För en kultur- och rockjournalist är det dödssynd nummer 1. Många ilskna läsarkommentarer har inletts med »har du ens hört den här skivan?!«. Legender om recensenter som satt plus på festivalband som aldrig spelat, drar ständigt nya hånleenden. Det kvittar. Ty den här boken tvingar mig att frivilligt lägga halsen på stupstocken. Inget är värt den mentala smärtan att ta sig igenom dessa 120 sidor.

Förutsättningarna är lovande. Lördag. Dottern sover sött. Black Sabbaths Vol. 4 på skivtallriken. Ett glas rött. Ute faller snön fridfullt. Men inget kan lindra det flammande hat som blossar upp i mitt hjärta redan på sidan fyra, där författarna rasar »tjänstefel!« eftersom näringslivet (Närings. Fucking. Livet.) inte haft vett att ens börja lära sig av Lemmy och Hetfield.

Efter det kämpar jag mig fram genom konferensknullarfloskler som »strategisk positionering«, »sharehold value creation« och »varumärke/branding«, varvade med överdådiga uppvinklingar om att Dio är »en av historiens största hjältar«.

Allt bildar en så pass osexig legering att min drift att rocka helt skrumpnar, dör sotdöden.

För att använda mig av orimliga och illa skrivna överdrifter modell författarduon Pärson/Öberg: jag känner mig som en tysk soldat på återtåg ut ur Sovjetunionen. En reträtt som bara kan sluta på ett sätt: undergång.

Min undergång kommer på sidan 31. Där slås det fast att reklamkaraktären ICA-Stig »är metal!«. Det svartnar, flimmer om fallhöjden från Västerbron i Stockholm matas fram. Tänker på mitt barn i rummet intill. Fattar ett beslut. Slår igen Heavy Metal Management för gott, sveper mitt glas och går och lägger mig, drömmandes om att vakna till en värld där hårdrock inte blivit ett meningslöst skal, dränerat på allt av värde så att exakt vilken lallare som helst kan applicera exakt vilken lallande innebörd som helst på musiken jag älskar.

»Det här är min sanning! Det här är metal för mig!« Nej, dra ni åt helvete, hela Kalla Kulor Förlag. Regnskogen ringde och ville ha tillbaka sina träd.

Brasklapp för den kommentarssugne läsaren som undrar varför den korrupta recensenten inte i klartext berättat vad Heavy Metal Management handlar om: det är en managementbok som med hårdrock som avstamp ska inspirera chefer på alla företagsnivåer att steppa upp sitt spel »från good till badass«.

Om du tycker det låter lockande förtjänar du att få det här avskrädet ingraverat på din gravsten, som ett sista bevis till eftervärlden att du hade noll koll.

Heavy Metal Management av Pär-Jörgen Pärson och Hans-Olov Öberg är utgiven på Kalla Kulor Förlag.

När jag läser min artikel i dag slås jag av hur medioker den är. Precis som skivtiteln handlar texten mycket om lojalitet – till musiken, bandet, den slappa livsstilen, integriteten. Lojalitet till att aldrig utvecklas musikaliskt annat än i vissa svaga skiftningar i produktionens jordskorpa. Ward säger själv i intervjun att han har problem att höra skillnad på sitt eget material.

”Kamratskap, ära, lojalitet” – ja, där finns många onaniformuleringar från ett subkulturellt pojkrum som stagnerat. Eller ur en hurtigare ”Mein kampf”. Inte fel, med andra ord. Bara så självklart och söndertröskat när man pratar om Bolt Thrower.

Det jag kommer ihåg mest från intervjun är allt jag inte använde, det som nu endast lever i mitt minne då jag aldrig sparar varken inspelningar eller transkriberingar. Som Wards avsky för musikindustrin och den kommersiella samtiden. Ointresset för allt annat än militärhistoria och Bolt Thrower, att röka gräs, dricka te och inkassera socialbidrag från staten.

Och hatet mot rockjournalister, som är en symbol för makten.

Ward berättar hur de på en pressträff för föregående släpp försett den samlade journalistkåren med huvor, fört ut dem i skogen i en lastbil och låtit skenavrätta dem. Som ett litet skämt, bara sådär.

