Sedan ett par år tillbaka föreläser han för unga och gymnasieelever i Stockholm om samtiden – och pluggar till att bli lärare. 2010 började han uppträda spela i skolor med sitt band Donné, en kvartett som tolkar Houmans låtar. Det är världsmusik och afrobeat blandat med rap, på instrument som elbas, slagverk och stränginstrumentet oud.

***

– Jag är kulturpedagog, en kulturell motherfucker skulle man kunna säga.

Förenas din hiphopmusik med din kulturpedagogiska sysselsättning?
– Ja, jag kan inte göra det ena utan det andra. För att vara kulturpedagog måste jag vara Houman Sebghati, eftersom det bygger på min musik och mina erfarenheter. För att överleva som artist tar jag mig fram genom uppdrag, jag gör grejer hela tiden. Jag har inte haft ett jobb på jävligt länge, och det känns skönt. Jag är i ett bra space.

En lärarstuderande, kulturpedagogisk föreläsare. Och samtidigt en blytung rappare. Houman Sebghati tycker inte att han är vad en svensk rappare ska vara.

– Men det är ingen, inte i Sverige. Många rappare glammar runt och flashar på helgerna, och sedan jobbar de på något lager på veckorna. Och försöker använda sociala medier för att pusha sin image. Jag är lyckligt lottad för att jag inte behöver hemlighålla vem jag är.

Du känner att du har saker att berätta, både i musiken och i föreläsningarna?
– Absolut! Jag är inte klar på långa vägar. Desto äldre jag blir, desto tryggare jag blir i mig själv, ju mer tänker jag att »Fan, vilka roliga delar jag har missat«. Men vad fri jag får vara inom musiken. Jag kommer från ett konservativt hem där musik nästan var tabu, och på grund av det så kom jag på drift hemifrån väldigt snabbt. Jag saknade vägledning och trygghet och allt som kunde gå dåligt för en ung kille hände. På något sätt förknippade jag hiphop med något kriminellt också. Jag fattade inte att jag drog till mig negativ energi.

Tror du att ungdomar förknippar hiphop med kriminalitet idag?
– Ja, det tror jag att vissa ungdomar gör. Konsten imiterar livet och livet imiterar konsten. Den mesta hiphopmusiken är inte kriminell, men medier breder på med det. Hiphop är en konstform som speglar någonting som finns därute i samhället. Att tro att det bara går en väg är naivt. Att tro att det inte finns en enda ungdom som röker sin första holk för att någon sa det i någon hiphoptext är naivt. Samtidigt finns det fler ungdomar som tänder på eller utför kriminella handlingar för att vi har ett politiskt system som ser ut som det gör. Men det vore naivt att tro att det inte går åt det andra hållet också. Allt man säger får konsekvenser.

Publiken på dina föreläsningar är tonåringar, är det den publiken som du vill ska lyssna på din musik också?
– Jag gör inte musik för 13- till 20-åringar. Jag gör musik som egentligen talar till 25- till 40-åringar, men saken är den att de lyssnar inte på svensk hiphop. Tror jag. Hiphop är en ung kultur, i varje fall av de som konsumerar. Så absolut inte. Börjar du göra musik som äldre person och rikta dig till ungdomar blir det bara pinsamt.

– Jag har aldrig försökt göra på det sättet. Även om mycket på min nya skiva är färgat av tidens tand, men det är inte för att jag försöker haka på någon trend. Jag har aldrig varit den typen. Det är mer för att han jag jobbar med har sagt »Ey, testa på det här!« och istället för att fega ur så har jag kört mina poetiska texter över det som är nytt. Mina nya grejer kommer att låta som en blandning av nytt och gammalt.

Det är Mårten Sakwanda som Houman jobbar med. Sakwanda, alias Moe Bama, står som exekutiv producent och producent för det nya albumet. Moe har en självklar plats i den svenska hiphophistorien. Som del av producentduon Breakmecanix och gruppen Spotrunnaz står han bakom mycket av 00-talets svenska hiphop. Tidigare i vår släppte Houman låten »Vem e Homan?«, där Moes bastunga beat riskerar att sätta en nackkota ur led. Det finns anledning att se fram emot fler låtar från deras samarbete.

– Moe är professionell ut i fingerspetsarna. Jag tycker att han definitivt är en av fem hiphopproducenter som lever på att göra musik i Sverige som verkligen är bra. Skillnaden mellan honom och många andra är att han är rappare i grund och botten, så han coachar en verkligen. Han jobbar fram låten med dig, som att han själv är med på den. Vilket han ofta är, han rappar och sjunger på många låtar. Det är jävligt roligt, Hässelby möter Skåne.

