Sedan: de där slagverken som låter som hundratals nålar som faller ner på metall. Det pågår i säkert någon minut och alla i publiken vet vad som väntar: »Under the Pressure«, öppningslåten från vårens hyllade album Lost in the Dream.

Det första som slår mig är hur hög volymen är på Adam Granduciels sång. Vanligtvis är det väldigt bra ljud på Debaser Medis men här är sången nästan distad. Men det kan ha att göra med att Granduciel gillar att gasta loss. Han liknar en av sina tydligaste influenser Bob Dylan på så sätt – inte så bekymrad över att sjunga vackert i traditionell mening. Han prioriterar framförallt att skjuta in så mycket känsla som möjligt i sitt uttryck.

En annan rockman gör sig även påmind i första låten: Bruce Springsteen. Banduppsättningen liknar faktiskt The E Street Band, med sex medlemmar som hanterar trummor, olika gitarrer, basar, klaviatur och – här blir rocken så bredbent att grenen brister – saxofon. Saxmannen kör i gång mitt i »Under the Pressure« och bandet jammar på i flera minuter innan Granduciel, nästan nyckfullt, börjar sjunga vers tre.

Bandet sätter tidigt den här luddiga agendan för kvällen: »vi kör som vi vill, det får bli så långt det blir«. Och publiken älskar det, till en början. Adam Granduciel svarar med en tyst tumme upp mot oss med ansiktet vänt mot bandet.

Ett stort problem med att ha en människokropp som åldras och att gå på konsert inomhus: det blir till slut en fucking sauna där jag gör stretchövningar, torkas ut och blir nästan yr. Då är det svårt att uppskatta allt som utspelar sig framför mig. De där gitarrmelodierna som ekande sträcker sig över låtarna som elledningar längs fälten. Granduciels konstanta, spontana och svinsnygga små solon som man inte vet när de börjar eller slutar. Eller »Suffering« som är långsam och finstämd med en förtjänstfullt nedtonad sång. Därefter gaggar Granduciel på om JJ Cale och Eric Clapton – »If Eric Clapton is international, JJ Cale is fucking interplanetary« – medan han lägger ett oerhört reverb på sin gitarr.

Jag hoppas att varje låt ska vara den sista, tio låtar innan den sista. Men så kommer, med jämna mellanrum, de där sångerna som liksom sätter eld i kroppen. »Red Eyes« pågår i säkert 7–8 minuter och är det mäktigaste jag upplevt live i år. Jag vill att de minuterna ska fortsätta tills jag svimmar.

»I want to hear your ass cheeks physically clap, OK?«

Este Haim (gitarr och bas) är en av de roligaste scenpersonligheterna jag vet just nu, bredvid Anso »Min Stora Sorg« Lundin. De liknar varandra inte bara i sina roliga mellansnack, utan framför allt i hur all in de går när det gäller musiken.

Este Haim står på Berns scen i Stockholm tillsammans med sina systrar Danielle (sång, gitarr) och Alana (keyboard, slagverk och kör). Bakom dem trummar en anonym kille och där finns ytterligare en anonym kille som jag inte ser vad han spelar eftersom systrarna stjäl allt rampljus. Berns är chockfullt, jag har stått och väntat i en timme och börjar få ont i höfterna. Känner mig lite gubbig. Men så startar Haim kvällen.

»Falling« inleder allt. Bandet spelar bra, men ljudvolymen i sångmikrofonerna är märkligt låg. Danielles röst hörs knappt när hon går ner i lägre register. Men spelglädjen är påtaglig. Estes ansiktsmuskler far lite överallt medan hon spelar och systrarna verkar nästan kompulsivt köra sina käcka (in the very greatest sense of the word) rytmiska utandningar.

»How the fuck are we feeling tonight Stockholm?! Can we JAM for you?!« Este gastar igen. Sedan, well… rockar de. Det här händer rätt ofta. »Honey & I« görs om från den rätt ljumma r’n’b/rock-hybriden den är till en buffé av distorsion. Jag vet inte om det är bra, men det ser ut och låter som en sol med solglasögon och en cigg i munnen.

Också detta mysiga: Haim får kvinnor i publiken att bete sig som fulla män på rockkonsert. Med skillnaden att de dansar. Två rätt berusade brunetter studsar in i mig och alla runtom dem flyttar sig i en fem meter stor radie. De två bälgar öl mellan de bästa textraderna i »Don’t Save Me« som de bara måste skriksjunga med i. Steppar runt och tjuter av glädje. Helt uppslukade i nuet.

Musiken Haim spelar är ganska frigörande på så sätt.

Det är knappt en vecka till julafton och stressen i Stockholm märks i luften. Jag sitter i en stel fåtölj i en hotellobby och försöker andas lugnt.

Jag har, som dedikerat Oskar Linnros-fan, sett Seinabo Sey äga scenen tillsammans med honom flera gånger under sommaren. Jag har hört henne gästsjunga mäktigt och vackert på olika låtar under året. Ett år där toppen är den triumf som är hennes första singel, »Younger«. Jag är nervös inför vad jag ska säga och inför vad hon ska säga. Jag är osäker på hur jag ska förmedla hur mycket jag tycker om »Younger«.

Jag trummar på knäet, kollar Instagram och låtsas vara oberörd medan allt rusar runt inom mig. Men så dyker Seinabo Sey upp och ler brett. Hon virar av sig halsduken, dumpar ryggsäcken vid fåtöljen bredvid mig och frågar om jag ska ha en kaffe. Jag gillar henne direkt.

Jag tänkte att vi kunde börja med att presentera oss för varandra, i stället för att jag ställer en massa små »basfrågor«. Okej, jag heter Petter, är 26 år och kommer från Östersund som ligger i mitten av landet. Jag flyttade till Stockholm för drygt tre år sedan för att börja plugga. Det är ungefär det jag gör. Det är musik som är största grejen för mig utöver det.
– Jag heter Seinabo, är 23 år och kommer från Halmstad som ligger i Halland nere vid Göteborg typ. Jag är född där och uppvuxen lite i Gambia, jag började skolan där. Min pappa är från Gambia och min mamma är svensk. Sedan flyttade vi till Halmstad. Jag flyttade upp till Stockholm från Halmstad när jag var 15 år för att börja på soullinjen på Fryshuset, och flummade ut totalt.

Soullinjen?
– Ja, de har raplinjen, cirkuslinjen, gamerlinjen – alla möjliga linjer. Det är många som har gått på Fryshuset, som Sebbe Staxx, Linda Pira, Lykke Li.

Men var det flummigt alltså?
– De hade ett lärosätt som hette PBL, problembaserat lärande, som jag tror är en mall som man har på högskolan egentligen. Fria scheman och så. Jag förstår tanken om att kreativa människor kanske skulle funka bättre i ett kreativt skolsystem men för mig var det liksom… I skolan behöver jag ett superstrikt schema, minut för minut. Men jag lärde mig i alla fall att uppträda eller att våga göra det antar jag.

Vad har du jobbat med?
– Det är lite olika, på café någon gång i tvåan och i en sådan där telefonsupport i en månad. Jag har typ levt på min mamma (skratt). Hon har hjälpt mig mycket med allting. Men de tre senaste åren har jag kunnat leva på musiken för jag har åkt på turné med Maskinen och med Oskar (Linnros).

Hur kom du in i det gänget?
– Jag gjorde en låt när jag var 18-19 år med en snubbe som heter Frank Nobel. Vi hade en liten grupp som vi kallade för Def Chronic. Låten hette »Truth Be Told«. Jag lade upp den på Facebook och så taggade jag alla i inlägget – bland annat Herbert Munkhammar. Låten spreds och Herbert skrev och frågade om jag ville vara med på en Maskinen-låt.

– Så jag åkte ut till Essingen, Lilla Essingen eller Stora Essingen eller vad fan det heter, där Frej Larsson bodde. Det blev aldrig någon låt men vi blev kompisar. Två dagar före deras stora Gröna Lund-spelning frågade de om jag ville vara med. Och det ville jag. Tror vi repade högst 30 minuter innan. Men det gick bra.

– Innan dess var dock Oskar (Linnros), han hade sett mig spela i någon park och frågade Herbert vem jag var. Så sa Herbert, »Du borde verkligen jobba med Magnus«, som är Filthy (Afasi & Filhty) och som jag har gjort »Younger« med. Jag var livrädd för att höra av mig till honom, han hade ju gjort en massa Britney-låtar.

Ja, jag minns den chocken jag upplevde efter att ha lyssnat på Afasi & Filthy och sen inse att det är Magnus Lidehäll som är Filthy – att han har gjort låtar med Britney!
– Ja, det är galet. Jag kommer från studion nu. De sitter här på Söder Mälarstrand, han och Vincent Pontare och Salem Al Fakir.

De verkar vara värsta powerteamet nu, de tre.
– De kommer typ göra hela min skiva.

Vad kul!
– Ja det är helt stört. Om någon hade berättat det för mig när jag var 17 år hade jag kissat på mig. Det var Herbert som pushade mig att höra av mig till Magnus. Så till slut skickade jag iväg något meddelande till honom. Haha, fan vad Facebook har varit en bidragande faktor till min musikkarriär, inser jag nu.

Hur långt har ni kommit med albumet?
– Det finns runt tio bra låtar, de är inte helt färdigskrivna. Men jag vill göra dubbelt så många och sen välja ut typ tio. För jag tänker släppa en skiva, inte en EP.

