Goswell är djupt engagerad i de här barnens rättigheter,men inläggen på bloggen – som kunde gälla lamppyssel på hembygdsgården, trädgårdsarbete eller olika välgörenhetsprojekt – var alltid så älskvärt lågmälda och ljusa i tonen. Endast i en bisats nämnde hon sitt förflutna som sångerska i Slowdive. Nu möts vi av budskapet »busy rehearsing« på hennes blogg.

För Slowdive är tillbaka. Herregud, vi tar det en gång till: Slowdive är tillbaka. Det har gått några veckor sedan tillkännagivandet och inte för en sekund har jag kunnat släppa tanken på det. Biljetterna till deras återföringskonsert i London i maj tog slut på en halvminut. Mina försvann någonstans när det var dags att betala, men det kommer fler datum.

Slowdive är det bästa band jag aldrig har sett live. De bästa spelningarna jag har hört är alla Slowdive-bootlegs som jag aldrig har kunnat sluta lyssna på. Den nedklippta livekonserten som P3 sände 1992; svensk radiohistorias tjugofem mest omvälvande minuter? För mig, utan tvivel. Den ljudrymden hade inget annat band varit i närheten av.

Gruppen släppte sin första självbetitlade EP 1990 när medlemmarna var 19 år gamla. Neil Halstead. Rachel Goswell. Christian Savill. Nick Chaplin. Simon Scott. Magiska namn. Responsen var inledningsvis hygglig, till och med i pressen. Den följdes snart upp med Morningrise och Holding Our Breath. Ett halvår, tre tolvor, samtliga solklara tiopoängare. Så unga och redan i besittning av en perfekt känsla för ljuds sammansättning.

»Avalyn 1«, »Shine«, »Losing Today« rusar i ilfart rätt in i hjärtat. Det var tacksamt att bunta ihop Slowdive med ett gäng generationskamrater med långa luggar och ett golv fullt av effektpedaler trots att det egentligen bara var Ride som hade liknande musikaliska ambitioner och kvaliteter. Ride, som jag förvisso älskar nästan lika högt som Slowdive, var till slut dock de som blev pressens gunstlingar.

I ärlighetens namn var de i grunden mer av ett klassiskt popband. Sådana som skrev riktiga melodier. Slowdives dragning åt eteriska, katedralstora delayutflykter var för abstrakta för kritikerkåren att greppa. Det resulterade snart i att de angreps från alla håll. Skivorna sågades, deras uppträdanden hånades och Manic Street Preachers menade att de var värre än Hitler.

Kvar satt vi som älskade dem och förstod ingenting av omvärldens reaktioner. Det här bandet var ju soundtracket till all mödosamt förvärvad hjärta och smärta, för mig var de den största musikaliska förälskelsen sen, well, The Cure. Och de flesta av mina vänner höll, i viss utsträckning, faktiskt med.

Debutalbumet Just For A Day är rakt igenom perfekt och samtidigt ett av de mest konsekventa album som gjorts. Det var helt omöjligt att begripa hur de kunde frammana den ljudvärlden bara med gitarrer, bas och trumma. My Bloody Valentine hyllades, med rätta, för sin Loveless men där handlade det mer om ett massivt dån, en ljudattack som ändå kunde härledas till rockmusiken – vilket förstås var förklaringen till att de gick hem hos kritikerna.

Slowdive arbetade med finare redskap och tycktes mer intresserade av att skicka ut ljuden i rymden än att slänga dem rätt mot oss. Från debutalbumets inledande låt »Spanish Air«, en svävande galaktisk folksång, över hjärtskärande »Waves (»you’re knocking on the door I closed today«)«, till avslutande reverborgien i »Primal« är det här ett fullödigt mästerverk av fem 20-åringar.

Redan här var det lättare att se släktskapet med technonamn som Seefeel än måttligt intressanta rockband förklädda till shoegazers (läs Telescopes, Swervedriver).

Givetvis var Brian Eno en referens och han bjöds in till bandets andra album, deras mest älskade – Souvlaki. Det är en bitterljuv skiva, med djupa personliga konnotationer. Jag minns att jag fick hem den samma dag som en klasskompis begravdes efter tragisk olycka. Jag minns för evigt hennes mamma där jämte kistan, hur jag kämpade för att hålla tårarna tillbaka och misslyckades. Hur det i sorgen ändå kändes rätt att spela Souvlaki om och om igen när jag till slut kom hem den dagen.

Slowdive går en svår balansgång med ljudbilden på albumet. »Alison« och »40 Days« låter nästan som ett lite mer noggrant och eftertänksamt Jesus And Mary Chain, medan »Souvlaki Space Station« är rena effektbadet. Smärtsamt vackra »Dagger« visade sig vara en tveeggad dolk, då den fick tjäna som språngbräda för Neil Halsteads singer-songwriter-aspirationer och i förlängningen ledde till förspillda år med intetsägande Mojave 3.

Det var här, efter Souvlaki, som jag skulle ha sett Slowdive live i Göteborg. Men jag hade inte åldern inne. Det var 18-årsgräns, jag var 17 år och ringde och tiggde om att de skulle göra ett undantag för mig och min 16-åriga vän, men nej.

Souvlaki borde naturligtvis ha lett till ett kommersiellt genombrott men pressen ströp skivan och fortsatte att efterlysa pang på rödbetan-poprock och de fick ju snart sitt Oasis. Flera generationers ölhävare kunde nu förenas i villfarelsen att de hade bra musiksmak. Slowdive styrde istället längst ut i periferin med den stämningsmättade technon på 5 EP.

Om Slowdive hade varit ett konventionellt indieband skulle utvecklingen kanske ha setts som oväntad, men det var ytterst få som överhuvudtaget brydde sig om dem. I själva verket var det nya spåret helt logiskt. Mina technovänner respekterade inga band med rocksättning, förutom Slowdive, som de alltid tyckte var musikaliskt intressanta och nytänkande. »In Mind« är en förkrossande låt, en ambientbombmatta rullas ut under Rachels överjordiska sång i en totalt orädd brytning med det förflutna.

Väl framme vid Pygmalion började det knaka i fogarna, både band och musik föll sakta sönder. Det är en extremt långsam skiva, ljudet av ett skivkontrakt som rivs mitt itu. Samtidigt är det förmodligen den modigaste skivan som Creation någonsin släppte. Jag gick i månader och fantiserade om hur den skulle låta, men kom aldrig riktigt i närheten. Den var bara väsenskild från allt annat.

På min gamla blogg (som hette slowdivejocke, incidentally) brukade jag nämna den i samband med Talk Talks lika kommersiellt omöjliga och mästerliga skiva Laughing Stock, en jämförelse man ser allt oftare i dag. I spåret »J’s Heaven« låter Slowdive musiken vittra ihop till flagor, så här i efterhand tänker jag på William Basinkis Disintegration Loops, en fyra timmar lång studie i sönderfall. Det här är förstås inte lika extremt, men Pygmalion skiljer sig på alla punkter från föregångarna.

Den kan kännas skissartad, isolerad, på samma gång skör och ogenomtränglig. Men det är fantastisk, djupt egensinnig musik. Lyssna exempelvis på »Rutti«, »Crazy For You« eller »Blue Skied An’ Clear«. Och givetvis fick den bottenbetyg i musiktidningen SA.

Slowdive är ett av de tre-fyra viktigaste banden i mitt liv. De var antitesen till Exile On Main Street. Det krävdes inte ens något kontextuellt prålverk, det var bara att dyka ner i en musik som var rikare, rymligare, vackrare än allt annat. Total själslig kompatibilitet. Slowdive öppnade upp en helt ny ljudvärld och blev, om inte inkörsporten, så åtminstone bryggan över till ambient och konstmusik.

Ni ska veta att jag tog alla sågningar personligt och jag har inte glömt. När återföreningen blev officiell fick det en makalös respons. Pendeln har förvisso svängt sedan 1995. Slowdive har sedan länge tilldelats en helt ny status och omvärderats på flera håll. Ändå var det så oerhört skönt att bevittna all kärlek de möttes med. Det var en demokratisk seger, dels för oss som alltid har haft rätt om dem, men även för alla nytillkomna lyssnare.

Det är alltid vackert när det goda tillåts vinna. Slowdive är i dag hjältar för en helt ny generation musiker. Rafael Anton Irisarri, som jag tycker är samtidens främsta musiker, dyrkar Slowdive och det hörs, inte minst på The Sight Below-skivorna. Slowdives diskografi är helt unik, så till vida att den inte innehåller något som helst dödkött. Precis allt är fantastiskt bra, det mesta är helt enastående.

