När började jag tycka att Arcade Fire är svulstiga? Bandets visuals är egentligen fina, som videon till ”The Suburbs” regisserad av Spike Jonze, och teaterkostymerna har varit deras stil sedan första albumet ”Funeral”. Vad är det som har ändrats? Kanske är det just att jag hört så många hylla dem som ”världens bästa liveband” ett faktum som gjort dem till pasticher på sin egen stil. Jag läste ett citat från Cults nyligen i brittiska Elle: ”alla i New York vill se ut som Arcade Fire”. Och här är de.

Musikerna är modeskaparnas musor. Var och en ska ha sin egen: Riccardo Tisci har Antony Hegarty, Nicolas Ghesquière Charlotte Gainsbourg, Alexander McQueen Björk och sedermera Lady Gaga, Hedi Slimane byggde i princip en hel karriär på en stil han hämtat från inrökta rockbarer i Paris, London och Berlin – och att klä band som Franz Ferdinand och Babyshambles. På samma sätt gjorde Marc Jacobs mode av grungemusiken. Karl Lagerfeld – well, han verkar älska så gott som alla rockstjärnor.

Under senare års modeveckor har det blivit allt vanligare med liveframträdanden på visningarna som ett alternativ till den sterilt mixade catwalkmusiken. Cat Power uppträdde vid Chanel couture a/w 2007, Sonic Youth spelade på Marc Jacobs a/w 2008, La Roux på Viktor & Rolfs s/s 2011, och på hemmaplan uppträdde HAJEN på Filippa K:s höstvisning 2010.

Artister specialskriver även musik för catwalken i samband med modeveckorna. These New Puritans fick sitt genombrott på Dior Hommes a/w 2007 med låten ”Navigate, navigate”, och Lady Gaga släppte singeln “Bad Romance” i samband med Alexander McQueens s/s 2010-visning, som streamades live på modehusets hemsida, med resultatet att den höga besökstrafiken fick hemsidan att krascha precis innan visningen skulle börja. Nyligen släppte Gaga en ny låt i samband med Thierry Muglers a/w 2011.

http://www.youtube.com/watch?v=D0tb4jsPn-0′] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=Z1N2Sto-lvk

Det är ett givande och tagande mellan modet och musiken. För vad är det som får musiker att framträda i modevärlden? Faktiskt det mest självklara: yta. När Robyn stylas av Sveriges främsta stylister är det för att det ger henne ytterligare ett vapen i kampen om att synas i industrin och att synas är att höras. Omvänt är en Kanye West på front row en vinst för modehuset. För vad Kanye och (ex-flickvännen) Amber Rose har på sig kommer att påverka omvärlden i långt större utsträckning än vad Vogue-redaktörerna någonsin skulle kunna göra.

Trots detta tycks det vara vanskligt för musiker att förknippas alltför starkt med modevärlden. Många av banden under electroclash-vågen kom till exempel i efterhand snarare att förknippas med färggranna kläder och festande och mindre för sin musik. När man idag hör ett band som Ladytron tänker man osökt på en armada av moderedaktörer som bistert stirrar på en catwalk. En ensidig bild av ett band som hade en lång karriär innan de var med i dokumentären “The September Issue” om Anna Wintour.

Tidigare har musik som korresponderar med modevärlden anspelat på just det där häftiga exkluderande gänget som intrigerar och är “en vogue”. Jag älskar både Pet Shop Boys “Flamboyant” och Chics On Speeds “Fashion rules”. Men när man lyssnar på dem idag framstår de mer som en parodi. Modevärlden är och vill inte längre framstå som en sådan kall och hierarkisk värld där allting är lätt förgånget. Den, precis som övriga världen, har genomlevt bakslag som finanskrisen, BMI-debatter och att stjärnor som Isabella Blow och Alexander McQueen slocknat. När modevärlden nu rannsakar sig själv, kommer också musiken på catwalken att omstöpas.

Men det finns fortfarande artister som inte slår an en ödmjuk ton. Lady Gagas video till “Alejandro”, av modefotografen Steven Klein, var en av förra årets största och mesta mode- och musikhändelser. Det teatrala i Gagas uppenbarelse, balanserat av de mindre personliga låtarna, fungerade perfekt för ett sammanhang där mode-möter-musik. Lady Gaga strävar också efter att vara lika visuell som auditiv. Hon ser sig själv, vare sig vi andra instämmer eller ej, som en modern Andy Warhol. Och just den idén om en sorts ny, svulstig och kommersiell popkonst, är kanske just vad som krävs för att mode och musik ska kunna gifta sig med varandra 2010.

Det finns flera andra mindre självklara exempel på lyckade möten. Men trots det är det de mindre lyckade som jag drar mig till minnes. Då modevärlden helt enkelt inte skänkt samma coolness till artisten som artisten skänkt till modevärlden.

När Lily Allen framförde några låtar från hennes skiva “It’s not me, it’s you” på Chanels s/s 2010-visning, ingick två modeller i bandet, dubbelt så långa som Allen. De skulle imitera bakgrundssångerskor men hade svårt att göra detta i takt. Det hela blev ett mardrömsscenario. Ett ögonblick då man febrilt önskade att musiken inte hade behövt bli förkroppsligad just där, på Grand Palais i Paris, just då. Man ville utropa “bliv vid din läst!” både till Karl Lagerfeld och den som valt ut modellerna. Inte ens Lilly Allens klanderfria framträdande kunde rädda den pinsamma uppställningen.