Det är bra.
– Ja. Det är roligare att ta till sig om någon får till en riktigt bra skiva. Så det kommer väl att dröja till nästa höst. Låtarna måste egentligen vara klara långt innan dess men släppet av skivan blir nog inte förrän nästa höst.

Tillbaka till Fryshuset, hur kommer det sig att du valde just soullinjen?
– Jag är uppvuxen i ett hushåll där mamma och pappa lyssnade mycket på reggae och pappa sjöng afrobeat, västafrikansk musik. Han är sångare. Ibland lyssnade de på Björk och på en massa random grejer. Men r&b eller hiphop lyssnade aldrig mina föräldrar på. Så när jag skulle skapa lite identitet började jag lyssna på Destiny’s Child, Lauryn Hill och allt som var coolt på MTV. Lauryn Hill och Jill Scott snöade jag in på totalt. Och mycket Common och Mos Def, det är fortfarande min favoritmusik.

– Jag kom i kontakt med Fryshuset eftersom min kusin spelade basket där, jag tyckte det var en så cool byggnad. Jag såg att de hade ett soulprogram och sökte bara för att se om jag skulle komma in, jag skulle absolut inte gå det. Jag har alltid drömt om att bli akademiker, så jag gick värsta superplugglinjen i tre månader först. Sen bytte jag till soullinjen. På Fryshuset hade de utbildningar som bygger mycket på gehör, kopplat till populärkultur, och det passade mig.

Vad är svensk soul för dig?
– Jag gjorde en intervju med Mats Nileskär en gång. Då ställde han samma fråga och jag svarade, »Inget, jag tycker inte att det finns«. Det tycker jag nog fortfarande. Allting som känns genuint för mig nuförtiden är soulmusik. Antony & the Johnsons är soul, han låter som Nina Simone. Och när Oskar får till det så är det fan det fetaste jag har hört. Som en låt som »Vilja bli«.

Ah!
– Jag har tjatat så mycket på honom, »kan vi spela det här live?«. Det är en sådan bortglömd och perfekt låt.

Ja, det är nästan ingen som vet om den.
– Den får mig att tycka att svensk soul finns. Salem Al Fakir och Christian Walz kan få till det ibland också. Men soul för mig är när det finns en nerv och desperation. Oskar ligger jävligt nära det. Jag är kanske lite partisk men ändå. Man behöver något självutlämnande där man hör att artisten gör det för att den måste. Det är väldigt svårt att göra soul när man är i majoritet. Minoriteter har lättare för att göra ångestfylld musik. Med en majoritet blir det sällan mystiskt, om man är svensk medelklass och en medelålders man. Man kan ju försöka men har man aldrig riktigt legat i underläge så är det nog svårt att få till det.

Jag har hållit på att skriva en text under sommaren om svensk soul och vad det egentligen är. Jag utgick från Kaah som man får säga gör någon sorts funk- och soulliknande musik, som nu i somras omskrevs som »soulkungen som återvänder«. Vad ska man kalla svensk soul?
– Det vet jag inte, för jag har inte lyssnat så mycket på Kaah. Jag har lyssnat mycket på Kendal Johansson, det är svensk soul för mig. Svensk soul är typ visor! Musik som handlar om något som betyder något. Jag vet inte, vi kommer nog aldrig bli lika bra på det som amerikanarna.

Varför inte?
– För de har en kultur där som har funnits där i århundraden.

Men också utifrån det du sa om att vara i minoritet och majoritet. Det finns ju en historia i USA av att vita personer som kommer in och gör musik som från början tillhör en svart kultur och så blir det riktigt stort först då.
– Det där är irriterande för det blir fascinerande bara för att det är en vit man eller kvinna som gör musiken. Och då är det enda du egentligen har bidragit med till den här genren din hudfärg. Ingenting mer än det – och det låter inte ens i närheten av det som är riktigt bra.

– Det är verkligen intressant, för jag har nuddat vid det där ämnet, lika mycket som jag får totalpanik av att vara någon slags…

Talesperson?
– Ja. Men det är fett intressant för hur det blir, »för att jag är svart så sjunger jag soul även om jag inte skulle sjunga soul«.

Känner du så?
– Ja, lite. Jag kan tänka mig att även om jag skulle släppa en låt som låter som grunge så skulle folk bara säga: »Aah, SOUL«. Det är väl någonting med min röst och för att jag faktiskt har lärt mig att sjunga genom att lyssna på soul. Men det är lättare att dra den parallellen för att jag är svart.

Menar du att din musik bedöms hårdare utifrån ditt yttre än vad till exempel jag som vit skulle bli bedömd?
– Absolut inte hårdare, utan att jag döms mindre hårt.

Att man har överseende och tolkar dig extra välvilligt?
– Men typ, »Ååh, det där låter på riktigt«. Jag bara: »Tack för att du berättar att jag låter på riktigt«. Men jag vet inte hur mycket man ska begära av folk att de ska rannsaka sig själva och de små saker de gör instinktivt. Men jag hör på mig själv att jag blir aldrig nöjd med hur folk beter sig.

Men det är nog för att folk aldrig riktigt vågar prata om fördomar. Och då blir det så här »Eeeh, ska jag behandla dig extra vänligt nu eller?«
– Ja, och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag kan tycka att det är väldigt mycket musik som får en chans som den inte borde få, för att den ser rätt ut. De här motpolerna finns: en brun tjej som gör indiemusik eller en vit man som gör r&b. Fan, jag bryr mig inte! Jag bryr mig om att det ska låta bra.

Tror du att något som ser ut som »det förväntade« utifrån hur det låter å sin sida inte får lika mycket uppmärksamhet? Som »en svart kvinna som sjunger soul«?
– Jag tycker att det handlar mer om underhållningsvärde och det verkar i dag handla mer om hur det ser ut än hur det låter vad gäller musik. Om jag skulle hålla med dig nu – att man inte får samma uppmärksamhet om man är en svart kvinna som sjunger soul – då låter det ju som att jag tycker att jag inte fått tillräckligt mycket uppmärksamhet. Vilket inte är sant.

Nej, det behöver inte betyda det, jag tänker mer ur ett strukturellt perspektiv. Det syns dels internationellt, men också i Sverige. Det har pratats om »den svenska soulvågen« och där inkluderas till exempel Oskar Linnros. Visst, han har soul i sin musik. Men där finns också Daniel Adams-Ray som snarare är mer pop med inslag av hiphop, och Veronica Maggio som egentligen bara gör pop i dag.
– Ja, men det är det enda vi har här! Begreppet soul används så brett. Vi vill vara lite exotiska och det är nog därför man slänger sig med den termen. För pop har vi varit bra på så jävla länge och nu vill man att det ska finnas någon…

»Nu kommer den svenska soulvågen!« Och man bara: »Nja, det är pop med lite soulinfluenser«.
– Exakt.

Man använder nog ordet soul för att det adderar någon sorts exotism. Det är en slapphet som finns, framförallt i kvällstidningarna. I nästan varje recension av Kaahs album nämns James Brown, Prince och Michael Jackson. Själv nämner han influenser som Nina Simone och Joni Mitchell. Det är så slött när man börjar anta en massa influenser.
– Extremt slappt.

När jag höll på med den här texten som jag nämnde så tänkte jag att jag skulle hitta svensk soul som inte görs av vita, framförallt vita män.
– Det är väldigt svårt.

Ja, och då hittade jag dels dig men även Beldina Malaika och Malena Uamba.
– Jag skrev »Younger« på hennes köksbord! (Malena Uamba, reds anm.) Vi är jättebra vänner.

Fast min tanke var inte att bara peka ut »de svarta kvinnorna som gör soul i Sverige«.
– Nej, men det är intressant. Jag undrar också och det handlar inte bara om svarta. Var är människor som inte har svensk bakgrund som gör musik? Jag skulle försöka starta ett band nyligen och tänkte »Fan vad fett det skulle vara om det var lite blandade etniciteter i bandet«. Men var finns instrumentalisterna som inte är svenskar? Det är klart att det finns, men vita musikermän är tyvärr normen. Det är en väldigt vit musikbransch. Och det är väldigt mycket lättare som brun tjej att få vara med.

För att man då sticker ut?
– Ja, dels för att man är tjej.  Då är man lättare att kontrollera. Och ja, för att man sticker ut.

Hur känns det att en del av din framgång kan komma av att du exotifieras?
– Ibland känner jag ett behov av att säga: »Jag vet att ni vet!«. Men jag vill inte ha några fripass för att jag ser ut som jag gör. Sedan så vet jag att jag är bra på det jag gör. Men det handlar också om det min pappa lärde mig när jag var liten, »du måste jobba dubbelt så hårt för ingen kommer ta dig på allvar«. Nuförtiden är jag väldigt mån om att jag ska fylla en funktion på riktigt. Jag är så jävla rädd för att bli en schablon. Eller bara en röst, ett instrument.

– Jag vill fylla lika mycket funktion och vara lika viktig som vilken producentsnubbe som helst. Men ibland kan man känna sig som en maskot. Jag vet att jag inte är det och alla jag har jobbat med är så genuina så det har väl inte sett ut så. Men det finns ju och man ser sådant ibland. Och det är så tråkigt. Den här »The Token Black Girl« i gänget. Ett alibi och en stämpel för att någonting är bra.

