"Hej Julian. Vi tänkte göra en artikel om dig. Har du några barndomsbilder?". "Alltså utan den där hunden...?". "Nähä".

Nu är vattnet hippt (igen)

POP Hans musik är ljudet av The Ronettes som dränker sig själva i läskeblask. Eller det stillsamma kluckandet från en hårdrockare som sjunkit till botten. Det är bland det mest moderna du kan lyssna på.

Amerikanska Julian Lynchs musik låter ofta som om Led Zeppelins gitarrist Jimmy Page försöker stämma gitarren under vattenytan. Men Julian har fortfarande fötterna på jorden.
Det är svårt att inte ha det när man fortfarande studerar.

I fjol började den unge Wisconsin-mannen släppa en strid ström cd-r:er, sjutummare och mp3:or. Både under namnet Ducktails, bandet hans barndomsvän Matt Mondanil leder, och under eget namn. Tillsammans med vännerna i Real Estate och kollegorna i skivbolaget Underwater peoples står Julian Lynchs födelsenamn idag som den främsta symbolen för Den Nya Musiken från USA:s östkust. En slags DIY-version av de gångna årens medelhavstrend inom kulturen.

Banden låter som musiken du föreställer dig de slöa solbadarna i John Updikes novell Doktorinnan lyssnar till på kvällarna. Det är egentligen hårda ljud, fuzz-gitarrer och pukor, som begravts i Karibiska havet.

– När jag var liten kom nästan all musik jag hörde från soundtrack till barnfilmerna jag såg, eller via skvalet från min pappas radio. Jag lyssnade nästan inte alls på musik förrän jag började i High School. Och då tror jag att jag började se det som en slags social grej, eftersom jag mest lyssnade på det som mina vänner gillade och det var den musiken jag började identifiera mig med. Och som av en händelse började vi också spela ihop, berättar Julian.

julianEn av de vännerna var nämnde Matt Mondanil, Ducktails-hjärnan, som Julian lärde sig musicera med under uppväxten. Matt och Julian har spelat ihop länge nu, och troligen är det därför deras vision om popmusik redan låter färdigvuxen. Sekunderna det tar att identifiera en Ducktails-låt eller ett Julian Lynch-dito är få. Deras uttryck är tydligt, färdigt.

Framför allt låter det fantastiskt. När resten av musikvärlden – den brittiska dubstepexporten undantagen – famlar efter ett nytt uttryck har Julian och hans vänner skapat musik byggd på lika delar brittisk postpunk, r’n’b och DIY-ideal och stöpt den i Exotica-legendaren Martin Dennys vision om fjäderlätt loungemusik.

Julian Lynch är student med rätt att släppa mp3:or som tilltalar nordiska män med turnups. Och när han inte gör låtar studerar han musikantropologi, om hur människor använder musik i olika kulturer.

– I mina studier undersöker jag hur skotsk säckpipemusik utövas i Indien och Pakistan och på platser i USA och Storbritannien där många indier och pakistanier samlas. I somras studerade jag hur en grupp Indiska hinduer i New Jersey använde musiken för såväl religiösa ändamål som firandet av nationella högtidsdagar.

Julian har också påbörjat en dokumentär om de säckblåsande asiaterna tillsammans med hans vän Richard Law, som gjort musikvideor både för Julians soloarbeten och Ducktails. Jag inbillar mig att Julian är en stor kulturarkeolog – det tror jag alltid om människor jag förälskar mig i – men han har en mycket mer självklar referens.

– Jag kan inte sluta titta på X-men! Jag har skaffat ett Netflix-konto, har ni sådana i Sverige? Det är en DVD-uthyrningssajt som du prenumererar på, och som skickar dvd:erna på posten. Sen skickar du tillbaka dem när du sett klart dem. Alldeles nyss såg jag filmen” Cocoon” också.

Cocoon från 1985 är möjligen inte den första filmen som kommer till ens sinne när man hör Julian Lynchs musik. Filmen handlar om ett gäng pensionärer som badar i en bassäng som innehåller ägg från utomjordiska aliens. Ägg som ger pensionärerna nya krafter och känner sig ”ready to take on the world!”

Men – för att dra till med ett krystat resonemang – den varma och fantasifulla stämningen som vilar över både den romantiska alienkomedin och de tecknade X-men-serier även jag såg i början av 90-talet, går igen i Julian Lynchs musik. Och kanske framför allt i de åtta spår som utgör hans första ”riktiga” fullängdare ”Orange You Glad”.

Och värmen gör sig påmind när Julian nämner en annan referens som får män i min ålder att applådera förtjust, alternativt skrika “bögjävel”, – Prince. Framför allt verkar gitarrmattorna på “Orange You Glad” ha inspirerats av den kortvuxne snuskhummern från Minnesota, för att sedan ha dränkts i en kanna porlande Ginger Ale.

Hans allra främsta stund är dock något annat – en cover på Cindy Laupers lysande “Time after time”.Julian sänker ned den superslickade popmelodin i polkagrisdoft och sockerlag, och sjunger melodin om evig kärlek som om han hörde den för första gången. Det är ett alldeles lysande stycke pop.

På Julians Myspace-sida radas hans ”top friends” upp. Barndomskamraterna i Ducktails och Real Estate delar plats med bandnamn jag aldrig hört talas om, såväl som med den gamle soulcroonern Frankie Valli.
Men mitt öga fastnar på ett annat namn.

Du har valt att lista Martin Luther King. Varför då?
– Han är en av mina stora hjältar. Han är en av de allra största amerikaner som någonsin levt. Jag betecknar inte mig själv som en religiös eller politisk person, men han är en stor förebild för mig.

Varför tror du att du och dina vänner får den här uppmärksamheten nu?
– Jag vet faktiskt inte. Jag har hört deras musik hela mitt liv, och förstår inte varför så många plötsligt har börjat bry sig.

Lyssna på Julians version av “Time after time” här.

Vidare:

Lyssna också på:

Taggar: Ducktails, Julian Lynch, Kristofer Andersson, Underwater Peoples

Kristofer Andersson
Fler texter
Kontakta
2009-10-05 22:33

KOMMENTERA

Skriv en kommentar