Skogstomten har funnits i Sofies familj ända sedan 1930-talet. Den har en speciell plats i familjen och letar sig in i hjärtat hos de flesta som besöker platsen. Inga vrålande motorbåtar och vattenskotrar kan ta bort magin när vattnet glittrar under högsommardagarna och när solen går ned bakom öarna vid horisonten och vi sitter samlade och ser hur hela himlen färgas rosa.

Här har utedasset använts i årtionden. Det finns redskapsbodar med gamla snickarverktyg och rader av burkar fulla av välsorterade skruvar och spikar. Inte långt från stranden ligger en vedeldad bastu med ett litet fönster där man ser vågorna slå upp på stranden. Det är en idyll. Drömsk och slumrande, som en stor varm famn.

För något år sedan såldes stugorna och tomten.

Kartan är ett sjökort och är utgivet av Kungliga Sjökarteverket 1950. Verket var en del av svenska flottan och hade till uppgift att tillverka sjökort, från själva sjömätningen – uppmätning av havsbotten – till färdigt tryck. Det är ett hantverk som är så exakt och omsorgsfullt ritat att jag nästan tappar andan av alla detaljer och mängden data. Det är ett kartografiskt konstverk skapat av en myndighet.

På ena sida av kartan är Stockholms skärgård från Nynäshamn i söder till Grisslehamn i norr. Utanför sträcker Östersjön ut sig. I högra hörnet syns en bit av Åland och i kartans nedersta kant sticker Gotska Sandön fram.

Havet äter sig in i fastlandet. Den har skapat fåror i berggrunden och gröpt fram öar, vikar och små bitar av land. Mörka turkosfärgade stråk markerar de områden längs med kusten där vattnet är grundare. Siffror är utsatta i havet som visar de olika djupen. En symfoni av siffror. Hela tiden skiftande djup. 57, 66, 178, 114, 23, 41, 11! Och så alla namn: Svenska Högarna, Almas grund, Flötjan, Gunnarstenarna, Ekoknölen och Svartklubben.

Det finns en liten sektion på kartan med symboler som visar fyrar och sjömärken. Små miniatyrbilder av de faktiska byggnaderna och märkena som ser handritade ut. Bara denna lilla del går att utforska i timmar. Det är så precist och vackert ritat.

När jag står framför kartan låtsas jag att jag är en drönare. Tyst och lätt färdas jag mellan de olika öarna och vikarna. Jag börjar på Värmdö och flyger över Vindö. Fortsätter nordost ut mot havet och Rödkobbarna. Längre norrut, ända upp till Söderarm och Söderarms fyr som ligger långt ut i havet. Fortsätter jag efter detta kommer jag till Åland. Havet skiftar i rörelse, ju längre ut desto större vågor.

Långt därnere ser jag James Yorkston i en liten båt. Den skotska folkmusikern och singer-songwritern är ute för att sprida musiken från sitt album The Wide, Wide River över vågorna. Skivan har han spelat in med svenska The Second Hand Orchestra, en grupp ledd av den driftiga musikern Karl-Jonas Winqvist och bestående av flera andra briljanta musiker, som Peter Morén från Peter, Bjorn & John, nyckelharpisten Cecilia Österholm och violinisten Ulrika Gyllenberg.

I mitt inre är kollektivet ute på havet i den Stockholmska skärgården. De spelar för måsar och trutar. De spelar för fyrar, lysbojar och bortglömda kobbar och skär. Musiken är utforskande, fri och improviserad. Den är som havet, den böljar fram och tillbaka, är vemodig och stor och ibland oförutsägbar. Musik om kärlek, kamp, slitningar, konflikter som drivs av en bultande vilja att formulera meningen med livet i själva spelandet. Att låta sig dras med i musikens inneboende kraft och energi.

Jag flyger närmre James Yorkstons båt. Lockas av att krascha i vattnet framför den och fortsätta ned i mörkret i havets djup. In i det verkligt okända. Men jag håller mig över ytan. Sjökortet är lika detaljrikt som det är överskådligt. Det ger mig ett lugn i mitt ofta röriga och oroliga huvud. Jag vet att nästa gång jag stannar framför kartan, nästa gång jag blir en drönare, kommer nya bilder att skapas i mitt inre. Bilder jag ännu inte känner till.

Så fort jag ser en rekommendation från en kulturskribent eller får ett nyhetsbrev från ett kreddigt bokförlag blir jag ängslig och mitt habegär aktiveras. Inköpsavdelningen vid Addes bibliotek får plötsligt en utökad budget och beställningarna går iväg i ett rasande tempo. ”Den boken måste du ha”, säger en röst inom mig.

Jag köper Kristina Lugns diktsamling Dikter 1972-2003, omtalade Energy Flash: a Journey Through Rave Music and Dance Culture om den engelska och amerikanska rejv- och dansmusikkulturen och en tung tegelsten med homoerotiska målningar av den finska konstnären Tom of Finland.

Samlingen utökas och så fort jag får tillfälle letar jag upp smala titlar som inte finns på topplistorna. Det är fotoböcker, konstböcker och musikbiografier om artister och kreatörer utanför mittfåran. Udda personligheter som bara genom sitt utanförskap symboliserar ett motstånd. Jag känner att det är mitt motstånd! Suget växer och blir mer intensivt. Det är så enkelt att beställa böcker på nätet. Inköpsavdelningen tappar kontrollen. Biblioteket har bara en bibliotekarie som också är verksamhetens chef och attesterar fakturorna. Det är upplagt för ekonomiska oegentligheter.

Jag vet inte var suget kommer ifrån. Men jag vill ha en bokhylla som dignar av kunskap och äkta livsöden. Unika ord, smarta texter. Människor som levt och kraschat men som kravlat sig upp igen och gjort avtryck i historien. Samhällsomstörtande tankar.

Tiden går och samlingen fylls på. Men bokhyllan står där och känns ensam. Bokryggarna tittar ledsamt på mig när jag går förbi. När jag väl stannar framför hyllan står jag mest och tittar på böckerna och konstaterar att ”det här ser ut som en viktig samling, minsann”.

Mitt problem är att jag läser så långsamt. Ofta är tankarna på annat håll när jag öppnar en bok. Jag lyckas inte lugna dem och rikta dem mot sidorna i boken. Det är obetydliga saker som fastnar i min hjärna och som blir till oproportionerliga problem. Allmänt dagdrömmeri. Eller oro för framtiden. Det är sällan i nuet som tankarna befinner sig när jag ska läsa. Det blir ännu jobbigare när det är böcker på engelska. Ofta måste jag läsa meningar flera gånger för att de ska fastna.