Dock är det citat som biter sig fast som starkast från en brevkorrespondents vi har efter själva intervjun. Jag skriver och frågar följande:

”Om du fick välja vilket krig i världshistorien och vilken rang inom vilken vapengren från vilken nation som helst, vad skulle du välja att strida som?”

Jag pausar för att förklara för de oinsatta: Bolt Thrower har under sin 26 åriga existens inte släppt ifrån sig en endaste textrad som inte handlar om mänsklighetens besinningslösa lust att utplåna sig själv genom organiserade, väpnade konflikter.

Allt handlar om krig.

Det är MÖP:arnas MÖP-band, utan att någonsin hänfalla åt Sabaton-esqt gråtmilt flaggviftande. Ja, givet: askan som besjungs är ärorik. Men döden är oundviklig och syftet meningslöst. Patriotism av någon sort existerar inte.

Det är krassa, känslolösa konstateranden som ”This solemn image/Constructed with resolution/A monument/To war’s terminal conclusion” (”Cenotaph”, 1991). Eller ”Orders/Unquestionable/All rank and file expendable/The frozen dawn emerges” (”At first light”, 2005).

Bolt Thrower är gruppen som döper en låt efter världens första stridsvagn (”Tank (Mk. 1)”, 1994). Och har en annan där de metodiskt räknar upp alla dokumenterade väpnade konflikter under mänsklighetens historia (”Through the ages”, 1992). Det tar ändå bara 3.45 minuter.

Ja, ni förstår. Krig.

Paus över.

Jag minns inte vilket krig Gavin Ward sa att han allra helst hade kämpat i. Men jag minns hans rang och vapengren:

”Menig. Och alltid infanteri. Alltid, alltid infanteri.”

Längst ned, på botten. Kanonmat. De överflödiga, förbrukningsvaran.

Jag kan inte tänka mig ett mer passande och enklare sätt att placera Bolt Throwers musik i än ett jävligt och rått arbetarklassperspektiv.

Ingen susar omkring och glassar i luften som någon ”Top Gun”-hunk. Inga liggisar i var hamn. Bara skyttegravar, söndertrasade innanmäten i lera och ett fuck off till makten. Rakt uppåt med hierarkins stegpinnar som avsändare. De vet att befälen avfärdar deras existens som ovärdiga och meningslösa – så varför bry sig om något annat än den egna sfären?

Infanteriattityden går igen i det verkliga livet hos Bolt Thrower – dessa crustiga före detta husockupanter som flyger under radarn som den extrema metalvärldens svar på ”12 fördömda män”.

Första gången jag ser dem live är på en festival djupt nere i det forna Östtyskland 1997. Arrangören kräver att alla akter ska kränga sina t-shirts i de officiella försäljningsstånden för samma styckepris i tyska mark. Bolt Thrower finner priset orimligt. De vägrar och slänger ut sina t-shirts gratis från scenen samtidigt som de kallar arrangören för profitgrisande ”wankers”.

Andra gången är 2006 på Münchenbryggeriet i Stockholm. Bandet säljer sina hemtryckta t-shirts för 100 kronor och decibelmätaren står på 128. En av Sveriges ledande kulturjournalister får tinnitus och jag leviterar av lycka när låten ”World eater” rullas ut och förtär folkmassan.

All denna genuint underjordiska rebellanda – som på ett avigt sätt känns otroligt anti-mod och helt fel för TMA:s vanliga PMA – gör att jag till fullo accepterar att bandet med största sannolikhet aldrig mer kommer att släppa musik.

Bolt Thrower har gått ut och sagt att ”Those once loyal” är det bästa de någonsin har gjort och hur de än försöker, lyckas de inte överträffa den. Låtar skrivs. Låtar kasseras. De är inte nöjda. Och hellre än att släppa något de inte kan stå för så skiter de i allt och stannar hemma, röker fet, dricker te och går på socialbidrag.

Hur mycket jag än älskar Bolt Thrower så accepterar jag det beslutet och önskar att fler artister är så klarsynta. Hellre än att göra fansen besvikna med mediokert material väljer de att göra dem besvikna genom att dra ur proppen när risken för det mediokra kanske – kanske! – hägrar vid horisonten. Konceptet tas ända in i bunkern och stannar där, för gott, precis som Hitler.

