Jag försöker sudda bort den – »så farligt kan det väl ändå inte vara« – men bilden fortsätter att flimra framför mina ögon.

Jo, exakt så farligt kan det faktiskt vara:
En av supportrarna bär ett par vanliga skor.

Inget märke, ingen limiterad upplaga, ingen ny spännande färgkombination.

Ingenting.

Bara ett par dammiga och lagom snygga skor. Min hjärna får V8-motor. Behövs det kraftigare stilpolisiära åtgärder för att få bukt med modehuliganismen?

Jag har ingen lösning på problemet men jag vet att vi inte stillatigande kan se på när slarvig fashion slår sönder den fotboll som vi älskar.

(Upprörande var också det faktum att flera supportrar bar jeans som inte var gjorda i selvedgedenim.)

Men annars var det tunnsått med avslöjanden i det på förhand upphaussade programmet. Här har en av Sveriges största grävredaktioner lagt redigt med licenspengar på att infiltrera AIK:s firma och så visar det sig att materialet knappt räcker för att fylla en kvart av det timmeslånga programmet – prime time – med substans.

Vad hände med granskningen av den modediskussion som vi alla vet förs inom slutna forum?

Där blandas debatter som »vilken skidresa är mest casual?« med intensiva diskussioner om vilken engelsktillverkad New Balance-trainer som just nu är Firmans Boys raison d’etre.

Men detta fick tittarna inte veta. Istället fick vi samma gamla våldsporr ännu en gång.

AIK:s supportrar är ytterst ansvariga för de gällande klädkoderna i norra Stockholm och som sådana modemakthavare måste de granskas. Men för det krävs mod.

Det finns ingen superhjälte – ingen fashion man som står redo att rycka ut.
Bara journalistik kan öppna upp de dolda maktgarderoberna.

Reportageteamet låter också en hastigt skymtande M.A Strum-jacka – designern Donrad Duncans hyllning till det moderna läktarmodets skapare Massimo Osti – gå okommenterad förbi.

Det är, ursäkta uttrycket, för jävla slappt.

Obekräftade rykten säger också att vissa av de yngre supportrarna använder ordet sneakers istället för det mer subkulturellt korrekta trainers. 

Om detta talar ingen, men jag är rädd att just den detaljen i efterhand kommer att ses som tillfället då svensk fotboll dog.

Det är många saker som skiljer oss åt. Ni är två, jag är en. Ni är fransmän, jag är svensk. Ni är musiker, jag skriver. Ni har Pedro Winter, jag har Pietro Maglio.

Men det finns vissa saker som kopplar oss samman.

***

Redaktör: »Vet du? Jag är så less på den här typen av lingo. Skriv en vanlig text utan ›bästa‹ och ›mina vänner‹, sluta låtsassamtala och gör din research, okej?«

Jag: »Okej«.

***

Från första stund var Beach Boys det underverk som Daft Punk centrerade sin verksamhet runt. Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter döpte sitt första band Darlin’ efter Beach Boys-låten med samma namn.

Och ju längre tiden går, desto mer framstår raden »if the song I sing to you could fill your heart with joy, I’d sing forever«, från 1970 års »Forever«, som den mest självklara beskrivningen av Daft Punks livsverk.

Deras andra album, Discovery, var ett hommage till tonårens storögda upptäcktsfärder i skivbackarna. Till tiden då varje nytt beat nollställde klockan.

Det sägs att riktigt bra musik kan få ögonen att svartna, men sanningen är att musik öppnar upp själen.

Guy-Manuel de Homem-Christo har ännu inte lyckats lösgöra sig från vad The Velvet Underground och filmen Easy Rider gjorde med honom som tonåring.

Han fick sin första gitarr 1981, sju år gammal, tillsammans med en billig keyboard. Gitarren är fortfarande hans huvudinstrument när han komponerar ny musik.

Samma år lärde sig Thomas Bangalter att spela piano. Några år tidigare hade hans pappa, musikern Daniel Vangarde, producerat Ottawans »D.I.S.C.O« och Gibson Brothers »Cuba«, singlar som gav internationella ekon under åren då disco for över världen.

Daniel Vangarde producerade också sångerskan Sheila B. Devotion, några år innan discogruppen Chic – med deras gitarrist Nile Rodgers i spetsen – skrev in henne i musikhistorien med den klassiska singeln »Spacer«.

Ändå hade Thomas Bangalter inga tankar på att gå i sin fars fotspår.

Det var först när han mötte Guy-Manuel de Homem-Christo på den prestigefyllda skolan Lycée Carnot – samma plats som skolade landets förre president Jacques Chirac – i Paris 1987 som saker började att falla på sin plats.

När de lämnade sitt första projekt Darlin’, efter att ha sågats i tidningen Melody Maker med frasen »a bunch of Daft Punk«, skapade de världens första och sista rockband.

Först för att Daft Punk utraderade historien.

Ingenting som hände före det tillfälle då de båda fäste startkablar i sina gemensamma skivsamlingar spelar någon roll. Varje spår börjar med att klockan står på noll.

De liveinspelningar som duon utförde i samband med att debutalbumet Homework släpptes 1997 upplevdes som ett konstant underkännande av all den musik som jag och mina klasskamrater ägnade oss åt i Akalla utanför Stockholm.

Senare, när mina vänner tog körkort, ägnade vi kvällarna åt att planlöst köra runt i norra Stockholm. Då fanns bara Daft Punk och albumet Alive 1997.

När »Da Funk« övergick till »Rollin’ and Scratchin’« kändes det som att själva livet ignorerade hastighetsbegränsningen.

Sist för att Daft Punk trots allt behövde musikhistorien.

Dels i en rent praktisk kontext: »Da Funk« från 1995 krävde Barry Whites »I’m Gonna Love You A Little More Baby« för att få finnas till. »Burnin’« från 1997 byggde på The Originals »Down To Love Town«.

