – följande länder och världsdelar plats: Kina, Japan, Indien, hela Västeuropa, hela Östeuropa, USA och Mexico. Folk tänker sällan på Afrikas storlek förrän de färdas genom Afrika; där tar resor betydligt längre tid än vad man är vid. Sträckorna är enorma.

*****

 När det gäller Afrika som ett enhetligt begrepp är oegentligheterna lika legio. Richard Dowden tydliggör detta med emfas:

 Africa has more than 2 000 languages and cultures and, despite the fact that we all share a single African woman as the mother of the human race, there is more human genetic diversity in Africa than in the rest of the human race combined.

*****

 Vad är Afrika? Vem beskrev först Afrika som en enhetlig föreställning? Vem »uppfann« Afrika? V. Y. Mudimbe, den kongolesiske filosofen och författaren, skriver i sin klassiker The Invention of Africa från 1988 att idén om ett »Afrika« skapades av icke-afrikaner.

Han kallar beslutet att uppfinna Afrika för ett »paradigm of difference«. Vi – främst vita européer – kunde titta på Afrika genom ett exotiskt prisma och upptäcka »Den Andre«. Vi ville så gärna att vår världsbild skulle vara intakt. Det skulle – bland mycket annat – möjliggöra en fortsatt utsugning av en hel kontinent.

John Parker och Richard Rathbone håller i sin korta men koncisa avhandling African History från 2007 med Mudimbe:

 There is much evidence to support this view. Before the 20th century, very few of Africa’s inhabitants thought of themselves as »Africans«.

Det var vi vita som skapade Afrika, vi ville ha kontinenten på ett visst vis, vi slog den i bojor, kolonialiserade den, försökte förhindra självstyre, skrek högst om »barbariska vildar« när de olika länderna och folkslagen därefter krigade inbördes efter makten.

När nu Afrika utvecklats till en brokig samling stater, de flesta med samma problem och glädjeämnen som staterna i Europa, så vet vi inte riktigt vad vi ska ha Afrika till. Pliktskyldigast refererar vi till enstaka valkaos, svältkatastrofer, fotbollsevenemang. Men luften verkar ha gått ur oss; vi vet inte vad »Afrika« är längre.

Det brukar halvt på skämt halvt på allvar sägas om Edward Gibbons monumentala Decline and Fall of The Roman Empire (1776-1789), ett av fundamenten för modernt historieskrivande, att den i själva verket handlar om det sena 1700-talets rädsla för det engelska imperiets nedgång och eventuella fall. Så ock med det som skrivs och tänks om dagens Afrika.

Det handlar inte om Afrika i dag, det handlar om vår rädsla inför vad Afrika ska komma att bli och vår egen skuld inför den kontinent vi våldfört oss på.

*****

 Vem ska då berätta historien om Afrika? Ja, inte är det afrikanerna själva, de sitter inte vid pulpeterna. Simon Allison skriver på Good Governance Africas hemsida om just detta:

 One of Africa’s biggest problems is that it is not allowed to tell its own stories. The agenda for African news is decided in far-off Western capitals – London, Paris, New York – and written by dashing foreign correspondents who do not understand the local complexities and base their narrative on sweeping, misleading generalisations. Sometimes the reports are wrong or distorted. Sometimes their depictions and analysis are borderline racist.

Slutresultatet blir att Afrikas historia, även dess moderna, skrivs av icke-afrikaner. Och resultatet av detta blir i sin tur att kontinenten – i världspressen – befolkas av stereotyper: antingen är det ett farligt ställe där folk dör i klasar, eller så är det ett ställe där »hoppet växer« och folk får en bättre värld.

Det kanske inte låter som om det gör så mycket, det här att Afrikas historia skrivs av folk som inte har en aning om vad det är de ser, men när sedan stora realpolitiska beslut baseras på dessa vittnesmål, då är det inte lika roligt längre. Och inte ser det bättre ut framöver. Simon Allison sammanfattar:

 Even the big guns in the media world have been cutting down dramatically on their foreign coverage, with Africa often the first victim. This leaves a grim picture for the future of the African narrative, which will continue to be written by a foreign press with ever-diminishing resources.