Jag har en vän som har en teori om att mer än tre album från en extrem artist, vilken som helst, är helt överflödigt att äga. Där går gränsen. Jag håller inte med men har ännu inte kunnat motbevisa honom. Därför sörjer jag inte Bolt Throwers beslut att sluta skriva.

Alla deras låtar är ändå likadana. Och alla handlar om krig.

Dock skulle det dröja ytterligare fem år innan Andres Lokko och resten av den svenska popintelligentian slutade vägra Refused. Året var 1998, bandet splittrades och skickade ut det kanske mest oavslappnade avskedet i rockhistorien. Under rubriken ”Refused are fucking dead” staplades Baudrillard ovanpå Foucault ovanpå uppmaningar att bränna museum ovanpå klasskrig ovanpå dyra och heliga löften att aldrig, aldrig mer spela tillsammans igen.

Och – viktigast av allt –de uppmanade världens alla rockjournalister att ta sig i röven, och krävde att samtliga promobilder på gruppen skulle förintas.

När detta nådde tidningen Bibels fax gick redaktionen i spinn. Ty detta var på den tiden då faxade ”kommunikéer” med skyhöga pretentioner signalerade att det rörde sig om viktig rockmusik, och inte bara vanlig rockmusik. ”Stoppa pressarna”, skrek Andres Lokko, ”ge mig Dennis Lyxzén eller ge mig döden!”

Problemet var att tidningen aldrig skrivit en rad om Refused. ”The shape of punk to come” hade inte ens ansetts värdig en recension i Bibel före det att medlemmarna slog fast att de endast ville blicka framåt, utan att ”torteras av den resa längs minnenas allé som inkompetenta journalister har att erbjuda”. Deppigt.

Nåväl. Det var då och nu är nu och Andres Lokko får en andra chans på Lyxzén-bollen. Ty detta är den tid då återföreningscheckarna skrivs med minst sju siffror och hipsterfestivalerna står på kö för att sätta fyra snubbar från Umeå högst upp på affischerna.

Förra veckans mer jordnära kommuniké om att Refused startat upp igen fick såssiala medier att explodera av eufori. Gammelmedia skrev balanserade saker om att gruppen inte gör det för att de vill, utan för att samtiden och dess stundande egokalyps mer eller mindre kräver det. Rimligt.

Alla som väntat i 14 år jublar. Själv är jag säker på att jag muttrar något korkat om sellouts.

Men Watkins slutresultat blir alldeles för stark tobak för BBC och landets regering. Visningen den sjätte augusti 1965, på Hiroshima-förstörelsens 20-årsdag, ställs in med följande motivering (fritt översatt):
”BBC har bedömt att den här filmen är alldeles för fasansfull för att visas i tv.”

”The war game” får ändå viss spridning på vita duken och 1966 vinner den en Oscar för bästa långfilmsdokumentär. I backspegeln rätt märkligt då det trots allt är fiktion, om än fullständigt trovärdig sådan.

Men jag har inte kommit hit för att diskutera Oscarakademins kriterier.

För Generation Avatar framstår ”The war game” som ett obegripligt, filmhistoriskt mausoleum. Gravallvarlig stämning, public service-korrekt berättarröst, antika effekter och efterkrigstidens Storbritannien målad i all sin svartvita solkprakt.

Jag är en kalla kriget-sladdis, uppvuxen mitt i brytningstiden mellan kärnvapenskräcken och förträngningen av att vi alla kan utplånas på några minuter. Jag minns tafflig grafik på nyheterna som visade hur det äkta Stjärnornas krig ska styras upp. Jag minns Reagan på tv – en ikon som jag nu tillsammans med Thatcher håller som min största musikaliska innovatör. Jag är från väldigt tidig ålder närd på ”The road warrior”, ”Dr. Strangelove” och musik som grämer sig över den slutgiltiga dödsfinalen.

När jag via en lagvidrig torrent i vuxen ålder för första gången ser ”The war game” känner jag ett krypande obehag som jag hoppas att min dotter aldrig någonsin kommer att kunna relatera till. Det är en 46 år gammal film. I svartvitt. Utan 3D. Utan animationer. Utan påhittade monster, bara verkliga. Och jag blir rädd – på riktigt.

Jag skyller på Discharge.