Även allt outgivet material som har sipprat ut under årens lopp är rent magiskt. Det skrotade soundtracket I Am The Elephant, U Are The Mouse, ovanliga livenummer som »Bleed« och »Silver Screen«, Pygmalion-demon »Yesterday«… Fenomenala saker.

Engelsk indie från början av 90-talet har inte alltid åldrats med den äran. Men Slowdive står helt opåverkade av tidens tand. Om möjligt låter skivorna ännu bättre i dag. Deras ljudvärld ter sig, med facit i hand, än mer unik. Under musikåret 2014 kommer inget att vara viktigare än att få se Slowdive live.

Rafael Anton Irisarri – The Unintentional Sea
The Unintentional Sea är fortfarande lite ny, jag har ännu bara doppat tårna i den men allt Rafael Anton Irisarri gör träffar direkt där det ska. Han kanske inte är hyperoriginell – det finns ju andra som har tonsatt landskap och gjort böljande ambient garnerad med gitarrdrones. Som vanligt hörs också ekon av de allra mest älskvärda namnen som Eno, Budd, Cocteau Twins, Slowdive och Gas. Ändå är det så omisskännligt Irisarri. Med en bakgrundshistoria inspirerad av den ekologiska katastrofen Salton Sea blir det en betraktelse över livets förgänglighet. Sällsamt, oroande, underskönt och garanterat gåshudsframkallande.

Jon Hopkins – Immunity
Det var längesedan jag hörde ett lika tekniskt fulländat album som Immunity. Och det var inte särskilt överraskande att höra Hopkins (bekant bland annat från Brian Enos Small Craft On A Milk Sea) imponera med sina färdigheter som producent. Det som tog knäcken på mig var de bedårande melodierna och den suggestiva atmosfären som lyfte något som på pappret kändes som en mer välkammad Burial till inte bara årets mest välljudande album utan ett av de två-tre bästa.

Prefab Sprout – Crimson/Red
»Det blir inget mer från Prefab Sprout«, sa jag tvärsäkert under en diskussion i somras. Veckan efter exploderade det försiktigt på nätet. Min första reaktion var att Crimons/Red var ett något svagare album än Let’s Change The World With Music. När väl skivan släpptes hade låtordningen korrigerats och frågan är om jag inte hade fel. Det är ännu en vattentät samling perfekt utmejslade sånger. Varsamma och storslagna på det sätt som bara Paddy, en av tidernas största låtskrivare, kan göra dem.

Grouper – The Man Who Died In His Boat

Slow Walkers – Slow Walkers

Raum – The Event Of Your Leaving
Enbart Liz Harris kan stoltsera med att ha släppt tre exemplariska album under 2013. Som Grouper målar hon försiktiga blyertsteckningar av oemotståndligt vemod och det är knappast oväntat att ambientmännen står på kö för att få samarbeta. Slow Walkers är Liz och Lawrence English och de har gjort ett tätt, sammanhållet och behagligt lättlyssnat album med meditativ drone. Frågan är dock om inte Raum är allra bäst i den här trion. Harris möter Jefre Cantu-Ledesma och de gör sakral shoegaze. Inledningsspåret »In Stellar Orbit«, på en och samma gång en massiv och dunmjuk ljudmatta, är svårt beroendeframkallande.

OMD – English Electric
Det är något med Liverpool och klassiska comebacker. För några år sedan återuppstod The Wild Swans med fina English Electric Lightning och redan på 90-talet ringde Ian McCulloch in sina Bunnymen för att återuppta tråden. Precis som Echo & The Bunnymen behövde OMD ett blekare comebackalbum på sig innan de träffade rätt. English Electric må vara slipad nästan enligt marknadsundersökningsmetoder, artificiell och skamlöst tillbakablickande (tänk er en strömlinjeformad, mer insmickrande Dazzle Ships) men faktum är att nästan varenda spår hade fungerat som singel.

The Haxan Cloak – Excavation
Förmodligen årets mest ödesmättade album. Snaran på omslaget skvallrar en del om hur det låter. Excavation känns som ljudet från en syresatt grav. The Haxan Cloaks Bobby Krlic ger oss kompakt mörker, mullrande och hotfullt, som mynnar ut i något skört och vackert. Det är nästan omöjligt att inte tänka på Coils eviga skönhet under avslutande tolvminutersspåret »The Drop«.

Differnet – Medium:Cassette/Medium:Remix
Två överraskningar: Differnet hördes av igen och de gjorde det exklusivt på kassett! »The Evaporites«med gästande Unai på sång var ett litet mirakel där knastrande kretskort slogs med weltschmerz någonstans i gränslandet mellan Joy Divisions »The Eternal« och »Atmosphere«. Fantastiskt! »The Evaporites« och »Repetition« är förmodligen bandets två bästa låtar någonsin. Remixkassetten bjöd även på årets vassaste omarbetning i The Sight Belows katedralstora tolkning av nämnda »The Evaporites«.

Fuck Buttons – Slow Focus
Under en livekonsert med Fuck Buttons i november synliggjordes lite av problematiken med Slow Focus. Den omsorgsfulla strävan att skapa den perfekta dramaturgiska kurvan fram mot en orgiastisk klimax resulterade i något som måste kallas mellanspår. Därför balanserar albumet en kort stund farligt nära en Primal Scream-syntrockig avgrund, innan de skruvar åt reglagen inför en maximalt givande emoavslutning med först »Stalker« och sist den mästerliga, oförglömliga ”Hidden XS” som får uppta hela D-sidan.

Återutgåvorna

Thomas Dinger – Für Mich
Kanske min absoluta etta av alla utgåvor från i år. Ett så här fulländat verk borde omöjliggöra en evig plats i skuggan, oavsett om brodern heter Klaus. Det är organisk kraut som väljer den bredaste vägen rakt mot hjärtat. Fantastiska melodier lägger sig som ett sorgeband över ett vilset postkrigs-Tyskland. Musiken på Für Mich är omedelbar, älskvärd och djupt personlig. Det blev Thomas Dingers enda soloalbum.

Klaus Schulze/Günter Schickert – The Schulze – Schickert Session
Den kom från ingenstans och slog ner som en konfettibomb. En helt underbar privatinspelning från Schulzes studio. Jag har skrivit om Schickerts mästerverk Überfällig tidigare, och för den som uppskattar sådant finns mer att hämta här. Schulzes maskinpark gör det till en mer kosmisk affär men det mest uppseendeväckande är hur färdig den här snabbt hoprafsade improvisationsmusiken låter. Magi.

Laraaji – Essence/Universe
Som av en händelse återupptäckte jag Day Of Radiance ungefär samtidigt som bolaget All Saints fick ut tre formidabla Laraaji-släpp. Samtliga är obligatoriska, men måste jag välja en får det bli Michael Brook-producerade Essence/Universe, som består av två halvtimmeslånga stycken. Det är bara att sjunka ner i farfarsfåtöljen och låta sig svepas med. Få kan med så begränsad instrumentarsenal skapa så unikt egen, storslagen musik.

John Carpenter – Assault On Precinct 13
Djupt efterlängtad, pressad på vit vinyl, med det tjockaste kartongomslag jag någonsin har sett. Frågan är om det finns ett effektivare filmtema? Carpenters ekonomiska berättande på vita duken är om möjligt ännu mer avskalat i ljudspåret, inte minst när det isoleras från de rörliga bilderna. Det är maximal effekt uppnådd med små medel – ett intuitivt musicerande där syntslingorna hugger som kobror.

I Am The Center: Private Issue New Age Music In America 1950-1990
New age var grejen i år, aldrig mer att det begreppet får en negativ klang i min värld. Light In The Attics ursnygga dubbelutgåva presenterade en del kända, men (för mig) mest okända namn (Nesta Kerin Crain, Joanna Brouk, Michael Sterns, Aeoliah…) och ett flertal häpnadsväckande originella, färgstarka stycken musik. Det blev en upplysande resa rakt in i det amerikanska vemodet.

Patrik Cowley – School Daze
Som många andra upptäckte jag Patrick Cowley genom Chris Lowe som ofta tog chansen att lyfta fram hans betydelse. School Daze är emellertid något helt annat än högeffektiv hi-NRG. Den består bland annat av soundtracks till två gayporrfilmer. Det handlar om intstrumentala stycken inspelade mellan 1973-1981 och ger en ny bild av Cowleys bredd. Flera av styckena rör sig mot det kosmiska, hypnotiskt repetitiva som vi känner som tyskt 70-tal. Det är suveränt nästan hela vägen, oupphörligt fascinerande och egensinnigt.