Då artister ofta framstår som eleganta och sofistikerade vid modevisningar, med vackra modeller omkring dem så att de själva nästan blir snyggare – vilket återknyter till ytans relevans även för musiken – var det här exakt det motsatta. Kanske var det Karl Lagerfelds kreativa mastermind som slog bakut inför visningen (det skulle i så fall inte vara första gången som det hände).

Oavsett vilket hamnade Lily Allen mellan stolarna. Det i sin tur pekade på någonting relevant i diskussionen om mode som verkar med andra konstarter. Stora gester kan fungera sida vid sida med de mindre när det handlar om mode- och musiksamarbeten. Lady Gaga är lika prominent som Hajen, en relativt okänd indiesångerska som upptäckts på Myspace. Och det faktumet att båda delarna kan existera utifrån samma premisser på en catwalk är befriande.

Men det som står och faller med samarbetena är huruvida resultatet skapar någonting nytt och intressant. Eller enbart fyller kommersiella syften.

När musikvideon till “Stress” laddades upp på Youtube 1 maj 2008 möttes den av upprörda reaktioner. Videon följer ett gäng ungdomar på deras färd genom Paris, från det slitna förortsprogrammet till Montmartres turiststråk, där de vandaliserar och misshandlar allt och alla i deras väg, och ansågs vara utstuderat våldsam och sakna analys. Ett flertal franska tv-kanaler vägrade att visa den. Debatten om videon handlade mest om huruvida gruppen Justice var rasister, vassa samhällskritiker, eller om filmen bara var en kupp gjord av cyniska pr-människor.

Romain Gavras, son till en annan filmregissör – den grekiske Costa-Gavras – grundade redan 1995 det kreativa produktionskollektivet Kourtrajmé (fransk slang för “kortfilm”) tillsammans med sin vän Kim Chapiron. Båda hade inspirerats av regissören Mathieu Kassovitz och dennes uppmärksammade film ”La Haine” som kom samma år och som skildrade den våldsamma vardagen i Paris förorter. Tillsammans producerade kollektivet främst kortfilmer men också dokumentärer och musikvideor fram till 2005.

– Nu gör vi alla projekt på eget håll. Vi hjälper dock varandra hela tiden. Till ”Vår dag skall komma” skrev jag manuset ihop med min kompis Karim Boukercha, Kim gjorde fotot och Ladj (Ladj Ly, som gjorde dokumentären ”365 jours à Clichy-Montfermeil”, reds anm.) dyker upp i en roll i filmen. De flesta jag jobbar med är unga precis som jag, så vi hjälper varandra i vårt skapande, men vi jobbar inte under namnet Kourtrajmé längre. Det var egentligen någonting vi gjorde när vi var unga och dumma, säger Romain Gavras.

Dumma?
– Ja, vi gjorde väldigt fåniga filmer. Men det är bra att våga vara dum när du försöker åstadkomma något kreativt.

2007 gjorde Ladj Ly, ”365 jours à Clichy-Montfermeil”. Den är filmad inifrån upploppen i Paris förorter 2005, samma upplopp som skulle komma att bli de våldsammaste i Parisområdet sedan 1968.

Men nu var det inte studenter som protesterade utan förorternas invånare, ungdomar vars föräldrar immigrerat från Frankrikes gamla kolonier, och som dåvarande inrikesminister Nicolas Sarkozy kallade för “slödder”. Två år senare valdes Nicolas Sarkozy till Frankrikes president.

– Ladj är uppväxt i Clichy Montfermeil och tillhör en av de stora familjerna som bor där. Därför kunde han göra en dokumentär inifrån det som hände. Det är även samma förortsområde som gänget i ”Stress” kommer ut från i början av videon, berättar Romain Gavras.

När Kourtrajmé var som störst omfattade det 135 kreatörer främst inom film men även musik, konst och journalistik. Medlemmarna arbetar fortfarande i samma anda, med sin kritik av samhället och den styrande makten, den franska identiteten och nationalismen – allt med en dos absurd situationskomik.

Tidigare i år var Romain Gavras ännu en gång på tapeten. Videon till M.I.A.:s ”Born Free”, ledde till ny bojkott och censur. Den här gången gick Youtube in och tog bort filmen bara några timmar efter att den hade laddats upp. Konkurrenten Vimeo valde att visa den, och filmen sågs av 2 miljoner människor bara under den första veckan.

Per Sinding-Larsen skrev på sin blogg PSL den 26 april 2010: “För alla de som trott att popmusik inte betyder något längre. Att den inte längre berör eller försöker ifrågasätta. Eller att rockvideon inte längre spelar någon roll. Oavsett hur man väljer att se den… så skakar den om.”

Uppenbarligen är det inte bara våldsscenerna i Romain Gavras filmer som upprör. Frågan om moral ställs också på sin spets. Om det våld som vi ser här är menlöst eller onödigt, finns det då någonting som kan kallas nödvändigt våld? Och vem bestämmer i så fall var den gränsen går?