– Det jag har fått lära mig att känna och förstå efter den här turnén med Oskar Linnros som jag gjort är att jag har förstått värdet i att jag står där. Det är så flummigt för mig när det kommer fram en 17-årig vit tjej och tycker jag är cool. Jag blir så himla glad av det. Jag har börjat förstå vad det innebär att de får se mig interagera med Oskar. Att se ut som mig blir normalt för dem.

– Jag kommer ihåg när jag gick i skolan, den enda bruna tjejen i en liten stad, alla blonda flickor i min klass, alla kompisar, alla snygga brudar… Bara det att jag inte är pinnsmal med rakt hår – jag börjar fatta värdet i att inte bara vara i sin egen värld. Jag lever lite för den grejen när människor som man kan tänka sig inte skulle utsättas för svart kultur kommer fram, framförallt små tjejer.

Jag tänker att det finns en poäng också i att du inte bara står och är en schablonmässig »körkvinna« i bakgrunden. Att du är med aktivt och kör nästan duett med Oskar.
– Det är Oskars jävla storsinthet som är helt otrolig. Han har en exceptionell talang för att låta folk vara sig själva inom ramen för hans musik. Han är så öppen för förslag och han vill bli bättre. Han är helt fantastisk. Inför Gröna Lund-spelningen sa han bara »Gör vad du vill«. Han gör det för att han älskar musik. Det är helt fantastiskt.

Har ni pratat något om att jobba tillsammans, utöver livebiten?
– Han har varit med i studion också. Det kommer säkert bli så att han är med och skriver och producerar en eller två låtar.

Hur arbetar du i studion?
– Roten i allting är jag och Magnus (Lidehäll). Det är väldigt få låtar som har skapats på ett annat sätt annat än med oss två. Vincent och Salem är alltid i studion och alla hjälper till och kommer med synpunkter. Jag och Magnus har en lite flummig relation där vi jobbar bäst när vi inte är tillsammans. Han skickar ett beat, jag sitter hemma och skickar en ljudmemo. Så stoppar han in den, klipper lite i sången och skickar tillbaka med en melodi som jag ska prova. Det blir rätt många sådana turer. Sedan möts vi i studion och jobbar vidare. Det blir någon clash där båda är lika insnöade på vardera grej, text och musik, och jag tror det är därför det blir bra.

Ni krockar och så försvinner allt det onödiga i krocken?
– Ja, lite så! Vi är båda rätt så ignoranta på det sättet och därför tror jag det blir bra. Det finns omkring femtio versioner av »Younger«, jag kan inte ens förklara hur många olika körer vi testat.

Är det alltid främst sång som du har sysslat med?
– Ja. Det är det som är viktigast för mig att vara bra på. Sång är nummer ett och textförfattande kommer sedan. Jag gillar det instrument som sång är och jag gillar att analysera olika röster och hur folk sjunger.

Vad lyssnar du på själv och inspireras av just nu?
– Jag lyssnar alltid på Beyoncé. Framförallt för att nya skivan kom nyss. Jag kommer säkert lyssna på den non-stop i ett halvår och sedan inte lyssna alls på tre år utan bara kolla hennes livegrejer för jag tycker det är så intressant.

Vad är det som är så intressant?
– Hon är perfektion. Jag orkar liksom inte kolla på Michael Jacksons gamla grejer, men jag älskar folk som är perfekta live på det där sättet. Hon är så otrolig på det hon gör och stenfokuserad.

Ja, det är dagens Michael Jackson på det sättet.
– Ja, hennes scenproduktioner är helt sjuka. Jag har lyssnat på Beyoncé sen jag var tolv år och jag kan inte riktigt förklara varför jag lyssnar på henne. Jag bara köper alla DVD:er, jag lyssnar på alla skivor, jag kan alla texter. Bara per automatik. Det är en del av mitt liv.

Som med alla andra världshändelser måste jag fråga: Var befann du dig när Beyoncé släppte sin nya skiva?
– (skratt) Jag låg och sov i en stuga i Åre där vi just hade haft en spelning med Oskar. Jag hade sex missade samtal från min bästa kompis och undrade om någon hade dött. Så fick jag ett sms med texten »BEYONCÉ!!!!!«. Det var fan det fetaste ever, jag förstod ingenting. Och så snöade jag in mig. Jag har inte riktigt hunnit smälta alla texter, det är så mycket intryck. Det är mycket text, många bra svar på frågor som folk har haft, många väldigt ointressanta låtar också – alltså som vanligt. Men också lite personligare och råare vilket jag är tacksam för.

Har du sett alla videor? Jag har inte gjort det än.
– Ja, men det är nog en bra idé att du hinner bygga upp en relation till låtarna innan. Jag tycker att videorna är en intelligent idé – att bygga upp en hel värld till varje låt så man verkligen kan investera i skivan. Det är kul att just hon gör det. Hon hade kunnat göra precis som tidigare för att det har funkat men det gjorde hon inte. Det är häftigt.

Ja, hon leder vägen.
– Verkligen. Annars lyssnar jag väldigt mycket på rap, jag har alltid älskat Mos Def. Sedan blir det lite Mumford & Sons och Fleet Foxes. Jag försöker lära mig lyssna på det. Det är en av grejerna som är så feta med Magnus för han öppnade mitt huvud och bankade in att jag skulle lyssna på annat än soul. Så jag har fått lära mig att ta inspiration från andra håll, som Kate Bush eller Sigur Rós. Att försöka lyssna lika mycket på det som det jag redan lyssnar på.

Har det känts naturligt att ta till sig?
– Nej, jag har fått öva tills jag har fattat grejen. Nu börjar jag fatta det. Tidigare har jag varit insnöad på soul, på riffs och runs och så vidare. Så ska jag gå ifrån det till att lyssna på någon diffus Kate Bush-låt. Där tilltalar inte rösten mig, så jag måste verkligen välja att fokusera på melodier eller produktion eller texter. Det är rätt ansträngande. Annars älskar jag dancehall. Jag lyssnar på mycket svensk musik nuförtiden också, Veronica Maggio och Oskar till exempel. Och svensk hiphop är lite av min hobby, jag älskar svensk hiphop!

Det tål att sägas igen: 2013 har varit ett grymt år för svensk hiphop.
– Jag veeet! Det har kommit så många bra album. Och Jaqe, jag älskar Jaqe. Jag tycker han är så jävla ball. Han kan få allt att rimma, få allt att låta häftigt. Och den här »Knäpper mina fingrar«-låten med Linda Pira, jag har tjatat om att få vara med i musikvideon (skratt). Ja, det finns så mycket grym svensk hiphop.

Men du, »Younger« är asbra. Tack för den.
– Hehe, tack själv.

Den är verkligen stark. För mig handlar den ganska mycket om att skapa andningshål när man har ångest och att sätta perspektiv på saker. Lite som den nya Beyoncé & Drake-låten »Mine«. Den som går »Stop making a big deal out of the little things…«
– »…’cause I got big deals, and I got little things«, exakt! Jag har verkligen tänkt på att jag gillar den låten. Det är exakt så. Jag har skärmat av mig och inte pratat med så mycket folk om »Younger« för jag har hört låten i två år. Men det enda som gör att jag får en nytändning på den är att höra folk förklara vilka delar som talar till dem. För i den låten predikar jag ju till mig själv. Det låter lite som att jag har lösningen på allting men det är verkligen bara att jag försöker förklara för mig själv vad som är viktigt.

Ja, och du har lite av en predikande ton i den nästan. I det där mörka registret liksom, när du sjunger »You ain’t getting any…«. Ungefär som »hörru du, skärp dig nu!«
– Jaa! Men det är lite så. Den handlar dels om det där, »Hörru släpp det där«. Men också om att »Släpp inte alls det här«. Den handlar om att prioritera. Och det är många rader som jag inte riktigt vet vad jag menar med heller. Som »There’s a conclusion to my illusion«. Det är lite som att folk, när man väl har gjort den där prioriteringen, kan tycka att man har prioriterat fel. Men då säger jag: jag vet vad målet är. Det kanske verkar konstigt men jag har ögonen på målet och jag kommer att ta mig dit. Punkt slut.

Jag är hemma hos Kalle J, eller Kalle Jönsson. I en lägenhet på en höjd i Fruängen. Kalle kommer från Västerås. Där började han göra musik och skapade sitt debutalbum Om du lyssnar noga som släpptes 2006. Kort därefter flyttade han till Stockholm. »Bara för att vara popartist«, som han själv säger – »det gick inte så bra«. I samma veva träffade han Johan Tuvesson. Båda var del av samma scen, en scen Kalle kallar »hemmalaptop-scenen« (unga män i mitten av 00-talet som ensamma rev ner taket med en laptop och en mikrofon på, säg, Hultsfred).

Johan Tuvesson är uppväxt i Helsingborg och boende i Stockholm sedan ungefär sex år. Han turnerade med Nicolas Makelberge, en gammal bekant till Johan från Helsingborg som gjorde i första hand instrumental musik. Han bad Tuvesson att sjunga, och Tuvesson sjöng. Nicolas Makelberges andra skiva The unforgettable planet – denna gång helt instrumental – släpptes på Emotion, skivbolaget som Tuvesson startade tillsammans med fyra andra personer 2010.