***

Vad har hänt sedan du släppte ditt senaste album Alkemisten, 2010?
– Jag började spela mycket med mitt band Donné efter att skivan släpptes. Jag levde på att turnera med dem och på mina föreläsningar. Jag började jobba med Moe. Runt 2011-2012 sa jag till honom, »Kan vi inte göra en skiva med Donné?«. Då kollade han på mig och sa »Ärligt talat, ditt rykte som rappare börjar sjunka rätt ordentligt«.

– Då gick det upp för mig att det som jag en gång brann för – det som ens värld kretsade kring, att få mina vänner att tycka att min musik var grym, att ha dem på plats när jag spelade in, när jag skrev mina texter, att musiken sedan spreds via vännerna, det blev organiskt – allt det hade runnit ut i sanden.

– Nu står jag här efter typ femton år och kan inte känna att någon av mina jämlikar tycker att min musik är bra, eller att mina raps är bra eller att det jag skriver är bra. Så när Moe sade att det är bäst att jag släpper något under eget namn för att visa att jag fortfarande funkar som en emcee fick jag tillbaka samma hunger som jag hade när jag var ung. Vi började på en EP, men sedan har det bara rullat på med fler låtar.

Vad kommer den nya skivan att handla om ?
– Vi får se, jag är inte färdig än. Det kommer att bli ett konceptalbum. Det är inget politiskt alls, det är personliga låtar. Det är mycket fokus på wordplay. Nya singeln »Gabby« (släpps den 31/5) sammanfattar egentligen skivan på det sättet att den visar hur roligt vi har haft. Det är en rolig låt. Jag har verkligen bondat med den här killen (Moe), riktig bromance alltså. Vi kan sitta och snacka om väder, vind och politik och det blir resultat av det. Och ur det kommer en låt som »Gabby«, som handlar om en jävligt skön rumpa.

Kan Alkemisten ses som ett comebackalbum?
– Nja. Tanken var väl att det skulle vara det, men Alkemisten var rätt ogenomtänkt och dåligt genomarbetad. Det var mycket frustration. Jag hade slutat på radion och befann mig på en plats där jag inte mådde så bra och jag försökte göra något utav det. Samtidigt försökte jag handskas med ett stort hybris som jag hade kvar sedan jag slutade på radion. Jag blev schizofren. Alkemisten är femton spår där jag på en låt snackar om »Mamma Jord« och om »Livet« på ett annat. Sedan är det låtar som »Världsvinden« och »Lögner« med Promoe och helt plötsligt ska jag festa i låten »Hela Natten Lång«. Hade jag halverat den skivan hade den varit riktigt bra. Det var några spår som skulle ha stekts.

– Alla gör skit för att göra guld, och vissa visar sin skit. Jag beundrar människor som kan hålla kvar grejer i studion. Inte ställa ut den där tavlan som inte är så jävla snygg. Jag antar att jag har haft ett väldigt stort bekräftelsebehov, och just på Alkemisten lät jag det behovet gå före musiken. Det var mer entreprenören som kom fram än musikern.

– Det är det som är så jävla skönt med den här skivan, att den har fått växa fram i sin egen takt. Ingenting har skyndats fram, allting har kommit väldigt organiskt. En låt kan ligga i några månader, sedan har vi plockat fram den, lagt på något instrument och stoppat undan den igen. Sedan plockar vi fram den igen och kollar om det fortfarande låter bra. Moe har fått bestämma mycket. Jag är glad att han sade det han sade. Det känns bra att ha fått chansen att visa vad man går för. Det känns skitbra.

***

Musiken. I år tillhör den Houman Sebghati.

– Några låtar är bara »Shit, har jag skapat det här?« Så känner jag, det är verkligen på en ny nivå. Responsen jag fick för »Vem e Homan?« har varit skitgrym, jag har hört många rappare som har sagt »Houman har steppat upp sitt game«.

– Det är dem man vill ha respekt av. Att få höra sådana grejer är just det jag har varit ute efter, och att få höra det är värt mer än att släppa ett album. Det känns precis som när man började igen. Vi testade »Vem E Homan?« live på Fittja Is Peace, en fredskonsert som Ayo anordnar, och kidsen tyckte den var skitfet. Kan en 36-årig gubbe få femtonåringar att gunga, då är det något som är rätt.

