Några radioscener fram beskriver Jeff Bubeck när J Dillas mamma, Maureen Yancey, som fortfarande bor i samma kvarter i Detroit, får se förrådet. »There was silence for a few minutes. In that moment, it was like she’s seen him again«, säger Jeff. Han ger allt material till Maureen och konstaterar att han lätt hade kunnat sälja varje enskild kassett på eBay för tusentals dollar.

Tidigare i år publicerade Sonic artistintervjuer med Big Sean, Danny Brown och Black Milk. Alla kommer från den forna motorstaden Detroit. Det är tre artister som är spretiga om man ska hitta musikaliska likheter, men de gillar alla Jay Dee. Och hur kan man inte? J Dilla gick i Detroits fotspår och sammanfogade dess historia av housemusik, hiphop och soul, för att nämna några genrer.

Historien om Detroit har skrivits förut, en stad som J Dillas mamma i dag beskriver som en »warzone«.

Musiken har alltid fungerat som en lokal historia för stadens kreativa, den har utgjort ett hölje av vad folk inspirerats av. Intervjuerna i Sonic ger bilden av att det fortfarande finns en autonom, kreativ generation musikskapare i staden, trots att den är rejält naggad i kanten. Men alla i den får på olika sätt inspiration från Dilla.

Men hur? I Detroit har befolkningen minskat från 950 000 till runt 700 000 på fjorton år. På 50-talet var det en av USA:s framtidsstäder med sin bilindustri och sedermera sitt Motown som grundades 1959. Då var det en av de största städerna med över en och en halv miljon i befolkningsmängd. För ett år sedan gick Detroit i konkurs, något jag inte ens trodde en stad kunde göra.

När J Dilla låg sjuk i lupus, en sjukdom där immunförsvaret attackerar kroppens egna vävnader, komponerade han sitt magnum opus – albumet Donuts – döpt efter sitt favoritsnack.

Bokserien 33 1/3, som utgörs av biografier om specifika album, släppte i våras en bok om Donuts av skribenten Jordan Ferguson. J Dilla älskar sin stad över allt annat men redan 1999 säger han till journalister att »it’s hard in the D ’cause you gotta come with a commercial-ass single to get played or get noticed, or you gotta be hard as hell and talk about killing somebody«.

Kanske behövs det en hemstad som inte riktigt bryr sig om ens musik för att kunna skapa det självständiga mästerverket. Att, som producenten House Shoes berättar i Donuts (när han beskriver Detroits i hans ögon icke-existerande hiphopscen på 90- och 00-talet) »having to fucking fight for the respect of your city«.

Maureen Yancey menar att Detroit inte omfamnar en. »Maybe it’s because we have so many people here that are talented, that we take them for granted«. J Dilla är i alla fall en artist som, om han inte hade respekt från musikkollektivet när han levde, har det nu.

Det är svårt att förklara ett Dilla-beat. Men om man tänker sig en skivsamling med gammal soul, jazz-sessioner, rock-epos och »rap-UH!:n« som kantstöts, kvaddas och pånyttföds är man nära.

Trots att både Pharrell Williams och Kanye West, världens då största producenter när Donuts släpptes i februari 2006, tackar honom i skivans konvolut är det i de kreativa undergroundkretsarna (som just Danny Brown och Black Milk kommer från) som J Dilla är uppskattad på riktigt. 2002 var han kontrakterad till majorbolaget MCA och i en position där han kunde göra exakt vad han ville med sin musik.

Efter att ha producerat album och låtar åt – för att nämna några – Busta Rhymes, De La Soul, A Tribe Called Quest, Janet Jackson, Erykah Badu och sin egen grupp Slum Village, skulle nog de flesta ta nästa kliv i karriären. Men inte Jay Dee. Han sade nej tack till att producera stora namn som NSYNC, Diddy och Dr. Dre. I stället gick han in i studion med två rappande barndomsvänner som gick under namnet Frank-N-Dank.