Sedan är det arvet. Min pappa kom från en arbetarfamilj i Örnsköldsvik. Han utbildade sig till psykolog, började forska och gjorde karriär inom den akademiska världen. När jag var liten köpte han Sagor av August Strindberg till mig. En bok med fina illustrationer och berättelser som ”Lotsens vedermödor” och ”Sjusovaren”. Den sistnämnda handlar om kapellmästare Kreuzberg som älskar att sova om morgnarna för att han spelade i orkester på kvällarna och ”drack flera än ett glas bier” innan han gick och lade sig. Det var en fin och kärleksfull gest från pappa som försökte läsa sagorna för mig. Men jag tyckte boken var fullständigt obegriplig.

Kanske sattes ribban där. Sedan dess finns ett slags bildningskomplex hos mig. Jag köper böcker som jag inte läser. Men jag äger dem åtminstone. Och får jag frågor om böckerna kan jag i alla fall säga att, ”ja, den har jag koll på. Såg att den har fått bra kritik i DN. Det är verkligen essentiell läsning.” Mina böcker är som gamla tiders finrum.

Jag drömmer om en dag då jag sitter i vår fåtölj och läser mig igenom mitt bibliotek. Att jag förlorar mig i läsandet och inte kan sluta. Att jag tar mig igenom bok efter bok och bara fortsätter att läsa. Att jag känner hur spåren i min hjärna fylls med mer och mer kunskap. Att jag når ett högre tillstånd. Blir upplyst. Och sedan går runt och bara myser med rik och fyllig kunskap. Med ett stort leende på läpparna.

Jag skvätter lite med vattenkannan, känner på jorden i krukorna för att låtsas som att jag kan avgöra behovet av näring och vatten för de olika växterna, och plockar därefter lite torra blad. Jag har sett andra göra det nämligen.

Sedan pustar jag ut. Jag har gett mitt bidrag till blomsterbranschen. Nu kan jag återgå till mitt verkliga liv där jag har kontroll över vad som händer. I fåtöljen vid vinylspelaren.

Där jag bott tidigare har det varit sparsamt med växter. Endast en eller ett par lättskötta blommor. En svärmorstunga i ett hörn och en ensam zamiakalla på en fönsterbräda. Oftast inköpta på en mindre matbutik med ett begränsat blomsortiment. Där växterna är placerade precis innanför entrén. Som om de inte är välkomna i själva butikslokalen bland matvaror och andra produkter. Deras funktion är att de ska stå utanför och vara lite lagom attraktiva för att få kunder som mig, med falukorv, pasta och folköl i blick, att köpa en blomma. På något sätt känner jag ett starkt släktskap med dessa matbutiksblommor.

En vårdag för några år sedan väcks en lust. Nu är det allvar. Jag ska ta kommandot över min velighet. Jag ska köpa en växt på riktigt.

Balkongen i lägenheten där vi bor är liten och mysig men behöver något som förhöjer den. Jag går till en av Malmös äldsta och mest välsorterade blomsterbutiker. En grön slingerväxt fångar min uppmärksamhet. Den är uppbunden på en båge i krukan den står i och jag tycker den är lite udda. Den sticker ut i det hav av stjälkar, blad och blommor som breder ut sig i butiken. Det känns som om vi har något gemensamt, även om jag inte kan sätta fingret på vad? Köper jag denna växt är jag hemma, tänker jag. Då kan jag prata om den på fester och i sociala sammanhang och få folk att tänka att, ”Adde har breddat sig, han har ett blomsterintresse också. Han har utvecklats, spännande.”

Det är en bägarranka, säger expediten i butiken. Den är tålig och lättskött. Den går att ha utomhus och klarar av att stå på heta soliga platser men trivs bäst i halvskugga. Det börjar pirra lite inombords. Jag är förtjust över växtens blommor som är trumpetformade och lite mystiska med en rödaktig färg åt cerise. Jag slår till. På väg hem genom staden med blomman på pakethållaren på min cykel känner jag en stolthet. Detta är min växt, vill jag skrika till alla jag möter! Jag svettas av upphetsning och det känns bra.

Jag planterar bägarrankan i en stor kruka. Det är vår och luften är ljummen. Jag är noga med att vattna, men inte för mycket. Bägarrankan tar snart fart. Den sträcker ut sina stjälkar och skjuter ut nya blad och blommor för varje dag som går. Den slingrar sig runt en spaljé och letar sig upp längs med väggen.

Det blir sommar och min lycka växer varje gång jag går ut på balkongen och ser hur bägarrankan tar för sig. Den stortrivs i mitt sällskap. Vi har mycket att prata om och alla vattningar är spännande och utvecklande. Jag kan se en spännande gemensam framtid för oss. Vi ska sitta på balkongen och dricka drinkar.

Det blir sakta höst. Den rosenskimrande första perioden övergår i vardag. Jag glömmer såklart inte bägarrankan, tittar till den så ofta jag kan. Men det är kyligt om kvällarna på balkongen. Oktober kommer och en gnagande oro växer inom mig. Hur ska det här fortsätta?

Det är november. Råkallt och blåsigt. Bägarrankans blad är bruna och slokar. Det är dags att förbereda den för vinter. Men, hur ska det gå till? Vissa beskär sina växter tror jag. Men det gäller väl främst fruktträd och buskar? Hur länge lever blommor egentligen?

Tankarna hopar sig i mitt huvud. Allt är så rörigt. Det finns ingen enkel lösning i denna situation. Jag är fast i min krånglighet. Vissa skulle säkert säga att det är mänskligt. Men i mitt fall är det något annat. Ren fars, fasansfull sådan. Panik. Jag måste handla eller bara göra något, vadsomhelst.

Jag tar en sekatör och klipper ned bägarrankan. Sedan sliter jag upp växten med rötterna och kastar allt i en svart soppåse. Och plattar till hålet i krukan där den stod.

Så ja, nu kan jag gå vidare!

Allt är så gott. Jag upprepar det under varje måltid. ”Det här är verkligen skitgott!” eller ”Supergott!”. Jag har svårt att fördjupa mig och berätta vad det är jag smakar och känner under ätandet. Ibland gör jag ett försök. Jag tuggar lite långsammare, tar en klunk vatten och tar sats. Men det kommer aldrig någon målande beskrivning om ”hur fantastiskt sältan från det långbakade sidfläsket möter syran från den graciösa marinaden av finhackat citrongräs, riven ingefära och lime.”