Dels för att musikhistorien hela tiden har varit den guldreserv som Daft Punk, likt Bondskurken Goldfinger, har ägnat ett liv åt att bryta sig in i.

Funkar det inte att spränga huvudentrén? Ta bakvägen. Är den bevakad? Gräv en underjordisk gång.

Med superskurkens ihärdighet har de under två decennier försökt att länsa valvet på noter och refränger stöpta i guld.

Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter tog musiken som fyllde deras hjärtan med glädje och fick den att sjunga för evigt.

De var – och är fortfarande – mästerskurkarna som jagade musikhistorien om nätterna. De tog vad de kom åt och sydde nya dräkter åt vinylsjuorna. På det sättet påminde de om modehuset Maison Martin Margielas dekonstruerade nittiotal – gamla plagg i ny förpackning.

Med detta var Daft Punk varken först eller sist, men de gjorde det genom att också erövra rockpubliken.

Primal Screams album Screamadelica må ha flirtat med dansgolvet, men det var i första hand ett rockalbum som influerades av dansmusik och gospel.

Daft Punk gjorde dansmusik filtrerad genom rockmusikers ögon.

1995 var den traditionella amerikanska rockmusiken död. Daft Punk vred tillbaka klockan. Det är därför deras singlar – från nämnda »Da Funk« till 2005 års »Human After All« – ligger närmare Jerry Lee Lewis »Great Balls of Fire« än Underworlds »Born Slippy«.

I USA skrevs duon ned av väletablerade musikskribenter som »typical English hairdresser disco«. På samma sätt hade Elvis beskrivits som »a jug of corn liquor at a champagne party« i Newsweek 1956.

Det tog två år mellan Daft Punks genombrottssingel och debutalbumet. Mellan Homework och Discovery tog det fyra år. Likaså släpptes uppföljaren Human After all fyra år efter att singeln »One More Time« krossade topplistorna.

Random Access Memories är Daft Punks första regelrätta album på åtta år.

Jag hade tänkt skriva att Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter är tillbaka, men det vore att ljuga: De har aldrig varit borta.

Daft Punk arbetar på en egen skala där inga regler om en »skiva vartannat år« gäller.

I boken The Dirt, beskriver journalisten Neil Strauss hur Mötley Crüe långsamt tog sig upp på karriärens översta kugghjul. Men Daft Punk sköt sig upp till toppen.

Konstnärligt befinner de sig på exakt samma plats idag som 1994.

Enbart till det yttre har deras estetik förändrats.

Producenten Giorgio Moroder, som har bidragit till det nya albumet, berättar  i en promotionfilm för Random Access Memories att det tog Guy-Manuel de Homem-Christo och Thomas Bangalter en vecka att ställa in ljudet på den synthesizer som används i »One More Time«.

Det finns en läxa att lära här: I en tid som präglas av käbbel och den snabba tweetens avsaknad av noggrannhet och precision finns det något värdigt i ett band som aldrig dragits med.

Jag kan inte låta bli att tänka att om vi istället valde att hälla ned vår ilska i konst – i böcker, i film, i musik, i musikjournalistik – skulle vi alla nå så mycket längre.

Den snabba ilskan må vara ett kraftigt gift, men den långsamma reaktionen är så mycket mäktigare.

Random Access Memories är producerat av Nile Rodgers. Mannen som grundade Chic tillsammans med Bernard Edwards. Det har funnits vissa skäl till att känna oro över det beslutet.

Rodgers må ha ikonstatus, men har i ärlighetens namn inte producerat någonting av vikt sedan 1984, då han tillsammans med en moderlös 26-årig kvinna från Michigan med italienskt och kanadensiskt påbrå skapade det perfekta popalbumet:

Like a Virgin.

På Like a Virgin möttes Rodgers känsla för produktioner som ruta för ruta kunde tonsätta den perfekta filmen om New York med Madonnas frustande vilja att ta över världen.

Där möttes disco med den musik som skulle komma att kallas för freestyle.

Det är ett album som försiktigt hyllar de produktioner som DJ:n Arthur Baker skapade under det tidiga åttiotalet: Afrika Bambaataa & Soul Sonic Forces »Planet Rock«, Cyndi Laupers »Girls Just Wanna Have Fun« och Freeez »I.O.U«.

Precis som Nile Rodgers en gång hade gjort med Chic filtrerade de båda på Like a Virgin den amerikanska gatans musik och klädde den i Yves Saint Laurent. Följaktligen blev albumet också Madonnas stora genombrott.

Chic hade sju år tidigare jammat fram deras största hit »Le Freak« en natt efter att Rodgers nekats i dörren till klubben Studio 54. Det var nyårsafton 1977.

Men Chic brann snabbt, som om deras verk krävde en dörrvakt att reagera mot. Efter att »Disco Sucks!«-kampanjen hade lagt sig i början av åttiotalet tynade Chic bort.

Historieskrivningen har varit påfallande tyst om det faktum att inget av det som Rodgers skrev för Chic efter 1979 har nått upp till samma svindlande höjder som »Everybody Dance«, »Le Freak«, »I Want Your Love«, »Good Times« och »My Forbidden Lover«.

Samarbetet med Bernard Edwards började att knorra redan 1980.

Detta är fakta om Nile Rodgers: Han behöver arbeta med personer som fortfarande reagerar – inte regerar. Han behöver en Madonna som står redo att bända upp världen med en ostronkniv.

Mellan 1985 och 2007 producerade Rodgers konsekvent artister som både var djupt etablerade – Bryan Ferry, David Lee Roth och Michael Bolton – och som konstnärligt inte har kunnat dra nytta av Nile Rodgers förmåga att skapa D.I.S.C.O, för att tala med den singel som Thomas Bangalters far skrev 1979.

Under svarta stunder har det känts som att Rodgers har glömt vad den bokstavskombinationen stod för.

Men de senaste åren har det räckt med att se Youtube-klipp från Chics nutida livenummer för att röja undan den sortens tvivel.