Boken Donuts förklarar på ett bra sätt, med nördiga, initierade referenser, om J Dillas tankar till att göra de valen. Eftersom kapitlen är döpta efter skivans sublima och ibland ärliga låttitlar (som »Bye.« eller »Dilla Says Go«) så börjar jag automatiskt att nynna på beatet eller samplingen när jag läser. Donuts kan framstå som en skiva med halvfärdiga beats, alla låtar är omkring en till två minuter långa. Den har beskrivits som ett album med »hip hop music« utan rap.

Fansen brukar bli riktigt arga när folk lägger just rap över låtarna på Youtube. Som om det på något sätt skulle »förvränga« ett beat eller en låt som redan är skapad ur en eller flera samplingar av andra artister. Det kan ha något att göra med mytbildningen kring Donuts, att man menar att J Dilla ville ha det exakt såhär för att visa precis alla känslolägen han inte kunde få fram på något annat sätt.

Artisters sista intervjuer, sista paparazzibilder, det sista de lämnar efter sig är makabert fansgodis. Något som gör det extra crispy är när dödsdomen kommit i förväg – som med Warren Zevon och Johnny Cash.

I Dillas fall handlar det om ett slags »goodbye letter«, vilket är Questloves beskrivning för det. Han menar att Dilla lekte med Funkadelics sång »America Eats Its Young«, som med sina instrumentala distanserade gitarrer och ohörbara upphackade stön till textrader om att Amerika är en »bitch« gör det till en perfekt Dilla-låt, bara timmar innan han dog.

Men det som bidrar till mytbildningen och fascinationen av att analysera sönder Donuts är att det är svårt att veta hur medveten Dilla var om att han skulle dö.

Hur ska man tolka vissa albumspår utifrån psykologisk forskning om patienters reaktion på sjukdomar, så som förnekelse, sorg och vrede? Varför samplar Dilla 10cc:s »The worst band in the world« – en satirisk låt om rampljuset – och upprepar mantrat »play me, buy me, workin’ on it«? Varför mashas det i slutet av samplingen ihop till att i stället låta som »save me«? Detta på en skiva som han färdigställt från sjukhussängen och från en rullstol i närvaro av mamma Maureen som masserade hans fingrar och var hans främsta moraliska stöd.

Jay Dees kreativitet ligger som en hinna även över ny musik. Joey Bada$$, en 19-årig rappare från Brooklyn, är den som tydligast inspirerats av J Dilla. 2013 släppte han en låt i ett samarbete med J Dilla Foundation där han rappar över »Two Lips«. Låten bygger på en tidigare osläppt sampling av Stevie Wonder som med stor säkerhet fanns i det där förrådet i Detroit.

Joey Bada$$ sade till Rolling Stone i samband med släppet att Dilla är hans favoritproducent »of all time«. Det märks. Hans produktioner är ofta mjuka med elektriskt esoteriska hi-hats men kan när som helst stavmixas ihop med progressiv drill-rap.

Det jag alltid gillat med hiphop är just vad det går att göra med en produktion, friheten i det. Det är därför hiphop och r&b i dag fortsätter att utvecklas, stöpas om och hitta nya vägar till topplistor eller kritikers årsbästalistor där andra samtida genrer redan har hittat ett tryggt hörn.

J Dilla försökte, som Jordan Ferguson skriver, radera »the dividing glass between the artist and the producer, while marketing himself in the process«. Det känns igen från kontemporära hitmakare som Timbaland och Pharrell. Det är inte konstigt att nya underground UK-producenter som Joy Orbison också älskar Dilla – det finns i dag ingen skillnad mellan en artist och en producent.

Ferguson påminner också om något intressant. Han menar att den 70-talsgeneration som Dilla tillhörde »moved away from funk and soul standards« som de hört från föräldrarnas stereos och började »going for more esoteric, digging deeper into jazz, fusion, pop and rock, never discounting a potential source because it didn’t originate in the traditionally sampled genres«.

Det måste ha varit självklart i en stad byggd på samarbeten mellan hiphop och elektronisk musik (Dilla släppte tillsammans med Slum Villages DJ Dez, mer känd som DJ Andres för housenördar, en tolvtumssingel 1994). Men det var här grunden för uppluckringen av genrer vi tar för givet i dag började.

