Musik som motkultur

KRÖNIKA Allt fast förflyktigas. Det som spelar någon roll idag, betyder inget i morgon. Men var är musiken som förändrar våra liv? Kristofer Andersson är på spaning efter alla de tolvor som flytt.

Något har gått förlorat och ibland känns det som att det är mitt fel.
Vi ägnade så mycket tid åt att vara först, att hitta de där sångerna vi inte hade hört att vi började leta på fel ställen.

Det är 10-talet nu, och de senaste tre åren är en enda tjock dimma. Jag minns att det slutade med att jag dansade till en ”edit”, denna 00-talets motsvarighet till U2, av Niklas Strömstedt. När en bekant ironiskt skrev i en av våra större dagstidningar att instrumentalversionen av ”Fyra bugg och en Coca-cola” var bisarrt hipp fick han fyra mail dagen efter från Stockholmsungdomar som undrade var man kunde tänkas lägga vantarna på denna påhittade heliga graal.

Jag vet att jag varit längst fram i det där sökandet, eftersom jag trodde – och fortfarande tror – på att den bästa musiken är den vi ännu inte har hört. Och jag hatar fortfarande gårdagen eftersom den påminner mig om alla misslyckanden den har utsatt mig för.

Jean Baudrillard, den franske postmodernitetens fader, åker i sitt verk “Amerika” på en roadtrip genom att historielöst land där allt fast förflyktigats, där allting blandas ihop i en sörja utan kvalitativ urskiljning. Men “Amerika” har inte så mycket med postmodernitet att göra (ordet nämns en enda gång i hela boken). Han sätter däremot fingret på vad som händer med modernismen när människorna tappar fokus: Vi får en totalt meningslös kultur där allt är lika dåligt. Det påminner alldeles för mycket om popmusiken under 00-talet.

Men förväxla inte detta  med popmusikens inbyggda mekanism: Det som betyder allt idag, betyder ofta ingenting i morgon. Den gäller fortfarande. Det beständiga är påfallande ofta sövande tråkigt. (Några av undantagen heter såklart “Be my baby” och Mark E Smith).

En sådan kultursyn kräver också väldigt mycket av oss som personer, och jag är den förste att erkänna att jag misslyckats emellanåt. Jag är den förste att erkänna att jag omfamnat musik som aldrig borde omfamnats bara för att det var kul. Och de mindre nogräknade ska vi inte ens tala om i sammanhanget.

Kompasserna brast någon gång 2007. Ungefär samtidigt som när The Tough Alliance följde upp sitt utmärkta andra album med remixer av fullständigt meningslösa hipsterband. Där och då förlorades något alldeles fundamentalt och viktigt. Och alla vet att Joel Alme egentligen aldrig hade något med Sincerely Yours att göra, det var nog en ond mardröm från Göteborg.

Några år tidigare hade artister som Franke, LCD Soundsystem, The Streets, Håkan Hellström, The Rapture och Dead Prez skapat musik som var den bästa jag någonsin hade hört. På det sättet var de vår tids motsvarigheter till Malcolm McLaren, The Specials AKA, Public Enemy och The Pastels. De var band som förändrade mitt liv. Band som lärde mig att musik kunde vara så mycket mer än ett tufft riff. De lärde mig att popmusik egentligen bara handlade om tre saker: Att vara snygg, intelligent och besitta ett okuvligt tonårshjärta.

“Vad du ger mig är ett mer bestämt hjärtslag”, sjöng Franke på sin debutskiva från 2003, och det var allting jag behövde höra när jag var 18 år gammal. Det här är saker du inte får berätta om du skriver om kultur idag. Teoretiseringen och det ”chosefria” ligger som en möglig filt över hela samtalet. Att faktiskt kunna saker, att med hela hjärtat vilja berätta att VÄRLDENS BÄSTA BAND finns där precis runt knuten är det fulaste du kan göra. Sitt ned och läs en Dogge-intervju istället, varsågod.

Jag vet inte vad som hände, men plötsligt fick världens alla musikskribenter för sig att deras kärlek till kulturen var onödig. Jag hatar dem för det. Var är de som med tårar i ögonen berättar om hur Ian Hunters ”Central Park N’ West” från 1981 får dem att sväva över den eviga ledan? Var är de som hoppar hejdlöst upp och ned till den musik som ingen längre tar i med tång? Snälla, ta mig till den källarlokalen, till den där klubben runt hörnet där kärleken till musiken är evig och sann. Jag behöver den mer än någonsin.