För drygt en månad sedan lanserade Emotion sitt senaste släpp, Karl X Johans EP Do you remember/Get it all. Det är modern musik. Svängig, stor och digital i ordets rätta bemärkelse. Ibland tror jag att The-Dream ska lägga någon av sina patenterade ad libs mitt i allt. Men så kommer Tuvessons varma, guldartade stämma och sjunger rader som »I never fought hard, ’cause love goes straight through my heart«. Han tar ner det till en igenkännbar nivå. Det råder inga tvivel om att det är samma Karl X Johan som gjorde stråkeposet »Flames« för två år sedan.

Men mycket har hänt sedan Kalle Jönson och Johan Tuvesson började samarbeta.

Jag kände till dig Kalle, redan vid ditt debutalbum och på de singlar du släppte efter det, som Vingslag. Var det första gången ni gjorde något tillsammans?
Kalle: Ja, men vi träffades typ tidigt 2006, när vi båda var ute och spelade »live« – med en dator och en mikrofon.

Johan: Vi släppte skivor lite i samma sväng, vi var del av samma »scen«.

Kalle: Ja, hemma-laptopgrejen.

Johan: Sedan hade vi en god vän som är en av Emotion-killarna, som heter Johan. Han bodde med Kalle ett tag och jag lärde känna honom i den vevan. Johan var liksom ett nav i det hela, och han pushade lite: »Men fan, ni borde göra något tillsammans«. Så vi började hänga lite mer och mer.

Var Vingslag ert första samarbete?
Kalle: Ja, fast det var inte tänkt att det skulle bli ett band alls.

Johan: Det skulle vara en engångsgrej.

Kalle: Det kom väl mest av att du skulle producera min andra skiva.

Johan: Skulle jag?

Kalle: Ja. Kommer du inte ihåg det?

Johan: Hå! Det minns jag inte ens.

Kalle: Jo, eller »producera«, jag vet inte. Jag hade lite svårt att välja vilka låtar jag ville ha med.

Johan: Just det, nu är jag med.

Kalle: Jag tror det var Johan som sa att vi skulle bilda ett band i stället. Och så hade jag den där »Flames«-instrumentalen, de samplingarna.

Johan: Ja, det var egentligen där det började, sen tog det lång tid.

Kalle: Det tog en lång tid att göra den låten.

Johan: Ja, vi tog ett break efter »Vingslag«, sen började vi med »Flames« och höll på med den i… ett och ett halvt år? Och det var där bandet formades.

Jobbade ni regelbundet med den i ett och ett halvt år? Hela »Springsteen-processen«?
Kalle: Alltså, vi gjorde andra låtar, fast vi gjorde inte klart dem.

Johan: Vi lade ifrån oss dem i stunder och kom tillbaka, men det var hela tiden »Flames« vi arbetade med att få till.

Vad vill ni uttrycka med era texter?
Kalle: Egentligen handlar de inte om något speciellt, som att »det här handlar den om«. Jag tycker att alla bra låtar och texter ska man kunna tolka som man vill. Bara det är en slags överlappande känsla, att det på något sätt är konsekvent. Jag tror inte att vi riktigt kan säga exakt vad EP:n (Do you remember/Get it all) handlar om. Men låtarna hör ihop. Vi höll på med den ena och så kom den andra in.

Johan: Vi skulle först bara göra »Get it all« som singel, eftersom den tog så fruktansvärt lång tid. Så tänkte vi: »Vi måste bara fokusera och göra allt för att få klart den här, så vi kan släppa den och gå vidare«. Men så hade vi »Do you remember«, den låten spelade vi till och med live förra året, i en helt annan version. Melodier och texter fanns redan där och var ganska mycket klara. Sen så stöptes den om och så kände vi: »Den ska vara med här«. Den passade så bra med »Get it all« kände vi.

Johan: Det känns som de balanserar varandra – de är ganska fulsnygga båda två. För oss känns det som att det är smutsig musik. Det finns en idé om att allt vi gör ska både vara dyrt, samtidigt som det ska kännas plastigt – det är balansen vi försöker hitta hela tiden. Och det är den som tar mycket tid att hitta. Andra människor kanske inte bryr sig, men för oss blir det väldigt mycket att hitta den där gyllene vägen mellan att det låter episkt fast ändå fult. Hela EP:n, omslaget, titlarna, soundet, allt genomsyras av att det ska vara på riktigt. Alltså, inte det tråkiga »musik på riktigt«, utan att det är oss.

Det är en ganska tydlig skillnad mellan Flames/So On och Do you remember/Get it all. Den förra låter lite mer glimrande och lyxig medan den nya är mer gritty, lite plastig. Jag tänkte faktiskt på The-Dream när jag hörde »Do you remember«, med rytmen och basen. Är det något medvetet eller har det bara blivit så att ni gått mer åt r&b?
Kalle: Det tror jag absolut. För det är nästan det enda vi lyssnar på.

The-Dream eller r&b generellt?
Johan: R&b är typ det enda vi egentligen tycker är bra, när det kommer till kritan.

Kalle: Ja, när det gäller ny musik. Vi lyssnar ju på gammal, vad ska man säga, »Sonic-pop«. Nej, men Vangelis och sånt. Det är det vi lyssnar på när vi sitter och diggar. Och blir inspirerade av.

Johan: Ja, i alla fall nu. Allting förändras. Det är mycket som har hänt sen »Flames«.

Jag tycker det hörs, den där fina linjen som ni vill nå, mellan det episka och det feta.
Johan: Precis. Och vi vill aldrig att det ska låta som att vi har anammat någonting bara för att, »Ooh, nu ska det låta som svart musik«. Vi försöker vara jävligt noga med att det hela tiden känns, att det inte ska låta det minsta påklistrat. Det ska kännas super true. Det har tagit extra mycket tid också, att hitta den balansen. Hur gör vi för att det inte ska låta fjönigt, vitt, osvängigt, låtsas, låtsasmusik? Det ska låta så jävla naturligt, även fast man försöker pusha produktionen.

Men hur bestämmer man sig eftersom det tar så lång tid, med tanke på att ni har den här ambitionen att det ska låta perfekt? Kommer man till en punkt där man bara: »Nej, nu måste vi göra klart det här, nu släpper vi det«?
Johan: Man kommer till en punkt då man hatar låtarna så mycket att man inte kan sova på nätterna.

Kalle: Jag kan inte lyssna på låtarna.

Johan: Jag kan göra det.

Kalle: Jag lyssnade på EP:n lite grann för någon dag sen och… jag tyckte den var bra. (båda skrattar)

Johan: Så är det faktiskt, det blir alltid total jävla apati och ångest mot slutet.

Kalle: Då kommer man till en punkt då man tänker, »Nej, men det blir inte bra det här«. Så går det två dagar, och så sitter jag klockan fyra på natten och bara: »Men den här grejen!«. Och så skickar jag det till Johan som svarar JA!. Sen fortsätter vi. I tre månader till. Med samma låt.

Johan: Ibland handlar det inte om att vi sitter med soundet i fyra tusen år, ibland är det själva låtskriveriet. Att det inte sitter till hundra, att det är någon del som saknas, den här passagen känns inte hundra procent naturlig. Och så ska det lyssnas på trettiotusen gånger och sen skrivas om. På »Get it all« var inte allt färdigskrivet. Vi hade ganska mycket komp och så färdigt.

Kalle: Det var nästan så att vi skrev låten baklänges.

Johan: Ja, vi började med refrängen. Sådant håller ju alla musiker på med. Men ja, vi är rätt petiga. Det är jävligt jobbigt, haha.

Hur ser processen ut då?
Johan: Vi gör väldigt mycket tillsammans. Kalle kanske har en musikalisk skiss i form av något beat eller liknande. Men »Get it all« har vi fyrtiofem versioner av sedan tre år tillbaka. Låtarna går ofta igenom flera olika stadier. Vi testade olika sätt att komma vidare med »Get it all«. Samtidigt släppte vi »Fantasies« också, som vi är väldigt nöjda med.

Kalle: Den tog bara fyra veckor i och för sig.

Från idé till färdig låt alltså?
Kalle: Ja. Fast den var ändå sjukt jobbig.

Johan: Ja. Men det är inte alls uppdelat. Det är verkligen inte så att »nu skriver du texten här och går in och sjunger på det så lägger jag basen där«. Vi sitter tillsammans med varenda stavelse och varenda melodiskiftning och alla trummor och allt. Vi sitter och petar i allt tillsammans.

Kalle: Vi lär oss hur vi jobbar tillsammans, så långt det går.

Johan: Precis, det är inte så att jag lämnar över trummorna till dig, för att det är »ditt ansvarsområde«.

Kalle: Vi har rutin, men det är mer att vi ses i det här rummet. Sen tjatar vi på varandra.

Men om man pratar om din bakgrund Kalle, som samplingsbaserad producent, och ditt förflutna som sångare i Nicolas Makelberge, Johan, är det så de grovhuggna rollerna ser ut? Kalle som producent och Johan som sångare?
Kalle och Johan: Nej.

Kalle: Det är ingen som bestämmer, vi bestämmer båda.

Johan: Kalle är bättre på musikprogrammet, det är inget snack. Han sitter och vrider och grejar. Vi sitter framför hans dator och häckar och skriker. Men när det kommer till sång och text och allting så vill vi att båda ska höras. Det är bådas vision i varenda detalj.

Kalle: Man gör ju allt för låten.