Det slutar alltid med att jag bara säger – ”gott!”. Som om jag vore en Leif Mannerström som struttar omkring i studion på Sveriges mästerkock och pöser ur mig plattityder om deltagarnas insatser. En kvarleva från en tid då det fanns två typer av krogar: en med torskfilé och hollandaisesås på menyn och en annan med oxfilé och bearnaisesås på menyn.

Vi befinner oss i köket. Jag ansvarar för basen i rätten vi ska laga. Sofie gör det sofistikerade. Det är en asiatisk rätt. Jag tar fram en påse med glasnudlar och tittar på den för att se vilken koktid som gäller. Då får jag en lust i magen. Det väcks något nyfiket i mig. Det formas till en fråga. Som bara måste ut. Jag vänder mig till Sofie och säger, var kommer nudlar från nu igen? Hon tittar lite undrande på mig och frågar vad jag menar. Ja, alltså, de växer väl på buskar?

Jag har ett fantasifullt sätt att tänka. När lusten och fantasin möts så kan hisnande påståenden födas i min hjärna. Addevetenskap kan det kallas. Det är en ny form av tänkande. Den baseras inte på evidens eller empiriska studier utan på fjärilar i magen. Små korn av oprövade idéer som kan mynna ut i spännande slutsatser. Explosioner av upprymdhet. Och det fina är att när dessa små korn föds så känns allt självklart för mig!

På buskar.

Jajamän, nudlar växer på buskar!

 ”Nudlar är en typ av asiatisk pasta gjorda på ojäst deg och ofta formade till långa band./Wikipedia” 

Men en sak har vi gemensamt. Vi är båda trummisar.

2013 släpper Questlove sin självbiografi Mo’ Meta Blues: The world according to Questlove. I boken berättar han om sin uppväxt i början av 1970-talet i ett hem fullt av musik. Pappa Lee Andrews är inbiten skivsamlare med en stor vinylsamling. Rock, soul och folk studsar mellan husets väggar. Mamma Jacqueline Thompson har en bakgrund som modell och dansare.

När föräldrarna bestämmer sig för att återuppliva pappans doo wop-band från 1960-talet, får Questlove hänga med. Han växer upp på vägarna och får se artistlivet på nära håll. En sen kväll på ett hotell i Buffalo stöter han på sina idoler i Kiss och får deras autografer. Questlove är i sjunde himlen och är bara åtta år!

Jag har stora förväntningar på Mo’ Meta Blues. Jag hoppas att den ska ta mig till högre nivåer. Allra helst vill jag att den tar mig från Örtomta, ett litet samhälle på drygt 100 invånare med en kyrka och en skola där jag gick mina första skolår. Att jag får en bekräftelse på det jag länge känt – att jag inte är en vanlig kille från östgötaslätten utan någon annan. Dessutom har jag en lucka att fylla i mitt musikkunnande. Jag kan inte så mycket om hiphop. Men med The Roots så fattar jag lite av det som sker. Musiken är jazzig, alternativ och framförs på rockinstrument. Jag kan relatera till det, tror jag. Att Questlove är trummis är i alla fall något jag verkligen kan känna igen! Igenkänning är viktigt för mig.

Questlove träffar sin musikaliska själsfrände, rapparen Tariq ”Black Thought” Trotter, i high school och tillsammans bildar de The Roots några år senare. Mitt i berättande listar han album som haft avgörande betydelse för hans musik. Det är skivor som Songs in the Key of Life med Stevie Wonder och It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back med Public Enemy. Från dag ett är Questloves liv format av musik.

Jag läser och vill känna mer än vad jag gör. Men boken tar tid. Jag tar med den när jag hälsar på svärföräldrarna i Höganäs. Den följer med när jag och Sofie åker på semester i Slovenien. Jag träffar mamma i hennes stuga utanför Södertälje och är noga med att posta en bild på boken på instagram. Jag lägger den på ett utebord, bredvid en kopp kaffe. Bordet är av trä och ytan har blekts av väder och vind och har en genuin patina. Det är ett bord som gör att oavsett vad man placerar på det så ser det ÄKTA ut.

Jag lägger upp bilden med texten ”Kaffe, Questlove och Börje Salming på radion.” Bilden får 11 likes.

Questlove inleder sin självbiografi med en intervju med sig själv, även om det är oklart vem som ställer frågorna och ger svaren. Mail mellan medförfattaren och bokens redaktör om hur det är att arbeta med Questlove finns med. Det är stilistiska grepp som är oväntade. Vissa sidor har fotnoter som är längre än brödtexten. Varje perspektiv ska med. Men för mig blir det bara ännu jobbigare. Jag kämpar med läsandet men kommer ingenstans. Det är hopplöst!

Jag vill ju veta allt om det som skrivs. Jag vill lägga varje artist, låt och person som varit involverad i Questloves liv på minnet. Jag vill göra dem till mina. Det är ju detta som ska fylla mitt kunskapshål. Men tiden går och det börjar sjunka in att Mo’ Meta Blues kanske inte är en bok för mig. Hur mycket jag än drömt om att kunna säga att Questlove och jag har mycket gemensamt eftersom vi båda är trummisar, så kan jag inte det. Det är en jobbig insikt.

Lyssnar jag verkligen på The Roots? Eller låtsas jag bara att jag gör det? Jag älskar förvisso ”Here I Come”, en tung och oemotståndlig hiphopsalva från 2006. Och jag har ett The Roots-album, Phrenology. Men jag kan ärligt talat inte nämna ett enda spår från skivan.

En av höjdpunkterna för Questlove är hans möte med Prince. Det sker på ett rullskridskodisko som megastjärnan anordnar efter en Grammygala. Prince dyker upp på festen kl 02 på natten. Med sig har han en stor väska som han öppnar framför Questlove. Den innehåller ett par rullskridskor med inmonterade ljus som lyser upp när han glider fram över golvet. Prince åker rullskridskor lika bra som han sjunger, enligt Questlove. ”Roller-skating at Prince’s party was cool. Watching Prince roller-skate was cooler” skriver han.

Jag läser och har aldrig känt mig så mycket som en kille från Örtomta.

Och så är det alla nya sinnesintryck.

