Foto: Robin Haldert
The xx
POP Mörkret är inte särskilt klädsamt. Men när vi kommer till The xx upphör popmusikens första regel att gälla. Londontrions debutalbum är neonfärgad soulmusik för den del av ungdomen som bara låter dagarna gå. Kristofer Andersson mötte dem.
Mörkret har aldrig varit en eftersträvansvärd beståndsdel av popmusiken, tvärtom.
Snarare har popmusiken bekämpat livets motgångar med färg – arbetslöshet tröstas med porlande soul, när en partner lämnar dig söker du kraft med den rosenbladsliknande tröja som Comme Des Garcons designade för några år sedan. Ändå fortsätter unga människor att dras till kulturer där svärtan premieras, där svårmod är sexigt.
För mig har popmusiken alltid handlat om att aldrig låta livets skitiga sidor plocka ned dig från molnen. Att laga ett brustet hjärta med, säg, Nitzer Ebb minner en smula om att muntra upp sig på en sluten psykiatrisk klinik.
Men ibland kommer kulturyttringar som ställer denna rigida regel åt sidan: Vi pratar om Nicos “The Marble Index”, Scott Walkers ”Tilt”, Shackletons djupt dova storstadsgestaltningar och Lars von Triers ”Antichrist”.
Och så The xx:s debutalbum.
Londontrion gjorde fjolårets kanske finaste skiva – ett album som balanserar på lika delar Current 93:s mest gotiska psalmer, uråldriga soulsånger och daterad r’n’b från 00-talets början.
Samtidigt är The xx:s debutalbum fast förankrat i modern brittisk klubbmusik som få andra akter. Skilnaden mellan The Streets andra, och väldigt underskattade, album och en sång som ”Basic Space” är inte så stor. Båda tar de utgångspunkt i den mest mänskliga av alla drifter: Den att vilja bli villkorslöst älskad.
Ingenstans krockar de här två världarna lika brutalt som i deras nyinspelning av Womack & Womacks klassiska soulsingel ”Teardrops”. The xx lägger orginalproduktionen åt sidan, och skapar en sammanbiten popklassiker där gruppens ena sångerska Romy Madley Croft chosefritt sjunger raderna om en svartvit, melankolisk kväll i en källare någonstans i staden:
“Footsteps on the dance floor remind me baby of you
Teardrops in my eyes, next time I’ll be true
Whispers in the powder room
“She cries on every tune”
– Idén till den sången kom faktiskt från en ny UK Garage-mix, som använder texten och melodin från ”Teardrops”. Jag hörde den och kom ihåg originalet från när jag var liten, och jag blev ögonblickligt förälskad i texten. Så jag gjorde lite research på Womack & Womack och älskade vad jag hörde. Efter det tyckte vi att det vore en bra idé att spela in den igen, säger Romy.
The XX ska snart framträda inför en löjligt utsåld spelning i Stockholm. Att det svenska skivbolagets pressanvarige dagen till ära ställt in sin mail på auto-reply med meddelandet ”Listan till XX på Debaser Medis är full” är rätt charmigt, men säger också en hel del om bandets dragningskraft.
Nu sitter Romy tillsammans med de två andra medlemmarna Oliver Slim och Jamie Smith en våning upp i konsertlokalen och pratar väldigt tyst.
Skulle ni beskriva er musik som mörk?
Oliver Slim: Jadå. Fast jag tror inte vi började göra musik för att den skulle låta på ett visst sätt, eller för att göra ”mörk” musik. Men om du tittar i våra skivsamlingar så reflekterar de hur vår musik låter. Och jag tror också att mörkret du ser kommer från att det finns väldigt mycket outnyttjad rymd i musiken.
Era skivsamlingar, ja. Har ni några gemensamma preferenser som ni delar där?
Romy: Jag tror att vi har rätt olika skivsamlingar, allihopa.
Oliver: Men jag tror att vi uppskattar band som gör något eget: CocoRosie, Massive Attack – Jamie brukade var ett rätt hardcore-fan av The Kills också.
The xx är ett ”modernt” band i väldigt många avseenden, men framförallt är deras lyrik väldigt frikopplad från pophistorien. De korthuggna fraserna, och samspelet mellan Oliver och Romys röster låter som sammanbitna iPod-versioner av diktaren Philip Larkins rader i sin bästa dikt “Days”:
”What are days for?
Days are where we live.
They come, they wake us
Time and time over”.
Väldigt mycket i bandets lyrikmässiga värld är en direkt avbild av hur det tedde sig att vara tonåring i 00-talets absoluta början. I The xx:s värld fylls dagarna av tv-spel, att hänga tvätt, spisa Aaliyahs ”Try again” och att titta på VCR-tejper, som de sjunger i inledande ”VCR”.
Föredrar ni VCR-band framför DVD:er?
Oliver: Jag tror att det mest var vi som kände att vi var den sista delen av VCR-generationen. Yeah. No? (Alla övriga medlemmar tittar frågande på Oliver).
Romy: Jag vet faktiskt inte, men sången är ju fyra år gammal. Då var det inte riktigt samma statement att prata om att man tittade på VCR istället för DVD:er. Nu kanske sådana tejper är en retrogrej, men det var det inte på samma sätt då.
Ni pratar gärna om r’n’b från sent 90-tal och tidigt 00-tal som TLC och Aaliyah. Lyssnar ni på någon nyare form av r’n’b?
Oliver: jag är ett stort fan av Beyoncé. Verkligen ett stort fan. Jag såg henne live förra året och det var utan tvekan den bästa konsert jag någonsin varit på. Jag tycker hon är en av de mest spännande artisterna i vår generation.
En gång sade ni att Cher & Tina Turners ”Shame, Shame, Shame” var den perfekta duetten. Vad menade ni då?
Oliver: Hehe, vi älskar den. Men det är nog mer av en Youtube-grej faktiskt.
Romy: Videon är rätt kul, ja.
Oliver: Det är inte en av våra stora passioner.
Ni känns rätt välklädda, annars. Hur mycket betyder kläder i era liv?
Romy: Vi är väldigt medvetna om vad vi bär. Det finns ju ett särskilt färgschema, som du ser (alla i bandet är svartklädda). Men det är inte något måste. Man får bära blommiga mönster även om man är med i The xx. Men vi känner oss allmänt rätt avslappnade i svart.
Taggar: album, Basic space, Oliver Slim, pop, Romy Madley Croft, The xx, VCR
 | Kristofer Andersson Fler texter Kontakta |
|