Sen måste jag även nämna Conrad Schnitzlers Rot, Blau och Conrad & Sohn, Saâda Bonaire-samlingen, T.R.A.S.E, Ennio Morricone-boxen Morricone In Colour, Palm Highway Chase och holländska ambientmannen Enno Velthuys kassetter från 80-talet (hoppas på återutgåvor under nästa år).

Men så en dag i slutet av 90-talet lät han sig intervjuas av Michael Dee för svenska tidningen Pop. Han hyste en vag förhoppning om att den svenska flickvännen han aldrig hade kunnat glömma kanske skulle få syn på artikeln.

»Jag gav aldrig upp hoppet och det var egentligen därifrån Neu!-beatet kom, det var ett beat som höll mig igång, ett beat som skulle göra att jag nådde tillbaka till min tjej.«

Få artiklar påverkade mig så starkt som Michael Dees intervju med Klaus Dinger 1998. Dingers envetna övertygelse och besatthet och hans öppna vädjan stack ut bland allt vältrande i god smak och ballader om inbillat stora rockband. Det gamla skällsordet »äkta« fylldes plötsligt av mening och relevans.

Samtidigt gavs det mer underlag att hävda krautens emotionella tyngd. Själv såg jag alltid Michael Rother som bandets själ, vilket naturligtvis hade sin grund i en förkärlek till romantiska gitarrslingor. Eller som Dinger uttryckte saken: »Michael var en bra gitarrist, om än lite sötsliskig.«

Rother förfinade sitt uttryck på sina tre första undersköna soloskivor, samtliga mästerverk, då med en ännu skickligare trummis som understöd, Cans Jaki Liebezeit.

Efter att Neu! upplöstes tog Klaus Dinger in brodern Thomas i sitt nya projekt, La Düsseldorf, och vidgade paletten. La Düsseldorf släppte tre album, varav de två första brukar lyftas fram som de bästa. Men jag har alltid föredragit det sista, Individuellos. Det finns ingen skiva som låter som den.

Efter inledande punkattacken i »Menschen 1« släpper fördämningarna och bandet kombinerar ölstugeskrålande, samplade telefonsamtal från farmödrar, skira barnprogramsmelodier och en allmänt vansinnig DIY-sammansmältning av pastoral nostalgi och popmodernistisk framtid.

Skivan fick ett svalt mottagande men det är ett centralverk i den nya knäppa tyska popmusiken som benämndes Neue Deutsche Welle i början av 80-talet. Samtidigt präglas musiken av en svårfångad mörkare underton, en bierstubeangst. De små ambientfragmenten som har sprängts in berör på ett märkligt, djupt plan. Det är först på senare år som jag har förstått att bandets pianist Andreas Schell begick självmord runt den här tiden.

Thomas Dingers roll i La Düsseldorf var mot slutet egentligen marginell, men han står som medkompositör på »Dampfriemen«, »Tintarella Di…« och »Das Yvönnchen«, tre av de bästa spåren. Jag tror mig hitta ett frö till det som skulle bli Thomas Dingers enda soloskiva här, men det är mest för att jag kräver det av mig själv.

Jag måste helt enkelt ha en förklaringsmodell, en bakgrund, något endaste konkret litet som skvallrar om det fullständigt knäckande mästerverk han spelar in året därpå, 1981: Für Mich, återutgivet tidigare i år på Bureau B.

Efter slitningarna i La Düsseldorf (inte ens bröderna kunde hålla sams) åkte Thomas ner till södra Frankrike för att göra något eget och för att slippa underordna sig andras visioner. Det måste ha varit ett av krauthistoriens bästa beslut. Även om hans tidigare band kunde kännas anarkistiskt gränslösa återger Für Mich ljudet av en betydligt känsligare konstnärssjäl som har betydligt mer gemensamt med Michael Rothers romantik än Klaus Dingers motorik.

Ensam med sina synthar kunde Thomas Dinger sjunka djupt ner i de svepande atmosfärer som La Düsseldorf bara flyktigt snuddade vid. I inledningsspåret »Ballgeflüster« möter vi en direkt inbjudande skönhet. Det kanske bara är det tyska vemodet, men för att återknyta till brodern Klaus fåfänga sökande efter sin förlorade kärlek så vill jag tro att Thomas här blickar mot sitt innersta och låter det återspeglas i ljud.

I »Für Dich« gör han sin egen variant av Neu! och låter ett trumbeat understryka en monoton men ändå melodiös synthmelodi. Skivans centrala spår är b-sidans »E-605« som klockar in på strax över 14 minuter. Enligt Hans Lampe, skivans medproducent, var det här en sorgesång över Andreas Schell, vars självmord hade påverkat Thomas Dinger djupt.

Jag vet inte om Bill Callahan har hört »E-605« men det är svårt att spela den utan att tänka på Smogs musikaliskt bitvis snarlika »Came Blue«. Det här kan vara det vackraste ni får höra i år, vänner.

»Alleewalzer« tar vid och den låter som regndroppar i ett solsken, innan avslutande »Für Euch« punkteras med, well, en prutt. Det fanns säkert en tanke med det också men inget kan ta ner den här musiken på jorden. Thomas Dinger dog 2002, 49 år gammal. Av alla fantastiska kraut-återutgåvor vi har sett under 2013 är Für Mich den allra främsta.

Samtidigt skäms hon för det hon lyssnar på, hon vill knappt ens uttala orden »new wave«. Det är inte för att musiken är dålig – tvärtom. Men hon står inte ut med tanken på sitt yngre, oskuldsfulla jag som älskade den musiken lite för mycket.

Poängen, som jag utläser den, är förmodligen att det är sitt nuvarande jag som hon har problem med. Insikten att man har fastnat är plågsam: »It started to seem pathetic that the only records I listened to were these old records.«

Musiken gör det omöjligt för henne att gå vidare i livet, därför måste hon offra den. Det som förr fick henne att må bättre får henne nu bara att känna sig yngre, men på ett förljuget, nostalgiskt vis.

Renée fortsätter med en monolog om allt annat hon avskydde med musiken: tävlandet, statusjakten, avbockandet av de korrekta konserterna.

Det är förstås lätt att sympatisera med Renée. När jag flyttade hemifrån tyckte jag att det var lite pinsamt att släpa med alla Pet Shop Boys- och The Cure-skivor. Jag stod för att jag älskade dem, men de var liksom lite för många, upptog lite för stor procentuell andel. Det fanns en önskan hos mig att utstråla en aning mer eklekticism. Jag tänker på Renées reducerande och inser att jag har ägnat mig åt samma sak i ganska många år nu.

Det här är naturligtvis livsfarligt att prata om. För att få skriva om musik måste man ständigt vara på jakt, alltid röra sig framåt, bara i undantagsfall blicka bakåt. Jag har ägnat ansenlig tankemöda åt att försöka teoretisera bort problemet, resonerat i cirklar där modernism fortfarande har haft sin plats, sett min egen väg som den rätta.

Men jag är förstås inget rockjournalistiskt dygdemönster. Andelen nya upptäckter krymper för varje år, trots vaken blick, trots nyfikenheten.

Artister man gillar gör allt sämre skivor, framåtrörelsen hittar man bara på några få ställen. Kindness lånar Miami Sound Machines ljudbild och är det största som har hänt. Har musiken verkligen rört sig en enda tum framåt sen Rhythm & Sounds »King In My Empire«? Skulle jag någonsin få för mig att lyssna på ett nytt gitarrband?

Jag kan svara på det där sista: Nej. Jag kan ock förklara varför: Det går inte att överträffa det The Beloved gjorde på sina fyra första tolvor, utgivna mellan 1986-1987. De stod i ett betonggrått England och sjöng om kärlek och Karl Marx till de vackraste melodierna den här sidan Beach Boys. Det finns nog ingen bättre sångare än Jon Marsh.

Debutsingeln A Hundred Words är närmast chockerande fulländad med sin mullrande, hotfulla basgång, Marshs stolta, vackra röst och de obönhörliga, ringande gitarrerna.

Den här musiken grep mig vansinnigt hårt första gången som jag hörde den på en kassett inspelad från radioprogrammet Bommen (i samma program spelades även McCarthys »Red Sleeping Beauty«). Jag hade redan levt med The Beloveds fullängdsdebut Happiness i några år och hade bara en vag uppfattning om bandets förflutna som gitarrband.

Tidpunkten var väl vald, eftersom jag redan sneglade mot band som Ride och Slowdive – jag hade helt enkelt accepterat och börja uppskatta gitarrer i annat än i en The Cure/New Order-kontext.