Ljuden på koloniområdet är mycket tydligare än i staden. Framför allt är tystnaden påtaglig. Det är en plats långt från industrier, maskiner och kollektivtrafik. En av de första helgerna som vi sover över i stugan vaknar jag av ett ljud på morgonen. Det låter som om någon krafsar och hoppar på taket. Men det är inga höga ljud. Det är mer ett försiktigt tassande. Som om den eller de som skapar ljuden är små varelser. Som rör sig med lätta steg. I stugan har vi haft möss. Vi hade tidigare fångat några i fällor. Men detta är något annat.

Längs ena stugväggen växer flera rosenbuskar. I sovrummet låter det som att någon står utanför och petar med en kniv eller river med sina naglar på väggen. Men det är buskarna som rör sig i vinden mot stugans träpanel. Det jag hör nu från taket är mer diffust.

Det finns en vind i stugan. Dit kommer man genom att ställa en stege mot stugans ena gavel där en vindslucka finns. Jag har aldrig träffat på något levande däruppe förutom några insekter och ett gammalt getingbo.

Nu ligger jag i sängen och lyssnar intensivt efter ljuden. Tassandet är sporadiskt och varierar i styrka. Det låter både stressat och taffligt. En människa är det inte. Men något levande måste det vara. Som flaxar runt och rullar fram. Kroppsdelarna är lite över allt. Som en tumbleweedbuske.

Jag försöker visualisera vad det är. Men det är omöjligt att föreställa sig det som skapar ljuden. Jag får plötsligt en bild i huvudet. Det mjuka, lite hoppiga ljudet. De stressiga och oregelbundna stegen. Bilden växer sig starkare. Den tar över och gör mig övertygad. Det finns gott om kaniner på koloniområdet så detta måste vara några som tagit sig upp under natten för att värma sig i den kalla vårluften. Det är ju självklart! Jag känner en lättnad i huvudet och kroppen. Frågorna och sökandet försvinner. Ängsligheten avtar! Det känns varmt och skönt i magen. Sofie vaknar. Jag berättar för henne, vi har kaniner på vinden!

Adrian Hörnquist och Henrik Svensson möter fiolspelande banbrytare, aktivister, nördar och nya röster som gör något nytt inom en gammal ram.

Först ut är en intervju med albumaktuella Sara Parkman.

Följ oss på Svenskfolkmusik.com!

/Adrian & Henrik

Men så har Anna von Hausswolff aldrig varit en artist som stryker lyssnare och publik medhårs. Hon har aldrig tagit enkla vägar i sin musik. När hon öppnat dörrarna till sin värld har det varit en utmaning att möta den. Som att kliva in i en parallell dimension där Annas sång och starka melodier varit en slags fristad. Och samtidigt ett sökande efter något tidlöst och existentiellt i motsats till nutidens slit och brist på eftertanke.

I början hade detta sökande en mer avskalad och akustisk musikalisk form. Den blev sedan mer orgelbaserad, för att på Anna von Hausswolffs senaste skiva The Miraculous bäras fram av gitarrer och rocktyngd. Och det märks på Babel.

Anna von Hausswolffs band med två gitarrister (Karl Vento och Joel Fabiansson), en trummis (Ulrik Ording) och en keyboardist (Filip Leyman) sätter ramen för kvällen, med Anna som självklart centrum. Sittandes på ett litet podium med sin synth blir hon något av en kantor som leder en kraftfull mässa. Hon och bandet är i perfekt harmoni och får musiken att explodera gång på gång under kvällen.

Nya låtar som »Discovery« och »The hope only of empty men« imponerar med episk storslagenhet. »Deathbed« från andra albumet Ceremony är ett långt och stämningsskapande nummer som växer för varje minut. Och »Evocation«, en av många höjdpunkter på The Miraculous, vräker ut en mullrande matta över publiken innan den övergår i ett improvisationsartat parti (med triangel!) som är helt fantastiskt.

Anna von Hausswolff lever sig med i varje ton och ackord. Hon hamrar på sin synth, headbangar och vaggar med i musiken. Hon är manisk bakom bakom tangenterna och bygger tillsammans med bandet upp translika tillstånd under konserten. Det är förlösande och får publiken i den fullsatta lokalen att lika andäktigt som hängivet följa det som händer på scenen.

I näst sista låten »Stranger« skiftar tonläget. Låtens akustiska prägel ger lite luft och lugn. Anna kliver ned från sitt podium och går runt på scenen och sjunger. Hon rör sig försiktigt, som för att låta oss andas lite.

Detta för att sedan bjuda på »Come wander with me/Deliverance«, en knappt elva minuter lång ljudupplevelse. Ett kontrollerat kaos med oljud, gitarrer och en hamrande tyngd där Annas röst drar allt framåt. Det är som att befinna sig i en undervattensström där olika krafter rycker i en men där man till slut kommer upp till ytan.

En starkare final på en konsert var det länge sedan jag. Men så är Anna von Hausswolff en artist vars obändiga vilja och musikaliska sinne få andra svenska artister kan mäta sig med i dag.

Nu har Lucy Siame hittat en ny fas i sitt skapande. Efter tre album och tio år som artisten Lucy Love är det dags att gå vidare. För drygt ett år sedan startade hon sitt nya alter ego Baby Blood. Med inspiration från hiphop-genren trap, modern r&b och skumma ljud har Lucy sänkt tempot i musiken. Hon vill hitta mer luft och utforska drömska ljudlandskap och obskyra sinnesstämningar.

I slutet av 2015 kom det första smakprovet från Baby Blood i form av »Figurine«. En långsamt tung låt som för tankarna till artister som Holy Other och FKA Twigs. Den öppnar upp till ett hav av eko där nedpitchad sång glider fram över vackra och förvrängda synthljud.

I videon till låten framträder Lucy Siame med en mask över ansiktet och rider på en häst i ett diffust och lilafärgat landskap. Hon utför samurajliknande rörelser i slow motion. Allt är starkt men också anonymt. Det ligger i linje med Baby Bloods koncept. Efter att ha varit en artist som många känt till vill Lucy nu skapa distans till publik och utomstående. Hon vill att konsten ska gå före personen bakom den.

Samtidigt styr hon allt själv. Hon sjunger, komponerar och producerar all musik. Och det med enkla medel. En bärbar Mac, en massa effekter och en liten USB-mikrofon (som i vanliga fall används till skype och nätverksspel) är de enda instrumenten. Med det småskaliga formatet letar sig Lucy fram och försöker fånga det som hon saknat på senare tid i sin musik – det oförutsägbara, levande och det som inte låter snyggt och välproducerat. I den sfären vill hon att Baby Blood ska leva och verka.