Det är svårt att veta hur Donuts eller J Dilla kommer att ses i framtiden eller vilka andra parametrar vi kommer att analysera dem med. Men när Maureen Yancey berättar i Snap Judgment om när Dilla tog hennes hand strax innan han dog och sade att han vill tacka henne för allt hon gjort, att allt kommer att bli okej, har jag aldrig blivit så ledsen över en artists död. »It’s the first tear«, säger Maureen. »I think it’s the first one since he passed«.

Sedan spelas Dillas »U-Luv« med samplingen av Jerry Butlers »Just Because I Really Love You«. Hur många de gömda budskapen som finns på Donuts är går att diskutera i en evighet. Men den låten var bara för hans mamma.

Beställ boken Donuts här.

Fredrik Thorén har varit vänlig nog att servera en kortare soundcloud-låtlista samt en diger spellista med mästaren själv, enjoy:

I biografin om Alice Cooper, Welcome to my nightmare, försöker hans Beatlescoverband slå sig in på Los Angeles musikscen under olika alias. Det är en rätt spännande miljö där alla vill bli uppmärksammande och uppvakta rätt människor.

Samtidigt börjar tålamodet tryta. Banden stångar sig blodiga i att uppfinna rocksoundet på nytt och skapa sig en unik image genom att använda sig av mer och mer attiraljer på scenen för att få uppmärksamhet i media och bland promotors. När banden till slut lyckas få en hit försöker de hitta tillbaka till glädjen igen. Vissa klarar det på egen hand, några byter ut medlemmar, andra vänder sig till hippa producenter.

Att ta hjälp av kända producenter innan 80-talet måste ha varit en stor chansning. Producenten som både musikalisk grund och stjärna känns som ett fenomen som vuxit fram på senare tid. Om man pratar om årets artister och låtar så är det intressantare att se till producenterna bakom dem. Allt bra i år har handlat om avgrundstunga beats.

Jag har lyssnat löjligt mycket på Clams Casino i år – psykologstudenten som mailade beats till Lil B vilket ledde till att hans trippiga instrumentala samplingar blev grund till låtar av A$AP Rocky och The Weeknd. Hans sånger är raplåtar utan rap. Rappen kan andra lägga på – vilket skapar förutsättningar för helt nya kompositioner. Det är som färdigtillverkad pepparkaksdeg.

Min Instagram fylls av pimpade pepparkakshus och hjärtan. Jag tänker mig att Clams Casino ser på låtar lite på samma sätt. Från körmässandet i »Unchain Me« till det knäckande beatet i »Swervin’« (som rapparen DJ III Will gjorde till en undergångsanthem i somras).

Dev Haynes, en man som aldrig syns utan sina glasögon och som har fått de bästa frågorna i en intervju någonsin, är kanske mest känd för sitt projekt Lightspeed Champion. Men han står också bakom två av mitt års mest spelade låtar: Solange Knowles »Losing You« och Sky Ferreiras »Everything is Embarrassing«. Båda är producerade av Dev.

Sarah Assbring eller El Perro Del Mar, som släppte house- och dubinfluerade Pale Fire har själv producerat och det är det bästa album hon gjort. Och årets mest perfekta poplåt, »Wildest Moments«, skrev Jessie Ware tillsammans med houseproducenten Julio Bashmore.

När jag intervjuade Mando Diao tidigare i år berättade de att en producent med låtidéer var anledningen till att de vidgade sina vyer och ville förändra sitt sound. Historien om ett rockband som ska omdefiniera sig själva har vi hört förut. Den börjar ofta i ett hus på landet eller i ett drogberoende och terapisamtal. Den börjar sällan med att ett gäng kaxiga modsfrisyrer åker till Norsborg utanför Stockholm och träffar en hiphopproducent som pratar i bildspråk. Salla, som lade grunden för svensk hiphop, hör också till det här årets bästa producenter genom Redline Recordings med The Salazar Brothers.