»A Hundred Words« var så perfekt, för även om Marsh har en mjuk stämma framträder här en kontrollerad och balanserad ilska som tycktes uppfylla hela ens väsen. B-sidans »Slow Drowning« är nästan lika knäckande, med sin vidunderliga pianomelodi. Det är nästan förvånande hur jag fortfarande drabbas på samma sätt som en gång tonårsjaget – utan ett spår av förljugen nostalgi. Det är något väldigt tilltalande med det här motsatsparet mjukt/hårt.

I mitt första fanzine Intuition Told Me skrev jag om The Beloveds Where It Is, ett album som samlar de tidiga singlarna: »Det som förenar är det behärskade och kontrollerade som finns där för att tygla ilskan och passionen.« I slutändan handlar väl popmusik om förmågan att kanalisera ett myller av känslor till tre minuters ljud och jag hittar inga bättre exempel på det än de här fyra tolvorna.

Andra singeln This Means War är lika bra och pryds av följande text på skivryggen: »Solidarity, Understanding and Friendship – This Means War.«

Inledningsversen är blodisande, med frasering i världsklass:

»Just to say that we believed
now we are forgetting
your dismay won’t be appeased
by more of this blood-letting
at all
just part of the rise and the fall«

Om det finns en lärobok i hur man låter angelägen så är det den här sången. Jag har själv lite slappt dragit paralleller mellan New Order och The Beloved och visst har jämförelsen ytlig relevans. När New Order var som bäst kunde de som inga andra översätta rent känslodaller i himmelskt rena, utsökt snidade melodier.

Beskrivningen gäller även The Beloved, men att ställa dem i någons skugga vore att förminska dem. Det är den lättaste sak i världen att sälja in något med framträdande basgång som »lite New Order«. Hur många skivhökar har inte försökt lura på en idéfattiga efterapare i den traditionen genom åren?

Ett osjälvständigt band utan egna idéer hade aldrig kommit på tanken att gömma undan en låt som »Saints Preserve Us« som andraspår på B-sidan, vilket The Beloved generöst gör på This Means War-tolvan.

Framgångarna uteblev och jag har alltid misstänkt att anledningen var att man saknade ett identitetsstarkt skivbolag i ryggen. Hade dessa singlar släppts på Postcard eller Factory tror jag att The Beloved hade fått en helt annan status. Faktum är att de fortfarande är smått ignorerade. Folk rabblar Sarah-skivnummer i sömnen när de egentligen borde söka sig hit för att väckas likt en Red Sleeping Beauty.

Trots resonemanget i inledningen kan jag aldrig, ens för en sekund, känna mig som en bakåtsträvare när jag lyssnar på de här singlarna. De har alltid låtit här och nu. »Forever Dancing«, bandets första flirt med dansgolvet, har kanske inte åldrats lika väl, men allt annat – inte minst Happy Now-tolvan med trippeln »Righteous Me«, »A Kiss Goodbye« och »If Pennies Came« är evigt aktuell, politiskt laddad popmusik, intelligent skriven, framförd med ett bultande hjärta.

Vem kan påstå att vi inte behöver det i dag? Vem kan säga att det inte är musik för vår tid?

Fullängdaren inträffade alla förväntningar. Spröda melodier och kristallklart realiserade idéer i ett djupt egensinnigt ljudmöte, helt utan blinkningar och passningar. Årets album.

http://www.youtube.com/watch?v=v3VvJxl2eIA

Robert Hood – Motor: Nighttime World 3 (album)
Konceptsegern tog Robert Hood hem, med denna metodiska studie i bilfabrikstechno. Sällan har man hört det monotona arbetet skildras med ett så precist allvar. I varje spår hittar man något hypnotiskt att sakta sjunka in i, tyst jubla åt. Har Robert Hood någonsin varit bättre?

Även:

X-TG – Desertshore/The Final Report (album)

Brian Eno – Lux (album)

Saint Etienne – Words and Music by Saint Etienne (album)

Simon Scott – Below Sea Level (album)

Monoton – Monotonprodukt 07 (återutgåva)

El Perro Del Mar – Love In Vain (med årets mest begåvade Rhythm & Sound-sampling)

Retro:
Günter Schickert – Überfällig (album)
En av krautens bäst bevarade hemligheter gavs äntligen ut på nytt. Überfällig är lika nydanande som valfritt Manuel Göttsching-album. Schickerts ekogitarrer vill ut i rymden, men ringas in av en stram, krispig produktion, så att ackorden närmast studsar runt och kolliderar mjukt.

Avslutande »Wanderer« är hisnande vacker, himmelsk improvisation på väg mot något som andas samma disiga höstluft som The Cures »Faith«.

Dögrävar Disko (kassettsamling)
Tre kassetter med sjuttio mestadels totalt okända svenska elektroniska akter samlade i en box. Hörde jag något charmigare än Candides »(But Not) Tonight« i år? En banal, fantastisk synthpoplåt, där man inte riktigt lyckas hålla ihop arrangemanget, men får till en oefterhärmlig tonårsrumseufori.

Det finns fler magiska ögonblick, exempelvis från Landskronas minimalkungar Blip Blop (som även släppte en ypperlig fullängdare på samma skivbolag under året), sofistikerade Bonjour Tristesse, de av Boomkat så omhuldade Frak och Wolf Dragonards blytunga »Black League Rising«. Som en enda lång fest.

Fabio Frizzi – Zombi 2 (soundtrack)
»The boat can leave now. Tell the crew.« Fabio Frizzi knackar med handen mot en riktmikrofon och skapar beatet i temat till Lucio Fulcis klassiska film. En isande mellotron sätter tonen, men blir snart avlöst av en gåtfullt upplyftande melodislinga. Det är filmmusik som är lätt att placera i en tradition, men som i sin skevhet undandrar sig varje försök till kategorisering. Man vet bara att man måste lyssna på den, om och om igen.

Märkligt nog har man placerat den här fullständigt förgörande apokalypsextasen sist på denna högst välkomna vinylutgåva, så man får plöja igenom en del semestercalypso och voodootrummor på vägen dit – inte en död sekund, frestas man säga.

Årets singel:

Agnes – »One Last Time«
Jag kan möjligen räkna upp låtar från i år som var bättre, men ingen singel var mer fulländad än »One Last Time«. I vad som borde vara ett omöjligt midtempo med små, knappt hörbara musikaliska förskjutningar hittade Agnes äntligen hundra procent rätt. Plötsligt lämnade hon sina förebilder bakom sig och sålde fullständigt övertygande in sin kärlekssorg, för att några minuter in i sången avbrytas av ett plastgitarrsolo värdigt Prince. Ett klassiskt popmusikaliskt ögonblick.

Så går Aftonbladets Markus Larsson ut med ett nytt lågvattenmärke som helt enkelt jagar ut mig från en i grunden rätt behaglig exil, fjärran från penn- och tuppfäktande. Han recenserar The Cure på årets Hultsfredsfestival i en föraktfull ton, rabblar sömngångaraktigt de vanliga söndernötta fraserna om gravstenar och doom och gloom, påstår sig sakna dynamik och refererar till Simon Gallup som ”den punkiga basisten som struttar omkring och vickar på häcken och poserar som om han uppträdde med Green Day”.

Han vill uppenbarligen landa i någon sorts fryntlig Per Bjurmansk wit, men framstår mest som en hopplös föredetting till punchdrunk boxare som låtsas ha glömt namnet på sin motståndare. Respektlöshet kan vara ett mycket bra stilgrepp, här blir det bara genant å avsändarens vägnar. Simon Gallup satte the goddam mould för postpunkbasen för mer än 30 år sedan.

Tycker han kan förtjäna mer än att avfärdas lite dumflabbigt i en bisats så där.

Det som fascinerar mest med recensionen är annars Larssons svepskäl till sågningen: bristen på dynamik. Han ska kanske rentav ha en eloge för att han inte nöjer sig med standardorden som annars överlämnas med The Cure-ackrediteringen: ”begravning, svart, domedagsdrön, gravsten” (jo, han bockade visst av dem också).

För tydlighetens skull: The Cure har bytt ljudbild efter varje album, prövat så många olika stilar att de närmast borde diagnosticeras med multipel personlighetsstörning. Ändå sågar belackarna dem alltid utifrån samma endimensionella mall. Det är nästan rörande i all sin vanemässiga tafatthet.

”Akut brist på dynamik” – under en konsert som innehåller oväntat många spår från underskattade indiepopskivan ”Wish”, fyra-fem av 80-talets största popsinglar, lite dis från ”Seventeen seconds”, ”Bananafishbones”(!), ”Dressing up”, österländska mystiken i ”If only tonight we could sleep”, en dos ”Disintegration”, ”Just one kiss” (som de har spelat nu i sommar för första gången) och så – ”The top”.

Jag kan försäkra er att den där berg- och dalbanan inte levereras som en jämntjock gröt.