Din första låt »Figurine« är mörk och atmosfärisk r&b med en hel del skumma ljud. Hur kom det sig att det blev detta sound?
– Jag kände att jag ville ner i tempo. Normalt ligger min musik på 120-130 bpm men nu ville jag göra något som befinner sig runt 95-100 bpm. Det blir en helt annan vibe då. Det finns mer luft och utrymme där och då blir andra element, som virveltrumma och hi-hat, viktigare. Med Lucy Love har jag aldrig gjort en låt som varit långsammare än typ 119 bpm, så det är stor skillnad. Men jag gillar den långsamma och sömniga känslan. Samtidigt finns det en framåtrörelse, man ska inte somna. Det finns lite karibiska influenser i det.

Är du influerad av trapsoundet?
– Ja, men inte den här partybetonade EDM-trapmusiken, utan mer urban hiphop. Inte så mycket rave.

Du har släppt en video till »Figurine« som du regisserat själv. Kan du berätta lite om den?
– Videon har varit ett stort projekt. Den visualiserar den artist som jag försöker skapa med Baby Blood. Tanken var att göra något där mitt ansikte inte är med, något konstigt som samtidigt är vackert. Jag funderade på vilka musikvideos jag gillar med andra artister och hittade en video med SZA och hennes låt »Babylon«. En video där hon går ut i en sjö och försvinner under vattenytan, man ser bara hennes ansikte i tre sekunder. Jag gillar den konstiga viben i videon. Det ser lite trashigt ut men miljön är väldigt fin.

– Från den fick jag inspiration till att spela in en video i en liten by utanför Köpenhamn som heter Dragør. Vi filmade den i en gammal flyghangar som nazisterna använde under andra världskriget. Jag lånade en häst av en kompis och gjorde kostymer. Jag kom på saker till videon i samband med att vi filmade. Så brukar jag inte jobba, jag brukar veta precis vad jag ska göra. Men denna gång hade jag bara ett par grejer att göra något av; en häst, en mask och lite ljus. Och så körde jag på det.

Du har beskrivit videon som att det feminina möter det maskulina i en slags tidlös miljö. Är du intresserad av att utforska dessa båda delar i Baby Blood-projektet?
– Ja, det är något jag tänker på hela tiden för jag tycker att vi lever i ett väldigt fyrkantigt samhälle. Allting handlar om det som är för tjejer och för killar. Allt delas upp väldigt mycket och vi har inte så många förebilder. Det måste finnas plats för olika identiteter. Ett sätt som jag jobbar med för att skapa det utrymmet är att pitcha min sång. Jag förvränger den och gör den androgyn.

– Lucy Love i Danmark rör sig i mainstreamfåran, jag finns på instagram och facebook och allt det där. Kändisar i Danmark måste vara så personliga. Jag kan göra intervjuer där frågorna handlar om vad jag handlar när jag går och köper mat. Varje gång jag är på tv är det aldrig för att jag ska uppträda med min musik utan för att prata om jag samlar på Star Wars-figurer eller något liknande. Det blir så trivialt och jag tröttnade på det. Jag vill att det ska handla om min musik och min konst. Därför startade jag detta projekt för att kunna fokusera på det konstnärliga – så kan skvallret och allt det andra hålla sig hos Lucy Love.

– Det har blivit så vanligt att man ska kunna öppna upp sitt liv och att alla ska få ta del av det. Så är det i alla fall i Danmark. Det är det fans vill ha, de vill komma nära. Men jag vill ha lite avstånd till publiken och skapa distans. Jag tycker det är viktigt att kunna känna mig som en artist. Därför har jag en mask på mig i Baby Blood. Jag har ju haft scenkostym tidigare men nu har jag bestämt att man aldrig ska se eller möta Baby Blood utan mask och förklädnad. Oavsett sammanhang.

Är inte det lite motsägelsefullt eftersom många vet att det är Lucy Love som döljer sig bakom masken?
– Jo (skratt). Jag har uppträtt med Baby Blood några gånger och vid soundcheck har jag haft masken på mig. Vissa har inte tagit mig seriöst och velat att jag ska ta av mig den, men det är inte det som är grejen! Folk måste förstå att det inte är samma person – det är inte Lucy Love – när de ser Baby Blood. Jag tycker det är intressant att leka med folks uppfattningar. I Danmark träffar man ofta människor som menar att man inte ska tro att man är något.

Det finns en jantelag i Danmark?
– Ja, verkligen.

Din kostym i videon är väldigt häftig, det är som en mix av en riddarkostym, superhjältedräkt och östasiatiska influenser. Du har gjort dina egna kostymer till Lucy Love. Vad har du tänkt kring Baby Bloods kläder?
– Temat är lite »jorden runt på 60 dagar«. Det är inslag från många olika kulturer. Den största inspirationen kommer från Västafrika och Benin. Jag var där för ett tag sedan. Där finns en tradition där folk går ut i skogen och stannar i en månad för att sy en kostym av allt möjligt som de hittar. Man vet inte vilka dessa personer är. Sedan kommer de tillbaka till sin by. Då har man en ceremoni och dansar, en voodooceremoni i »komma tillbaka från döden«-anda. De dräkterna är helt galna. Man fattar ingenting när man ser dem och det går inte att se vilka som bär dem.

Det låter som väldigt fascinerande kostymer?
– Ja, det är en väldigt eklektisk stil, det går inte att se att dräkterna är från ett afrikanskt land. Det liknar något som skulle kunna vara med i Vogue. De ser inte ut som något som är egentillverkat. Jag har även inspirerats av Mexiko och Japan.

Kostymen du har i videon liknar en kimono till viss del?
– Ja, jag är ett stort fan av kimonos. Jag har väldigt många. Jag har mycket prylar och samlar och sätter ihop grejer från olika håll. Jag gillar att de scenkostymer jag bär har ett tydligt uttryck, det är viktigt.

Du har länge arbetat minst lika mycket med det visuella som med musiken. Varför är det så viktigt för dig att ha ett starkt visuellt uttryck?
– Jag tror att det är det jag är bäst på. Jag är konstnär egentligen och det är det jag har ägnat större delen av mitt liv åt. När jag började med Lucy Love gjorde jag kostymerna och allt visuellt kring det var min ingång till musiken. Jag ville inte bara vara en som stod på en scen och sjöng och sedan gick av – jag ville vara ett helt universum. Jag är bra på att förmedla mina uttryck och det jag har inom mig – jag är bra på att visualisera det. Det finns musiker som uppträder som sig själva och det är inget fel med det, men för mig måste det finnas något mer.