För att utmana vårt ställningstagande finns det en rad detaljer i filmerna som ger oss en otäck aning om att vi själva är med och deltar i övergreppen. Ungdomarna i ”Stress” slår och spottar i slutet på sin efterhängsna kameraman och i ”Born Free” ligger vi och ser delar av avrättningsscenen gömda i en bil medan granatsplitter regnar mot linsen.
Kanske är det för att påminna oss om att det vi ser lika gärna kan inträffa på riktigt. Det faktum att det sitter ett trendigt Justice-kors på ligistjackorna i ”Stress” skruvar till vi-och-dom-perspektivet – den unga våldsmannen med Maghreb-ursprung bär plötsligt samma jacka som den vita medelklassens elektrokids. När vi ser ansiktena på förbrytarna tvingas vi att identifiera oss med dem.

I september hade Romain Gavras första långfilm “Vår dag skall komma” (”Notre jour viendra”), premiär på franska biografer. Filmen var färdiginspelad precis innan ”Born Free” gjordes, och det var från den som delar av inspirationen till musikvideon hämtades.
Filmen, som tävlar om Bronshästen på årets Stockholms filmfestival, handlar om en desillusionerad psykiater som tillsammans med en kuvad och frustrerad tonårskille, ger sig ut på en roadtrip genom norra Frankrike, mot en plats där de kan bli accepterade. Den innehåller samma våldsinslag som i de tidigare musikvideorna (även om Romain Gavras inte håller med om det: “It’s quite smooth, actually”).

Men det är också en film om vänskap och identitetssökande. Det faktum att huvudpersonerna är rödhåriga är bara en version av samma utanförskap som får förortens depraverade gäng att slå sönder allt de kommer åt och ungdomarna i ”Born Free” att gå mot en säker död.

När jag såg ett klipp från Ladj Lys film ”365 jour à Clichy Montfermeil” blev jag mer chockad av våldet i den än det som visas i dina filmer, för att det var på riktigt. Samtidigt har du blivit väldigt kritiserad för det våld som du iscensätter i dina filmer. Behöver vi den typen av fiktivt våld för att upptäcka det som finns runt omkring oss?
– För det första tror jag inte att vi behöver få ut någonting av konsten, så som du till exempel behöver mat för att du inte ska svälta. Om konst ska användas i ett syfte är det inte konst. Gör du en film som ska fungera som en pekpinne för vad andra ska tänka, då är det inte konst. Så nej, filmens våld behöver inte syfta till något eller berätta för människor vad de ska tycka.

– För det andra finns det en skillnad mellan Ladjs film, som visar verklighetens våld, och ”Stress” som var mer av ett konstprojekt. Det är konstigt att människor blir så upprörda när de ser ”Stress”, när allt de behöver göra är att titta ut genom fönstret för att upptäcka att våldet finns där, överallt. Vi reagerar inte längre när vi ser verkligt våld, men vi blir upprörda av det våld som är iscensatt.

Jag upplever det mer som en iscensättning av det våldsamma klimat som återfinns i verkliga konflikter?
– Jag tror inte att något våld saknar grund. Det uppstår alltid ur något, men på ett visst stadium blir våldet blint. ”Stress” visar sådant våld, där du bara attackerar allt du ser. Om du tittar på ”Stress” ser du att därifrån de här människorna kommer handlar det om ett nihilistiskt våld. De är de nya punkarna, du vet.

Men om de är moderna punkare, borde de inte tro på något?
– Nej, det handlar bara om ilska. Ilska som uppstår i… jag menar, de har all rätt att vara förbannade, men ”Stress” hade inget politiskt budskap, den visade bara slumpmässigt raseri och våld. Vilket är intressant…

Jo.
–… För det är så typiskt för tiden som vi lever i. Det finns inget gott och ont, rätt eller fel, ingen stark vänster eller höger-politik. Idag, när folk blir förbannade, är det bara ett blint raseri. Speciellt i Frankrike.

Okej. Berätta hur du gör dina musikvideor.
– Jag gör bara en musikvideo om jag verkligen gillar en låt eller om jag känner artisterna väl. Då litar de på mig och vi behöver inte gå genom skivbolagens långsamma arbetsprocesser. Ofta har jag en idé och så diskuterar vi den tillsammans. Jag gör inte så mycket musikvideor, bara om jag verkligen tror att det kan bli bra. Jag ger så mycket av mig själv i filmerna så jag måste vara helt säker på idén och på min relation med artisten. I fallet med ”Born Free” hade jag tidigare nämnt arbetet med min kommande film för Maya, och hon hade berättat för mig om vad som hänt på Sri Lanka. Efter att jag hade spelat in ”Vår dag skall komma” åkte jag direkt till USA och gjorde ”Born Free”. Det kändes viktigt att vi gjorde den just i USA, för det var precis efter finanskrisen och de behövde jobb.

Och när den censurerades, vad tänkte du då?
– För 30 år sedan kunde censur fungera i en diktatur. Om något censureras idag är det gratis reklam. Det är ju väldigt dumt – om de verkligen ville censurera något skulle de inte nämna det alls. Nu fick ”Born Free” bara mer uppmärksamhet. Så det var okej med censuren – det är ju ändå inte bara Youtube som distribuerar film idag, det finns en massa plattformar som Dailymotion och Vimeo. Folk letar bara upp en censurerad film någon annanstans.