Johan: Jag tänker inte på mig som sångare och jag tror inte Kalle tänker på sig som producent. Det viktiga är att låten ska bli fet.

Kalle: Även om jag sitter och  pillar i produktionen så kan jag inte säga vem som gör mer. Vi är aldrig oense om något i en färdig låt. Det är det som tar en sådan tid.

Jag tänker på din sång Kalle, och hur den har förändrats från ditt album Om du lyssnar noga till din senaste sololåt, »Inget att förlora«. På albumet är sången ganska »indie-osnygg« och svajig medan den på ”Inget att förlora” låter väldigt snygg… eller snarare vacker!
Kalle: Jag kunde inte sjunga då, det var helt enkelt så. Det berodde mycket på att jag inte hade sjungit högt för folk överhuvudtaget. Sen bestämde jag mig för att spela in den där popskivan – jag såg alltid mig som en popartist mer än en »samplingsartist« – och tänkte, »skitsamma, nu spelar vi in den här skivan«. Så gjorde vi det på en dag, jag och Fredrik Åslund som satt i studion, på fem timmar. Han sade »sjung« och jag bara, »okej, sjung«. Så skrek jag ut låtarna.

Kalle: Jag kan inte lyssna på den där skivan alls, och jag tycker inte den är så bra. Men det är kul att folk gillar den för vad den är. Sedan dess har jag försökt lära mig att sjunga hur länge som helst, och att förstå hur rösten fungerar. Jag är inte riktigt nöjd än, jag tycker det är lite jobbigt att sjunga.

Du skulle inte kunna sjunga i Karl X Johan?
Kalle: Jo, jag sjunger ju körerna. Fast jag tror inte att jag skulle kunna sjunga lead. Va fan, vi har ju Peter Gabriel i rummet! (pekar mot Johan)

Johan, hur började du sjunga? När förstod du att du kunde sjunga?
Johan: Jag vet inte, man spelade ju i band. Det var inte så att någon sade: »Alltså, du har ju talang för det här, Johan! Kör!« Det bara blev så. Vissa har kanske ett större behov än andra att sjunga, och tycker sig kunna det. Och jag kanske tyckte det. Men det är inte så att jag har någon musikfamilj – min mamma är jävligt duktig på piano förvisso – men jag har inte sjungit så mycket hemma. Och jag har aldrig varit någon lägereldsmänniska.

Kalle: Men du skulle kunna vara en jävligt bra lägereldsmänniska.

Är inte du en bra lägereldsmänniska, Kalle?
Kalle: Nej, det är jag inte.

Johan: Jag sjunger bara när vi spelar in och när vi spelar live. Annars ingenting.

Kalle: Ja, Johan sjunger helst väldigt lite.

Johan: Som sagt, vi tänker så mycket på låten, vi tänker på musiken. Det är inte så att man tänker: »Åh här ska sången komma in, och här blir den tonen perfekt!«.

Kalle: Det ska inte vara någon showcase för Johans röst.

Johan: Nej, inte för någonting. Jag tänker bara på musik i form av låtar, och jag tänker väldigt sällan på sångare i termer av att »den där sångaren har en väldigt bra röst«. Eller, det är klart att man ibland tycker att folk sjunger väldigt bra, men det är främst att man tycker att det är rätt feeling, rätt sväng. Något som inte låter konstlat. Inte som där man hör på sången att det är en tråkig person. Och jag tänker inte på mig själv som sångare, utan snarare som a means to an end. För låten.

Men eftersom ni förhåller er så kritiska till er egen musik under själva skapelseprocessen tänker jag att du måste lyssna på din egen röst som en del i det och reflektera över den. Känner du att du har utvecklats mycket sångmässigt sedan Nicolas Makelberge? Eller rentav så sent som efter »Flames«?
Johan: Absolut. Framförallt hör man nya saker när man har spelat in det, i mixen, i låten – vad som låter bra, vad som inte låter bra, vad som låter krystat, vad som låter skönt, vad som låter som rätt attityd. Det kan skifta hur mycket som helst. Man försöker anpassa sig efter den musik som man håller på med just då, så mycket som möjligt.

Kalle: Ja. Låten är aldrig skriven förrän den är inspelad, tänker vi. Det är inte så att vi skriver en låt och sen spelar in allt, rakt av.

Johan: Ja, allt är en helhet. Allt ska bara smälta ihop perfekt. Men det är klart att man lär sig vad som funkar sångmässigt och vad som inte gör det. Så vi tar ju miljarder tagningar av allt. För att få till rätt känsla för just den här låten. Man måste vara ett med musiken när man sjunger. Det är väl det som många gör fel, att de bara kör. Bara, »Ah, här har vi musiken, nu ska jag sjunga min låt på det«.

Kalle: Ja. »Här har jag skrivit en text och nu sjunger jag en text« och sen är det bra.

Johan: Och så finns det ingen enhet, det svänger inte för fem öre, det finns ingen feeling.

Kalle: Det funkar väl för vissa, men det skulle inte funka för oss överhuvudtaget.

Johan: Väldigt mycket musik som är dålig kan bero på att det står en sångare och bara gasar i ena hörnet. Och så är det en helt annan musik i det andra hörnet. Men det är inte så att jag sitter och skärskådar min egen röst, enbart. Jag bryr mig minst lika mycket om hihaten. Och det är nog bra, för folk lyssnar inte på musik så. Folk tar in helheten och känner: »Antingen är det feeling eller så är det inte feeling«.

Eftersom ni uppenbarligen är kritiska mot dels er egen, men även annan musik, blir jag nyfiken på vad ni faktiskt tycker är bra. Vad inspireras ni av?
Kalle: Jag har lyssnat väldigt mycket på hiphop de senaste åren. Det är enskilda låtar och mixtapes. Meek Mills Dreamchasers 2 är rätt fet. Hans album är inte så bra, men första låten är helt sjuk. Det är piano och i mitten kör han: »Hold on, wait a minute!« (gestikulerar vilt).

Johan: Ja, den är jävligt najs. Pianot låter lite som »Thriller«, introt till »Do you remember / Get it all« – och vi hörde det först efteråt!

http://www.youtube.com/watch?v=Q5s_-kLTRqc&feature=youtu.be

Kalle: Ja! Men Meek Mill är inte bra på så mycket annat än den där lite skrikiga grejen. Han är inte så bra på r&b-låtar. En annan jag gillar är Rick Ross, hans mixtape Rich forever var jävligt bra. Bättre än senaste albumet. Och det är först det senaste året jag upptäckt den typen av maffig hiphop. Jag har alltid lyssnat på hiphop, men den formen av tyngre, klubbigare hiphop är det jag går igång på mest. Jag älskar Juicy J, det är världens bästa rappare. Någonsin. När det gäller det svenska så är det bara Nordpolen-låten som var bra i år, sen kan jag inte komma på någon som var så kul.

Ni lyssnar inte på någon svensk hiphop?
Johan: Alexis Weak! Den produktionen gillar vi. Men något annat som har varit jävligt viktigt för oss – och jag vet att Kalle bara har glömt bort det nu – är Future.

Kalle: Jaa, Future, Future! Vi har bara lyssnat på Future.

Johan: Där har vi enats, han har ofta varit vår räddning. Vi älskar Future. Det är världens bästa sångare, punkt slut. Framförallt nu. Det är skitsamma vad som är vocoder, det är skitsamma vad som är någon jävla gröt. Han har så bra känsla.

Kalle: Han har en bilskrot i halsen, och auto-tune och bara…

Johan: Ja! Och han är så sjukt i synk med själva låten. Han har bästa flytet i sången, världens bästa melodier och världens bästa känsla. Han har räddat oss varenda gång vi kört fast. Han har faktiskt tagit oss ur hur många knipor som helst.

Rent inspirationsmässigt alltså?
Johan: Ja, och hur han löser allting melodiskt.

Kalle: Han har överskuggat allt det här året. Det känns som att han är i framkant av musiken där det händer spännande saker. Men det är T-Pain man får tacka vad gäller auto-tune-grejen. Och 808s & Heartbreak av Kanye West så klart, den är jävligt definierande. Likaså »Lollipop« av Lil Wayne. Egentligen är hela Future som »Lollipop«, fast han har utvecklat det och gjort en hel karriär av det. Vilket är grymt. Vi älskar auto-tune. Jag tänker inte på det som ett hjälpmedel om man sjunger dåligt – det är mer som ett reverb. Det är en effekt man har på rösten för att det ska låta bra. Allt är ju fejk.

Johan: Vi borde testa att köra auto-tune live!

Är det några andra artister ni inspireras av?
Johan: Det är klart att vi lyssnar på fler grejer, men vi är jävligt kräsna. Det är också en del av processen att skapa musik. Man tycker om att bygga den här muren runtom sig, och spotta på annat. Inte för att hata, det vill vi inte göra, inga namn nämnda. Men om man kan få energi av det så kanske det är en bra grej. Sen är det så klart kul att många gör musik, men man behöver kanske det själv. Att hitta något som är bra och sen tycka att allt annat är dåligt.

Kalle: Vi tycker ju att Karl X Johan är världens bästa band.

Johan: Det måste man göra. Det är helt självklart. Det tror jag alla som är seriösa med det de gör tycker. Så fucked up är man. Hur ska någon annan ta det på allvar om inte vi tar det på blodigaste allvar?