*****

 I Steven Pinkers monumentala The Better Angels of Our Nature, från 2011, där han förklarar varför våldet i världen minskat och hur vi de facto lever i de fredligaste av tider, så skriver han med den osäkerhet som bara en som forskat i oändlighet kan göra: »At least 17 million Africans, and perhaps as many as 65 million, died in the slave trade«.

Nu ska vi lära oss en distinktion: det är av största vikt att skilja på slavhandel och rasism. Slavhandel har existerat i mer än tusen år i Afrika, men det var vi i Europa som gjorde den rasistisk.

*****

 Cirka 200 000 afrikanska soldater slogs i den franska armén under Första världskriget. Lika många deltog på Frankrikes sida i Andra världskriget. De behandlades betydligt sämre än sina franska likar och sågs rent allmänt som andra klassens medborgare och lättlurad kanonmat.

 But the World War was a bad thing that was also good, as our people say‹, Okeoma said. »My father’s brother fought in Burma and came back filled with one burning question: How come nobody told him before that the white man was not immortal?«

Ur Half of a Yellow Sun av Chimamanda Ngozi Adichie.

*****

 David Livingstones sista ord i livet har graverats in i en bronsplakett som sitter på hans kista i Westminster Abbey:

 All I can add in my solitude, is, may heaven’s rich blessing come down on every one, American, English or Turk, who will help to heal this open sore of the world.

*****

 Ibland tror jag att vi, med Edward W. Saids ord i sin klassiska Orientalism de facto »iscensätter« Afrika. Vi vill att kontinenten ska vara på ett visst vis, så vi gör den till något den inte är. Vi vill att Afrika ska uppföra sig som det Afrika vi föreställer oss.

I Afrika är folk fattiga, barnen svälter, flugorna sitter i klasar runt deras ögon.

I Afrika är man närmre livet, man känner sina förfäder, hit letar man sig om man vill komma i kontakt med sin själ, sitt ursprung, sitt innersta.

I Afrika finns det vilda djur, stora öknar, mil efter mil av outnyttjad mark.

I Afrika är diktatorer legio, folket är okänsligt inför andras lidande, de hackar ihjäl varandra med machetes, de kan inte ta hand om sig själv, de måste styras.

I Afrika är konsten blodfull, dansen sinnlig, musiken metafysisk.

Eller som den nigerianske författaren Chinua Achebe skriver:

 Many chroniclers of the African condition often find Africa overwhelming. The writer is often faced with two choices: turn away from the reality of Africa’s intimidating complexity, or conquer the mystery of Africa by recognizing the humanity of African people.

*****

 Diskursen kring Afrika och framförallt afrikansk musik förs i ett sorts postkolonialistiskt terra incognita; kritikerna famlar omkring likt välmenande Dr Livingstones på jakt efter kunskap om kartans vita fläckar. Forslade i den encyklopediska bärstol som nedladdnings- och videodelarsajterna utbjuder.

»De kan inte företräda sig själva, de måste företrädas« som Karl Marx skaldade för 150 år sedan.

Jag pratar alltså om hur vi lyssnar på afrikansk musik.

Vi är alla del av denna diskurs. Det blir – när vi lyssnar – omöjligt att inte förhålla sig till hur vi förhåller oss till afrikansk musik. Låter det som ett cirkelresonemang? Det är det.

Många afrikanska band – såväl äldre som moderna – har klippt och klistrat för att skapa en omedelbar ad hoc-ljudbild med hjälp av gammal afrikansk kultur och moderna prylar de hittat antingen i västerländska skattkammare eller på öde skrotupplag.

Vi klarar inte av att förhålla oss till det. Vi vill så gärna »förstå«, hjärnan intellektualiserar ikapp viljan att enkom njuta av deras självrådiga musik.

Allra tydligast blir det när man till sist inser vad mycket av den afrikanska musiken användes till: dans. De flesta banden på det här mixtapet har attitydmässigt mer gemensamt med Wizex än med traditionell afrikansk musik.