Svårt präglad av aggressiv prostatacancer har Rodgers återvänt till riffen som han skrev vid tiden då han fortfarande förvägrades inträde på krogen, som för att underkänna sjukdomens makt över den egna kroppen.

För första gången på tjugo år känns det som att Nile Rodgers slåss.

Enter: Daft Punk. Och de må regera, men de har heller aldrig förlorat den politik som en gång förde dem till toppen. De trettio sekunder som släpptes från Random Access Memories på Saturday Night Live i mars är ingenting annat än bländande disco.

Trettio sekunder som inte kan tolkas, säger kritikerna. Jag säger att det är sekunder som skvallrar om att Nile Rodgers åter reagerar – inte regerar.

Under inspelningsprocessen har han hela tiden stått under behandling.

Det är i den kontexten som de första textraderna från Random Access Memories bör ses:

 We’re up all night to get back together

We’re up all night, let’s get back together

We’re up all night to get funky

We’re up all night to get in love again!

We’re up all night to get lucky

We’re up all night to get lucky

We’re up all night to get lucky

***

2013 är tid för Daft Punk. 2013 är – måste vara – Nile Rodgers år.

***

Spelreglerna för dansmusik har ändrats sedan albumet Human After All. Dansmusiken har i Europa till stor del handlat om att göra dansmusik som inte går att dansa till.

På de stora arenorna har Swedish House Mafia byggt vidare på de bombastiska liveproduktioner som en gång var Daft Punks signum.

I en sådan kontext framstår Daft Punks spelning på Hultsfred 1997 som sjuttiotalisternas motsvarighet till Bruce Springsteens spelning på Konserthuset i Stockholm 1975.

Det sägs att livet endast bjuder på ett förutbestämt antal hjärtslag men om det är sant är det lika sant att det bara är musiken som kan få hjärtat att hoppa över några slag och därmed förlänga livet på oss alla.

Det må vara en utnött klyscha men jag tror att musikklimatet – hela kulturklimatet – behöver Daft Punk. Som en påminnelse om att det aldrig är det duktiga och utspädda som förändrar liv.

Alla deras släpp har varit ett koncentrat av den rangliga skivsamling som de en gång fäste sina hjärtan vid.

Det handlar inte om nostalgi.
Det handlar om musikens förmåga att styra över tiden.

När Random Access Memories släpps kommer klockan åter att stå på noll. Året är 1979 och Thomas Bangalter är fyra år gammal. Hans pappa har just spelat in singeln »D.I.S.C.O« tillsammans med Ottawan, två år innan Guy-Manuel ska få sin första gitarr i present.

We’re up all night to get back together.

Nile Rodgers är inte svårt sargad av prostatacancer utan har just gett ut »Good Times«. Han är 27 år gammal och livet saknar ännu hastighetsbegränsning.

Dess öppningsrad »this is about the rest of us« kändes i sammanhanget perfekt: en rad som på två sekunder ringar in Monkey Minds In the Devil’s time skäl att finnas till.

För det är svårt att tala om albumet, ett djupt ambitiöst verk om tjugo spår, utan att nämna ordet »politik«. Eller snarare omöjligt.

Där Mason tidigare bara i marginalen har tillåtit sig att viska fram sina ståndpunkter skriker han närmast ut dem 2013.

Steve Mason, den kreativa hjärnan bakom det upplösta Beta Band, har med sitt andra album under eget namn försökt att ringa in tiden.

Mot en fond av dub, punk och funkjazz – jajafuckinmänsan – tar han utgångspunkt från tiden efter den 6 augusti 2011, när eld och upplopp plågade London.

– De första raderna i »Come to me« handlar faktiskt om Tony Blair, säger han när jag träffar honom på restaurangen Riche i Stockholm.

Vi sitter vid det bord som baren alltid reserverar för intervjuer och som kvällstid också är Lilla Barens mest eftertraktade. Men Steve Mason bryr sig inte om sådant. Han är upptagen med att, för säkert femte gången inom loppet av tio minuter, vebalt slakta exministern.

Att fråga honom om den tidigare brittiske premiärministern är som att vrida upp en äggklocka till tio sekunder: Du hinner knappt tystna innan den rockande äggklockan mitt emot mig fräser till:

– Han är en man vars säkerhet vi betalar miljoner i skattepengar för. I dag är han fredsrådgivare i Mellanöstern. Det är som att låta Adolf Hitler vara ansvarig för den brittiska omlokaliseringen av judar. Det är vansinne. Vi måste plocka upp delarna ur hans samhälle. Han skapade ett samhälle med mer terrorism än vad som fanns innan.

http://www.youtube.com/watch?v=XehCK4dm6r0

Det är inte bara »Come to me« som handlar om hur Mason uppfattar Tony Blairs gärning för Storbritannien. Han, som under tio års tid styrde landet och som precis som Steve Mason växte upp i Edinburgh, går som ett spöke genom alla de tjugo spåren på Monkey Minds In the Devil’s time.

– På det här albumet ville jag gå längre än vad jag tidigare hade gjort. Det skulle inte bara vara ytterligare ett tiospårsalbum. Jag ville göra ett album som mer påminde om dem som gjordes på sjuttiotalet: Ett konceptalbum som du vill lyssna på i din helhet. I dag kan du finplocka ut det du vill ha med hjälp av Spotify och Itunes, men jag ville göra ett helt album.

Steve Mason är trött. Också i år kom det snö över Heathrow. En till synes vardaglig händelse, men alla som har den minsta erfarenhet av London vet att den minsta snöflinga kan sätta staden i kaos.

Följaktligen blev flyget försenat. Senare under kvällen kommer han att göra en liten barspelning på releasen för Stefan Thungren och Pelle Forsheds tredje seriealbum Stockholmsnatt 3.