Bryr ni er mycket om hur ni blir uppfattade? Det är ju uppenbarligen viktigt för er att det ska låta långt ifrån tillgjort, att det ska vara genuint. Tycker ni att det skulle vara jobbigt om någon skulle uppfatta er som pretentiösa, till exempel?
Kalle: Njaee, folk får såklart tycka vad de vill. Men det jag kan störa mig på är när folk skriver att det är »indie«. Och ja, det är väl »indie« på något sätt, men det känns som att de menar soundet. Och då tänker jag: »Amen fan, så tänkte vi inte alls«. Det här ska låta skitdyrt. Så det kan vara störigt. »Jaha, är vi indie nu?«.

Johan: Vi befinner oss i en viss kontext. Vi är vita snubbar som släpper musik på ett litet skivbolag i Sverige. Det är klart att det når en viss sorts bloggar i första hand. Jag tänker att vanliga människor som inte skriver om musik och som tycker att det är gött att lyssna på oss, de får tycka det är gött hur fan de vill. Det viktigaste är bara att de gillar det. Men ibland kan någon skribent formulera det som… »Det glada indiepopbandet Karl X Johan är tillbaka med en ny popkaramell!«. Då kan man bli less.

Kalle: Men det kan vara ganska roliga missuppfattningar också. Det rör oss inte så mycket. Det viktigaste är hur vi uppfattar oss själva.

Johan: Det är därför det är viktigt att arbeta med det så länge, att jobba i så många omgångar. Att även om man tröttnar på musiken i omgångar så vet man själv att man kommer tycka att det fortfarande är bra längre fram i tiden. För sekunden man själv tänker »Fan vad tänkte vi, vad är det här för trams vi gjort?«, då blir man mycket mer mottaglig för folks åsikter. Om man vet att det egentligen inte är bra, eller att låten inte håller fullt ut. Så vi ser till att lyssna på låtarna en triljard gånger innan vi känner att vi kan ge ut dem. Så att vi är stolta över vår musik.

Har ni någon ambition att nå utanför Sverige?
Johan: Så mycket det bara går, hela tiden.

Kalle: Det är inte så att det är en medveten ambition. Men ja, om vi får chansen – då gör vi det.

Johan: Vi släpper ju allting digitalt, det är worldwide, så vi jobbar mycket med att skicka musiken till amerikanska bloggar. Vi har nästan bättre kontakt med dem än med svenska bloggar.

Det vore fett att ligga på topplistan tillsammans med Future?
Kalle och Johan: Mm-hmm.

Johan: I våra huvuden gör vi bara hits, det är det vi vill göra. På vårt sätt, så klart. Men det är kanske därför som vi inte tänker i form av album, för vi gör inte albumlåtar.

Kalle: Vi skulle kunna göra ett album, men det är en jävligt stor grej. Det skulle kräva väldigt mycket manpower. Och då måste vi låsa in oss i några månader och bara jobba med det. Vi måste göra annat tyvärr, som att jobba. Men den absoluta drömmen vore ju att bara kunna göra det här. Musiken.

Mer om Karl X Johan, här.

”Jag läser mellan raderna på statusar och hoppas hennes tankar aldrig lutar åt det hatiska” rappar Simon i det musikaliska rum Sum Comfort Food har byggt upp.

Produktionsteamet skapar en djup atmosfär i musiken som omsluter en i lager efter lager till skivans sista ton.

– Det finns helt klart en medveten rymd i våra produktioner men vi lägger också stor vikt vid mixning, säger Sum Comfort Food. Vår ambition har alltid varit att det ska låta så bra som möjligt.

Simon Emanuel och Sum Comfort Food sammanfördes i och med att producenttrion tog kontakt med Simon och frågade om han ville inleda något slags samarbete. Det blev en vers på TiRon & Ayomaris ”En kärlekshistoria EP” (en EP producerad av Sum Comfort Food). Samarbetet fortsatte på ”Odödlig”, en låt på Simons första skivbolagssläppta skiva i namnet Simon Emanuel, ”Sånger från andra våningen”.

Innan dess var Simon i flera år känd som Paragon, den lite kaxiga ”svennen” i Hemmalaget, med Ison & Fille och deras Highwon-gäng runtom. Övergången till det mer personliga artistnamnet Simon Emanuel (hans fulla namn är Ivar Simon Emanuel Molin) var livsviktig.

– Det var någonting som jag verkligen, verkligen behövde göra, både för min inspiration och för mitt egna välmående. Det var så mycket gammalt som hängde med hela Paragon-grejen. Jag identifierade mig inte med namnet eller facket jag hade placerats in i längre. Jag tog namnet som 17-åring och efter ”Glöd”-plattan (sista Paragon-skivan, släppt 2008, reds. anm.) så kändes det bara som enough is enough. Den var lite av droppen på något sätt. Efter den gick luften ur mig.

Redan på ”Glöd”, ett mer än godkänt rapalbum i sin egen rätt, fanns emellertid något som följer med Simon Emanuel än i dag: en storslagen, sökande och ambitiös ven i både musik och texter.

– Jag vill göra musik som rycker tag i en, som får lyssnaren att stanna upp och känna något. Just det där ”stora” har alltid legat nära till hands när jag har valt beats, eller suttit med och tyckt till eller co-proddat. Det filmiska. Jag har väldigt svårt för musik som känns liten och obetydlig. Det finns säkert många som tycker att det är ett pretentiöst sätt att se på musik. Men jag vill göra ambitiös och tidlös musik.

I och med övergången från Paragon till Simon Emanuel märktes framförallt en ambition i att förändra ljudbilden. Att luckra upp den med alla möjliga influenser. På mixtapet ”I Simon tid”, släppt gratis på internet 2010, hörs samplingar av bland andra Tom Petty & The Heartbreakers, Jens Lekman, Madonna och Washed Out. Simon började runt namnbytet utöka sin ungdoms strikta musikdiet av hiphop och ett kryddmått r’n’b, och fann mer inspiration i produktionerna hos artister utanför de genrerna.

– Man låser sig lätt. Man samplar soul, man gör vad som förväntas liksom. Håller sig inom ramarna. När jag började öppna upp mig mer så fann jag så sjukt mycket ny inspiration. Vare sig det handlade om att jag loopade upp en M83-låt och körde över den, eller satt och lyssnade på Imogen Heap-instrumentaler. ”I Simon tid”-mixtapet gjorde jag på min soffa med min laptop under en dryg månads tid. Jag satt bara och lyssnade på en sjuk massa musik, tog allt från Jens Lekman till Jaheim och gjorde egna tolkningar och beats av deras låtar. Det var en väldigt inspirerande period och startskottet för ”Simon Emanuel-grejen” nästan.

Även Sum Comfort Food har länge jobbat med en disparat palett av inspiration. Produktionsteamets medlemmar Anders Persson, Fredrik Lövgren och Daniel Markus bidrar alla med sina egna influenser och försöker sammanfoga dem till något enhetligt. I minidokumentärserien ”OVÖS” (”Om vi överlever sommaren”), där filmaren Nicklas Persson följt produktionsteamet och Simon Emanuel under sommaren, förklarar Lövgren i första avsnittet att de framförallt vill jobba i en helhet. Anders Persson förklarar att det kan bli ”lite lurigt” att tre personer ska samsas om samma sound.

– Alla har ju en vision om hur man vill att saker ska låta så det gäller att få var och ens personliga vision att klaffa med dom andras. På samma gång är det grymt kul att få någon annans perspektiv och idéer hela tiden, det är väldigt utvecklande och inspirerande. Och sen, i och med att man inspireras och lär känna varandra så hamnar ens visioner närmre varandra.

– Vi har många gemensamma influenser, jag och Sum Comfort Food, förklarar Simon Emanuel. Vi har bara kört på och gjort vad som känts rätt för stunden och landat här. En grej med att musiken har saktats ned är att det ger mina texter mer utrymme. När man rappar över beats som går i 70-80 bpm så hörs allt man säger på ett annat sätt. Jag tror att jag väger varje ord lite extra nuförtiden och jag tror även att detta har bidragit till att texterna har blivit mer personliga. Det är svårare att gömma sig bakom staplade rim nu.

De olika influenserna som varje person i ”OVÖS-teamet” representerar kan för Simons del höras på ”I Simon tid”, och för Sum Comfort Food i deras serie av ”Songbook”-mixtapes (låtar de inspireras av, snyggt ihopmixade). Även producentteamets nyligen släppta EP ”Endurance” samlar olika låtar de producerat åt andra artister samt remixer av bland andra Toro Y Moi, Duvchi och Chromatics.

Samtidigt som inspirationskällorna kan hittas lite överallt har Simon Emanuel och Sum Comfort Food en stark gemensam nämnare: Noah ”40” Shebib, känd främst som Drakes högra hand och huvudproducent.

Shebib arbetar med mycket dov bas och stämningsbyggande, det är ytterst sällan produktionen är melodistark eller gräll. Den lämnar i stället mycket utrymme till artisten att uttrycka sig melodiskt och måla sig själv på duken (oftast Drake, men även exempelvis JoJo på utmärkta singeln ”Demonstrate”).

– Vi lyssnade mycket på musik med mycket rymd i under arbetet med ”Om vi överlever sommaren”, förklarar Sum Comfort Food. En hel del ”40”. Ackord och melodier från ”40”:s produktioner har varit ett återkommande diskussionsämne. Det är någon form av vackert vemod, eller snarare ett vemod med ljus i.