I mars lades två videoklipp upp på Youtube som skapade en mindre nätstorm. Tillsammans med filmaren Thomas Gunnarsson (från Adam Tenstas management och crew Respect My Hustle, RMH, reds anm.) drev Houman igång en viral kampanj innan »Vem E Homan?« släpptes. I filmerna fick man se och höra många kända hiphopprofiler uttala sig negativt om Houman. Syftet med filmerna var inte att hänga ut någon, vare sig Houman eller de medverkande. Men efter ett par dagar togs filmerna bort på grund av uppståndelsen och de många negativa reaktionerna.

– I den ankdam vi befinner oss i blev det mycket oväsen. Hade vi genomfört det på ett bättre sätt hade det säkert kunna göra mer väsen. Vi visste inte vad reaktionen skulle bli. Det här var en av de första grejerna i sitt slag. Vi gjorde en sociala mediekupp, vilket var jävligt roligt. Hade vi kollat med alla inblandade innan så hade det säkert gått att genomföra på ett bättre sätt.

Har du ett dåligt rykte som rappare?
– Nej, inte längre. Jag tror att jag hade det förut. Jag tror att det är många som har förknippat mig med 165-tiden. Adam Tensta sa, efter att han sett filmen, att han var chockad, han hade alltid sett mig som en klok kille. Det har alltid funnits två sidor, och man glömmer ibland att man är musikartist.

– De riktigt idiotiska grejerna jag har gjort, som i filmen när de beskriver mig som ett fyllo som inte ens kunde pissa rakt, är från länge sedan. När man är i den åldern tänker man inte på att allt man gör då får konsekvenser nu. Jag brände mycket broar på den tiden, men sakta men säkert börjar vissa grejer glömmas bort. Nu ser folk att jag jobbar med människor som är väldigt positiva, och jag lär mig mycket av det också. Det är en liten stad, man kan inte göra sig ovän med människor. Jag har mognat och gått vidare.

Är det svårt att komma bort från gamla rykten, både som person och som musiker?
– Det var därför jag gjorde »Vem e Homan?«, för att kasta tillbaka det där. En bild av en människa är bara en bild. En människa gör miljoner olika grejer vid miljoner olika tillfällen. Inte ens våra föräldrar eller våra respektive vet vilka vi är hela tiden. Vi är alltid mångsidiga som människor, och de här gamla pajasgrejerna följde med mig. När folk tittar på en på det sättet kan man antingen bli arg, eller så kan man spela med och bli en pajas som så många tragiska människor gör. Det pratas så mycket att det blir röster i deras huvuden och de blir galna.

– Vi gjorde konst utav det istället, jag och Thomas (Gunnarsson). Jag tyckte det blev vackert. Det var roligt och lärorikt, många människor ville hålla min rygg men man märkte också vilka som höll tyst. Jag satt bara på sidlinjen och skrattade. Nu är det upp till bevis, eftersom jag lade ut de där klippen där de säger saker som att »Houman breakar ju aldrig, han bara harvar på«, och »det låter ju rätt lika, som på 90-talet«. Så okej, coolt, men lyssna på mina nya grejer.

Det känns som att du vill mycket med den nya skivan?
– Inte på det sättet. Jag är inte ens där än. Jag vill mycket med de här två låtarna, men skivan är inte färdig, jag har inte ens kommit dit. Jag vet inte riktigt vad jag vill med skivan. Det är väl att folk ska höra den. Jag vill återigen att mina vänner och jämlikar ska kunna säga att Houman har gjort en bra skiva. Alla rappare som är aktuella idag lyssnade på mig förut, de har sagt att de växte upp med mina grejer, men de säger inte att mina grejer är grymma i dag. Det skulle vara kul att höra. Det är väl det jag vill.

Är skivan viktig för din karriär?
– Nej, vilken karriär? Jag har ingen karriär som hiphopartist. Den är viktig för mig som musiker, och delvis som musikartist. Den är viktig för mig som människa. Det har varit väldigt enkelt att göra den, och det är ett bra tecken. Alkemisten var jobbig att göra, och frukterna som du skördar då, du njuter inte av dem. Det är en ny nivå, och på det sättet är den väldigt viktig för mig. Det är kul att visa att man har utvecklats, men är den viktig för andra? Det vet jag inte. Time will tell.

Och: Han skriver riktigt bra låtar. 50 Cent är ett bra soundtrack för alla oss som gillar känslan av överlägsenhet.

Karin Lillbroändas tio främsta 50 Cent-låtar.