De är alltså på väg någonstans, de kommer ingenstans ifrån, om uttrycket tillåts.

Jag minns en konsert med Konono Nº1, ett band ni möter på den här samlingen, i Malmö för några år sedan. Jag hade kollat upp dem innan, jag var intresserad av hur folk förhöll sig till deras konserter.

På de hundratals klipp av deras livespelningar som man hittar runt om på nätet så fanns det en gemensam nämnare: vita män och kvinnor som försöker dansa på ett »afrikanskt vis« till bandets musik.

Och det var likadant på den där konserten i Malmö. Vi fick en portfolio av existenser som visade upp att de hade »rytmen i blodet«: ett äldre fulltankat par, en ung man i midjelånga hemmasnickrade dreads, hippies i batikfärger.

Det var en alldeles speciell sorts välmenande jazzbalett där de vita kropparna svettades ymnigt för att kunna tvätta bort snart 200 år av dåligt samvete inför en obegriplig kontinent »försänkt i det gröfsta barbari«, som det står i min gamla Nordisk Familjebok.

*****

 Ingenstans är en man eller kvinna från det som vanligen benämns som »det svarta Afrika« mer utlämnad åt makterna än i Sverige. Författaren Johannes Anyuru skrev i en artikel på SVT Debatt i december ifjol att det fanns ett sorts »afrikanskt trasproletariat« i Sverige.

Han fortsatte:

Vi som har föräldrar från det svarta Afrika såg smarta, välutbildade och ambitiösa människor som i Sverige bara fick skitjobb, vi såg människor vars liv och drömmar pissades bort av något i den svenska mentaliteten som uppenbarligen inte kan se värdet i ett svart ansikte. Medan åren gick.

Det är hårda ord. Men det är ingen anekdotisk bevisföring, det händer här och nu. Oivvio Polite, en man vars skrivande och gärning jag respekterar djupt, berättade i en intervju i Sydsvenskan bara några dagar efter Anyurus artikel att det är stor skillnad på i vilket samhälle svarta afrikaner hamnar.

»Svarta högutbildade afrikaner som migrerar till USA klarar sig jättebra, det är en av de mest framgångsrika invandrargrupperna«. I Sverige och Europa går det sällan lika bra. Det är för vitt här, det svarta får inte plats.

Det finns en rad i en gammal Wole Soyinka-dikt som jag burit med mig i säkert 25 år som jag alltid har tolkat som en kommentar till just detta – det europeiska förfarandet att inte klara av att se Afrika.

Den går så här: »Ett barn vänder bort ögonen från den äldres / nakenhet«. Jo, barnet är Europa, som vänder bort blicken från den äldre afrikanska anförvanten. Nakenheten symboliserar hur vi ser på Afrika: naturligt, nymornat, inkapabelt att klara sig själv. Europa kan inte ens titta på Afrika.

*****

 På zuluspråket finns det ett ordstäv som går ungefär så här: »Man är en människa genom andra«.

*****

 Nu vill jag gärna att ni ska lyssna på de 20 låtar jag valt. Det är, som sagt, ett sammelsurium av olika genrer under femtiotalet år från tiotalet länder i framförallt västra Afrika. Det är ingen ordning alls. Den enda konstanten är denna: det här är fruktansvärt bra musik.

Och en sista sak, innan jag stänger dörren: det är alldeles självklart att det är ett aktivt politiskt ställningstagande att lyssna till afrikansk musik när vi lever i så uttalat rasistiska tider som vi gör just nu.

Själva lyssnandet blir till en aktiv ståndpunkt att stå upp för de som trakasseras av politiker och polis. Jag uppmanar med detta mixtape till fortsatt kamp: lyssna på den afrikanska musiken, stå upp mot överheten, vägra visa papper, skriv politisk dikt, krossa patriarkatet, ta strid för dina medmänniskor.

Läs text två av Africa we want to go med 20 utvalda låtar av Tony Ernst som speglar Afrika som kontinent.