Många av mina vänner har kallat det här albumet för din version av The Clash Sandinista!.
– Kanske, men fanns det inte mycket skit på Sandinista!? Det här albumet är bättre än så. Möjligen är det min editerade version av Sandinista!, utan mellanspåren.

Det här känns som den första skivan, möjligen med undantag för Plan B:s album Ill Manors, som försöker sammanfatta tiden i London efter kravallerna 2011?
– Jag har alltid känt att det har varit något fel med sättet som vi lever. Det har jag känt sedan jag var liten. Hela idén om att arbeta hela livet – för att vara ledig på helgen och spendera dina pengar – har känts fel. Att spara till en bil, att låna till ett hus; allt det kändes tomt. Och när jag blev äldre så besannades också de känslorna.

– Politiskt har jag också känt att det har varit något djupt fel med det politiska systemet och hur det systemet behandlar våra medborgare. Det gäller för såväl USA, England, Italien eller vilket annat land som helst. Men när Tony Blair blev vald köpte jag hans propaganda och PR. Jag trodde verkligen att en förändring hade skett. Men jag hade helt fel. Tony Blair visade sig vara en sadistisk psykopat.

Hur då?
– Ibland tror människor att premiärministern vet någonting som vi inte vet, och att han därför agerar i vårt intresse. Men Tony Blair är en man som såg miljoner människor protestera mot Irakkriget – inte bara studenter, utan barn, före detta soldater, pensionärer, medelklass och arbetarklass – och som ignorerade det, trots att till och med jag visste att Saddam Hussein inte hade några massförstörelsevapen. Och jag är en jävla musiker från Skottland. När han beslutade sig för att arm i arm med USA gå in i Irak och Afghanistan framstod han för mig som en person som inte är mentalt stabil. Och jag säger inte den saken lättvindigt.

– För mig är det ett av problemen med kapitalismen: Den tillåter människor utan empati och moral att klättra till toppen. Den till och med uppmuntrar till det. Om du är någon som har empati, som bryr sig om människor och som inte baserar varje beslut på hur mycket profit du kan få är det väldigt svårt att överleva. I ett sådant samhälle får vi en knippe psykopater på toppen, och det är vad som har skett i England.

– Allt detta cementerade mina tankar om att vi faktiskt inte lever i en demokrati. Politikerna är i själva verket portvakter, vars jobb är att behålla status quo. Storbritannien är registrerat som ett publikt aktiebolag, och profitörerna från det bolaget är militärindustrin, bankerna och energibolagen.

– Det känns nästan passé att säga, men vad krigen i Irak och Afghanistan handlade om var att säkra energitillgångar. Så när Tony Blair slutligen hade förstört allting som jag trodde på, det system som vi har uppfostrats att tro på och respektera, förstod jag att sättet vi lever på är en illusion. Och jag började att läsa historia från hela världen för att förstå varför samhället blivit som det blivit. Jag insåg att det hade pågått under en lång tid. Att det var en del av en större plan.

Vad menar du med en »större plan«?
– Ja, om du till exempel läser citat från the Rothschilds, en familj som etablerade den europeiska bankindustrin, förstår du att det som de visste om makt och politik också är giltiga idag: När du kontrollerar pengarna kontrollerar du allting. De visste det för hundratals år sedan.

Kan du se en förändring till det?
– Jag tror att det, åtminstone i Storbritannien, finns ett medvetande om att det är någonting som är fel. Men jag vet inte om folket ser den större bilden och sambanden mellan vad som nu händer i USA och i resten av Europa. Det känns inte som att engelsmännen tänker göra något åt problemet förrän det knackar dem på dörren. Och då är det för sent. Jag hoppas att det här albumet kan starta en dialog om vad som faktiskt händer. Men vad vi är, i grunden, är att vara anställda åt Storbritannien AB. Ett företag som precis som Spanien och Grekland kommer att säljas till bankerna.

Förstasingeln från Monkey Minds In the Devil’s time , »Fight them back«, släpptes sent 2012. Redan den första versen deklarerar att tiden för ordlekar och personliga betraktelser är över.

»I’d like to write a letter to you all,
And the contents will ensure that I must fall.
I gathered all you people here today, to have you read aloud the words I cannot say.
The words, you see, are written in my blood
I scratched them as you pushed me in the mud
I feel sad to say the words here that must fall, upon my lips, you see I fuckin’ hate you all.
You get up, fight them back
A fist, a boot and a baseball bat
You get up, fight them back.«

När singeln ebbar ut ringer Tony Blairs röst kvar i lyssnarens öron: »The thing about Libya is that potentially it is a goldmine of a country«. Mot en fond av hela den brittiska musikhistorien skriver han ut sitt politiska manifest. Det är en uppenbar diskrepans mot den välartikulerade, sömndruckna man som sitter framför mig.

– Vi betalar tillbaka lån som inte finns. Det är bara skit. Ingenting av det här finns. Jag läste nyligen att jorden var värd så och så många triljoner. För vem då? Marsmänniskorna?  Det är bara en fantasi, men det är en fantasi som har konsekvenser för verkliga människor som kämpar varje dag: de som ska betala hyran, få mat på bordet. Och det är svårt att få människor som kämpar att samtidigt arbeta för förändring.

Ändå är det i de personliga stunderna, när Steve Mason sänker garden, och sjunger så fint han bara kan om kärlek som han på riktigt når hela vägen fram. Trogna fans vet hur hans psykiska ohälsa har präglat – och förstört – så mycket av hans kreativa gnista. Vid vissa tillfällen har bara mörkret funnits. Och när han nu, 40 år gammal, ställer frågan om det någonstans finns ett kärleksbrev kvar till honom tror lyssnaren på vad han sjunger.

Du tittar också tillbaka på den tioårige Steve Mason. Skulle du säga att det finns någon nostalgi på det här albumet?
– Nej, jag hatar nostalgi. Det är slappt. Hela Storbritannien är byggt på nostalgi. Landet är byggt på illusionen om sextiotalet, »the swingin’ sixties«. Varje nytt band som kommer fram känns gammalt. Med tanke på allting som vi har talat om tidigare – det här är ingen tid för nostalgi.