– ”40” har gjort mycket för musiken på bara några få år, stämmer Simon Emanuel in. Jag och Sum Comfort Food är alla fans av The-Dream också, hela tänket med att låta låtar byggas vidare, låta dom morpha in i b-delar och andra låtar kommer väldigt mycket därifrån. Timbaland var även inne på den grejen förr.

Och nu när Simon Emanuel och Sum Comfort Food funnit varandra tänker de inte gå skilda vägar i första taget. Simon tror definitivt att de kommer att fortsätta arbeta tillsammans.

– När jag hittar bra, inspirerande folk försöker jag alltid ta vara på det. Det här året som har gått har varit lärorikt och inspirerande på så många sätt. Allt handlar om känslan för stunden. Känns det rätt så kör jag bara på.

”Om vi överlever sommaren” släpptes i augusti. Lyssna här.
Dokumentärserien med samma namn går att se bland annat på Simonemanuel.se.
Sum Comfort Food har nyligen släppt en ny del i ”Songbook”-serien. Den och mycket annat finns på deras Soundcloud.

James Blake sjunger: ”My brother and my sister don’t speak to me, but I don’t blame them.”

Att James Blake i verkligheten är enda barnet i sin familj är irrelevant. Blakes kontext spelar ingen roll. Men det gör däremot min. Det är en så kärnfull rad att den, upprepad som ett mantra, växer till en hel berättelse i mitt huvud. Nyfikenheten och fantasin börjar måla upp bilder om vad som kan tänkas ha lett till den nuvarande situationen mellan berättarjaget och hens syskon.

Eller stryk ”hel”, det blir en nästan-hel berättelse som avbryts när den är som mest intressant, som en novell av J.D. Salinger eller sista avsnittet av The Sopranos. Eller ett intensivt förspel som avbryts när bådas blod rusar som allra mest. Man lämnas vaken och spänd, vill fortsätta men kanske inte borde. Så känner jag när jag lyssnar på ”I never learnt to share”.

Att James Blake har inspirerats av Joni Mitchell märks inte minst i hans känslosamma ”A case of you”-cover. Men också i hans sätt att skriva låttexter. Det är samma sobra men fantasieggande språk som lämnar mig precis där jag är som mest intresserad och inspirerad. Men där Blake har en sparsammare, närmast haikuliknande stilistik – vänlig för tolkning – har Mitchell, kanske världens främsta låtskrivare, ett långt mer expansivt tillvägagångssätt. Hon lyckas bygga hela landskap i ”A case of you” och ändå lämna mig vid intressets rand:

“I met a woman
she had a mouth like yours
she knew your life
she knew your devils and your deeds
and she said:
‘Go to him, stay with him if you can,
but be prepared to bleed’”.

Vem sjunger hon till? Vem är det som sjunger? Vem är kvinnan med munnen som känner till hela den dedikerades liv och gärningar – systern till den låten är dedikerad till, kanske?

Det har länge spekulerats i låtens mening och många har utgått från Mitchells liv vid tidpunkten. Men jag tror det är att leta på fel ställe. Jag tror att man inte behöver leta alls. Det är ens egen kontext som blåser liv i de här 41 år gamla raderna – precis som min egen gör det med James Blakes enda rad på en cykel någon gång under 2011.

Jag tänker på mitt eget liv, människor jag känner. Det är i kravlösa låtar som dessa, som inte fordrar någon förkunskap om artisten, som man kan finna mest tröst. Till dem kan man gå och inte vända tillbaka på ett tag. Som i Fredrik Wikingssons berättelse om den nyligen dumpade tjejen som uppslukades av Joni Mitchells album ”Blue” i ett torp, ”medan festen pågick runt henne i en hel sommar”.

Men en låttext kan också förändras med vetskapen om artistens egen kontext. Jag tänker först på Drakes ”Look what you’ve done”. Drake skriver en lång, ingående och lite kryptisk berättelse riktad, likt ”A case of you”, till en ”you” som det inte framgår vem det är. Inte helt olikt Joni Mitchell. Först passerar låten mig obemärkt förbi. Men sakta fångar jag upp små textbitar av skenbart personlig karaktär och blir nyfiken.

Jag utforskar låtens ”you”, som visar sig vara två olika personer, och undersöker därmed också låtens ”I”. Det är med vetskapen om att första versen handlar om Drakes mamma och andra om hans morbror (som dör några månader innan albumet ”Take care” släpps) som ”Look what you’ve done” växer till förra årets bästa låttext.

Drake rappar om hur han dömer sin mamma för hennes rökning och hon säger att han är precis som sin frånvarande far och ”you love me and I love you, and your heart hurts, mine does too, and it’s just words and they cut deep but it’s our world, it’s just us two”. Han målar upp en scen mitt i sitt livs kanske viktigaste relation och jag är där och tänker och känner samma saker och tusen andra saker men med en kärnpunkt: ur Drakes perspektiv. Jag sugs helt in i världen som bara är för dem två och lämnar inget av mig själv där. Det är befriande.

Ett mer aktuellt exempel, även om låten är äldre, är Frank Oceans ”Songs for women”. När Frank nyligen berättade om att hans första kärlek är en man, twittrar journalisten Mårten Michanek samma dag ett citat från ”Songs for women”. En rad:

”All these songs for women, they’re songs for you baby. For you.”

Det blir en uppenbarelse för mig. Från att ha varit en fin men lite klyschig r&b-låt om ”baby, jag vet att jag håller på med många tjejer men den här är till dig” (lex ”Best I ever had” av Drake) handlar den nu om Frank, ej heterosexuell r&b-man som inte vågat komma ut ännu. Och som därför dedikerar alla sina låtar om kvinnor till killen han spenderar en sommar med. Hans första kärlek.

Det har den ju egentligen alltid handlat om.

Det är en rad som nu blottlägger hur starkt heteronormen fortfarande sitter i samhället och i mig. Och jag skäms för att jag så oreflekterat och slappt tolkar låten genom heteronormativa filter. Jag tänker att jag inte är den enda. Och hoppas sen att jag är en av få.

Men jag välkomnar uppenbarelsen, blir glad av den, låter den skölja genom min – jag lovar jag lovar! – öppensinnade, toleranta, genusmedvetna och politiskt korrekta men alltjämt dumma och heteronormativa hjärna. Och jag hoppas att den förändrar mig och min tolkningsvärld till nästa gång.

Det var lätt för mig att förtjusas av WU LYF redan från början. Bara de första tre-fyra låtarna på ”Go Tell Fire to the Mountain” satte sig i huvudet och började projicera skimrande bilder på min hjärnas väggar. Som om en ung Johnny Rotten värvat Explosions in the Sky under en Texas-turné med Sex Pistols och båda band helt gett upp deras tidigare förehavanden. Allt löses upp i WU LYF.

Live på Kägelbanan, under en utdrygad timme en lite kulen marskväll, charmar de än mer. Det är en kvartett späda, gulliga killar, några i bar överkropp, som gärna slår sig för bröstet när det blir lite för vackert och känslosamt av alltihopa. Så börjar de ösa och hoppa. Det är beskrivningar som passar lika bra för WU LYF som för deras publik. Jag börjar tänka lite på Arctic Monkeys ibland (det är en positiv referens här).

Man kan tro att rösten hos Ellery Roberts är ett spel. Men nej, han låter så. Även när han säger något kort, som ”Stockholm”. Som om halsen skrubbats med en piprensare. Och han är underhållande i mellanspelen. ”Never met a white man who doesn’t like Wu-Tang”.

Och musiken eleveras verkligen i det här rummet. Orgeln växer och strålar ut mot hörnen som måste börja kröka sig. Jag har kommit hit själv och går upp i den närvaro som skapas av orglarna, de sjumilalånga gitarrslingorna, trummorna som skakar kroppen inifrån och ut. Och rösten förstås. Jag umgås med musiken, trivs så bra i den. Det är vackert och ösigt.

Så enkelt kan det vara, men vi ska nog inte anklaga Lil Wayne för populism. Publiken skrek säkert lika högt kvällen efter i, typ, Düsseldorf. För det här är Da Drought 3-Lil Wayne: ”säljer om några månader en miljon skivor på en vecka”-Lil Wayne, faktiskt-världens-bästa-rappare-Lil Wayne. Han finns överallt, inte minst hos mig.

Längre bort i spektrumet av mitt musiklyssnande vid samma tidpunkt finns Ben Hudson, en brittisk 29-åring som ingen vet vem det är. Men han och hans band The Library sticker ut som en av tio ”favourite underground Myspace acts” som Kanye West har valt ut på Myspace i egenskap av något slags gästredaktör. Mr Hudsons musik tar mig direkt i besittning.

Jag har nyss flyttat till Paris och tusen tankar irrar runt varje dag. Nytt land, ny stad, nytt språk, ny boendesituation. Och ett ansträngt distansförhållande ovanpå allt. Det är underbart och svårgreppbart. Men Mr Hudson & The Librarys debutskiva ”A tale of two cities” från 2007 sätter saker i perspektiv, det blir något konstant att återkomma till. Närmast kommer låten ”Everything happens to me”.

Mr Hudson kastar upp ett silverrep av melankoli, virar runt min fot och drar mig sakta nedåt mot marken.