När jag gör en playlist med låtar – från Lorentz & Sakarias och Taken By Trees till Jai Paul och xxyyxx – ser jag att det är de kreativa produktionerna jag gillar. Det gemensamma för dem är släpande och loopade beats och kosmiska dubutflykter. Och så kommer en ännu mer baktung Shlohmo-remix och vi är snart i 2013.

Mitt 2012

Clams Casino – Instrumental Mixtape 2

The Salazar Brothers och Redline Recordings (producenter, etikett)

Dev Haynes och Solange Knowles – »Losing You Sky« & Sky Ferreira – »Everything is Embarrassing« (producenter, låtar)

Classixx (procucentduo)

Annat bra:

Aaliyah feat. Drake – »Enough said« (låt)

Shlohmo (producent)

Musikguiden i Sveriges Radio P3 och redaktionens musikhunger (som nu blir utlasad)

CFCF – Exercises (EP)

jj – High Summer (EP)

Erik de Vahl – 121012 (album)

Angel Haze (artist)

Min Stora Sorg (artist)

Lindstrøm – Smalhans (album)

http://www.youtube.com/watch?v=Nl6GzNv_Tho

HAIM – Forever (EP)

Frank Ocean (artist)

Jessie Ware – »Wildest Moments« (låt)

Bobby Womack (artist)

How To Dress Well – Total Loss (album)

John Tejada – The Predicting Machine (album)

Brandy – Two Eleven (album)

Billy Woods – »The Wake« (låt)

Baio – Sunburn (EP)

Fingerpaint – »Lunar« (låt)

Miguel – »Adorn« (låt)

Rihanna – »Diamonds« (låt)

Grimes (artist)

Fler kommentarer, tagna från Twitter och Facebook, lyder ”They’re the fucking reason why post-dubstep is on Wikipedia”, ”Arrogant and cocky” och den mer roliga ”Worse than Vice and Pitchfork”. Jag älskar sådan form av, vad ska man saga, marknadsföring?

Jag minns de få gångerna jag varit på baren Bröderna Olssons Garlic and Shots på söder I Stockholm, där tidningsrecensioner av stället var uppsatta på väggen. ”Gå inte hit”, var andemeningen. Annars är det ju en klassisk mentalitet: vi vet bäst, och alla andra kan dra. Vi får se hur det utvecklas. Under tiden finns det fina artiklar om ” A Brief As Possible Historical Recount Of R&B” (som inte är så brief) ochlånga ”guider” till bass att läsa, plus ett gäng mixar.

Jag mailade Erik Kirtley, som bland annat gjort just mixar till MTHRFNKR och håller i en annan ”revevant, and hip”-blogg, Indie R&B, och frågade lite om hans roll i det hela.

” Jag var ärligt talat lite förvånad över sidans kaxiga framtoning, men det är spännande att se en sida som är såpass transparent, det är liksom inget diskret försök till att se cool ut, det är ett öppet statement redan från början.”’

”Sidan startades av Kornelia, enligt hennes Facebook-profil heter hon Kamila i efternamn, tysk som flyttade till London i höstas. Mthrfnkr är ju som sagt en vidareutveckling av hennes förra blogg Post-dubstep och det var mycket tack vare att hon publicerade första Indie R&B-mixen på Post-dubstep som min blogg fått över 20 000 följare. Så Indie R&B blev efter hand mer eller mindre en lillebrorsblogg till post-dubstep och det var i den vevan som hon fick idén till att starta Mthrfnkr och kombinera båda bloggarnas innehåll”.

”Hon mailade mig och jag var med och gav feedback på namnförslag och kom med två förslag på loggor, hade tyvärr inte tid att bidra med mer grafiskt arbete, och sen sista månaden på året började saker rulla väldigt snabbt och jag hängde inte riktigt med i slutspurten. Fick lite panik när sidan helt plötsligt skulle ha premiär första januari och jag inte ens börjat på mixen. Men Kornelia hade ju förberett oerhört väl och samlat ihop många skribenter och fått kontakt med lite branschfolk, så det fanns ju gott om saker att publicera vid premiären”.