Jag har sett The Cure göra sega, utdragna spelningar. Det här är inte en av dem. Faktum är att jag aldrig har sett dem göra en roligare, mer spontant bubblande spelning. Och då har jag ändå följt dem som liveband i 20 år. Man har förstås rätt att tycka som man vill. Men man gör ett väldigt dåligt jobb som rockkritiker om man inte med ett ord påtalar det ganska oerhörda med bandets låtval den här kvällen. Eller den omisskännliga spelglädjen, den så påtagliga kärleken mellan publik och band.

När de lagom intresserade i publikhavet faller av står vi som har The Cure att tacka för så jävla mycket hopp mitt i all förtvivlan kvar och väntar oss några avslutande hits. Det är då de går in och spelar ”The top” för första gången sen 1984 och det är oförglömligt. ”The top”, The Cures psykedeliska mästerverk, smörgåsbord för alla drömtydare, ett osannolikt album med ett titelspår som jag håller som ett av bandets allra största stunder.

Ska jag dra till med versaler? Förstår ni modet att pröva den halv tre på natten på en festival?

”It’s Jesus brilliant
You used to laugh
Walking these gorgeous blocks
This top is the place
Where nobody goes
You just imagine
You just imagine it all.”

Jag åker till Hultsfred för en kul stund, gravallvaret är avklarat i och med The Cures Reflectionsspelning på Royal Albert Hall i fjol. Nu är det öl och träffa kompisar och trätobröder från förr (hej, förresten, det var super att träffa er!). Jag har aldrig haft roligare under en konsert.

Robert Smith själv kallar den redan ”oförglömlig”, jag har läst otaliga lyriska hyllningar, men man vill liksom fylla på ännu mer. The Cure, så enormt generösa. De spelar i två timmar och fyrtiofem minuter, tvingas bokstavligen av scenen under soluppgången. Jag är så fruktansvärt glad att jag åkte dit.

Så här avslutar Aftonbladets recensent:

”Hörde jag en gravsten snarka? Jag tror det.”

Bra och kreativt där, Larsson.

Det var nog först i höstas som jag på allvar insåg hur mycket jag saknar de här platserna i Stockholm.

Folk verkade provocerade av Midsommarkransen och Aspudden och man avkrävdes ursäkter för den fruktansvärda gentrifieringen och det tillrättalagda idyllvurmandet.

”Men gud så mysigt ni har det där, allihop”, med gift i rösten. Förlåt, men jag trivdes där. Grannarna var snälla, det var nära till vattnet, runt hörnet kunde man springa på motkulturmän med nyinköpta Ornette Coleman-vinyler i tygpåsen.

Det finns värre saker att förfasas över.

När jag nu ser tillbaka på de här fyra åren får jag inte bort det romantiska skimret. Ögonblicksbilderna är överlag ljusa, beströdda med silver. Däremot har jag svårare att verkligen minnas det sista halvåret, förutom allt det som kretsade kring att just ha blivit förälder. Det är mest ett drömskt sjok som flyter ihop.

De sista verkligt konkreta minnesbilderna är alla från en kväll i Vinterviken juni 2009.

På vägen ner köpte jag två folköl på Medelklass-ICA, tog med dem in i skogspartiet nedanför Vintervikens trädgårdscafé och drack fort upp dem i ensamhet. Festivalen En ljummen i gräset hade börjat och jag träffade Benno-Stefan och en amerikan som gillade min egenhändigt designade Moebius/Plank-t-shirt.

I telefonen hade jag sparat ett sms från Tatti: ”du får inte missa Rafael Anton Irisarri. Fantastisk!”

Det var första gången jag såg namnet. Hans spelning den kvällen tillhör de absolut bästa jag sett. Det är förstås svårt att bedöma sådant, men känslan av att se något helt obekant som direkt talar så omedelbart till en blir naturligt nog ofta starkare än att få sin urgamla smak bekräftad på ett reunion-gig.

Irisarri loopade klockspel, pianon och sorgset klingande gitarrer över ödesmättade synthmattor som tycktes genljuda av ensamhet och utanförskap. Allt var mycket nära mina drömmars musik.

Tanken väcktes aldrig: på papper var det här ännu en i raden av alla män som fogade samman 90-talets shoegaze med en fortsättning av 00-talets ambient som den löst hade definierats genom bolag som Mego, Touch, Kompakt, Kranky och kanske Scape.

Det låter säkert bra och matnyttigt i mångas öron (och fruktansvärt tråkigt i många andras), men det Irisarri gjorde den kvällen var så mycket större. Beviset för det är att jag aldrig tänkte i termer av referenser och influenser.

Allt det där kom senare, när jag ville berätta för världen om min upptäckt. ”Åh, det var som om Harold Budd och Robin Guthrie spelade från ett moln ovanför ett strålkastarbelyst Wolfgang Voigt-beat, inlindat i Slowdives allra mjukaste duntäcke.” Ja, problemet vi alla brottas med: att förvandla sina små ambientstunder till rockkritik.

Nu har jag levt med Irisarris musik i snart tre år och blir fortfarande lika knäckt av skivorna. Debuten ”Daydreaming” är en bra utgångspunkt för den intresserade. Irisarris osvikliga känsla för melodier, atmosfärer och läckra Robin Guthrie-gitarrer målar upp ljudlandskap som märkligt ofta får folk att prata om barndomsminnen.

På miniplattan ”Reverie” tar han hjälp av Arvo Pärts ”Für Alina” för att verka inom minimalismens ramar.

http://www.youtube.com/watch?v=TzTj94Wg2YE

Under namnet The sight below har han släppt två ruskiga, svarta album; ”Glider” och ”It all falls apart”. ”Glider” bär tydliga ekon av Voigts fyra album som Gas. Men här får teknisk fulländning stå tillbaka för en stark kärna av värme, vilket illustreras av ett Camus-citat på konvolutet:

”In the depth of winter I finally learned that there was in me an invincible summer.”

Enkelt, på gränsen till banalt, och givetvis genialiskt i det här sammanhanget då det handlar om isande vintermusik med en ursinnig inre glöd.

”It all falls apart” är ett ännu bättre album, med rötterna i den mest eteriska av europeisk shoegaze (Slowdives Simon Scott gästar på gitarr) satt i en helt ny organisk-elektronisk kontext. Galaxer från eventuellt rockmög.

Musiken är statisk inom vissa ramar, men tillåts att pulsera och vibrera, sjuda av liv. Frågan är om jag har hört rikare elektronisk musik än avslutande 15-minutersspåret ”Stagger” de senaste fem åren. Seattlebördiga sångerskan Tiny Vipers gästar på en fenomenal cover av Joy Divisions ”New dawn fades”, en låt som borde vara omöjlig att tolka på ett meningsfullt sätt.

Och sedan hörde jag Rafael Anton Irisarri och singer/songwritern Benoit Pioulard (Thomas Meluch) tolka Broadcasts ”Until then” (förra årets vackraste inspelning, så här i efterhand). Snart släpper de ett helt album under namnet Orcas.

Jag skriver ner några frågor och skickar till Rafael.

Vad fick dig att börja komponera musik?
– Jag har spelat i nästan hela mitt liv, ända sen min farfar gav mig ett litet leksakspiano när jag fyllde fyra år. Jag har bara släppt skivor de senaste fem åren, min debut ”Daydreaming” kom 2007. Jag fastnade för musik på allvar som tonåring.

– Jag var väldigt tafatt och fumlig; en sån där spinkig, skör och mobbad ensamvarg som brukar skildras i fiktionen. Lite som Oskar i ”Låt den rätte komma in”. Ganska tidigt blev musiken en tillflykt, då jag inte tycktes höra hemma någonstans. Jag kan känna så där än idag.

Det där är intressant, för din musik känns väldigt ensam och isolerad. Lite som ett soundtrack till utanförskapet. Jag golvades av rymden och djupet i ljuden när jag såg dig spela live. Samtidigt var det, mitt i mörkret och bland allt eko, så melodiskt och tillgängligt. Föreställer du dig ett visst ljudlandskap tidigt i den kreativa processen? Lite som en målbild?
– Processen och skapandet färgar kompositionerna, rent konkret. För många år sen kunde jag gå runt med ett visst ljud i huvudet, för att senare försöka återskapa det och basera hela stycken på just den idén. Med tiden har jag blivit mer och mer besatt av att bygga egna instrument för att skapa en ny, unik musikalisk vokabulär. Det här är förstås något rent personligt och hänger ihop med mina begränsningar som musiker – jag är ingen mästare på något instrument.