1982, tre år innan innan ”The war game” slutligen visas i sin helhet i brittisk television, väljer Discharge från Stoke-On-Trent att lägga en kort monolog från filmen på sitt debutalbum ”Hear nothing see nothing say nothing”. Det är ingen rak sampling utan bandet har klippt och klistrat som en inledning på spår tre, sida b. Spåret är ”The possibility of life’s destruction”.

Burkigt ljud avslöjar att inspelningen gjorts via en mikrofon riktad mot en tv-apparat vilket bara bidrar till att göra det här till den mest känslokalla och skräckinjagande samplingen i den inspelade musikens historia. Sirenerna… helvete, sirenerna!

(muller, råmande sirener, barnskrik)

Välartikulerad, stel BBC-röst:

”At seven tenths of a millisecond after the explosion
And at a distance of 60 miles
The light from the fireball of a single megaton thermonuclear device
Is 30 times brighter than the midday sun.
This little boy has received severe retinal burns
From an explosion 27 miles away.”

(muller av mänsklighetens existens som nystas upp, skrik av skräck och smärta från barn för unga för att förstå att de dör)

”The blast wave from a thermonuclear explosion
Has been likened to an enormous door
slamming in the depths of hell”

Virvel. Explosion. En sångare som över ett monotont attackriff frågande upprepar introts sista strof:

”Can you hear the sound
Of an enormous door
Slamming in the depths of hell”

Sedan refräng:

”The possibility of life’s destruction”

Tillbaka till frågorna:

”Can you hear the cries of pain
The mournful sound”

Refrängen direkt igen:

”The possibility of life’s destruction”

På en dryg minut upprepas det här mönstret två gånger. Varven delas upp av ett gitarrsolo som får din genomsnittsliga ”Guitar player”-onanist att skjuta sig själv i ansiktet.

Jag ska inte analysera Discharges unika och banbrytande sätt att konstruera låtstrukturer. På det området finns många betydligt mer erfarna vetenskapsmän än mig.
Professorer i Eskilstuna, Uppsala och Finspång har de senaste tre decennierna grundligt utforskat området. Så även i Finland och USA. Och i Japan ägnade Kawakami hela sitt liv åt att i laboratorium gå till botten med d-genen, innan han tragiskt nog togs ifrån oss för fyra år sedan.

Där har jag lite att lära ut och mycket att lära.

Så vill ni läsa vidare om Discharge – oundviklig spjutspets inom socialrealism, plakatpolitik, svampmoln, rock’n’roll-brutalitet – gör ni det bättre på annat håll.

Jag ville bara lägga inledande 4 512 tecken (inklusive mellanrum) på att försöka förklara hur det kan komma sig att en vuxen man känner isande olust av 2.22 minuter musik en stekande het sommardag på Götgatan, Stockholm, 2011. Barnskriken… Barnskriken!

Jag älskar kärnvapen, ty de har gett mig så mycket. Jag vill aldrig säga farväl till dem.

/

Det här är ett anti-intellektuellt manifest. Överge allt hopp, ni som äntrar den här texten i jakt på snofsigt litterära referenser. Det blir inga akademiska jämförelser med Joseph Conrad, Sartre, Foucault, situationister, revolutionärer, poeter och andra gråtrunkare. Ej heller dyker de underdåniga skägglakejernas ikoner upp – Dylan, Stones, Beatles, et al. Sex Pistols? The Clash? Dö.

Nej, det enda jag vill ha sagt är att jag älskar Skitslickers.

Speciellt när jag är packad.

Tre starköl på en afterwork. Förnedringsfull på tunnelbanan klockan halv fyra på morgonen med min flottiga uppsyn kapsejsad mot fönsterglaset. Salongsberusad på rödvinsvänster hemma i vardagsrummet. Frenetisk förfestenergi.

Skitslickers är det perfekta soundtracket till samtliga dessa scenarion. Promillefaktorn förtar inget av gruppens genialitet – jag dyrkar även nyktert – utan förstärker bara tesen att det här, det här är det ultimata bandet för alla oss som lever för korrupt jävla supsvinmusik.

Låt mig förklara så enkelt som det går.

Skitslickers, eller The Shit Lickers (särskrivning frivillig) som göteborgarna hette utomlands, fanns mellan 1981 och 1982. Under sin existens gjorde de cirka tio konserter. De släppte totalt fyra låtar på en vinylsingel. Tillsammans klockar spåren in på tre minuter och tjugotre sekunder.