Ifan Dafydd (artist)
Youth Lagoon – July (video)
Charles Bradley – The World (Is Going Up In Flames)
Killer Mike – Pl3dge (album)
The Daily Show with Jon Stewart (tv-serie)
Mr. Muthafuckin’ eXquire – Lost in Translation (skivomslag)
Community (tv-serie)
Zomby (artist)

Maja Bredberg (skribent)
Toro Y Moi – Still Sound (video)
Drive (film)
Pure x – pleasure (låt)
Hype Williams – One Nation (album)
Ayshay – Warn-U (EP)
Nicolas Jaar – What My Last Girl Put Me Through (Bluewave Edit) (låt)
Gauntlet Hair – Top Bunk (låt)

Chad Valley – Shell Suite (låt)
Air France DJ-set på Strand (händelse)
Lykke Li – I Follow Rivers (The Magician Remix)
Cocteau Twins – LAZY CALM (BARON VON LUXXURY RAINY DAY RE-EDIT)
CFCF – Mist / Rhythm (mixtape)
Marvin Gaye – Ain’t That Peculiar (Ambassadeurs Reconstruct) (låt)
Lil B – I’m Gay (album)

James Blake – James Blake (album)
Holmes Price – I Wanna Know What Love Is (Holmes Price Edit) (låt)
How To Dress Well på Södra Teatern (konsert)
Birdy – Skinny love (låt)
Kristen Schaal (komiker)
Teen Daze – Waves (låt)
Curb Your Enthusiasm (tv-serie)

Las Palmas (kortfilm)
Julio Bashmore (artist)
Washed Out – A Dedication (låt)
Kurt Vile – Runner ups (låt)
Kristen Wiig (komiker)
”What spring sounds like, what love looks like, what life feels like” (jj-textrad)

Team Rockits YOURS0169 (album-promovideo)

CSLSX – Paula Abdul drinking a Pepsi, October 17th, 1987 (låt)
Bubble Club – The Goddess (låt)
TEAMS and FORTY OUNCE CLOTHING – FORTY OUNCE presents TEAMS mixtape vol.1 (mixtape)
Blackbird Blackbird – Make It A Choice (Pavement Rework)
Black Blood – A.I.E. A Mwana (T-Kolai Special Edit)
Phaseone – Being With You (låt)

När Puff Daddy bytte namn till SWAG (händelse)
Teams vs. Star Slinger (EP)
Augusti (månad)
South Parks dubstep-episod (tv-serie)
The Whendays (EP)
New York-bilderna från ett tomt Manhattan i somras (händelse)
Medialized (tv-serie)

Gil Scott-Heron & Jamie XX – We’re New Here (album)
Keep Shelly in Athens – our own dream EP (EP)
Dials – Disappear (Nocow Warm Remix) (låt)
Bridesmaids (film)
”Miljöminister Carlgren hotar tyska technoturister” (tidningsrubrik, ETC)
Schoolcraft – Here in the dark (låt)
Pussymadeofgold.se (blogg)

När Paul Simonon med rockvärldens största hjärta blir kock på en Greenpeacebåt som försöker stoppa oljeborrning (händelse).

Mina favoriter är:

No fear of pop

En överambitiös uppräkning av singlar, album, singlar, album, singlar, album.

2011 best photographs (IBTimes)

Jag gillar nog bilden på åskovädret bäst. Vilken gillar ni?

Åretsbästa.se

Kanske inte håller med alla, men gillar grejen.

2011 best på tumblr

Detta flöde har jag följt lite slaviskt.

disco naïveté

Bästa videolistan.

För att de highlightar skribenterna – och stoltserar inte med några feta intervjuer eller reportage om någon ”scen”. Medarbetarna är band, skribenter, svenska JJ, en filmskapare, en författare, en från Gawker.

Det är ofta mer intressant att läsa om en artist än att låta artisten prata om sig själv.

”MOST zines are labors of love, done as side projects and hobbies. The goal isn’t to turn a profit, but rather to capture a cultural moment, which in turn, offers the creators the freedom to explore and experiment.” skriver Times om fanzines.