– Jag spelar olika instrument utifrån idéer och känslor jag råkar ha för stunden. Jag kan inte bara sätta mig ner med notblad och spela Bach på piano. Min utgångspunkt har varit mer punkaktig. Om jag kan uttrycka en känsla med ett instrument, spelar den tekniska färdigheten ingen roll. Begränsningarna blir snarare en del av den kreativa processen.

– Istället för att se något som ett handikapp, ser jag det som en möjlighet att få uttrycka sig på ett unikt sätt. Samtidigt improviserar jag mycket i studion, och spelar in allt. Det har lett till många lyckade missöden. Mitt jobb som kompositör kan bestå i att reda upp bland alla missöden och forma dem till färdiga stycken, lite som en skulptör, hur klichéartad jämförelsen än må vara.

Ändå kommer man inte från det här med influenser…
– Givetvis finns det alltid där i bakhuvudet, influenser eller ljud man alltid har gillat. Det är ingen hemlighet att Harold Budds musik alltid har varit en stor inspirationskälla. För ett tag sedan var jag med och sammanställde en hyllningsskiva till honom (den släpps i april på OKTAF Records). Det samma gäller även Robin Guthrie. Jag hade förmånen att få träffa honom när vi spelade på samma festival för ett tag sen.

– Under mitt soundcheck kom han förbi och sa: ”du har ett intressant sound”. Jag trodde att han drev med mig – Robin är känd för sin kvickhet – så jag svarade: ”Det är klart att du gillar det, eftersom jag stal det från dig!” Han log uppskattande åt det, sedan gick vi ut och käkade mexikanskt och drack öl efter spelningen. Det var en av de bästa dagarna i min korta, så kallade karriär.

På ”Reverie” finns en blodisande tolkning av Arvo Pärts ”Für Alina” där du har lagt på tunna lager av vad som låter som field recordings och mörka syntatmosfärer. Du har lyckats tillföra något meningsfullt till ett redan perfekt stycke musik,precis som med ”New dawn fades”. Hur fick du idén?
– Jag har lyssnat på och studerat Arvo Pärts kompositionsteknik i många år och blivit starkt påverkad av hans tintinnabulistil. 2009 uppträdde min vän, pianisten Kelly Wyse, med några minimalistverk på Seattle Art Museum och bjöd in mig för att medverka. Jag la till några arrangemang för drone- och stråkgitarr och elektroniska instrument till styckena vi skulle spela.

– Jag hade experimenterat med stråkar och gitarr i några år men det här var första gången jag fick använda gitarren som cello eller fiol. Ett av styckena vi framförde var ”Für Alina”. Framträdandet inspirerade mig att skriva ny musik, vilket så småningom blev till de två första spåren på ”Reverie”.

– För att klargöra det hela: det används inga synthar på inspelningen du refererar till. Det är bara Kelly på piano och jag som spelar gitarr live efter hans toner, samtidigt som jag bearbetar ljudsignalen under de 14 minuter det varar. Det är ett så vackert stycke. Jag skulle kunna lyssna på det oavbrutet under tusen år utan att tröttna.

Jag läste att du kommer från Seattle, staden där den avskyvärda grungen uppstod. Hur var det att växa upp där?
– Jag växte faktiskt inte upp här, så som tur är missade jag all galenskap under grungeexplosionen! Som tonåring gillade jag ändå mest brittisk musik som My Bloody Valentine, Slowdive, Cocteau Twins, Jesus & Mary Chain, Joy Division, The Cure och The Smiths. Min musik har nästan uteslutande rötterna i en nordeuropeisk tradition. Jag gillade förvisso en del band med grungestämpel, som Nirvana, Mudhoney och Screaming Trees, men inte lika mycket.

– Det är väldigt märkligt att bo i Seattle som vuxen och plötsligt springa på Mark Arm på konserter. ”Killen från Mudhoney står bredvid mig på en dronemetal-spelning…”

En av mina favoritskivor är Pan Americans “Quiet city”. Det finns en utgåva med en bonus-dvd med suddiga scener tagna från en bil som kör genom en mellanstor merikansk stad. Under uppväxten slukade jag enorma mängder amerikansk film och TV och för mig har även sådana här gråa bilder från en övergiven, smådeppig gata i Mellanvästern en romantisk lockelse. ”Quiet city” fångar den där inbillade magin, precis som särskilt dina The sight below-skivor gör.
– Givetvis älskar jag Pan American – samt även Labradford!

http://www.youtube.com/watch?v=3y_Fx-HPrks

Jag håller på att ta körlektioner och tänker ofta på den dvd:n då. Har du körkort? 
– Jo, jag har körkort men ingen bil. Jag gillar verkligen att lyssna på musik när jag är ute på turné. Ibland passar musiken perfekt till det omgivande landskapet. I fjol turnerade jag ihop med Pantha Du Prince och vi körde över hela Nordamerika. Vid ett tillfälle körde vi genom en dimmig, grådisig bergskedja under solnedgången. Medan vi passerade de vackra bergen slog solstrålarna mot de högsta trädtopparna samtidigt som Tim Heckers ”An imaginary country” spelades i turnébilen. Det kunde inte ha varit mer perfekt.

Hur mäter man en sån upplevelse i pengar? Snart måste man väl börja motivera vad man ska ha sitt kulturintag till. Vad syftet är, vad avkastningen blir. ”It all falls apart” gjorde min vinter, både som läsesoundtrack och närlyssningsobjekt. Det finns så mycket att förälska sig i där.
– Jag älskar brukskonst, så tack för de orden!

På tal om läsning, har du läst något bra och intressant på sistone? Jag måste fråga, eftersom din musik har blivit så intimt förknippad med läsning för mig. Jonathan Franzéns “Freedom”, Joan Didions sorgeböcker och Stephen Kings “11.22.63” fick alla unika Irisarri-ljudspår.
– Dessvärre har jag inte hunnit läsa så mycket på sistone. Den senaste boken jag läste var ”The toaster project” som dokumenterar den brittiske författaren Thomas Thwaites försök att bygga en brödrost. Det kanske inte låter så intressant, men det blir till en väldigt lyckad kritik mot det fullständigt ohållbara konsumtionssamhället vi lever i.

Även jag som stort fan blev nästan chockad när jag hörde din och Benoit Pioulards cover av Broadcasts “Until then”. Den var så…naken och förkrossande vacker och med bakgrunden klar för sig var det svårt att hålla tårarna borta. Visste ni att Trish Keenan hade gått bort när ni spelade in den?
– Ja, jag fick faktiskt höra det dagen innan vi spelade in. Tom (Benoit) och jag skulle skriva musik som Orcas samma dag. Men vi blev så tagna av dödsbudet att vi skrotade alla planer på låtskrivande och gjorde istället en hyllning till Trish. Först la vi bara upp den på nätet för att hedra Trish och inflytandet hon har haft på bådas vårt musikskapande.

– När det stod klart att Morr Music skulle släppa vårt album på vinyl bestämde jag mig för att ta med vår version, mest för att jag gillar vinyl så mycket.

Jag har hunnit lyssna lite på Orcas-skivan och spår att det i min bok kommer att stå som årets album. Hur var det att samarbeta med en musiker som Benoit som ju kommer från ett lite annat håll? Plötsligt var det du och en sångare.
– Det har varit en ren fröjd att samarbeta med Tom. Jag har samarbetat med musiker från andra stilar förr, från Tiny Vipers och Simon Scott till Fennesz och Biosphere. Med Tom var det väldigt harmoniskt, eftersom vi rent estetiskt ligger nära varandra.

– Med det som grund kommer resten ganska lätt. Det underlättar förstås att vi båda respekterar och beundrar varandras tidigare verk. Tom är en fantastisk sångare, låtskrivare och multiinstrumentalist och han är genuint rolig att umgås med. Allt kändes väldigt naturligt. Nästan hälften av all musik jag lyssnar på har sång. Flera av mina favoritartister är sångare. Blixa Bargeld till exempel. Han har en otrolig röst och en genialisk popkänsla.

– Innan jag började jobba med Tom hade ju Tiny Vipers lagt underbar sång på Joy Division-covern på The sight below-plattan, så området var inte helt nytt för mig. Det hade varit brottsligt att inte ta med sång och text i den kreativa processen. En av mina favoritmusiker är Mark Hollis (Talk Talk), så den undermedvetna influensen fanns med när jag skulle producera spåren vi skrev tillsammans som Orcas.

Det talas om en Orcas-turné. Kommer ni till Sverige?
– Ja, vi ska turnera i vår. Förhoppningsvis kommer vi till Sverige. Det är en av mina favoritplatser på jorden. Jag har varit i Uppsala och Stockholm en hel del och det vore helt underbart att komma dit.