– Det märkliga är att de censurerade det här, ett iscensatt klipp, när det finns så mycket värre saker att se på nätet, ocensurerat. Jag är helt emot censur över huvud taget, det är bara idiotiskt, inte ens det värsta borde censureras, det ger det bara mer uppmärksamhet.

I Sverige tror jag att det som censureras innehåller “onödigt våld”…
– Jag tror det som upprörde folk med ”Born Free” och ”Stress”, vilket är de videor som uppmärksammats mest, är det faktum att jag inte moraliserar kring våldet jag skildrar. Jag säger inte vad som är gott och ont, vad människor ska tänka. Det är det, snarare än våldet, som irriterar. Du som publik måste skapa din egen bild av vad du ser, det är inte jag som regissör som säger det till dig. Idag finns det ett moraliskt budskap i allt, och därför frågar sig alla hela tiden vad jag försöker säga med mina filmer. Det är inte det viktiga, jag vill istället att publiken ska vara med och delta i filmen och tänka efter själva vad det är de ser.

Efter att ”Born Free” censurerats på Youtube skapade det snabbt en debatt i Sverige. Det var mycket positiva kommentarer, till exempel menade en välkänd svensk musikjournalist att den gjorde musikvideon angelägen.
– Det är roligt att höra, för det där beror på vilken del av världen vi talar om. I Frankrike har jag en massa problem med pressen, de gillar inte mig här. Min pappa var regissör, jag är fransman och därför ska alla här ha en dömande åsikt om det jag gör. När ”Stress” kom sa vänstertidningarna “han är fascist!” medan högertidningarna sa “han är anarkist!”. Men det är kul att vara illa omtyckt av alla. När alla i ditt land hatar dig, det är då det börjar bli intressant.

– Sen hände samma sak med ”Born Free”, men den här gången i USA. Det mesta som skrevs om den där var dålig kritik, men den togs emot bättre i Europa, i England och Skandinavien, vilket känns bra.

Debatten kring ”Born Free” fick mig att fundera över framtiden för musikvideon. MTV är knappast någon stark kanal för den sortens populärkultur idag, som den var för tio-tjugo år sedan. Vad tror du kommer hända med musikvideon i framtiden? 
– Jag vet inte. Jag var otroligt fascinerad av musikvideor när jag var yngre och av Spike Jonze och sådana fantastiska regissörer. Nu har jag en massa kompisar som jobbar mycket med att göra musikvideor till artister och gör väldigt bra, kreativa grejer som går direkt ut på Youtube. Det finns en helt annan tillgång av musikvideor idag när det främst handlar om att distribuera dem på internet, det visas i princip ingenting på tv längre. Men det tror jag inte betyder någonting i sig – så länge som det finns begåvade regissörer och bra musik så kommer det att finnas bra musikvideor. Enda skillnaden handlar om budgeten, den är mindre idag. Budgeten för ”Born Free” var väldigt liten, även om den verkar stor för att vi använder oss av explosioner och specialeffekter, men det gjorde vi i efterhand. Det är svårare att skapa något kvalitativt, men samtidigt innebär en mindre budget en större frihet i arbetet.

Om vi går tillbaka till politik igen – när jag förberedde den här intervjun och tittade på det som du och dina vänner har jobbat med i Frankrike, så funderade jag över ert politiska klimat och det i Sverige. Här har ett främlingsfientligt parti fått mandat i riksdagen och… 
– Ja, jag vet, de har blivit starkare…

… Det är en märklig och skrämmande situation. Samtidigt var det nyligen en debatt om att Frankrikes regering hade utvisat romer som uppehållit sig landet. Hur ser du på det politiska klimatet i Europa och Frankrike? Frågan om identitet och nation är ju ett viktigt tema i dina filmer.
– Det finns ett nytt talesätt här i Frankrike, som lyder “älska det eller stick!” (“Aimez-la ou quittez-la!”. Ett slagord som först myntades av Le Pen och Front National men som nu också har tagits upp av Nicolas Sarkozy i parlamentet och som man kan se sprejat på husväggar i Frankrike, skribentens anm).

– För mig som är hälften grek och hälften fransman är det svårt att känna mig riktigt fransk, och det blir inte lättare med regeringens politik. När du ser presidenten utvisa romer känner du så mycket ilska gentemot ditt hemland. Frankrike har verkligen gått igenom dåliga tider vad gäller politik, men folk protesterar ändå, och det är hoppfullt. När människor gör uppror betyder det att de fortfarande vill och kan slå tillbaka. Mina huvudpersoner i ”Vår dag skall komma” försöker lämna Frankrike just för att de inte älskar det, problemet är att de inte har någon annanstans att ta vägen.

– Vad gäller Grekland, mitt andra ursprungsland, så läste jag i tidningen att en grekisk anarkist har försökt skicka en brevbomb till Sarkozy. Vem vet, om vi har tur så kanske han lyckas en dag.

Tror du att Sarkozy blir omvald som president i valet om två år?
– Jag vet inte. I slutändan så är hans parti och de som ska föreställa vänstern ungefär detsamma. De ena är usla, och de andra är bara dåliga. Jag känner inte särskilt mycket hopp inför politiker.