Hur skulle ditt, inte perfekta, men bättre, samhälle se ut?
– Det finns massor med alternativ. Men för att vara ärlig: Jag har inte kokat ned mina idéer. Jag är musiker, inte politiker. Jag försöker inte sälja en ideologi. Innan vi kommer dit behöver vi skapa en dialog med varandra. Jag känner många libertarianer och anarkister, och de har till viss del liknande tankar. Men ordet »anarki« är ett av de mest missförstådda orden i Storbritannien. Folk tror att det handlar om brist på lag och ordning, att allting brinner och att alla slåss med varandra. Det finns ingen polis och allting som du äger har stulits.

Det låter som London.
– London för typ tre dagar sedan. Men det kanske är kapitalistisk demokrati. Slutresultatet av den kan bara bli fruktansvärd. Människor ser inte slutspelet. Ett slutspel som kommer vara djupt otrevligt för majoriteten av världens befolkning.

Vems röst är det som du samplar på »The Last of the heroes«?
– Det är en brasiliansk Formula 1-kommentator. Jag försöker hitta någonting som kapitalism inte har förstört. Eftersom jag är ett Formula 1-fan så kan jag mycket om sportens historia. Jag kan se när kapitalismen slog fast sina klor i sporten. Ayrton Senna dog 1994, samma år som Michael Schumacher körde sin första säsong. För mig var det som att trycka på en knapp. Schumacher verkade tycka att Formula 1 handlade om affärer, medan Senna hade troligen kört sina lopp oavsett hur lite man hade betalat honom. Det kanske gäller Schumacher också – han är inte det bästa exemplet.

– Men företagsintressen tog över sporten under den tiden. Idag kommer förarna in i pressområdet och möter journalisterna. Men bredvid står typ Vodafone som också spelar in intervjun, i de fall föraren blir felciterad eller säger något som är problematiskt för dem som sponsorer.  Så vad du har är en samling företagsfegisar som också råkar vara Formula 1-förare. De är inte längre människor med egna åsikter som har bra eller dåliga dagar, du hade lika gärna kunnat lyssna på en tvättmaskin. Det är ännu värre i fotboll.

Vad är det du gillar med Formula 1?
– Det är en bra fråga. Det är svårt att gilla något med Formula 1 nu. Men jag älskar loppen. I år är Schumacher borta och Lewis Hamilton (brittisk framgångsrik Formula 1-förare, reds anm.) har gått till Mercedes, vad kommer då att hända? Hamilton må vara en företagsvalp, men jag älskar att se honom köra. Du måste ignorera massa skit för att uppskatta sporten.

– Det är tragiskt – de flesta team har inte råd att tävla längre. Formula 1 ska bli »grönt«. Nästa år har de v6 turbo-motorer. Det finns inget oljud. Oavsett vad du tror om miljöförstöringen så ska Formula 1 inte vara en plats för miljöfrågor. Det ska vara en plats för tekniska innovationer och den snabbaste bilen och den snabbaste föraren. Det ska inte vara en plats för att sälja mobiltelefoner.

Under vintern har han gjort ny musik, musik som han nu släpper i form av mixtejpet Riches of the Poor. Här finns inga upprivna bankgarantier, bara försiktigt smattrande lo-fi-soul för vårens skull.

Vi är glada att få presentera det här hos oss, och vi är glada över det faktum att Erik de Vahl låter lika ren som nysmält snö varje gång han tar sats för en ny falsett.

Fotograf och undervisar i fotografi.
Bor i Berlin och Stockholm.
Producerar boken Family Business.
Har, bland annat, gjort utställningarna Bodies och It’s Too Dark To See Your Face.

»Från If I Lived Somewhere. Ett projekt då jag fotograferade olika saker som jag har samlat på, saker som jag en dag skulle kunna ha i ett hem«.

Hannah Goldstein visste redan som liten att hon skulle gå i sina föräldrars fotspår. Hennes pappa brukade ta med sin dotter på sina fotosessioner och låta henne trycka på avtryckarknappen.

Och hon älskade böckerna som stod i hemmet. Speciellt fascinerad var hon av Bruce Davidsons fotobok Subway, en bok som pressar in tusen ton av liv i de mörka gångar som utgör New Yorks tunnelbanesystem.

När pappa dog blev fotografin ett sätt för Hannah att fortsätta vara nära honom.

 Idag är hon en del av det feministiska konstprojektet Die Bösen Mösen. Sedan tio år utför de en rad olika konstprojekt, men det började som strikt gatukonst – skapad och formulerad i ögonblicket.

– Vi, jag och konstnären Therese Kristiansson, började att göra konst i staden och på gatan, säger Hannah Goldstein. Vi ville ändra hur kvinnor kunde röra sig. Staden är dominerad av en vit, heterosexuell man och hans bekvämligheter.

– Det var inte så planerat men vi har hållit ihop länge nu. Det började lite som ett »fan, nu är jag trött på den här skiten, nu vill jag också ta del av staden«. Så vi gick ut och klistrade håriga fittor på herr Gåman.

»Min partner Christian. Fotot heter ›Christian Swiming At Lake Nacka‹«.

»Från serien Beirut, Inshallah«.

»I wanna be somebody, I mean, I AM sombody, I just wanna be a rich somebody«.
Octavia St Laurent (Paris is Burning, 1990).

Jag har ägnat halva mitt liv åt popmusik. Jag hör hundratals nya album, EP:s och singlar varje år. Ibland känns det som om allting sköljs bort i en sörja av teorier och positioneringar.

Mycket ofta är jag själv känslan skyldig.

Med musiken följde böckerna och kläderna. Tillsammans gav de mig värdighet under en tid då jag tvingades att se mig om över axeln på vägen från tunnelbanan till föräldrahemmet.