Kommer det mer material längre fram i år, under eget namn eller ett alias?
– Ja, det blir ett nytt album i eget namn för Room40. Förhoppningsvis är det ute till hösten.

Mer om Rafael Anton Irisarri här.

http://www.youtube.com/watch?v=W-8yLsQWkFk

Blanck Mass (album)
Benjamin John Power från Fuck Buttons gav oss under namnet Blanck Mass en dubbelplatta som i sitt fysiska vinylformat känns som en kusin till Tangerine Dreams klassiska Virgin-period. Från sin duo plockade han med sig de såriga harmonierna och utvecklade det där undersköna kristallkrasande oväsendet till årets ljuvligaste ljudtripp, för att inte säga årets album.

Jónsi – Tornado (Fuck Buttons Remix)
Islands snällaste superstjärna i händerna på den hårdaste, bästa brittiska duon? Det kunde inte bli annat än årets remix.

http://www.youtube.com/watch?v=H1oiKlDHw-M

Britney Spears – Till The World Ends (låt)
Det var längesen jag lade så mycket energi på att försöka köpa en singel, utan att lyckas. En sådan här ynka liten cd-singel kostar flera gånger mer än hela albumet på Amazon, men det jag ville ha var en dubbel remixtolva med alla fantastiska versioner; originalet – årets största poplåt –, Femme Fatale-mixen, Korallrevens version, Salems nedpitchade edit (märkligt vad bra deras enda trick fortfarande fungerar) samt en handfull till av de bästa remixarna. Framme vid sitt sjunde album lyckades Britney bli relevant på ett helt nytt sätt, fördjupa sitt artistskap och samtidigt skruva upp förväntningarna inför framtida släpp.

Bill Wells & Aidan Moffatt – Everything’s Getting Older (album)
Det svajiga lynnet behövde nog en Bill Wells som uppbackning och för inramning av den oväntade romantiken som plötsligt hade letat sig in bland alla patenterade cynismer. Och så ”The Copper Top” förstås, ett lyriskt mästerverk, minst lika bra som något från ”Philophobia”.

Ricardo Donoso – Morning Criminal (albumspår)
Årets filmiska fullträff stod Ricardo Donoso för. Med ”Morning Criminal” smyger han runt i diffust futuristiska, sjabbigt Alan Horwathska gränder och håller spänningen vid liv i över åtta minuter.

Tropic Of Cancer – The Sorrow Of Two Blooms (EP)
De har kanske inte mycket mer än ett läckert sound, men den oemotståndliga Seventeen Seconds-sexigheten, den snygga trummaskinen och Camella Lobos dystra dream popmässande gjorde ”A Color” till årets dansgolvsgoth.

John Maus – Believer (låt)
Jag har svårt för den beräknande mentala lo fi-kepsen och den arroganta slyngelarrogansen och ser inte kopplingen till Ariel Pink som något positivt. Men inget kunde skymma det goda pophantverket i låtar som ”Believer” och ”Cop Killer”.

Fennesz – Seven Stars (EP)
”Black Sea” var Fennesz bästa album någonsin, vilket många tycks ha missat. Kanske tyckte man att österrikiska allvarsmän skulle hålla sig till film och ansåg sig klara med sin beskärda del snårig ambientnoise-teori, varför man gick miste om ett stycke rak, nästan romantisk svärta. På ”Seven Stars” är han i fortsatt toppform, snällare nu än någonsin.

http://www.youtube.com/watch?v=kdi4CMWu1XE

Tim Hecker – Ravedeath, 1972 (album)
Tim Hecker har jag alltid gillat men sällan lyssnat på lika mycket som i år. ”Ravedeath, 1972” måste vara hans bästa album hittills, överraskande direkt och ömsint. Likt Fennesz är han bättre nu när han verkar medialt ospännande och väsnas mindre.

Burial – Street Halo (EP)
I mitt lilla hörn av Internet kan man lätt tro att Burial är världens största artist. Ingen väcker större uppmärksamhet när det släpps nytt. För att vara så omtalad och omgärdad av åsikter och positioneringsstrategier är det nästan förvånande när man hör att Burials musik fortfarande är så intim och innerlig. ”Street Halo” fick mig som vanligt, förmodligen helt omotiverat, att associera till urgamla Cure-bootlegs – mest för att ingen annan musik verkar så här uppenbart angelägen om att ta hela ens uppmärksamhet i anspråk. Den vill vara helt ensam med dig.

http://www.youtube.com/watch?v=spNJX7e0z4E&feature=related

Disco Inferno – The 5 EPs (samling)
Ett alldeles eget rockuniversum, med egen klocka, egna regler. Det är svårt att sätta fingret på Disco Infernos särart, men tiden är verkligen mogen för att återupptäcka de här gravallvarliga, gåtfullt undanglidande sångerna utanför tiden.

http://www.youtube.com/watch?v=qlohWF5NFxc

Jürgen Müller – Science Of The Sea (återutgåva)
En totalt okänd skiva med Cousteau-ambient från 1982 fick en mycket uppmärksammad nyrelease. Ursprungligen släpptes skivan i 100 ex, så man måste känna stor ödmjukhet och tacksamhet inför den här arkeologiska kulturgärningen. Likt en Jarre utan budget seglar Jürgen Müller ut på turkosa hav och skildrar det han ser i ljud. Det är lika enkelt som genialt och oemotståndligt.

Harald Grosskopf – Synthesist (återutgåva)
Som en bifigur på den tyska krautscenen hann Harald Grosskopf medverka på skivor med bland andra Ash Ra Tempel, Klaus Schulze och Cosmic Jokers innan han gav ut den här tämligen bortglömda, men i och med årets återutgåva, hyllade solodebuten från 1980. Grosskopf har inget av exempelvis Göttschings komplexitet utan kör ganska rak sequencerdriven instrumentalsynth i midtempo. Det är suggestivt, filmiskt och den medföljande remixskivan understryker (med undantag för en ganska briljant Blondes-remix) att efterföljarna inte når upp i samma klass.

http://www.youtube.com/watch?v=qEv3JdJFSVM

Burial – Shell Of Light (Shlohmo remix)
Bara så vacker att den måste få vara med.

Robin Guthrie & Harold Budd – Bordeaux (album)
Harold Budd är 75 år och snittar på 3-4 små mästerverk om året. Ihop med 80-talets kanske mest inflytelserika gitarrist, Cocteau Twins Robin Guthrie, fortsätter han att göra andlöst vacker, intelligent arrangerad ambient för varje årstid. Den produktionstakt de har hållit på senare år är närapå utmattande. Man får känslan av att döden lurar någonstans bakom hörnet, samtidigt som det finns så mycket kvar att säga.

Orgelvärk – En stadig samling svensk syntmusik (återutgåva)
Minimal Wave gräver upp gammal kassettsynt på de mest oväntade håll. Hur man fick nys om kassettbolaget Neukölns 25 år gamla samling med svensk bonnasynt har jag ingen aning om, men det var årets piggaste, roligaste återutgåva. Kvaliteten svajar på sina håll, men charmen, skaparglädjen och en och annan pophöjdare gör det till mer än kul kuriosa. ”Elektronisk folkmusik”, som det uttrycks på Minimal Waves hemsida.

Allt oftare ser man en historieskrivning som börjar med Talk Talks album ”Laughing Stock”, musik som liksom faller sönder i slutna rum samtidigt som den drar sig undan all form av kategorisering. Det är musik man gärna etikettbestämmer med prefixet ”post-”, vilket tenderar att förminska den. I sammanhanget lyfts även Bark Psychosis och just Disco Inferno fram – tre sinsemellan väldigt olika band. Talk Talk gillade jag redan 1985. En äldre vän jag brukade spela pingis hos kunde varva Sandra och Modern Talking med bandets debutplatta ”The Party’s Over”. Inga konstigheter. Talk Talk intog en officiell status som ett Duran Duran med konstskoleexamen.

Londonbandet Bark Psychosis tog en lång resa från bildandet 1986 fram till den årslånga inspelningen av debutalbumet, mästerverket ”Hex” (1994) – den första skiva som omnämndes som postrock. I Bark Psychosis spelade även Daniel Gish, tidigare medlem i originaluppsättningen av Disco Inferno. De sistnämndas utblomning till eklektiska nydanare av rocken föregicks dock av två andra briljanta EP-skivor, samt LP:n ”Open Doors, Closed Windows”. Dessa tre släpp finns samlade på ”In Debt” som jag kan rekommendera varmt.