Du vill ta till vara på möjligheten att stå på en scen och göra något mer än att uppträda som en vardaglig människa?
– Precis. Det beror på att de artister jag gillar, som Grace Jones, Prince, David Bowie och Planningtorock, även är konstnärer. Så vill jag att Baby Blood också ska vara. I ett konstsammanhang kan det vara ett performance och i ett vanligt musiksammanhang så är fokus på det musikaliska. Det kan skifta fram och tillbaka och jag gillar att ha de olika möjligheterna.

Vad tycker du är fördelen med att se det du gör som ett konstprojekt istället för att du bara ser dig som artist?
– Det är det enda sättet för mig att jobba på. När jag gick på konstfack i Danmark så fick jag höra att Lucy Love inte var konst. Det tog mig tre år att motbevisa dem om det.

– Konst handlar om kontext. Jag använder redskap som jag inte tror att man hade använt om man hade varit en singer/songwriter. Då hade det handlat mer om vilka tonarter och harmonier man skulle använda sig av. Jag tänker mer utifrån att jag arbetar med en stor utställning. Att de singlar och album som jag släpper ska kunna ses som ett samlat verk i en lång exposé. Det tycker jag är intressant, jag ser framåt och funderar på hur jag vill att min musik och konst ska vara om ett eller två år.

Baby Blood

Du har studerat konst i både Malmö och Danmark. Vilken skola läste du på i Malmö?
– Jag läste estetisk linje på gymnasiet i Lund. Sedan gick jag på en folkhögskola som heter Östra Grevie som ligger en bit utanför Malmö och pluggade bild. Efter det kom jag in på Det Fynske Kunstakademi i Odense.

Var det där som de tyckte att Lucy Love inte var konst?
– Precis, de undrade om jag inte skulle sluta med det och börja arbeta med »riktig konst«.

Jag har läst att ditt examensjobb, som du presenterade 2011, kom att handla om Lucy Love. Stämmer det?
– Ja. När jag började där var Lucy Love mer på undergroundnivå men efter ett år så blev jag spelad i radio och var med på tv. De på skolan menade att det bara handlade om reklam, de förstod inte vad det hade med min utbildning att göra. Jag förklarade att jag jobbade med musikvideos, scenografi och var art director för det jag gjorde med Lucy Love, men de tog det inte på allvar. Det sista projektet som man gör där är ett projekt som löper under ett år med en utställning som avslutning. Mitt upplägg var en stor konsert som krävde mycket utrymme, tid och pengar. Jag gjorde scenografin, scenkläderna, hade med dansare och gjorde 3D-videos som var med i showen. Då fattade lärarna vad jag höll på med (skratt).

Det krävdes att du gjorde en sådan totalupplevelse för att de skulle förstå?
– Precis. De andra gjorde »fina« konstverk som ställdes ut och visades under en månad. Mitt examensjobb var den här konserten, under en kväll. Men det var fett, jag fick mycket erkännande och bra kritik för konserten. Jag tror att det var då det gick upp för lärarna att det jag höll på med var konst. Men det var en lärare som försökte få mig utslängd från skolan.

Var det en person med väldigt traditionell syn på konst?
– Ja, fast egentligen var han inte alls traditionell i sitt synsätt. Men just med min grej så sneade han ur, han tyckte att det jag gjorde var för lätt.

Han ville att det skulle vara svårt för att det skulle betraktas som konst?
– Ja, jag skulle måla för att han skulle ta det på allvar, för det var det jag började med. Efter att jag gick där så har MØ och en mängd andra musiker gått på skolan. Så det verkar inte vara svårt att bli tagen på allvar som artist där nu. Men det tog tid.

Du gjorde ett viktigt arbete där, du öppnade portarna för en bredare syn på konst?
– Ja, och det är ju en lång tradition med musiker som utbildat sig till konstnärer och tvärtom, det är inget nytt. Men i Danmark hade ingen gjort en konsert som slutprojekt innan mig så det var kul att jag var först.

Har tiden på konstskolan präglat det du gjort med din musik efter att du tog examen där?
– Ja, jag tycker det. Jag skapade ett självförtroende och en vilja där till att se möjligheter i alla möjliga sammanhang. Även om de på konstskolan var tveksamma till mina projekt så var de öppna för att jag ville jobba med videos till exempel. Utbildningen var inte enbart fokuserad på måleri och skulptur utan det fanns chans att prova på olika medier. På så sätt lärde jag mig att arbeta i Final Cut för att göra musikvideos, jag lärde mig Illustrator och flera andra program.

– Det har lärt mig att se det konceptuella i musik. Jag drar paralleller till de konstnärer och designers som jag gillar i det jag gör. Jag blir oftare inspirerad av konstnärer än artister som Rihanna.

Vilka konstnärer och designers har varit viktiga för dig?
– Alexander McQueen har jag inspirerats mycket av. Det var väldigt tragiskt med hans död, men han är ett exempel på någon som gör kläder som man absolut inte kan ha på sig. Det är ju en del av designindustrin – att det är konstnärer som gör något som ska se bra ut på bilder, i böcker och på de stora modeveckorna men som inte går att sälja i affärerna. Därför gör de kläderna utifrån en liten del av de designade verken. Det är lite så jag tänker. Att jag kan göra en musikvideo som är helt galen och så kan man ta bitar från den att ha med i livesammanhang eller på skiva. Därför tycker jag att konstnärsrollen i designvärlden är intressant, att det också handlar om ett hantverk.

Du gillar tanken med haute couture?
– Precis. Det har egentligen ingen poäng, det går ju inte att sälja något som har tagit tre tusen timmar att sy. Vem kommer att köpa det? Det skulle vara Lady Gaga i så fall som kanske får låna det.

– Jag gillar även konstnärer som Jeff Koons, Damien Hirst och Mark Ryden och jag samlar på böcker och tecknade serier.

Det har kommit flera artister de senaste åren inom pop och elektronisk musik som är lite mer konstnärliga. Björk har ju funnits länge, men jag tänker på FKA Twigs och liknande artister. Vad tycker du om den »rörelsen« inom popmusiken?
– Jag tycker det är skitkul. Jag blev helt blown away av FKA Twigs. Jag tycker det är genialt att hon har gått från att vara bakgrundsdansare i musikvideos till att sjunga, producera, göra videos och skapa konst. Man blir fascinerad av hela hennes värld och man vill bara ha mer.