Vi var ju så nära sanningen, men vi kastade bort den. Vi började stirra på episk progg fylld av flöjtsolon. Ingenting var i närheten av Eddie & The Hot Rods “Do anything you want to do”, CeCe Rogers, Arthur Russells röst eller The Streets “Dry your eyes”.

Det är därför jag i fortsättningen ska jämföra all musik med känslan av att vara 17 år gammal och gråta in i en mörk vägg till tonerna av Mike Skinners tragiska novell om ett uppbrott som ingen – inte ens han – kunde hindra. Inte hade jag någonsin valt att spela Rune Lindbaeks TOTO-samplande “Africa” i det läget, inte ens om jag hade haft chansen.

”How long will this sickness last, until we go up in a blast?”. Orden är CeCe Rogers, på en av det sena 1900-talets bästa soulsinglar. Det är en befogad fråga. Var är vår tids Tamla Motown eller ens Pop Aural Records? Def Jam? Knappast. De slutade vara bra i samma ögonblick som Jay-Z började sälja dammsugare. En gång i tiden hade svaret på alla de här frågorna varit Ola Borgströms Service. Men inte ens det håller idag. Så många försöker starta skivbolag som är “rörelser”, och ingen av dem kommer i närheten av föregångarna Factory, Wall Of Sound och just tidiga Service.

Det var bara två skivbolag som under den senare delen av 00-talet fick mitt hjärta att dundra över hela jävla Stockholm. Det ena var det New York-baserade Whatever We Want Records.

Jag höll varje release, från Otterman Empires första Dire Straits-samplade tolvor till 2009 års fullständigt magiska housepastich “Rushing to Paradise” tätt intill hjärtat. Det var såklart bara inbillning, men det kändes som att Whatever We Want släppte musik bara för mig. Men skivbolaget gjorde inte bara gott: Deras långa uppehåll mellan utgivningarna gjorde att jag fyllde hålen med mindre bemedlad, kritvit dansmusik. Jag behöver inte nämna några namn. Ni vet vilken den är.

Just den här kvällen när de här förvirrade raderna skrivs ned, noterar jag att Whatever We Want är på väg att lansera en… webbshop. Det känns som en personlig katastrof. För handen på hjärtat: I just det här fallet har det aldrig handlat om musikens eventuella kvaliteter. Det har handlat om en röst, att få vara del av en rörelse – en elitistisk, hårt limiterad kulturell rörelse som aldrig låtit förflackningen slå sina klor i den.

En dag kommer Whatever We Want åter att vara min alldeles egna hemlighet. En dag kommer jag dansa ensam i mitt vardagsrum till House Of House. En dag kommer jag somna till Quiet Village igen. Men nu räcker det inte. Jag vill ha något annat. Jag vill bli räddad igen.

Jag vill ha popmusik som slår mig i ansiktet, som tar mig bort. Ed Bangers första singlar, givetvis (ytterligare en “ful” åsikt, jag vet). Men sanningen är att Justice tidiga produktioner innehöll all den kraft, styrka och ungdom som vi sedan fumlade bort. Är popmusiken död? Är “soul” ett begrepp som hör hemma på 1990-talet?

Den amerikanska svarta musiken har, med enstaka undantag (Faith Evans, J. Dilla, Jaheim och R. Kelly, samt IBLAND Trey Songs), varit bisarrt dålig sedan 2004. Det är sant, jag lovar. Lita inte på dem som på allvar hävdar att Gucci Mane eller Lil’ Wayne är vår tids Biggie eller M.O.P., för det är de inte. Gucci Mane och Lil’ Wayne är vår tids Stefan och Krister.

Housemusiken? Moodymann kämpar på, men är det inte dags att någon annan med händerna djupt nere bland de smalaste soulsinglarna kliver fram? Housemusiken annekterades av norrmännen, och de var många gånger fantastiska (Lindstrøms “I Feel Space”!), men det var inte sånger att spela när ingenting annat hjälper. Just nämnda Whatever We Want, med Rub N Tug i den yttersta frontlinjen, var de enda som gjorde housemusik som tonsatte både Adam Haslett och det simplaste sexet.

Vem axlar Pet Shop Boys mantel? Var fan är James Lavelle? Vem förändrar våra syskons eller min väns nyfödda dotters liv om några år? Jag vet inte.