Jag lärde mig vad ordet subkultur hade att säga en ung tonåring med svaga armar.

Och det tar inte slut. Nästa livsavgörande singel kan plötsligt dyka upp klockan fyra på morgonen, när ögonen tåras av klubbens rökmaskin.

Den här gången heter VÄRLDENS BÄSTA LÅT »Be Somebody«.

Den ges ut inom kort av Petter Wallenberg, ett namn närmast att likna vid en institution i Stockholms alternativa queerkretsar, under namnet House of Wallenberg.

Grunden till »Be Somebody« lades för flera år sedan och spelades in tillsammans med den transsexuella baldrottningen Octavia St Laurent, vars namn förevigades i Jennie Livingstones klassiska dokumentär Paris Is Burning.

En film som skildrar New Yorks ballroomkultur, där unga svarta och fattiga homosexuella och transpersoner tävlade mot varandra i det som kallades balls. Danskollektiv ställdes mot danskollektiv.

Den oinvigde hade nog gärna jämfört dem med klassiska maskerader.

Men det handlade – och handlar fortfarande – mer om att för en stund bli något större  i en värld som konstant jobbar mot dig.

Svart, fattig och gay. Triss i samhällets nitlotter.

Danskollektiven kallades hus och leddes av en »mother« eller en »father«, en person som ofta också blev en beskyddargestalt för husens medlemmar.

Två av husen var House of Xtragavanza och House of LaBeija. Vi skriver 2013 och lägger till House of Wallenbergs »Be Somebody« i den raden.

Foto: Christian Coinbergh

När Octavia St Laurent gick bort i sviterna av cancer våren 2009 hamnade »Be Somebody« i Wallenbergs musikarkiv. Det blev för jobbig att avsluta vad de hade påbörjat.

Istället har Petter Wallenberg gett ut en knippe förstklassiga housesinglar tillsammans med Leila K, Ari Up (från The Slits, som också hon dog i cancer en kort tid efter Octavia Saint Laurent) och JWL B (från Yo Majesty).

De är alla utmärkta, men i skuggan av »Be Somebody« – som nu slutligen ges ut – falnar de mot marken.

»Be Somebody« är den bästa housesingel som jag har hört på den här sidan millenieskiftet. Beatet är stort som terminal ett på Heathrows flygplats.

När Octavia börjar att sjunga texten om evig värdighet har jag redan hunnit öppna halldörren, springa de tre trapporna ned till innergården och upp igen i pur upphetsning.

Fattar du inte »Be Somebody« kan jag inte hjälpa dig. Slås du inte till marken av videons slingringa voguedanser, straight outta Times Square, rekommenderar jag ett jobb inom banksektorn och några nya bolån.

Ägnade jag mig åt countrymusik från Burma i förrgår? Jepp. Gick jag in för japansk ljudkonst förra veckan? Jajafuckinmänsan. Var allting jag hörde toppen? Yes.

Men minns jag en sekund av de lyssningstimmarna när Wallenbergs comprade Pianotransan, född Jonas Drejholt, på singelns andra sida låter beatet ackompanjeras av ett housepiano direkt anslutet till Abyssinian Baptist Church i Harlem?

Nej.

Just i dag, den 9 februari 2013 är »Be Somebody« den bästa singel som jag har fått ynnesten att uppleva i realtid. Den är däruppe med »Lose Yourself«, »Hard to Explain« och Ida Börjels debut. Det är musik att spela om och om igen i hörlurar på väg till dagens första matematiklektion.

Under några sekunder tar den egenregisserade videon till »Be Somebody« en paus, och en hemlös New York-bo tar till orda:

»Everybody says ›look at this nobody‹, but if I set my track right I can be somebody more than they are somebody«.

Och så – PANG – Heathrowbeatet en gång till.

»Be Somebody« är musik som innehåller fyrtio år av pophistoria. Det är musik som står i rakt nedstigande led från David Mancusos legendariska fester på klubben The Loft i New York under sjuttiotalets mitt. Men det är också musik som tar avstamp i Wallenbergs egna tonår, då han som fuskpälspimpat klubbkid hittade en identitet på Londons mest subversiva klubbar.

Samtidigt finns här inga tendenser till nostalgi. För dem som upptäckte ordet house med Swedish House Mafias testestoronpumpade arenashow framstår »Be Somebody« som bara en aningen mer nedtonad och logisk utveckling.

Det är disco som ringar in hela popmusikens dåtid, nutid och framtid på fyra minuter och sju sekunder.

»Be Somebody« släpps 18:e mars. Den 17:e april släpps House of Wallenbergs album »Legends«.

Ett handklapp har aldrig låtit så olycksbådande som den som sånär misslyckas med att hålla takten i Mole Says His sång »Ducks«. En klapp för de taktlösa.

Mole Says Hi heter egentligen Rebecca Digby. Hon, en gång ett grovmotoriskt osäkert sladdbarn från Helsingborg, kan tacka operan för hennes motstånd. Under sin uppväxt blev hon medsläpad till konserter med klassisk musik.

Hon hatade det.

– Min verbala förmåga utvecklades till stor del vid sågningar av de föreställningarna i bilen mellan Malmö och Helsingborg. Jag gillade saker som verkade vilja uppmuntra mig till att göra. Operan, däremot, tycktes säga till mig att »du får aldrig vara med«. Inte fan vill man vara med då.

Så hon gjorde det själv istället. I dag är hon musiker och konstnär. I ett av sina konstprojekt spelade Rebecca Digby in åtta personer som led av tinnitus. Med sina egna röster fick de härma ljuden i sina huvuden. Rebecca satte sedan ihop ljuden till en kör och spelade upp dem i åtta högtalare. Ett projekt som var nära kopplat till ordet antimusik.

Rebecca Digby vill knacka hål på den osynliga mur som omger konstscenen. Hon växte upp som ett sladdbarn i Helsingborg, i »ett ganska typiskt medelklassområde«.