Det är inte så konstigt att nygamla kulturtidningsformen zines har kommit tillbaka igen i en annan form. Citatet sammanfattar exakt hur jag ser på många av de bloggar, tumblrs och twitterflöden jag följer. Emanuel Karlsten skulle säga att de alla var journalister.

De är de inte, skönt nog.

Om någon skulle fråga mig om mina top five dreamjobs skulle jag tveklöst svara låtskrivare åt soulbolag under åren 1963 till 1974. Get to meet Smokey Robinson, Ann Peebles, Sam Cooke, Clarence Carter, Martha Reeves, Gene Chandler. Get tons of free records.

Att få betalt för att skriva skrikande kärlekslåtar om brinnande heartache. Om sugar pie honey bunch och om att vänta vid en telefon som aldrig ringer. Som Motowns låtskrivare Roger Penzabene, som skrev Temptationshitsen ”I Could Never Love Another (After Loving You)” och ”I Wish It Would Rain” när han kom på sin fru att vara otrogen. Det är en av de sorgligaste historierna jag vet. När låtarna var inspelade och släppta, tog Penzabene sitt eget liv.

”Fuck that new girl that you like so bad
She’s not crazy like me I bet you like that
Baby I’m the best so you can’t do better.”

JoJos version av Drakes “Marvin’s Room” kan vara den låt som jag lyssnat mest på i år. Simply för att den ger en hopp. Om Penzabene hade hört den kanske utgången hade varit en annan. Vi tjatar ofta om den där axeln som popmusiken kan vara, paraplyet när det regnar, allt det där. Men det var länge sedan en låt – på allvar – gav mig sånt sjukt självförtroende. Det är alltid en svår balansgång i poplåtar. Att de är gjorda för att känna sig som högst upp på pyramiden och coolast i världen samtidigt som låten är witty och bra på riktigt.

Den allmängiltiga myten som alla får lära sig på dagis om att rockjournalister egentligen är misslyckade musiker är just en myt. Vi är misslyckade textförfattare och låtskrivare.

När jag lyssnar på en annan av årets bästa relationslåtar, Bon Ivers version av ”I can’t make you love me”, så är den uppgiven, igenkännande och oerhört vacker. Men den ger just inte det där hoppet om att det finns en morgondag. Det finns ingen brygga som säger, fine, I can’t make you love me, så ”I’ma send a sexy picture/To remind you what you’ve given up”.

Många gamla soulsamlingar vi lyssnar på i dag och har alltid gjort handlar om att känna något som inte är besvarat, men – för att använda en trist Friends-avsnittsreferens här – det finns ju olika steg i ett relationsavslut. Textförfattandet borde ta tag i nästa steg, när Eldkvarns trummorna på stan och självömkan gått över och man ser världen och sig själv med nya ögon. ”Don’t patronize me” sjunger Iver. Det är bra men det räcker inte.

”I said fuck that new girl that’s been in your bed
And when you’re in her I know I’m in your head
I mean, I’m just saying you can do better
Always turned you out every time we were together
Once you had the best boy, you can’t do better.”

Och när vi nu har högsommar och mycket av vår tid – för oss utan landställen – spenderas i staden och på klubb är Drakes ”Marvin’s Room” (JoJo remix) kanske den bästa night bus för ensamma färder framåt småtimmarna. Med självförtroendet intakt.

”Baby I’m the best so you can’t do better.”

Det bästa med Rebecca och Fionas tv-serie var att den skildrade ett klubbliv som de flesta av oss har tagit för givet varje helg sedan vi var kids. Ögon och kamera och musiken i bakgrunden var så intim och initierad att det ibland kändes som att de filmade mitt eget vardagsrum. När kläderna var slängda i en hög på golvet, kvittona i handen och sen på med solglasögonen igen, och ut i natten. Man kunde ta på Sweat (on the walls). Man kunde ta på Magasingatan, på Bergochdalbanan och neonljuset, taxi, dörrvakt och krossat glas. På vevande armar och plastglas och ängsliga blickar. Men det har varit pinsamt dåligt skildrat i pophistorien.