Vad anser du vore ett bra samhälle?
– Ingen aning, visste jag det skulle jag bli politiker. Men jag är konstnär, regissör. Så länge som det finns utrymme att skapa lite kaos är det i alla fall något.

Romain Gavras på Vimeo.
Mer info om Kourtrajmé.

Ceo – Illuminata

När The Tough Alliance intog Sverige med ”The new school” 2005 var det med en ny estetisk idé om musiken och identiteten. De var, som så många andra på skivetiketten Service, en helhetsupplevelse. På bilder framstod de som den moderna rockens fotbollscasuals i Gucci-tröjor och bländvita sneakers, alltid med ett basebollträ närvarande. Bilderna hade sin fysiska motsvarighet i deras ofta odrägligt fulla uppträdanden till playback. De var råhet klätt i crèmefärgat och pastell och det kändes fantastiskt och kittlande tills gemene indieman hade på sig en ljusblå Permanent Vacation-tröja, förespråkade en revolution i stilrena gympaskor. De började kallas för ”hipsters”.

Detta var förstås inte meningen från TTA:s sida, men deras position ledde till ett flertal försök att efterlikna deras sockerstinna neo violence, i en utslätad minimjölksversion, och provokationen förlorade sin udd. Den enda provokationen som fanns kvar verkade försiggå inom och mellan bandmedlemmarna själva.

2009 var sagan slut, och TTA:s Eric Berglund och Henning Fürst gick skilda vägar, med en känsla av att ha blivit missförstådda av alla de som provocerats av deras yttre attribut.

I april 2010 släpptes en suggestiv och vacker video döpt till “Prologue”, som en föraning om vad som skulle komma. Eric Berglund reste sig likt en Fågel Fenix ur TTA:s aska, och visade att han musikaliskt klarar sig på egen hand.

”White Magic” låter egentligen som något signerat The Tough Alliance, men temat, idén, identiteten är ny. “Ny” som i ett nyuppvaknande, för Eric Berglund verkar ha blivit frälst. På de få bilder som går att finna av ceo, där man i det bländande ljuset inte kan urskilja mycket av personen har basebollträet blivit utbytt av en gloria, truckerkepsen är halvt dold av något som er ut som en österländsk slöja, och Gucci-tröjan har övergivits för ett kors runt halsen.

Men mest kommunicerar ceo genom videor. Regisserade av Marcus Söderlund visar de en krigsmålad ung man i vitt som skrider omkring i sakrala miljöer och gåtfull natur. Om The Tough Alliance var extrovert prokovativa är ceo introvert och samlad. Ceo letar efter kraft, kontroll och kreativitet i sitt inre istället för att hämta det från yttre företeelser. Han säger att han genom meditation och renlevnad har kommit till insikt och börjat se världen som en ljusare, bättre plats.

När Eric talar om sitt soloprojekt är han ceo, eller som han säger i en intervju med Pitchfork den 18 juni i år, “I am ceo on so many levels it makes me blush”.
I ceos bilder och videor framträder en fullkomlig explosion av symboler. Duvor, vigvatten, knivar, madonnor och korsfästelser. De liknar en renässanstavla full av koder. Och hur jag än vrider och vänder på det kommer jag tillbaka till religionen. Kristendomen. Jag kan inte komma på senast som kristen symbolik har sett så snygg ut, och när någon artist kunnat prata ut om nyupptäckt andlig mindfullness utan att framstå som ett pinsamt självhjälpsvrak.

Kanske är det för att det verkar vara så äkta och självutlämnande, med en drivkraft i varje textrad att berätta för världen, likt ängeln Gabriel vid bebådelsen säger till Maria: “Var inte rädd, … du har funnit nåd hos Gud”.

Mina frågor om budskap, tro och estetiska ideal försvåras av det faktum att Eric uteslutande gör mejlintervjuer, och som sedan tar nästan 2 månader för honom att besvara. Intervjun görs på villkoret att ingenting ska ändras i svaren.

När han svarar på en fråga är det som att han befinner sig i en fiktion, där minnen, upplevelser och fantasi flyter samman. Kanske är det precis vad det estetiska idealet handlar om. Kanske är ceo just Eric Berglunds uppvaknande från droger och destruktivt kaos till en ljus, harmonisk plats, förkroppsligat i en ljus gestalt.

Vad innebär den helige ande för dig?
– Vet inte, tänker inte när jag skriver, vill att livet ska strömma genom och ut ur mig utan att förståndet kommer in och förstör. Men när du frågar och jag nu funderar; tror bara jag syftade till det största många människor kan tänka sig. Jag är det nämligen. Och mycket mer.

Vilken betydelse har naturen i din musik?
– Samma som i andra delar av mitt liv. Den är min moder, mina barn, mitt hem. Jag är en del av den och den är en del av mig. Precis som allt annat liv. En del av något oändligt mycket större, något som det mänskliga förståndet inte kan greppa. Den djupa känsla av tillhörighet, av att vara hemma, som gjort att jag idag ofta kan känna frid inombords kan jag bara verkligen känna i naturen eller när jag mediterar. Ibland även genom musik eller att kramas.