]]> http://www.throwmeaway.se/tma-5-ar/africa-we-want-to-go/feed/ 1 http://www.throwmeaway.se/personligt/tony-ernst-det-har-blivit-svarare-och-svarare-for-mig-att-skriva-om-musik/ http://www.throwmeaway.se/personligt/tony-ernst-det-har-blivit-svarare-och-svarare-for-mig-att-skriva-om-musik/#comments Mon, 02 Jul 2012 08:19:41 +0000 http://www.throwmeaway.se/?p=25945 Jag är äldre än alla er som läser det här. Det är ett obestridligt faktum. Jag är en dinosaurie. Att jag ens lever är ett fucking mirakel. Ålder är tyvärr mycket mer än bara en siffra. Det är kärva erfarenheter, krossade drömmar och en, ska vi säga, svårighet, att ta till sig ny teknik, nytt idiom, ny musik. Ni tycker det verkar som att jag svamlar? Ni får se. Nostalgi är utan tvekan den mest ergonomiska huvudkudden.

Jag vet inte ens var jag ska börja. Det är en sån röra. Det ska det väl vara. Men i alla fall. Jag försöker att tänka på det som en film, en diskussion eller som livet självt: utan början och utan slut. Jag är inte man att begripa varför just diskursen bakom populärkulturen ska avkrävas exakta tidsramar när populärkulturen själv aldrig håller sig till dem.

Hur ofta har ett hetsigt åsiktsutbyte en precis början eller slut? Man tappar tråden, någon annan blandar sig, man får ett mess, man växlar spår, samtalet liksom dör ut.

Som när man slår på teven därhemma, samtidigt som man sjunker ner i soffan. Man kommer rakt in i ett program, någon pratar om något som verkar intressant, hjärnan försöker febrilt registrera vad det är som pågår. Precis så känns mitt liv. Jag var inte med i början, mitt första minne är ett läkarbesök när jag var fyra år. Hur jag hamnat där vet jag inte. När jag dör så kommer det att vara i samma sinnelag. En fade out mitt i ett andetag.

Nå, nu hör jag hur det börjar prassla i lokalen, fötter som rör på sig, någon som viskar. ”Ska den här stofilen nånsin komma till skott?” Jo. Jag har skrivit om musik i snart tjugo år. Mestadels för mindre tidskrifter och fanzines. Någon gång för en större publikation, ibland bara inuti mitt huvud.

Jag blev aldrig någon Andres Lokko. Ha, jag blev aldrig någon som ens hjälpligt kunde livnära sig på det. ”Hi! I’m Tony Ernst. You may remember me from such magazines as Gidappa!, The Cricket and Vacker som få”.

Det här artar sig till ett försvarstal. Det var inte meningen. Det är så sällan jag får sagt det jag från början satte mig för. Men nu kommer det: det har blivit svårare och svårare för mig att skriva om musik. Där det förut var raka rör och öppna spjäll är det idag plågsam ångest kring minsta åsikt och kommatecken.

Jag sitter länge framför datorn som en gammal kommissarie framför de gulnade anteckningsböckerna. Jag minns de gamla fallen, men mina glansdagar är långt borta i det förgångnas dimma.

Orsakerna är många. En är såklart min inledningsvis nämnda ålder; jag närmar mig de mytomspunna 50 år. Klarar man av att bevaka kultur på samma sätt som i ungdomen? Jag är högst tveksam.

En annan är att populärkulturen exploderat i våra postmoderna nyllen. Jag vet inte längre vad som är musik, än mindre hur man kritiserar detta nya väsen. Vi lever – på gott och ont, men mest ont, det nödgas jag säga – i en fullständigt förryckt underhållningscivilisation.

Till detta kan fogas informationserans idé om att alla som kan använda en sökmotor på internet samt installera stavningskontrollen på Microsofts Word-program är skrivande journalister.

Drömmen om de daktylografiska aporna blev – tyvärr – sann.