Här kommer många säga nej och mena att så fort någon sätter på dunka-dunka så blir det clublife per se. Men sen kom Veronica Maggio. Vad hon gör på sin nya skiva är att beskriva den exakta känslan mellan lycka och undergång, när klockan är tre och man ska enligt svensk lag gå hem och ha tråkigt men vill bara fortsätta, fortsätta, fortsätta tills…

Jag följer med dig hem ikväll för jag vill inte vara själv
Jag följer med dig hem ikväll
Det här är värt att dö för.

Musiken på ”Satan i Gatan” är till och med sekundär. Ett måste och en nödvändighet, där stämningen baseras och byggs upp av tankar och röriga känslor. Och det är – om det är medvetet – perfekt utfört. Musiken stör inte men inte heller minns du den. Det är få tillfällen jag gått på klubb och hängt framför DJ-båset om det inte är mina vänner som spelar och jag vet att jag kommer gilla varje låt.
Musiken är alltid sekundär på klubb. För några år sedan gick jag ibland på klubb spiknykter just för att jaga den där diffusa känslan Veronica Maggio fångar så exakt.

Det är rätt befriande att röra sig i en miljö där allt är fritt och förfärligt och bara handlar om ögonblick som försvinner. Ögonblick som samtidigt är sexiga och småkåta, som en vän beskrev det. Människor halv tre på en klubb, som är så berusade av självförtroende så att de – oavsett om de kletat ut läppstift över halva ansiktet eller luktar vitlökssås och blasköl – är sexigast i hela världen. Den småkåta människan på klubben har inte skildrats bättre sedan Brett Anderson ålade runt i musikvideos. Inget soul- eller funkstön kan komma nära när känslor målas med riktiga ord.

När Veronica Maggios singel ”Jag kommer” började rotera så gick nöjespressen i spinn och förvandlades till neokonservativa aristokrater. Sjöng hon om sex? OMG! Men kanske är det inte skribenter som beskriver känslan av att bli ”rosigt förlägen över rättframheten i den sexiga soulpoplåten.” som man borde skylla ett onödigt påpekande på. Utan på artisterna själva. Sex, att bara vilja ha någon och inte behöva älska personen kristet tills ett guldbröllop är gravt underprioriterat inom modern poplyrik. Popartister vill gärna inte hamna i samma fälla författare ofta hamnar i när deras sexscener skildras trist, sunkigt och Rolf Lassgård-flåsraggigt. Som något de vill få överstökat, helst hoppa över för att börja på ännu ett kapitel om förlorad kärlek.

Kärleken, ja. Den är också fantastiskt skildrad på ”Satan i Gatan”. Och kanske är det som Maggio sjunger, att i ett 2011 där både Lykke Li och Veronica Maggio båda skildrar känslan av ett clublife i nuet utan eftergifter handlar egentligen allting om en ”Woody-allen tragedi” som i låten ”Alla mina låtar”.

Det handlar om dig, det handlar om mig

Som det kanske alltid gör, i slutändan.

I presstexten till Mavis Staples nya platta med den fantastiska titeln “You are not alone” skriver hon ”The messages are the same things I’ve been saying down through the years. They’re about the world today – poverty, jobs, welfare, all of that – and making it feel better through these songs”.
Inga riktlinjer har någonsin funnits för gospel. Den kan egentligen inte utvecklas, i de där meningarna Mavis skrivit beskriver hon ju själva grunden för varför gospel började att sjungas. Den är per automatik ständigt aktuell. Vi vill ofta vifta och säga att pophistorien skrivs om, men behöver den alltid det? De ofta frikyrkliga budskapen på Mavis nya platta är så fundamentalt långt ifrån en annan viss frikyrka som, klädd i sydstatsskägg, vill bränna Koranen. Och de religiösa budskapen, om de nu handlar om jämlikhet, saknad eller bara att alla ska ha ett jobb att gå till – det är väl ändå en form av kärna i popmusiken som vi alla kan enas om?