– Det verkar som om en stor del mänskligheten förträngt eller glömt bort vad naturen betyder och separerar sig från den, flyr in i sina tankar, in i en illusion. Det är en omöjlig ekvation för man kan inte leva på riktigt där, livet förnekas, det är därför människan mår som den gör, det är därför världen ser ut som den gör. Jag vet precis vad det handlar om för jag har också försökt. Och mitt förstånd försöker ofta fortfarande. Det fyllde mig med hat förut, hur människan behandlar sig själv och naturen. Jag ville bara ta en stor jävla katana och svepa över jorden i ett hårt jävla svep och radera mänskligheten. För jag tvivlade, jag var rädd. Inte så ofta nu. Ska inte, jag lovar!

Vad säger färgen vit om ceo?
– Oj oj oj, skulle kunna skriva en hel bok om det. Så mycket olika på olika plan. Är uppväxt i ett vitt rum känns det som. Med ett svart stroboskop som slog och blinkade med oregelbunden intensitet.

Vad vill du förmedla rent visuellt med ceo? Vilka känslor vill du röra
upp eller framkalla?
– Jag kan inte tänka så, kan inte tänka på hur folk skall reagera på det jag gör. Jag vill att hjärtat skall tala och så fort man börjar tänka kommer egot in och börjar manipulera och härja. Så jag tänker så lite som möjligt. Jag kan bara göra det jag gör, det jag måste, det hjärtat säger. Och rimligtvis borde det framkalla olika känslor hos olika människor, för alla är la olika? Alla känslor är välkomna. Om jag känner det här släktet rätt så kommer några bli upprörda och då måste de det. Det är synd att de inte kan känna än men det är bara så det är och det blir ännu viktigare att hjärtat får tala fritt. Den här världen behöver det.

Du berättade i en intervju att du gillar modehuset Gucci. Varför tilltalar det dig?
– För det glimrar och glittrar och ger mig känslor av klass och mod. Inte ytligare än annan konst, en last jag kan le åt.

I låten ”No mercy” hörs det ett ljud som av en kniv som slipas. Det låter våldsamt, varför finns det där?
– För att det låter så fint. Och för att våld finns i mig. Fortfarande tyvärr. Bättre att få ut det där än att skära i sin kropp eller förgifta sig själv och skapa kaos inuti och runtom. Göra sig själv och andra illa, vanhedra livet.

Om vi pratar mer om dina videos, vad är det som du flyr ifrån i videon ”Prologue”?
– Jag flydde från allt, fanns ingen trygghet. Var rädd för allt. Så himla rädd. Förstod inte alls att den jag såg i spegeln var den stora rädslan. Sprang och sprang, ramlade, stannade till och spände upp mig för krig. Ingen kom för att kriga så jag sprängde mig själv i bitar. Sedan koma. Sen på knäna, försöker samla upp, kan inte andas. Ber till en gud jag inte tror på. Som ett mirakel, får jag tag i mig, rycker upp mig igen och börjar bra, det maniska och kroppen börjar pirra i takt med att farten ökar, börjar springa, fortare och fortare. Och så börjar allt om igen. Ibland långdistans, långsammare acceleration, lurigare. Ibland explosiva sprintlopp. Alltid samma målgång. Alltid samma kaos i huvudet, samma fällor i olika skepnader. Det händer fortfarande och när det väl händer känns det nästan värre, som hemska dödsryckningar.

Vad är det som du gör upp med i videon till ”Come with me”? The Tough Alliance? Barndomen?
– Både och, en stor del av det jag brukade kalla mitt liv. Ett inre krig som har slitit sönder mig inombords sedan jag var liten. Och början på slutet på det. Ett krig som startades av hemska saker som hände när jag var väldigt ung som var omöjliga att kombinera med världen jag växte upp i. Saker jag tvingades begrava djupt i mitt undermedvetna tills för ett tag sedan. Det här ihop med massa annat kasst skapade på ena sidan ett vettskrämt, känsligt och ensamt barn som bad för kärlek och renhet. Och på andra sidan en lika kraftfull som desperat kraft skapad för att kunna vräka ur mig rädslorna för att få lite tillfälligt andrum från sårbarheten. Skapat kaos, lekt med döden. Paradoxalt nog för att överleva. Rädsla skapar så starka begär och det är så svårt att veta vad som är vad och det blir bara att göra vad man måste för att inte bli tokig. Allt handlade om det, att hålla sig på rätt sida gränsen. Fortfarande ibland. Men jag har sett det här ovanifrån nu, jag har varit någon annanstans och lett åt det hela, hållit om både barnet och monstret. Inga demoner i världen kan få mig att glömma hur livet verkligen ser ut.

– Det desperata drömmandet jag i huvudsak sysslade med under tiden i TTA och innan, drömmandet om vad som nu oftast är verklighet, gjorde att jag inte kunde se klart och gå vidare. De vaga fantasier jag hängav mig åt då var min livlina, mitt smärtstillande då och de höll det lilla hoppet vid liv längst in under en tid då jag inte orkade eller vågade möta något verkligt. Men de höll mig också från livet. Det var fina fantasier men fantasier kan inte ge en verklighet och man behöver verklighet för att komma ur lidandet. Verkligheten är alldeles för vacker för att fantisera, det blev väldigt uppenbart när jag äntligen såg den. Jag är medveten om att det här kan låta väldigt självupptaget men jag tror att det är genom att verkligen möta sig själv och våga kommunicera det till andra som man verkligen kan möta någon.