– Hon har blivit stor på sina egna villkor och i hennes eget tempo vilket jag gillar. Hon har inte bara exploderat och finns överallt, utan det har tagit lite tid. Det har snackats lite om henne, sedan har det kommit en video och då har folk förstått att det är något speciellt och konstnärligt. Jag tycker det är fett att hon är så kommersiell men samtidigt så konstnärlig att man knappt fattar vad som händer. Jag är ett stort fan av henne. Hon ser ut som en docka. Jag har sådana dockor som liknar henne hemma, jag samlar på många grejer.

Samlar du på särskilda dockor alltså?
– Ja, jag samlar på asiatiska modedockor, jag har jättemånga dockor.

Var får man tag på sånt? Är det på eBay?
– Japp, och när man är i USA och Frankrike.

När började du samla på dockor?
– Jag började för sex år sedan, när jag började tjäna pengar på musiken. Jag gillar att ha en massa prylar att ställa upp i ett skåp och kolla på. Man kan ta fram dem och sätta tillbaka dem igen. Jag får idéer av alla mina prylar. Det är klart att jag kunde ha sålt mycket av det på eBay. Men för mig handlar det om att ha den där boken eller dockan att kunna plocka fram och titta på.

Så det är både kul att ha prylarna samtidigt som de funkar som kreativa verktyg?
– Ja, det är samma som de som samlar på vinylskivor som ju har en visuell sida, men det här är roligt också. Det finns hur mycket som helst vad gäller dockor. Det finns en jättestor marknad för det i Tyskland, Frankrike, England och Asien. Det är där det produceras. Jag är fan av det mesta.

Har du funderat på att göra en Baby Blood-docka?
– Jag har faktiskt tänkt på det. Det vore en dröm att göra en figur och tecknade serier kring Baby Blood. Det är ett stort beslut och det kräver en del men en dag ska jag göra slag i saken. Men det är nog ingen som skulle vilja köpa dem i Danmark. Jag måste få fans i typ Tokyo om jag ska kunna sälja dem (skratt).

Du har varit artist i snart 10 år, du har vunnit en P3 Guld i Danmark och turnerat mycket i utlandet. Vad har du lärt dig av denna period som du har varit verksam som artist?
– Jag tycker jag har lärt mig hur snabbt musikbranschen skiftar. När jag började så var det Myspace som var det enda som fanns. Men i dag finns Twitter, Facebook och så många olika kanaler. Det känns som att tiden går mycket snabbare i dag. Har du en nyhet så brukar den hålla en halv dag. Sedan kommer någon annan med en större nyhet. Pressen på artister är större i dag, att man måste vara redo hela tiden att kunna instagramma.

– Jag har lärt mig att det är viktigt att bara göra det som man själv tycker känns bra. Det handlar inte om att posta fem grejer om dagen för att folk ska gilla ens musik. Man måste ha någonting att visa eller säga, men det är svårt. Det är en stor efterfrågan i flödet hela tiden, från fans och andra. Inom elektronisk musik så är det ett väldigt högt tempo. Det görs så mycket elektronisk musik och varje dag har det släppts något nytt. Så jag har lärt mig att hitta mitt eget tempo och släppa grejer när det känns rätt. Att inte vara för påverkad av marknaden. Jag har tidigare försökt att ha en marknadsstrategi men det funkade inte.

– Sedan är det fett att när man gör grejer själv så kan man göra allt väldigt snabbt. Om man vill släppa något så behöver man inte vänta två år som brukar vara fallet om man ligger på ett stort skivbolag. Denna gång tog det en vecka för mig att hitta ett skivbolag. Jag hade skrivit »Figurine« och så pratade jag med min manager Kettil som fixade kontakt med ett skivbolag och en vecka senare hade jag skrivit på ett kontrakt. För dem tog det en månad att släppa låten. Normalt tar det sju till åtta månader att släppa en låt.

Ditt skivbolag heter The Big Oil Recording Company. Vad är det för bolag?
– Det är ett independentbolag som drivs av tre unga killar i 20-årsåldern. De är riktigt duktiga och vet jättemycket om musik. De har släppt mest punk innan och de har inte släppt någon tjej tidigare så jag är den första kvinnliga artisten hos dem. De är pigga och inte traditionella musikbranschmänniskor. Jag gillar att de är unga, nyfikna och vet vad som händer. Det passar väldigt bra för Baby Blood.

Vad kommer att hända härnäst med Baby Blood?
– Min plan är ett släppa en EP under våren. Sedan tar jag det därifrån. Med Lucy Love hade jag planer som innefattade flera album och där varje skiva tog ett och ett halvt år att göra. Så är det inte nu. Förutom ep:n ska jag ut och spela och se vad som händer, jag har inte någon riktig plan. Men jag gillar det, det är spännande.

Det är väl det som är din tanke, att inte ha någon uttänkt strategi?
– Precis. Sedan har jag rättigheterna till musiken så det handlar inte om att jag måste snacka med någon från bandet och kolla vad den tycker. Det handlar bara om mig själv, om jag vill jobba med någon så gör jag det. Det ska vara öppet och inte stramt så folk är peppade och jag är glad. Förhoppningsvis blir det större och att jag får spela på några nya ställen som jag inte varit på tidigare. Det hade varit en dröm att få göra det.

/

Mer Baby Blood här och här.

I de stunderna vänder jag mig till musiken och märker att den ofta inte kan ge mig det jag behöver. Hur jag en gör blir resultatet handlingsförlamning eller en kvardröjande känsla av uppgivenhet.

Men i de mest dystra stunder kan musiken ta tillfället i akt och använda situationen till något starkt. Som Kate Tempest singel »Europe is lost«. Den är ett kusligt skarpsynt tidsdokument i slutet av ett 2015 där ignoransen, rädslan och vilsenheten är större än någonsin och där allt ändå fortsätter i samma hjulspår.

Det är en mörk betraktelse över ett Europa som är förlorat. En text som överträffar de flesta av det senaste årets politiska och samhälleliga analyser. Musiken är avskalad – ett enkelt beat, några sparsmakade gitarrackord och en basgång som låter som en trasig ventilationstrumma. Det finns knappt en melodi att urskilja.

Men som i de flesta vassa samhällskritiska texter finns här en ilska. En uppmaning att inte bara protestera mot en allt dystrare tidsanda utan att även visa möjligheten i den ilska som de rådande omständigheterna väcker.