På dessa tvåhundratre sekunder lyckades de förena total minimalism och totalt krig utan några andra pretentioner än att få folk att vilja skalla varandra över näsroten.

Ta ”Warsystem”, en femtioen sekunder lång fulländad förintelse, som exempel.

Ett treackordsriff som upprepas om och om igen.
En textrad – ”Warsystem/Warsystem/Warsystem/Now” – som upprepas om och om igen.
Ett solo som kör samma treackordsriff fast på de ljusa strängarna, för att använda en lekmannaterm.
Slut.

(Paus för krogbesök. Fortsätter nu efter fyra starköl och fyra genomlyssningar av Skitslickers fyra låtar på tunnelbanan hem. 4 x 4 x 4 = Up yours, Joe Strummer.)

Det finns få konstyttringar som är så perfekta i all sin enkelhet. Det finns få musikstycken som skänker mig sådan njutning, särskilt när jag är påverkad, som ”Warsystem”. Det är meningslöst våld, riktningslös aggression, pacifism, motstånd. Dumhet och Stephen Hawking. Ofattbar livenergi och uppgiven insikt om livets fullständiga förgänglighet. Allt det hoprullat i en sönderdistad tub av motsatser inkörd i röven på Verkligheten och dess ”Classic Rock”-pundande gubbar. På femtioen sekunder.

Ord är överflödiga.

Går det här att återskapa här, nu, 2011? Nej. Naturligtvis inte.

Även om det finns laboratorium och forskare runt om i världen som hela tiden försöker – självklart Japan, Sverige är givet, men även i USA görs framsteg – är Skitslickers en produkt av den nanosekund då någon lämnade ett fönster öppet i musikhistorien. Nu är fönstret stängt. Ögonblicket är oefterhärmligt.

Det spelar ingen roll hur många amerikaner jag mött som skriker ”Spräääckta spräääckta spräääckta snaaatskallar” i mitt ansikte. Det kvittar att skinnjackorna i São Paulo redan 1983 pryddes av göteborgarnas namn. Skiten är död.

De två tyngsta anledningarna till detta är:

1. Det här var andra generationens solkiga och nitade hardcorebastarder. Den äkta varan till skillnad från första punkgenerationens omskolade coverpubrockare. Med andra ord: när jag säger att Skitslickers kompenserade noll musikalisk kunskap med känslan av att de kan dö vilken sekund som helst, så är det sant. Idag kan en åttaåring spela bättre, rent tekniskt, efter en vecka.

2. De spelade in i en studio och med tekniker som aldrig hört extrem musik, helt enkelt för att extrem musik var bortom obskyrt. Om det hårdaste du hört är Status Quo och fyra personer bokar in sig för att veva igång undergången, tja, då blir det som det blir: unikt. I dag gillar din åttaåring Cannibal Corpse och du själv har precis spisat just Skitslickers genom en multinationell streamingsajt.

Är då det här något att sura över? Helvete – nej.

Sju band av tio lyckas inte under hela sin existens ens med att skapa tre minuter och tjugotre sekunder musik som inte får mig att vilja kärnvapenbomba deras replokal. Skitslickers lyckades själva inte återföda sin råa, brutala, hänsynslösa magi på nytt.

De fyra kompositioner som släpptes postumt 1997 är intressanta. Det är allt. Till och med ”No system works”, med texten ”No system works/No/No system works” gläfst otydbart över maniska dammsugargitarrer, lovar runt men håller tunt.

Men ska vi då ändå inte tjura över det, trots allt?

Inte en chans.

Tre minuter och tjugotre sekunder av galenskapens yttersta gräns är allt jag behöver för min dyngraka hemfärd i natten. Att upprepas om och om igen, tills jag dör.

Fotnot: Skitslickers originalsingel släpptes 1982 med titeln ”GBG 1982”. Omslaget pryds av en  tankeväckande krigsbild i svartvitt, chockerande med sin realism. Samma år släpptes en exportversion under namnet The Shit Lickers med titeln ”Cracked copskulls”. På omslaget ser vi denna gång tecknade monsterpunkare som sliter poliser i stycken, chockerande med sin pubertala charm.

Båda versionerna är värda sin vikt i guld.

Christoffer Röstlund Jonsson är musikskribent och driver den numera avstannade bloggen I just can’t hate enough.