Så har hon en kärlek just för ordet anti. Hon befinner sig i opposition mot såväl dåtiden som mot de strukturer som bär upp vad ordet »bra« egentligen betyder.

– Oftast är det mansgäng som sätter upp ramarna för vad som är bra, också i undergroundsammanhang. Det har irriterat mig till självförstörelse. Det finns också, eller har funnits i sammanhang där jag har befunnit mig, en tung filt av prestationsångest som hindrar tjejer från att leka och ta upp plats.

Rebecca Digby förhåller sig till de sociala maktstrukturer som finns inom kulturen. Hon talar om grupperingar som anser sig veta vad som är rätt och fel inom konst och musik.

– De utövar en makt över människor som inte ingår i den kulturella eliten. Jag upplever att det är till nackdel för konstens utveckling. Det har påverkat min musiksmak och mina estetiska preferenser. På många sätt utgör det en kärna i vad jag gör idag.

Under lång tid bar hon på en futurist inombords. Hon var direkt emot historien och tyckte att den bestod av skit. Rebecca Digby såg historien som en stor och tung operadonna som kom för att kräva hennes respekt.

– Den var självgod och narcissistisk, på bekostnad av framtiden som lätt kunde hamna i skymundan och till och med bli hånad som en naiv bild i någons huvud. Diffus och opålitlig, kanske till och med provocerande. En arrogant förkastare av sin omgivning. Det var orättvist tyckte jag, när framtiden har en chans som historien redan har sabbat.

»Lodjur, björn med skön uppsyn, etui samt tejp. Lodjur är en påminnelse om en person som har betytt väldigt mycket för mig. Jag får ofta argumentera för att Lodjur är ett lodjur – folk tycker att benen är för korta och att öronen ser ut som horn. Det gör att lodjuret är ännu mer mitt. Det är bara jag och personen på andra sidan Lodjur som förstår och älskar Lodjur«.

»Det mångfunktionella hemmet«.

»Konstnären Valèrie Mannaerts är en idol. Det här är en elefant ritad av henne från boken Hit Me With Your Color Stick«. Foto: Rebecca Digby.

Kristina Florell slutade med konståkning i årskurs fem och började istället att sjunga. Idag gör hon musik under namnet Merely och hennes popmusik är uppväxt på MTV, hiphop och sång lika mjuk som sköljmedel. Hon kallar den för hipheart.

På rasterna under högstadiet satt Kristina Florell i skolans pianorum och gjorde egen musik, mellan passen av tjuvrökning.

»Jag hade en kattuppfödning hemma förut, och det här är en av kissarna. Jag älskar doften av kattunge«.

När hon kom hem om kvällarna brukade hon spelade upp sina nya sånger för sin pappa. Om han grät visste hon att hon hade lyckats.

Flera år senare, under sin första riktiga sommar i Stockholm, lånar hon ett elpiano av sin rumskamrat och börjar att skriva nya sånger. När EP:n Semblance växer fram bestämmer hon sig för att ta Merely på allvar.

– Eller snarare för att ta mig själv på allvar. Jag har insett under det senaste året att jag gör det här av hela mitt hjärta på så många sätt att jag skulle bli uppäten inifrån om jag lade min tid på annat.

Faktumet att Kristina är skolad i en kör – träningen utanför isen, för att återgå till den här textens inledning – ger hennes musik ett sakralt skimmer. Traditionellt har det utsnitt av smal popmusik och fjäderlätt dansmusik som Merely hittas i premierat bultande vilja framför exakta stämmor.

Men Kristina Florell har båda två. Hennes traditionella skola ligger gömd under lapptäcken av hiphop och svensk DIY.

När hon sjunger låter det som en ultramodern psalm. Den franska vokalgruppen The Swingle Singers spökar i bakgrunden när Merelys beats lämnar isen och snurrar upp i luften och gör en trippelpiruett.

Mer av Merely, här.

»Tomten är min vän Andrew, från en oförglömlig Halloweenfest någonstans i Bushwick«.

»Min contemporary studio scene i Solna«.

Hela mitt liv har jag letat efter någon intelligent att prata med.

En strävan efter något annat som med smärre variationer aldrig upphör att utgöra fundamentet till mycket av den bästa kulturen.

På spåret »Over The Border« från Saint Etiennes senaste album Words and Music by Saint Etienne beskriver sångerskan Sarah Cracknell hur hon som tioåring använde musikprogrammet Top Of The Pops som sitt världsatlas när hon inte hade råd att resa till solnedgången.

Själv har jag lagt en majoritet av min livsinkomst på kläder och musik. Mot min vänsterarm vilar en grönsvart tygpatch i form av en kompass.

Kompassen är i själva verket logotypen för Stone Island – ett av Europas mest mytomspunna klädmärken. Precis som Fred Perrys klassiska krans blev en subkulturell symbol signalerar den grönsvarta kompassen casual.

Eller, för att tala med en bredare pallett:

Fotbollsvåld.

Ordet blinkar i neongröna versaler.

Som den sista stora subkulturen från de brittiska öarna har casualkulturens mest utmärkande attribut plockats upp av såväl stora varuhus som av globala modeföretag.

Stone Island finns sedan några år tillgängligt på Åhléns.

Men är det någonting man kan vara säker på i livet så är det detta: Så snart den stora massan har anat ett klädmärkes subkulturella innebörd så har de personer som en gång förde fram dess trådar i ljuset sedan länge gått vidare.

Inte ens subkulturens själva titel är viktig att behålla i en tid då ordet casual främst används att sälja billiga och slarviga kläder i stora upplagor till unga människor i jakt på någon intelligent att tala med.

Massimo Osti på en privat bild, med en ny Stone Island Ice Jacket.

Stone Island grundades av den framlidne Massimo Osti, som började sin yrkeskarriär som grafisk designer i Bologna och närmade sig klädindustrin genom att göra loggor för T-shirts.