I Kate Tempest skarpa ordflöde och nära röst finns en nyckel, en rastlös ovilja som kan få oss att tro att saker och ting kommer att bli bättre. Att vi ska kasta bort det gamla. Att det går att bygga upp samförstånd och gemenskap igen. »Europe is lost« är lika mycket en dånande larmrapport i en domedagslik slutfas som en möjlighet till en vändpunkt.

Det är en av årets viktigaste låtar.

/

»Europe is lost, America lost, London is lost,
Still we are clamouring victory.
All that is meaningless rules,
And we have learned nothing from history.

People are dead in their lifetimes,
Dazed in the shine of the streets.
But look how the traffic keeps moving.
The system’s too slick to stop working.
Business is good. And there’s bands every night in the pubs,
And there’s two for one drinks in the clubs.

We scrubbed up well
We washed off the work and the stress
Now all we want’s some excess
Better yet; A night to remember that we’ll soon forget.

All of the blood that was shed for these cities to grow,
All of the bodies that fell.
The roots that were dug from the ground
So these games could be played
I see it tonight in the stains on my hands.

The buildings are screaming
I cant ask for help though, nobody knows me,
Hostile and worried and lonely.
We move in our packs and these are the rites we were born to
Working and working so we can be all that we want
Then dancing the drudgery off
But even the drugs have got boring.
Well, sex is still good when you get it.

To sleep, to dream, to keep the dream in reach
To each a dream,
Don’t weep, don’t scream,
Just keep it in,
Keep sleeping in
What am I gonna do to wake up?

I feel the cost of it pushing my body
Like I push my hands into pockets
And softly I walk and I see it, it’s all we deserve
The wrongs of our past have resurfaced
Despite all we did to vanquish the traces
My very language is tainted
With all that we stole to replace it with this,
I am quiet,
Feeling the onset of riot.
But riots are tiny though,
Systems are huge,
The traffic keeps moving, proving there’s nothing to do.

It’s big business baby and its smile is hideous.
Top down violence, structural viciousness.
Your kids are doped up on medical sedatives.
But don’t worry bout that. Worry bout terrorists.

The water levels rising! The water levels rising!
The animals, the polarbears, the elephants are dying!
Stop crying. Start buying.
But what about the oil spill?
Shh. No one likes a party pooping spoil sport.

Massacres massacres massacres/new shoes
Ghettoised children murdered in broad daylight by those employed to protect them.
Live porn streamed to your pre-teens bedrooms.
Glass ceiling, no headroom. Half a generation live beneath the breadline.

Oh but it’s happy hour on the high street,
Friday night at last lads, my treat!
All went fine till that kid got glassed in the last bar,
Place went nuts, you can ask our Lou,
It was madness, the road ran red, pure claret.
And about them immigrants? I cant stand them.
Mostly, I mind my own business.
But they’re only coming over here to get rich.
It’s a sickness.
England! England!
Patriotism!

And you wonder why kids want to die for religion?

Work all your life for a pittance,
Maybe you’ll make it to manager,
Pray for a raise
Cross the beige days off on your beach babe calendar.

Anarchists desperate for something to smash
Scandalous pictures of glamorous rappers in fashionable magazines
Who’s dating who?
Politico cash in an envelope
Caught sniffing lines off a prostitutes prosthetic tits,
And it’s back to the house of lords with slapped wrists
They abduct kids and fuck the heads of dead pigs
But him in a hoodie with a couple of spliffs –
Jail him, he’s the criminal

It’s the BoredOfItAll generation
The product of product placement and manipulation,
Shoot em up, brutal, duty of care,
Come on, new shoes.
Beautiful hair.

Bullshit saccharine ballads
And selfies
And selfies

And selfies
And here’s me outside the palace of ME!

Construct a self and psyhcosis
And meanwhile the people are dead in their droves
But nobody noticed,
Well actually, some of them noticed,
You could tell by the emoji they posted.

Sleep like a gloved hand covers our eyes
The lights are so nice and bright and lets dream
But some of us are stuck like stones in a slipstream
What am I gonna do wake up?

We are lost
We are lost
We are lost
And still nothing
Will stop
Nothing pauses

We have ambitions and friends and our courtships to think of
Divorces to drink off the thought of

The money
The money
The oil

The planet is shaking and spoiled
Life is a plaything
A garment to soil
The toil the toil.
I cant see an ending at all.
Only the end.

How is this something to cherish?
When the tribesmen are dead in their deserts
To make room for alien structures,
Develop
Develop

Kill what you find if it threatens you.

No trace of love in the hunt for the bigger buck,

Here in the land where nobody gives a fuck.«

Annat bra under 2015:

Anna von Hausswolff – The Miraculous (album)

Josefine Öhrn + The Liberation – Horse dance (album)

D’Angelo, live Falconer Salen, Köpenhamn, 25 februari.

FKA Twigs – M3LL155X (EP)

Madi Banja – Det var inte med meningen (EP)

Moon City Boys – Let my love dance (EP)

Mo Kolours – Texture like sun (album)

Moa Pillar – Humanity (album)

Bastien Keb – Dinking in the shadows of Zizou (album)

Arre! Arre! – A.T.T.A.C.K (album)

Louise Hoffsten – L (album)

Owiny Sigoma Band – Nyanza (album)

Ane Brun – When I’m Free (album)

Ji Nilsson – Blue is the saddest colour (EP)

Cherushii feat. Maria Minerva – »Thin Line« (låt)

Destroyer – Poison season (album)

Acronym – June (album)

DJ Koze: DJ-Kicks (album)

Omar Souleyman – Bahdeni Nami (album)

Holly Herndon – Platform (album)

Four Tet – Morning/Evening (album)

Little Simz – A curious tale of trials + persons (album)

Terakaft – Alone (Ténéré) (album)

Shamir – Ratchet (album)

Joy – Glädjeflickan (EP)

Björk – Vulnicura (album)

Jenny Hval – Apocalypse, girl (album)

Algiers – Algiers (album)

Consumer Electronics – Repetition Reinforcement (EP)

Fantasma – Free love (album)

Leslie Tay – 12 år (EP)

Taraf de Haidouks – Of Lovers, Gamblers and Parachute Skirts (album)

Joker – The Mainframe (album)

Noveller – Fantastic planet (album)

Kendrick Lamar – To pimp a butterfly (album)

Dasha Rush – Sleepstep (album)

Itsabrightlight – »Weaken me« (singel)

Kara-Lis Coverdale – Aftertouches (album)

Varg – Ursviken (album)

Young Thug – Barter 6 (album)

The Very Best – Makes a king (album)