Nu låter det som att jag gör ner hela Sveriges musikkritikerscen. Och det gör jag inte. Det finns säkert fortfarande väl fungerande papperstidskrifter som recenserar plastbitar med musik på. Jag skriver banne mig själv för en. Den heter Sonic och är i stora stycken utmärkt. Det här landet har fortfarande flertalet skribenter som skriver om musik på ett sätt som känns eget och – i brist på bättre ord – sant. Det är sajten jag publicerar den här texten på om inte annat ett helt igenom levande bevis på.

Jag är bara inte längre en av dessa skribenter. Jag famlar i mörkret utan att veta vad jag letar efter.

Såhär: jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till ”att skriva om musik”. Mina ord och åsikter och inte minst mitt förhållningssätt är obsolet. Har inget som helst existensberättigande. All kritik jag kommer med är fåfäng ty den vet inte ens var den har sina rötter.

Gräv där du står? Hur ska jag kunna gräva när jag inte ens vet vilken sorts mark jag har under mig? Det mesta jag fått ur mig de senaste åren har varit rappakalja. Jag vet inte ens vem jag har skrivit för, än mindre varför jag skrivit.

Jag tänkte att jag skulle försöka hitta en väg ut ur det här. Och lösningen blev en blogg om black metal. Var det inte Albert Einstein, den gamle krigshetsaren, som sa ”A clever person solves a problem, a wise person avoids it”? Ändå står jag alltså här med ett domännamn, ett gränssnitt och en febrig längtan efter att hitta tillbaka till själva anledningen till varför jag började skriva om musik.

Den här bloggen tar sitt avstamp i en enkel ansats: jag vill kunna skriva fritt, utan de bojor som redaktörsvinklar och teckenmängdskrav sätter på alla skribenter. Jag vill kunna skriva långt och personligt närhelst jag behagar. Det skulle kunna ha blivit bloggar om, säg, Spirou, Malmö FF eller Willy Kyrklund. Nu blev det om black metal.

Att jag – svensk hiphops Jeff Chang – inte startar en blogg om rap kanske framstår som aningen vågat. Det här med black metal kanske förvånar folk. Men jag har alltid lyssnat på all möjlig musik. Det är bara det ursinniga hatet mot ordet ”allätare” som hindrat mig från att referera till mig själv som just detta.

Jag tycker mycket om den attityd, estetik och rättframma ärlighet som omgärdar black metal. Och texterna på bloggen kommer lika mycket – om inte mer – att på ett mer allmängiltigt plan handla om de ämnen som black metal ofta uppehåller sig kring: mänsklig ondska, hat, illvilja, ångest och religionsförtryck.

Här står vi nu. Black metal-bloggen öppnar imorgon, adressen är svartatankar.se och taglinen är ”Vi måste tala om black metal”. Det kommer inte att bli några ideliga uppdateringar på den här bloggen; publiceringstakten kommer att vara låg. Dock kommer uppdateringarna att – när de väl kommer – vara långa och genomarbetade. Jag själv föredrar att se på den här bloggen som en nätbaserad black metal-tidskrift med fem sex nummers utgåva per år.

Essensen i Svarta tankar är denna: jag sätter samman en bland-cd utifrån ett tänkt tema, tillhandahåller nedladdningslänk för nämnda cd och publicerar till detta ett blogginlägg där samtliga låtar på cd:n behandlas i essäliknande texter. Det är alltså meningen att man ska lyssna och läsa samtidigt, lite som i de där kassettbokssagorna man hade när man var liten, you dig?

Ja, just det, jag höll nästan på att glömma, men jag öppnar också en rap-blogg om några veckor. Adressen är snarlika svartatankar.com och taglinen här är ”Rap är real”. Där kan man läsa en blandning av alla de hiphopintervjuer, -recensioner och -texter jag skrivit under drygt 15 års tid, samt nyare rekommendationer och filosofiska betraktelser. Ett lite friare koncept än black metal-bloggen, med högre publiceringstakt men aningen lägre akademisk nivå.

Vi ses på bägge ställena, kompis.