Hur var ceo som liten?
– Ceo har aldrig varit liten men Eric var blyg men bestämd. Ensam mycket. På manisk jakt efter trygghet. Duktig. Ängslig. Utnyttjad. Upp och ner mellan himmel och helvete utan att förstå någonting. Lite så.

Vad är, enligt dig, det bästa tillståndet för det kreativa skapandet – himmel eller helvete?
– Det är bara nyanser av samma destruktiva mani, av den mänskliga fantasin. Jag har redan spenderat alldeles för mycket tid på att hetsa omkring mellan dem. Hjärtero finns bortom det. Men när jag är i detta imaginära helvete kan jag absolut inte skapa, då är jag helt paralyserad. Har aldrig förstått hur folk kan skriva när de mår dåligt, jag har fullt upp med att få luft. Efteråt däremot när man sitter och skrattar lite nervöst åt det hela i sin bräckliga himmel, skapar helvetet inuti en skönhet. Och så blir man upphetsad, nervös, skrattet blir hysteriskt och förr eller senare så exploderar man. Och så vips är man där nere igen. Känns som att konsten kanske blir överflödig bortom detta virrande dock, om man kan få stanna där på heltid vill säga. Då kanske man kan ta det mer rakt på sak, mer leva och visa, som jesus och dom. Jävla svår fråga det här, lägg av!

Unga trendmedvetna människor låter sig underhållas på fester arrangerade av multinationella företag för att sedan med ett blaserat uttryck dricka deras smaksatta vatten helt utan tanke på konsumtionshetsens följder. Trots detta kan jag urskilja en ny våg av reaktionära val i modekonsumtionen. Det handlar än så länge främst om den grupp av människor som i vanliga fall konsumerar allra mest medvetet och initierat, men som vi alla vet så kommer det att bildas ringar på vattnet av den här lilla droppen nydanande ställningstagande.

År 2010 är Dries van Noten det finaste du kan klä dig i. Inte för att van Noten inte alltid varit en duktig designer vars vackra mönster kan särskiljas från Antwerpens föredömliga lilla modescen ända till Paris miljardindustri, utan för att hans höstkollektion 2011 är den kollektionen som visade en ny väg för modet. Efter snart tio år av en trend som yttrat sig i begrepp som “androgyn”, “minimalisktisk” och “asymmetriskt” designers som från Rick Owens, Gareth Pugh och de senaste fräscha tillskotten Rad Hourani och Ohne Titel (observera bara att jag var tvungen att lägga min panna i djupa veck för att ens kunna dra mig till minnes detta ord: “asymmetrisk” – har inte hört det nämnas på säkert två år).

Men hösten 2011 kommer Dries van Noten världsvana kvinna och man med stil och medvetenhet och sopar catwalken med det unga, det androgyna. Självsäkra plagg i all sin bekvämlighet, som inte visade några tecken på oro eller rädsla för vare sig lyx eller bohemiska skavanker. Detta gjordes genom att visa plagg som vi redan äger (trenchcoats, knälånga kjolar i petrolium- och militärgrönt, kostymbyxor och folkloristiska stickade koftor), kombinerade på ett sätt som kändes nytt, men samtidigt så självklart som bara någonting man har på sig jämt kan se ut.

Men det finns även en annan viktig detalj, nämligen det att Dries van Noten är ett av de få modehus som fortfarande är privatägt och inte styrt av ett konglomerat. Och här i ligger den egentliga anledningen till att bära just Dries van Noten hösten 2011. Det känns talande att en självständig designer sätter stilen för den kommande säsongen.

Medveten konsumtion är knappast något nytt utan tvärtom någonting som definierade början av milleniet. Men nu är det inte längre ett miljömärke på prislappen eller det varumärke som profilerat sig som det trendigaste som är det rätta att konsumera för den medvetne modekonsumenten, utan ett litet modehus med en självägande och oftast en mindre distribution av plaggen ur kollektionerna. Ett självständigt, självägande modehus är exklusivt i sig själv just på grund av friheten som självägandet skapar.

Som Kristofer Andersson skrev i sin krönika tidigare:  “Varför kan vi inte bara placera de dåliga kläderna där de hör hemma? På samma plats som den dåliga snabbmaten, de dåliga popsångerna och de dåliga filmerna – på soptippen”.

Det är en protest att inte vilja bära kopior, att välja det dyra och exklusiva framför det billigare och massproducerade. Och detta val går förstås också helt i linje med att man vill upptäcka en limiterad tolva med housemusik från en trädgårdsmästare i Kyoto eller varför inte en ost som tillverkats efter uråldriga biodynamiska regelverk av en Normandisk mjölkbonde och lagrats i tio års tid för att få den bästa smaken. Det kompromisslösa i den höga kvaliteten förstås, men också det punkiga i att välja friheten i självägandet framför pengarna i lyxkomglomeraten. Det var förstås också därför som världens just nu mest kända punkare, den nyligen avlidne Malcolm McLaren skapade visningsmusiken till just Dries van Notens höstvisning 2010.