Jag skrev att det fanns två skivbolag, om du minns. Det ena var Whatever We Want. Men det finns bara ett skivbolag som aldrig vikt en tum från sin ursprungliga idé. Skivbolaget med världens tuffaste namn: Skull Disco records.

Ideologerna Appleblim, Zeke, Tad och Shackleton suddade ut gränserna mellan reggae, jazz och den mest skissartade minimal techno. Deras sound är den mörkaste soulmusik som någonsin producerats. Varje släpp som kan relateras till Skull Disco känns, för att använda ett uttjatat ord, viktigt. Varje singel är en resa ned i det enda helvete jag vill befinna mig i. Ett helvete där skuggor dansar mot tegelväggarna nätterna igenom.

Finns Skull Disco kvar? Åtminstone inte för tillfället. Men alla släpp på relaterade labels som Mordant music, Pudel och Perlon står fortfarande för en rörelse. För en motkultur jag behöver, som jag aldrig tänker släppa. En motkultur där technoproducenten Ricardo Villalobos håller Augustus Pablo och John Coltrane hårt i händerna.

Skull Disco har också lite slarvigt – men välförtjänt – sammanförts med den genre som mer än någon annan, just de här dagarna, under den här vintern som aldrig tar slut, känns som den enda verkligt livsnödvändiga. Ja, jag pratar om dubstep.

Den brittiska genren har under de senaste åren varit den enda anledningen till att fortsätta andas, att aldrig ge upp. Det är stenhård soulmusik från England och jag älskar den i alla dess former. Ge mig en ny White label med förvridna soulsamplingar, jamaicanska beats på halva hastigheten, och jag ska älska den tills jag dör.

På väg hem genom snön klockan fyra på morgonen för någon vecka sedan lyssnade jag igenom D-Bridge & Instra:Mentals mixalbum för första gången i sin helhet. En artist som heter Riya öppnar albumet, med sången “Seems like”. Jag vet absolut ingenting om Riya, och jag är för övrigt fullständig ointresserad. Hur ska jag hinna bry mig om sådant när själva sången är precis allting jag någonsin önskat mig av popmusik? Och det fantastiska med den brittiska genren – som förstås redan ynglat av sig till hela Europa – är att det aldrig tar slut. Släppen kommer i rasande fart, som smattrande kulsprutor mot ett hjärta som egentligen bara älskar musik och litteratur (Nyligen stötte jag också på ett australiensiskt dubstep-släpp, men där går faktiskt gränsen).

Det är egentligen dumt att prata om “dubstep”. Det är ingen genre, utan snarare ett samlingsnamn för all den klubbmusik som vilar mot Englands fuktigaste klubbar. Kalla det wonky, kalla det funky, kalla det purple – det är ändå bara den enda musik i världen som för tillfället besitter förmågan att förändra unga människors liv. Eller det borde i alla fall vara så, men för inte så länge sedan träffade jag en tjej som på allvar tyckte att Fronda sade något om hennes liv, så jag vet faktiskt inte.

Dubstep är vår tids acid house, och den händer just nu. Och artister som Joy Orbison, Joker, Burial och Darkstar är vår tids Modern Jazz Quartet, Miles Davis, Lloyd Miller och Philip Cohran. Vad skulle jag kunna säga om dem som gör deras storhet rättvisa? Och varför skulle jag ens försöka – den där våta filten över musiksamtalet skulle ändå göra att mina skrik blev kvävda läten. Men jag måste ändå få säga det, om så bara för den här enda gången:

Dubstep är det sena 70-talets Vic Godard, 80-talets bästa disco, 90-talets bästa deep house och det tidiga 00-talets DFA. Den enda musik som kvalitetsmässigt kan jämföras med Stanley Clarkes bästa singlar.

Jag älskar dubstep.

Och när din vän, eller jag för den delen, börjar prata om att svensk progg från 1970-talets början är det nya hippa, så slå oss på käften. För sanningen är, precis som alltid, att den bästa musiken görs nu eller helst i morgon.

Sanningen stavas, just den här kvällen, D.U.B.S.T.E.P och det är just nu, när dessa rader sömndrucket skrivs ned, den enda musik som spelar någon roll. All annan musik, utom All City Records underbara sjutumssinglar, är förgänglig. Det var bara det jag ville säga. Och att jag fortfarande älskar dig.

Taggar: Dubstep, Edits, Motkultur, Skull Disco, The Streets, Whatever We Want

Kristofer Andersson Fler texter Kontakta

2010-02-19 20:48