Det är först långt senare som jag förstår att det här är en tolkning av en standard från 1940 med samma namn, först framförd av Frank Sinatra och sedan av namn som Ella Fitzgerald, Nat King Cole och Chet Baker. Men den känns så självklar i Mr Hudsons version och i symbios med resten av skivan, att man inte slås av tanken att den kan vara annat än hans egen. Mr Hudson och hans band har på ”A tale of two cities”, i något slags modern jazztradition, en inneboende experimentlusta och faiblesse för eviga och vackra musikaliska värden som krockar med oväntade arrangemang. En oljetrumma som kantar en låt här, en smygande baktakt där.

Att Hudson själv har nämnt influenser som just Ella Fitzgerald, Chet Baker och Billie Holiday i samma andetag som André 3000, Phoenix och Dizzee Rascal, känns knappast som koketterande med en ”öppen musiksmak”. Snarare en fullt logisk historieskrivning som föregår musiken han själv gör.

Innan ”A tale of two cities” producerar Ben Hudson under flera år hiphop och grime i Birmingham. Det hörs i musiken han gör som Mr Hudson: det är beats som ligger i grunden och om han inte samplar själv ser han till att hacka upp bandmedlemmarnas instrument och röster (men pianot lämnas alltid orört och rent). Körsångerskan Joy Joseph är oumbärlig i det hela. Men framförallt trummorna har ett tydligt hiphopdriv, även i gitarrballader som ”Cover girl”.

Texten i ”Cover girl” kan diskuteras. Den handlar om en kvasigenusmedveten vit riddare – eventuellt släkt med Bruno Mars – som klumpigt rider in och ska rädda en stackars hjälplös flicka från patriarkatets snäva ideal. Hon kanske inte är någon omslagsflicka men hon är minsann fin som hon är!

Texten tar emellertid en vändning när Hudson just i slutet ändrar refrängen till ”I’ll never be a gentleman, just facing facts, my face isn’t right. You’ll never want a gentleman, when you’ve seen me in this light.” En naiv förhoppning: idealen finns överallt och tränger oss alla, kom igen så släpper vi dem.

Och sådär håller det på genom ”A tale of two cities”. Substantiella texter över varierade, spännande poplåtar. Omedelbart attraktiva. En aktuell referens är Frank Ocean. Också hos honom finns en grund av hiphop och r’n’b som gärna övergår i rena poplåtar. Frank Ocean gjorde dessutom på sin ”Nostalgia, Ultra” en version av Mr Hudsons ”There will be tears”.

Mr Hudson värvas kort efter Kanye Wests Myspace-utnämning till att jobba med honom på vad som skulle bli ”808s & Heartbreaks”. Där hjälper han till med att sjunga, komponera och skriva några av skivans starkaste låtar. Framför allt ”Street lights” – som om The Radio Dept. flugits in till Kanyes Honolulu-studio en regnig dag.

Mr Hudson börjar sen rusta inför nästa album, ”Straight no chaser” (2009), nu som soloartist. Kanye West tror på sin nyfunna musa: ”I believe Mr Hudson has the potential to be bigger than me, to be one of the most important artists of his generation”.

Mr Hudson svarar genom att försvara West när hans användande av auto-tune på ”808s & Heartbreaks” ifrågasätts: ”I’ll definitely use A LOT of auto-tune on my album”, säger han i en livechat med sina fans. Den första singeln släpps samma månad som ”808s & Heartbreaks”.

Det fina med ”There will be tears” är dels den utsökta auto-tunen som flätas in och ut i flera stämmor. Dels den uppgivna texten som destilleras i den lakoniska refrängen: ”There will be tears, I have no doubt. There may be smiles, but a few. And when the tears have run out, we’ll be blue, blue”.

Men kanske framförallt är styrkan det på ytan simpla, upphackade, lite brusiga beatet, de repeterande mollackorden. En engelsk ung man som sjunger om kärleken i fyra nyanser av grått. Mr Hudson gjorde James Blake tre år innan James Blake. Till och med upplägget i videon liknar det i videon till ”The Wilhelm Scream”.

Resten av ”Straight no chaser” är tyvärr långt ojämnare än James Blakes debut och bleknar i synnerhet bredvid ”A tale of two cities”. Det finns ytterligare ett par bra spår, som ”Stiff upper lip” och ”Central park”, men ”There will be tears” tornar upp sig omöjligt högt bland dem alla. Mr Hudsons uttalade mål var att göra en simplare skiva än ”A tale of two cities”, med mer direkta pophits. Men mest låter det ängsligt och lite förvirrat.

I dag då? Mr Hudson fortsätter att arbeta med Kanye West och olika projekt på Wests bolag G.O.O.D. Music (där Hudson också har kontrakt). Han har hjälpt till att skriva någon Kid Cudi-låt här, något med Big Sean där. Annars tas han mest fram i rampljuset för att emulera Alphaville och Sandra Richardson/Cassius så att det ska låta bättre än en uppskalad sampling. Ett deppigt öde för en så potent popmusiker, men hopp finns. Hudson har berättat att han jobbar på sitt tredje album där han vill ha ett mer engelskt och smutsigt sound, ”so that you’ll have to get the Hoover out after you listen to it.”

Han blir nog aldrig större än Kanye West, inte en av sin generations viktigaste artister. Men han förtjänar bättre än att ses som ”killen som sjunger på den där töntiga Jay-Z-låten”.

Team Rockits beats, tunga och vackra som blåvalar. Det liksom autonoma pianot i Autisternas ”Sov”. När ”Till the World Ends” exploderade i Globen i silverglitter och Britney Spears höjdes upp i luften med stora änglavingar. Active Childs röst som rids och piskas av ångest när han sjunger ”Tell me if you feel this pain, cause I don’t wanna be your ball and chain”. Varje gång Rick Ross undslapp sig ett ”UHH!”. ASAP Rocky och känslan av att vara tolv och bara så jävla såld på någon. Älskar den känslan och att jag fortfarande kan ha den.

När @flipflops twittrade, efter att demokratiska kongressmedlemmen Gabrielle Giffords skjutits i Arizona (enligt många en delkonsekvens av Sarah Palins hotfulla retorik): ”So Palin and crew are feeling unjustly blamed for the actions of an extremist. Maybe they can ask Muslims for advice on how to deal w/ that”. När Ola Larsmo efter attentaten i Oslo och på Utøya skrev om språkets makt och inflytande och citerade Victor Klemperer, lingvist i Tyskland under 30- och 40-talet:

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå”.

Hela ”Till minne av” (skivan men kanske mest låten). Att jag blev besatt av Asia Cruise ”Selfish” igen. Årets kanske finaste låttext i Drakes ”Look What You’ve Done”, vilande på Static Majors YouTube-piano. När jag som Link flyger ovan och under molntäcket och allt det underbara som händer nere på marken. När Gangsta Boo gör typ årets refräng på ”Throw It Up” med Yelawolf och Eminem, och Eminem senare rimmar flerstavigt på just ”Gangsta Boo”. När vi fick en ny inneboende som av en händelse är en jätteliten katt. All bra TV. Louie Louie Louie Louiii-ii-iiie!

När Ester Dean går sådär extra högt i ”Take You to Rio”, ni vet? När Linnea Henriksson släppte en asbra singel. Uppgivenheten i Oskar Linnros ”Vilja bli” (låten). Den darrande spänningen i ”Drive” som aldrig riktigt släppte. Hur JoJo sjunger ”I met all of your homeboys – they’re all fucking idiots” och uttalar ”cup”. När jag gick runt i Palermo själv på kvällen och försökte känna mig hård ifall någon rånare skulle dyka upp, med ”Heavy Metal Lover” i öronen.

När jag läste vad J.D. Salinger skrev 1957: ”We are, all four of us, blood relatives, and we speak a kind of esoteric, family language, a sort of semantic geometry in which the shortest distance between any two points is a fullish circle.” Men det som blåste liv i hela mig var inte hans språkakrobatik, utan den omedelbara varma inblicken i relationer och personligheter som inte går att förmedla via utvalda citat. MELODIN i ”Turtleduvs” och när jag äntligen fick läsa texten och förstod att den börjar så här: ”You think that love grows silently, darling”.

Alla. Dessa. Saxofoner. När schimpansen Caesar fick sin röst. När Deportees sångare Peder Stenberg sjunger, bättre än någonsin tidigare: ”It doesn’t matter how much you know when paranoia cuts you open”. När Fille rappar ”Natten är bara en bäääbis!”. När Mattias Alkberg sjunger ”Snälla, snälla, svara, snälla säg nej, jag behöver inte fler som är som mig”. ”Play” som fångade så mycket och tog sig in i hela min kropp.

När jag tyckte att Anna Järvinens konsert var fin och hon sen tyckte att min recension var fin. Real Estates musikaliska honung. Soundtracken till skymningen och sena, sena bussresor som utgjordes nästan allena av Bei Maejors ”End of the Night” och Syd tha Kyds ”Flashlight”. Och The Weeknd, så klart, som bar upp hela våren till ljuset kom tillbaka på riktigt. När jag tittade ut från ett tåg i södra Frankrike, lyssnade på Britney som sjöng ”I’ll fly away on a trip to your heart” och längtade hem.

När Aleks rappar, med en viss distans i rösten: ”Man gjorde vad som helst för att dölja hur man mår”. När Aleks senare blommar ut i sång om sin döda mamma: ”Hon gav mig liv, hon gav mig själ”.

http://www.youtube.com/watch?v=A7XAhUzU-oM