Att relatera, att känna igen sig. Trots att kanske ingen av oss kan se tillbaka på medborgarrättsrörelsen, Malcolm X och Dr. King som Mavis ofta nämner i intervjuer och 68-demonstrationerna i hennes hemstad Chicago annat än ur böcker och filmer, så blir den historiska kontexten inget problem. Och vill man, kan man relatera till äldre låtar på samma sätt som idag. The Staple Singers ”This is a Perfect World” från 1971 börjar med kulsprutor. Då handlade den om Vietnam. När jag lyssnar på den 2010 tänker jag Irak, Afghanistan, Gaza, Kongo, Kashmir.

You are not Alone. Jag berättar om vår nuvarande riksdagssituation, och frågar hur Mavis själv ser på låten.

– Den handlar om allting. Depression, vara nere, förlora sitt jobb. Folk behöver höra en låt som är tröstande och uplifting. En anledning att komma upp på morgonen. Som får dig att tro och inte förlora hoppet. Som för dig och er stats situation.

– Duvet, när min far Pops dog, kunde jag ha sjungit det till mig själv. Sen kom min syster och sa ”du kan inte ligga i sängen hela livet!”, skrattar Mavis.

När jag ringer till Mavis Staples är hon hemma i Chicago, men ska strax ut på en längre turné.  Hon är 71 år gammal, skrattar var femte sekund och hennes röst har aldrig varit starkare och bättre än nu.

– Många frågar mig det, ”var får du din energi ifrån?” och jag säger att jag inte tänker på åldern, jag blir inte trött. Jag får min vila, jag röker inte, jag dricker inte förutom något glas vin någon gång. Gud är inte färdig med mig än, säger Mavis och, som alltid, skrattar.

– Och jag gillar inte att vara hemma för länge. Jag vill resa och motivera folk till frihet.

Lyssnar du på någon ny gospel?
– Oh, ja. Yolanda Adams, BeBe och CeCe Winans. Gospel låter bra igen.  Om jag inte går i kyrkan på söndagar stannar jag hemma och lyssnar på gospelkanalerna på radion hela dagen. Jag tycker ny gospel gör ett fantastiskt jobb.

– Vi förlorade precis en av de största, Albertina Walker, hon var bara några år äldre än mig. Hon började sjunga innan The Staple Singers.

Roebuck “Pops” Staples och hans barn Cleotha, Pervis, Yvonne och Mavis började uppträda i Chicagos kyrkor redan 1948. Men för att förstå det här albumet så måste vi bortse från popmusiken de gjorde för den större marknaden på slutet av 60-talet och början av 70-talet för en sekund, med ”Respect Yourself” och ”I’ll Take You there” – och fokusera på tiden innan. Som bara handlade om att spela musik, att vara tillsammans, att känna samhörighet. Mavis ville gå tillbaka till det. You are not alone.

Hon har samarbetat med alla från Curtis Mayfield och Bob Dylan till Ry Cooder. Många rynkade nog på näsan när Jeff Tweedy från  Wilco skulle bli en av de utvalda. Det visade sig bli helt tvärtom.

– Tweedy kom fram till mig och sa: Hey Mavis, jag har all din musik här på min IPod. Varje dag sa han något som fick mig att skratta. Jag vet inte varför dessa youngsters vill jobba med mig, de kanske tror jag har visdom och kan lära sig någonting från mig.

– He went back to basic. Det kändes som att jag sjöng med min familj igen. Vi lyssnade på låtarna vi gjorde innan Stax. Min fars gitarr och våra gamla rytmer. När vi började spela in låtar för nya skivan i studion, så var det min lyckligaste tid ever. Duvet, att bara sjunga de där gamla låtarna igen.

”Losing You” på din skiva, det är en låt av Randy Newman va?
– Ja, jag relaterar den till min far. Det låter som att han sjunger till sin flickvän, men jag kan inte komma över att förlora Pops. Jag är riktigt tacksam att Randy Newman skrev den låten, säger Mavis. Utan att skratta.

Fredrik Thorén är frilansskribent och skriver för bland annat Göteborgsposten och ETC.