Han byggde sitt företag C.P Company på en vision om att göra kläder på ett nytt sätt. När han startade etiketten Stone Island 1982 använde han presenningar avsedda för lastbilar som material för den första kollektionen.

Så har det fortsatt: Sömnad, färgningsprocesser och material är fortfarande unika för husets fabriker, trots att Osti själv gick bort 2005, 59 år gammal.

När de brittiska fotbollslagen under åttio- och nittiotalet spelade ute i Europa kom fansen hem med nya jackor under armen. Stone Island blev den främsta symbolen för det väldressade och snordyra sportmode som supportarna tog till sina hjärtan.

Idag har företaget ungefär lika mycket med organiserat fotbollsvåld att göra som Fjällräven, landskamraterna i designerduon Nemen, brittiska Nigel Cabourn och ett par New Balance 574.

Det vill säga: Till viss del, men inte bara. Det handlar snarare om standardinstallationer i de garderober vars innehåll byggs på arvet från heritage, casuals och mod.

»Varför tjattrar han om det här«, undrar vän av ordning. Anledningen är att Sverigedemokraternas Christian Westling sågs sporta en jacka från just Stone Island i den numera välkända järnrörsvideon.

Westling är precis som jag uppväxt på AIK:s klackläktare Norra Stå utanför Stockholm. Självklart vet han vad det är för jacka som han bär och varför han bär den.

Eller tror sig veta. Klädkoderna skiftar i den subkultur som han söker att efterlikna, just för att undvika inblandning av riksdagsposörer.

Stone Island, Ten C, Nanamica, Mountain Research. De personer som dikterar utvecklingen för modet på fotbollsläktarna är fortfarande mer intresserade av sömnad, elitism och soulmusik än av tandskydd.

I ett sådant sammanhang är det värt att nämna att just Norra Stå är ett av landets mest lyckade integrationsprojekt.

Så har det varit sedan tiden då nittiotalets skinheadelement rensades ut från läktarna – plötsligt kunde betydligt fler människor från Stockholms norra och västra förorter samlas under ett och samma hällregn.

Det är nu inte ett sätt för mig att bortse från den misogyni som präglar svenska fotbollsläktare – AIK inkluderade – men kopplingen mellan främlingsfientlighet och Norra Stå är knappast självklar.

Och i en tid då ordet »huligan« fortfarande översätts till »brölande birasnubbe« är det värt att påpeka att den kompass som har prytt så många välpumpade vänsterarmar också står för någonting annat än provinsiell machokultur.

Själva motsatsen till urblekt nationalism.

När jag i förra veckan åter köpte en mossgrön tröja från Stone Island kunde jag fortfarande känna doften från mitt tretton år gamla subkulturella uppvaknande.

All my life I have been looking for someone intelligent to talk to.

Tygpatchen rymmer berättelsen om några av Europas mest subversiva motrörelser: acid house, rave, bass som ännu inte gått ut dagis och bortglömd blues funnen under golvplankor till konkursförvaltade skivbolag. Där ryms insikten om att det aldrig är dom andra som bestämmer vem du kan vara.

Kompassen på min arm pekar mot en öppen värld. Mot musiken som spelades in av Londons västafrikanska befolkning under femtiotalet. Mot unga svarta tonårstjejer som sjöng kärleksballader över mjuka baktakter.

Musik som omfamnades av unga män och kvinnor som sökte efter någonting att kalla sitt eget.

»Stone Island, and Ralph Lauren,
thats what we were wearing then
I loved them days so I look back again
The club scene was banging at the time

House and garish, pills and white lines
Kurosawa, little strain on the mind
We dealt with it we were fine
It felt like it was our time.«

Audio Bullys – Keep on Moving

Den mossgröna tröjan för mig närmare fanzinet Boy’s Owns kopieringsmaskiner. Ett fanzine startat av de båda vännerna Terry Farley och Pete Heller. De startade sin skrift i den direkta skärningspunkten mellan den andra modvågen och framväxten av den subkultur som skulle komma att döpas till casuals.

Och det är exakt här som ljudet av det brittiska nittiotalet formas för första gången, innan någon ännu har kommit på vad den nya subkulturen ska komma att kallas.

För Terry och Pete var Bristolmannen Gary Clail central – i synnerhet singeln »Beef« med On U Sound Systems från 1990. På den skrivs de baktakter som alltid har utgjort fundamentet i det livsverk som är Adrian Sherwoods On U Sound System in i en ny era av brittisk subkultur.

En era där fotbollsläktarna blev lika viktiga som garderoben och nattklubben och där CeCe Peniston och Crystal Waters var lika nödvändiga ingredienser som någonsin The Jam.

Beatet som Clail sjunger över är direktimporterat från Lee »Scratch« Perrys studio – den svarta arken – i Jamaica.

Vi talar om någon som till tonerna av Londons biffigaste baktakter vrålar »They wanna privatize the air!« klädd i kläder från butiken Duffer of St George. På varje pressbild ser Gary Clail ut att vara redo för mord.

Så döpte han också sitt debutalbum till The Emotional Hooligan.

I mitten av nittiotalet, när Gary Clail släpper sitt tredje album Keep the Faith, börjar allt fler vänsterarmar i Europa att prydas av den svartgröna kompassen.

Poängen är denna: Det är inte möjligt att bära Stone Island utan att också skriva in sig i en historia där immigration och influenser utifrån alltid har varit viktigare än den egna naveln.

All my life I have been looking for someone intelligent to talk to.

Det som började med min tonårslängtan efter någon intelligent att tala med slutade med ändlösa nätter i jakt på queerfilmer från den tysk-ungerske dramatikern Christa Winsloes trettiotal. När jag är färdig spelar jag den japanska sångerskan Sachiko Kanenobus debutalbum från 1972 igen.

Hade jag hittat dit utan de subkulturella hemläxor som Massimo Osti gav mig?

Kanske. Men jag tror inte det.