De här tre banden fick i stort sett ingen press 1991. Man kunde ha tänkt sig att Talk Talk hade lyckats tvätta bort sin lättsinniga popstämpel, men faktum var att bandets två sista skivor helt enkelt var för abstrakta och konstiga för att egentligen tilltala någon vid den här tiden. Man var djupt upptagen med den i grunden konservativa indiescenen och hade inte tålamod med tre minuter långa, tysta jazzsjok och musik som saknade styrfart. Bark Psychosis hade aldrig tillhört något tydligt definierat läger och för mig personligen är det fortfarande ett av världens mest svårkategoriserade (och bästa) band.

Disco Inferno i sin barndom var dock lättare att sätta fingret på. Ytligt lät det en hel del som något från Factory, eller kanske Wire någonstans mellan ”154” och ”Kidney Bingos”. Innan de gick framåt, gick de bakåt och kom ut med något som trots allt var sant originellt. Det var i alla fall väldigt lätt för mig att falla för basgången till ”Waking Up”, än idag min favorit med bandet.

I början av 00-talet satt jag och pratade om Elizabeth Fraser med en vän som gjorde noisemusik under namnet Endless Smile. Plötsligt nämnde jag Disco Inferno och hur djupt jag hade förälskat mig i ”Waking Up” som jag endast hade inspelad på band. Endless Smile-mannen svarade att han hade fyra exemplar av EP:n ”Science”, där nämnda spår ingår. Som den briljanta man han är gav han mig ett exemplar och vägrade att ta emot en krona i betalning. ”Jag köpte fyra exemplar när den släpptes, för jag kände på mig att det här var nästa stora grej. Nu blev det ju inte så.” Men precis så blev det!

"Science"

Idag får Disco Inferno högsta betyg på Pitchfork, samtidigt ingår de i Boomkats Hall of Fame och överallt nämns de med vördnad. Det är jätteroligt, men jag drar mig undan lite grann till det där slutna rummet och spelar ”Science” en gång till. Det låter så välbekant, men ändå så personligt och cirka en procent konstigt. Det fanns där redan i början, det unika uttrycket. Egentligen är ingen av Disco Infernos fullängdare helt lyckad. Jag föredrar faktiskt de här tidiga inspelningarna som är så tätt sammansatta, tillslutna och väl sammanhållna.

De där konstpauserna kunde vara rätt irriterande i barndomen, i väntan på den riktiga underhållningen, men ofta satt man kvar ändå. Kanske lät man sig till och med fascineras en smula. Det var något speciellt med Lagerkvists sätt att prata. Han lät uppfordrande och allvarlig, men samtidigt nyfiken och snäll.

”Konstalmanackan” var ett av de program som Bengt Lagerkvist sände i Svt.

När jag idag emellanåt råkar återse hans program, ”Konstverk berättar”, drabbar de mig förmodligen hårdare än vad som egentligen avsetts från avsändarhåll. Det är fantastisk tv, ett slags ursprungsberättande som i rätt händer aldrig tappar i relevans; en bild och så en röst som berättar om den – möjligen uppfordrande, men egentligen ganska anspråkslöst. Det är allt.
Vilka krav som ändå ställs på berättaren. Bengt Lagerkvist är ekonomisk med orden, slösar inte. Kanske har han ärvt det där från fadern Pär, vars bästa böcker är korta, kärnfulla, exakta.

Det som har överraskat mig mest med programmen så här i vuxen ålder är att Lagerkvist så ledigt får in ett värderande perspektiv. Han är direkt subjektiv, vilket genast gör det till något annat än ett neutralt pausprogram. Under genomgången av impressionisterna utdelar han en känga åt Nationalmuseum som i efterkrigstid hade möjlighet att köpa in en betydande mängd impressionistiska verk till vrakpris, men avstod.

En Renoirtavla visas i bild, och så några ord om Satie och Bengt lägger på den knastriga inspelningen. När det är slut letar jag efter mer på SVT Play, utan framgång. Plötsligt framstår programmet som fullständigt omistligt, lite som fem minuter cellosvit från Bach på en blandbandsklubb.

Det var så kallt den här dagen att det verkligen var nödvändigt att elda i kakelugnen för att hålla värmen. Jag vet vad ni tänker nu, men jag försöker inte måla upp någon pösmagad öppen spis-kontext för att sälja in skivan jag har utlovats utrymme att berätta om; Pieter Nooten och Michael Brooks ”Sleeps With Fishes” från 1987.

Allt det här var bara fullständigt logiskt, insåg jag. Sprakande brasan, Bengt, Satie och Nooten/Brooks. Det bara måste gå en spikrak linje från Saties enkla, vackra pianotoner via Bengt Lagerkvists behärskat lustfyllda ambient-tv till den här nästan helt bortglömda, perfekt balanserade mollsonaten om femton spår.

Kanske något oväntat från namn som Nooten, med ett förflutet i nederländska gothbandet Clan Of Xymox, och ljudmålaren Brook, en reservspelare i ett regelbundet återkommande gäng av Eno-kolloboratörer. Inte hippt så det förslår, och om intuitionen talar sant verkar väl även Satie på väg ut i kylan igen efter två-tre decenniers gynnsamt bemötande.

Vi hittar faktiskt en naturligare ingång på annat håll: Strikt musikaliskt är ”Sleeps With The Fishes” nära besläktad med David Sylvians ”Secrets Of The Beehive”, höstskivornas moder. Här finns samma koncentrerade allvar och mognad, men också en mjukare sorts skönhet än den som präglas av Sylvians karga, nedtonade realism.
Över spår som ”Searching” och ”Suddenly 1” vilar något närmast trolskt, och tänk nu inte på gothklubbens lackbyxor och drakar och alver, utan på just Bengt Lagerkvist – kanske försjunken i en analys av Gustave Dorés illustrationer från familjebibeln.

Bra konst måste inte vara totalt uppslukande, men den får gärna vara det. Man kan inte överleva i en tillvaro där man 24 timmar om dygnet uteslutande går och tänker på bostadsrättsombildningar, våldet i Libyen, köttproduktion, finansterroristerna och marknaden kontra kulturen. Att för en kort stund ligga intill en brasa och höra musik som utesluter allt förutom just det lilla rummet är inte att likna vid verklighetsflykt. Det föder kraft.
Fem minuters konstpaus kan vara det viktigaste man upplever just den dagen, eller 50 minuter med ”Sleeps With The Fishes”.

Jag har spelat skivan nästan dagligen några månader i sträck nu och hör musik som i första hand inte är anspråksfull, däremot ovanligt självklar. En känsla återkommer: det här är ursprungsläget (ursprungsberättandet!), någon form av år noll. Jag känner en tatuerare som har armar och bröst täckta av tatueringar. Han berättade att han skulle ge allt för att ta bort alla och börja om på helt ren, blank hud.

Om jag själv skulle radera 25 års musikaliska intryck för att därefter sätta ihop minnet av de bästa bitarna hade jag hamnat någonstans i paritet med ”Sleeps With The Fishes”. Det är ekonomiskt spelat, förtjusande enkelt, mörkt, men samtidigt varmt, inbjudande och gåtfullt unikt.

Överallt på nätet läser jag vittnesmål om vad skivan har betytt för folk. Det är stora känslor, men framförallt slås jag av två återkommande huvudströmningar: många beskriver den som livsförändrande, andra som den perfekta samlingen vaggvisor – och en hel del ser den som båda delarna.

Nooten och Brook har utarbetat ganska snäva ramar, med rundade, mjuka hörn där bas och gitarr viskar dovt och keyboards målar spröd ambient. Pieter Nooten sjunger precis lagom lågt för att aldrig bryta igenom och störa helheten. Det finns ingen dissonans, allt är snyggt utmejslat – en sorts ambient med vokala inslag.

Försiktig emfas och enkelhet i samspel. Det är lätt att se en vackert sorgsen 80-talssjäl med sliten Mare Kandre-pocket nedstoppad i rockfickan framför sig. Samtidigt tyngs inte själva musiken av några 80-talsmarkörer. I min värld händer detta här och nu.

Möjligen var det ett tag sen man tillbringade så här mycket intensiv tid med ett enda album. Alla koketterar ju ständigt med att de aldrig lyssnar på hela skivor längre. Just nu har jag svårare att hitta ett bättre argument för ett mer konceptuellt helhetslyssnande än just ”Sleeps With The Fishes”.

Redan några sekunder in förstår man att hela skivan måste spelas igenom när man väl har börjat lyssna. Impressionisterna må ha rört sig mellan diffusa motiv, men den konstnärliga visionen var aldrig annat än glasklar.
Det långkok av influenser jag själv vill projicera på ”Sleeps With The Fishes” resulterar även det i en liknande motsättning, där abstraktionerna till slut dunstar bort och kvarlämnar något fullödigt, unikt, tidlöst.

Lyssna på ”Sleeps with the fishes”, här.