Avslutningsvis kan jag också tillägga att vi inte väljer att nedprioritera några aspekter i produktionen av en kollektion, etiska, hantverksmässiga eller kreativa, när vi väljer en självständig designer. Utan att det är just därför som vi gör det – 2011 kommer vi genom vårt konsumerande att verka för att modet ska fortsätta vara fritt, ansvarstagande och reflekterande, och för att sådana designers som Dries van Noten ska kunna vara den första och den främsta att peka ut den rätta riktningen för modet i en tid som annars tycks mörk.

Den här texten är tidigare publicerad på Pella Myrsteners blogg The Bunhead Is Back.

Serge Gainsbourg – fransk multikonstnär, multimusiker, multigeni och multiäckel. Mycket i den franska musikhistorien börjar och slutar med Gainsbourg. Han började som pianist att skriva egna jazzstycken som tog inspiration av den franska vistraditionen, för att sedan brodera ut verken med afrikanska rytmer, popmelodier, hårdrock och åttiotalssyntar. Gainsbourgs musik lät som ingenting annat i Frankrike vid den tiden.
Nyskapande men samtidigt förankrat i traditionen.

Givetvis är det omöjligt att spegla varje del av Gainsbourgs 25 fullängdsskivor långa musikaliska karriär i en drygt två timmar lång spelfilm. Lägg också till hans skandalomsusade leverne, ett antal kända och vansinnigt vackra kvinnor som blivit minst lika berömda som han själv, alkoholismen och de skruvade provokationerna mot samhälle och etablissemang.

Jane Birkin och Serge Gainsbourg

Det är en tung uppgift att ge sig på ett porträtt av en sådan person, men det är ändå tråkigt att se hur regissören Joann Sfar väljer de allra lättaste knepen och utvägarna för ett rockporträtt: Mytologisering, demonisering, geniförklaring.

Olika episoder av Serge Gainsbourgs liv tas upp och lämnas som öppna trådar, för att aldrig knytas ihop. Vi får från första början inblick i hans barndom som judisk pojke i ett ockuperat Frankrike, en ockupation som präglade hans artistskap senare i livet. Men inga paralleller dras till det nazistrockinspirerade album han gjorde 1975 (“Rock around the bunker”). Vi får se hur han i slutet av sitt liv åker till Jamaica och börjar spela in musik med karibiska musiker, men det görs ingen ansats till att försöka förklara inspirationen vidare utan allt hastas snabbt förbi.

Partier som utan tvekan skulle kunna vinna på att förklaras mer ingående har fått lämna plats för drömska utspel. Joann Sfar har en bakgrund som serietecknare, och har gjort en film som påminner om en serieroman. Händelser förklaras genom att låta karikatyrlika dockor, som den stornäste, storkäftade “La Gueule”, styra den unge Serges liv på ett snarast demoniskt sätt. I den making of-film som finns på Youtube (nu borttagen, reds anm.) säger Joann Sfar att han ville göra en film om Gainsbourg för att han “alltid har varit en passion för mig, en ikon ända sedan barndomen”. Redan här börjar det blinka varningstexter.

Vi behöver inte en regissör som är inne på barndomens idoldyrkan. Jag tänker på de två musikerporträtt som gjort störst intryck på mig: filmen ”Amadeus” om Mozart regisserad av Milos Forman, och “I’m not there”, Todd Haynes skildring av Bob Dylans olika musikaliska sidor. Det är porträtt som berättar om människorna.  Som ställer frågor kring konstnärskapet samtidigt som de ifrågasätter idolisering och mytologisering.

Det finns en annan fara med att göra en film om en ikon som spinner vidare på myterna och stjärnstatusen: Allt som skulle kunna vara unikt i historien så som Sfar väljer att berätta den försvinner. Det finns ingenting kvar som är personligt i berättelsen, vi ser bara idolen, skitstöveln Serge Gainsbourg, så som vi redan känner honom.

Det är tröttsamt, för Serge Gainsbourg var inte bara en ikon och en passion för Joann Sfar, utan för så många andra fransmän. Jag vågar påstå att han genom sin musik, sin konst och sina skandaler mer eller mindre angår varje fransos: Den äldre generationen fnissar och suckar över alla skandaler de minns, hur han blev utskälld efter noter i den franska dagstidningen Le Monde efter hans reggae-version av Marseillaisen (“Aux armes et caetera”, 1979). Eller hur han ständigt provocerade med att sjunga om en närmast incestuös kärlek till sin dotter Charlotte.

Den yngre generationen berättar gärna med allvarlig min hur viktig han har varit för den moderna franska musiken. I Paris försöker alla franska killar se ut som Serge Gainsbourg gjorde på toppen av sin karriär, i uppknäppta skjortor, dubbelknäppta sjömanskavajer, rufsigt hår och tredagarsstubb. Filmen snuddar vid allt detta, men reder inte ut någonting.

En jazzmusiker nickade instämmande när jag sa att jag inte gillade filmen. “Oui, c’est vrai, il ne dit rien” – den säger ingenting, menade han. Att en film som på ett sådant ambitiöst sätt har tagit sig an en av nyckelpersonerna i den franska musikhistorien – en av 1900-talets viktigaste musiker om vi ska tro trailern – lyckats med konststycket att inte presentera någonting annat än en handfull porträttlika skådespelare som röker och har sex är sorgligt.
Jag är glad att jag slipper vara fransyska när jag går ut ur biosalongen.

”Gainsbourg – ett legendariskt liv” visas nu.