KONSUMENTUPPLYSNING VECKA 17

Triss i revolution

KRÖNIKA & LISTA Plötsligt smällde det bara till: Tre av nutidens mest uttalat politiska artister slängde in en Molotov Coctail i Kristofer Anderssons vardagsrum.

”Det värsta jag vet är massans liknöjdhet. Jag tror på tankens vaksamhet.”
Un Coeur en Hiver (Claude Sautet, 1991).

Samma vecka som Radio Depts ”Clinging To A Scheme” officiellt släpps i butik ramlar nyutgåvan av den japanska Robert Wyatt-samlingen ”His Greatest Misses” ned på mitt hallgolv.
I texthäftet, nästan längst bak, finns tre små berättelser. Det är berättelserna om den fängslade israeliske vetenskapsmannen Mordechai Vanunu, Mohammad Mossadegh, Irans premiärminister 1951-1953, och bomberna över Hiroshima/Nagasaki 1945.

”August 6th 1945, the first atomic bomb was dropped by the USA on Hiroshima. On August 9th, a more powerful weapon was dropped on Nagasaki. (…). None of the victims had any idea what it was that had hit them. One survivor wondered ‘how such exstensive damage could have been dealt out of a silent sky’. Almost no-one heard the bomb. They experienced a silent flash, ‘a sheet of sun’. And those who were looking in the direction of this ’sheet of sun’ saw nothing else again. ‘Their melted eyes had run down their cheeks’.

Motstånd kan vara drömmen om en kärnvapenfri värld. Den kan också vara någonting som ligger utanför ett strikt politiskt plan. Åtminstone så länge vi faktiskt envisas med att särskilja politiken från de personliga upplevelserna och våra hjärtan.
Motstånd handlar, från de första revolutionära 14-åriga tankarna till ålderns mest skamfyllda situationer, när kroppen inte längre bär, i första hand om hjärtat och om att kunna se sig själv i spegeln när livet långsamt stänger dörren. Att välja sina strider. Att slåss för det som är värt att slåss för. Det handlar inte bara om skattesatser och vård, skola, omsorg.

Under 00-talet förändrades plakatpolitiken i musiken, litteraturen och filmen. Från att ha gapat högst på barrikaderna med ett utslitet hjärta i händerna började många artister och kulturskapare att viska: Det gäller såväl Radio Dept och ”Man tänker sitt” som Alber Elbaz .

Musiken växte upp, slutade ligga runt och dra i sig ecstasy. Den tog några nödvändiga steg åt sidan från Terry Richardson och Atari Teenage Riots våldsamma uttryck. Det här är välkänt – Vampire Weekends Oxford-romantik och ett par vita hörlurar var möjligen 00-talets enskilt tydligaste sammanhållna riktning under ett decennium som annars sägs ha handlats om fragmentisering.

Trevligheten var en reaktion, men också djupt nödvändig: Under 00-talet dränktes skriken i ett dånande hav av människor som endast undantagsvis hade något att säga. Snarare gjorde de en poäng av att inte ha något att gapa om, de gjorde det i alla fall.

Endast de som bara i förbifarten höjde blicken från golvet, endast de som artigt väntade på sin tur tilläts höras genom detta evinnerliga dånande. Jag tror verkligen  att det är därför som Radio Dept, snart tio år in i sin karriär, fortfarande har en växande fanskara. För att det fortfarande känns som att de lever i de tysta gränsländerna mellan en evig fanzinekultur och Saint Etiennes mest bortglömda stunder.

I England bor Robert Wyatt. Han är rullstolsbunden. Han började sin karriär som trumslagare i Soft Machine. Men det var först när Robert, till brädden fylld av droger, föll från ett hustak och förlamades i underkroppen som han började sjunga. Trots att han inte kunde. Och som han sjöng: porlande som den renaste vårbäck, med en falsett som siktade hela vägen mot toppen av Egyptens pyramider.

Robert kallar sig själv kommunist, det har han gjort så länge jag kan minnas. Trots att det i vissa läger ansetts som svårt opassande har han inte tvekat på den punkten. Han har bara skrattat, lett sitt allra varmaste leende och spelat in ytterligare en sådan där jazzig ballad som vid en första anblick kan ses som helt obetydlig.

Robert Wyatt har alltid seglat i ideologisk motvind. Inte för att han är en ”posör” utan för att han bara råkar vara så. Han kan inte hjälpa det. Han spelade flöjtprogg för smakdomarna nere på Rough Trade som just då var upptagna med att slåss i skinnjackor från Lewis Leathers och lira dub med Dennis Bovell. Ändå omhuldades han av dem. What’s not to love med skäggig skrattande jazzkille med världens varmaste leende? Det är ju inte så fienden ser ut.

