"She said it was all make-believe, but i thought she said maple leaves"

Ta det till kyrkan

KRÖNIKA Framtiden stavas, som vanligt, gospel.

”Man måste lära sig att leva. Jag övar mig varje dag. Det svåraste hindret är att jag inte vet vem jag är. Jag trevar blint.”

Eva i “Höstsonaten” (Ingmar Bergman, 1978)

Det här skulle ha handlat om kanonisering.

Jag skulle ha skrivit något om hur de mest spännande riktningarna inom popmusiken gått från att hämta sin näring från djupt uråldriga soulsinglar, till att inspireras av endast något yngre proggskägg.

Och fram till i förrgår handlade all spännande ny kultur om naturromantik, så som den bland annat gestaltats av Heavenly Records-associerade sajten Caught By the river och vår svenska blogg Mind On The Run. Ty, ingen kunde längre förändra världen utan att ha läst författaren Roger Deakins andlöst vackra dagboksanteckningar i Notes from a walnut tree farm.

Så såg popvärlden ut.
Så såg popvärlden ut innan jag rasade ned i en bokstavssjukdom, ned i ett krossat hjärta och en blek hy trots att det var sommar utanför. Och det enda som räddade mig från ett totalt sammanbrott var två alldeles särskilda telefonsamtal och  Harold Melvin & The Blue Notes “Prayin”. Det enda som räddade mig var, återigen, modernismen.

En kultur som premierar sökandet efter skönhet, efter gud, efter dansgolvet, och som aldrig någonsin skulle tillåta sig själv att försöka laga hjärtan som gör ont med destruktivitet och gotiskt gnäll. För det är ju så. När vi befinner oss på botten av vårt personliga helvete, när orden inte räcker till, återvänder vi gärna till de mest grundläggande värderingarna.

Mina bestod – och består – av en ny  kostym, en ny frisyr (the french cut!) och att doppa tårna i det allra mest moderna jag kunde tänka mig: Ingmar Bergmans “Höstsonaten” och XX debutalbum.

Ah, XX.

Det är en debut som smular sönder alla de territoriella teorier jag älskar att omge mig med. Mer än någonting annat påminner den faktiskt om Barry Whites episka “I cant believe you love me”. Det alldeles rena tilltalet, den nyvakna känslan av att bli rufsad försiktigt i håret av den du älskar. Att förmedla den känslan är oerhört unikt under ett musikår som i rapporterna mestadels verkar ha handlat om små stökiga New York-män med mustasch.

– Jag tror det är enkelheten hos ett ljud eller en sångtext, eller enkelheten i din relation till en särskild sång som avgör om det är pop eller inte, sade gruppens sångerska Romy Madley-Croft till The Guardian tidigare i år.

Den italienske författaren Italo Calvino talade ofta om lätthet som ett av målen för hans skrivande. Du kan byta ut ordet “enkelhet” mot just “lätthet” i Romy Madly-Crofts ovanstående ord och närma dig XX vision: En popmusik som inte är rädd för att vara enkel.  Som inte räds något så simpelt som att sjunga om kärlek, som inte räds att försöka göra sånger lika vackra som de r’n'b-melodier de växte upp med.

Och – det här är viktigt – XX består av en knippe tonåringar vars uttryck är snarlikt det vi hittar hos alla de främsta verken under detta det sista år på 2000-talets första decennium.

Från Prefab Sprouts återkomst, via vår svenske Christopher Sander, till Whitney Houstons skakande return to form. Alla gör de musik som svävar över all den tungroddhet som popmusiken ständigt nedlusas med. Alla gör de musik som bygger på den allra ädlaste konstform jag vet: Gospeln.

I XX:s värld har det alltid “Been a while, and you’ve found someone better, but I’ve been waiting too long to give this up” (”Heart skipped a beat”).

I deras blott 19-åriga sinnen dör aldrig tron på att ligga vaken nätterna igenom och titta på skakiga vcr-tejper med den du älskar. Genom hela debuten går en spikrak linje ned till gospelpsångerskan Sister Rosetta Tharpes uråldriga inspelningar, där fattigdomen, gudstron och längtan efter ett drägligt liv skapade själva fundamentet som popmusiken fortfarande vilar på.

Det är samma inspelningar – trots att jag fördomsfullt utgår ifrån att ingen i hennes närhet hört dem – som är den direkta anledningen till att Whitney Houston på sin karriärs höst lyckats spela in några av de främsta sånger hon gjort. Sånger om sökandet, knullandet och känslan av att slutligen ha funnit den största kärleken av dem alla. Likt Sister Rosetta Tharpe och hennes efterföljare James Brown, Derrick May och Frida Hyvönen hämtar hon sin näring från själens allra mörkaste vrår och skapar en gnistrande regnbåge av färger.

Det är det som är gospel.

I Sverige har Christopher Sander  sakta sakta låtit sin karriär slå ut i en bukett andlöst vackra gospelballader – med den monumentala “Dina händer är fulla av blommor” i spetsen.  Tätt följt av hans jeansjacka. Det är också gospel.

Det inledande citatet till den här artikel, hämtat från nämnda “Höstsonaten”, är också gospel. Och som av en händelse går Paddy McAloon, Prefab Sprouts ideologiske ledare, hela vägen. Han ger slutligen ut sitt 17 år försenade temaalbum om, just det, gud. På albumet finns några av de mest träffande rader jag hört om mitt eget musiklyssnande.

För om jag skalar bort stressen, informationshetsen.  Om jag skalar bort viljan över att låta hela världen få veta att jag har en bukett white label-cdr-er med den allra modernaste av purple hemma, så återstår endast detta:

“Sweet gospel music – carry this boy towards the light”.

Paddy MacAloon, “Sweet gospel music” (2009).

Andra saker som också är gospel: Agnetha Fältskog – Wrap your arms (Villa Edit), Burial – Fostercare, Cyndi Phillips – Sacrifice (Vocal version), Erik De Vahl – The coloring, Falty DL – To New York, Harold Melvin & The Blue Notes – Wake up everybody,  Holland-Dozier -Holland – You took me from a world outside, Jean Adebambo – Believe in love, Liam Hayes & Plush – The White telescope, Milberg – For heavens sake, Moritz von Oswald – Pattern 1-4, SALEM – Frost, Skriet – Låt blommorna stå kallt, Raf Simons for Fred Perry, 3 Chairs – Roots of Detroit, Odds And Ends – Yesterday my love,  Terry Collins – I. L.O.V.E. Y.O.U.

Taggar: Gospel, Kristofer Andersson, Modernism, mods, Prefab Sprout, XX

Kristofer Andersson Fler texter Kontakta

2009-10-05 20:34