Men själva uttrycket i Robert Wyatts musik – bilden bakom bilden – går igenom all verkligt omvälvande kultur, hela vägen fram till Radio Dept.
En duo som kanske egentligen mest av allt är toppen av den växande rörelse som skymtar ovanför havsytan. Därunder göms en hel generation organiserade unga människor som längtar efter ett alternativ, som är trötta på att det de väntar på aldrig kommer, så de gör det själv.

”We did want to function as a parallell world”. Så berskriver Wyatt i Jonathon Greens ”Days In The Life” sin uppväxt i de moderna jazz-kretsar runt East End han hängde i som ung man. Linjen fram till nutidens välklädda och artiga män (Det är tyvärr fortfarande bara män vi pratar om) med OL-print på insidan av kavajslaget och popmusik i fickan är spikrak.

Bara en enda artist som på allvar kan kategoriseras som politisk tar avstånd från allt detta. Där Glasvegas fortfarande tror på och siktar mot den enskilda människans humanism tar Mathangi “Maya” Arulpragasam en brinnande Molotow coctail och skickar den rakt in i en stagnerad kulturell sfär där ingen längre tror att popmusik kan betyda något på riktigt. Vad som händer? Hela jävla skiten exploderar.

“I throw this in your face when I see ya
I got something to say
I throw this shit in your face when I see ya
Cause I got something to say
I WAS BORN FREE”

M.I.A.:s lyrik till “Born Free”, denna hennes första singel från hennes tredje album, osar av explosioner, krutrök och The Clashs artificiella revolutionsromantik. Hennes släktband till den tamilska militanta gruppen “Eelam Revolutionary Organisation of Students” skapar en perfekt grund för verkligt omvälvande popmusik. Kanske en för bra grund.

Men jag vill för en gångs skull hålla M.I.A. – denna teoretiskt perfekta popskapelse – borta från cynismen som säger att den så omtalade videon till “Born Free” enkom är en spekulativ produkt skapad för att föda en marknad som längtat efter någon som talar deras språk.

M.I.A, Born Free from ROMAIN-GAVRAS on Vimeo.

Mer intressant och det verkligt signifikativa för denna underström av motkultur som präglat popmusiken så starkt under det senaste året är hur den fortfarande hämtar kraft från de ideér som växte fram vid två varandra närliggande adresser: Don Letts butik Acme Attractions vid Kings Road och skivbutiken Rough Trade, 202 Kensington Park Road.

Ingen tror mig, men jag hade hellre låtit bli att skriva den ovanstående raden.

Kanske vill jag i teorin hellre se en popmusik som växer fram ur spillrorna av, exempelvis, det forna Sovjet eller ett funkspelande Polen. Men det tidevarv vi lever i kräver faktiskt inte ett annat språk än det som redan existerar i popmusiken: Det enda som krävdes var att någon skulle plocka upp bollen och åter börja spela inom det rigida regelverk för politisk popmusik som slipats till perfektion under de senaste sextio åren. Radio Dept. och Robert Wyatt utnyttjar möjligen spelplanen annorlunda än M.I.A. Alla strävar dock efter att nå samma poäng. Alla ser samma dröm i horisonten.

“Social climbers at the frontier
But I refuse that climb
You’re leaving just in time”

The Radio Dept – “Domestic Scene”

”They say the working class is dead,
we’re all consumers now
They say that we have moved ahead
- we’re all just people now
There’s people doing ‘frightfully well’
there’s others on the shelf
But never mind the second kind
this is the age of self”

Robert Wyatt – “The Age Of Our Self”

“His Greatest Misses” är en fulländad samling sånger som kommer att leva långt efter att Breakages debutalbum långsamt tynat bort. Någonstans i öst skriver en fjortonårig flicka försiktigt ned namnet “Duke Ellington” i ett anteckningsblock. Hon tystnar en stund. Framför datorn senare på kvällen lägger hon till en rad i anteckningsblocket.
“Suicide. Ghost Rider”.

Ytterligare ett liv förändras.

Andra bra saker:
Absolutely The Very Best Of Prelude (Samling), 135 Grand Street New York 1979 (Samling), P.P Arnold – The First Cut The Immediate Anthology (1966-68), Joe Gibbs Discomix Showcase Vol 4-5 (Samling), The Fresh & Onlys – Witchy Woman, The Low Anthem -To The Ghosts Who Write History Books (Singel), Kendal Johansson – Blue Moon (Singel), Free Stolen Recordings Sampler Samling), Lou Bond – Lou Bond (Album), Ewa Demarzcyk -Rosyjska Plyta (Album), Gayngs – Relayted (Album).

Taggar: konsumentupplysning, M.I.A., Robert Wyatt, The Radio Dept.

Kristofer Andersson Fler texter Kontakta

2010-04-28 22:18