Hotet mot Sverige

KRÖNIKA Världen finns runt hörnet men alla blir allt mer provinsiella. Och vad är egentligen det största hotet mot Sverige sedan andra världskriget? Kristofer Andersson vet.

I Skåne finns en man som heter Jimmy.

Han är 44 år och är en man som tycker att saker ska vara som de alltid har varit (”Va!? Har Eric Clapton slutat i Cream?”). När saker förändras blir Jimmy rädd. Därför skriver han ibland insändare om varför han inte gillar muslimer.

”Som sverigedemokrat ser jag detta (muslimerna) som vårt största utländska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år”, skriver Jimmy på Aftonbladets insändarsida.

Enligt Jimmy gillar dessutom ingen utanför Stockholms tullar muslimer. Innanför dessa tullar bor för övrigt bara journalister, och de har aldrig sett “invandringens effekter” på nära håll.

Nu bodde jag förvisso 22 år i en förort till Stockholm där 60 procent av befolkningen hade utomnordiskt påbrå. Jag är också rädd, dock inte för samma saker som Jimmy.
Jag är rädd för Markus Krunegård.

I en tid när Mali, Karibien och Pakistan bokstavligen finns runt knuten (eller vid närmaste bredbandsuppkoppling) är det mest skrämmande tecknet i tiden viljan att helt enkelt stanna där man är. Desto närmare den övriga världen kommer, desto starkare tycks den svenskes längtan efter mammas gata bli. En flyktingström från Irak? Jamen, vi lyssnar på lite bredbent rock. Strejkande tibetanska munkar? När börjar “Kvarteret Skatan”, egentligen?

I Sverige vill Göran Hägglund se sina väljare gå på loppis och ladda ned “Drömkåken”.
På Debaser eller Riche i Stockholm vill ingen höra någon annan musik än Markus Krunegård som sjunger om att vara på Debaser eller Riche.

Detta trots att, säg, det engelska skivbolaget Honest jon’s bara under det senaste året gett ut antologier med irakiska kärleksballader, västafrikansk calypso och kongolesisk rumba. (Skivförsäljningstips: Låt någon av de här irakiska kärleksballaderna ges ut i en remix med Krunis som sjunger om hans finska morsa på sång istället för någon av de där Kunta Kinte-typerna).

Det finns en gren av den svenska popmusiken som musikaliskt ackompanjerar denna eviga strävan att aldrig röra sig utanför det lokala badhuset eller rockklubben på hörnet: “Jag har pluggat humanoria på Södertörns högskola”-genren.

Förutom nämnda Krunegård heter genrens främsta förespråkare Lykke Li, Håkan Hellström, Christopher Sander, Veronica Maggio, Frida Hyvönen, Deportees och Florence Valentin. De flesta av dessa gör fantastisk musik på egen hand. Tillsammans är de vår tids motsvarighet till invasionen av Pearl Harbor.

Det är musik som bekräftar en världsordning.  En värld där öl alltid är bättre än champagne, alla tjejer har bruna mystiska ögon och alla karlar lirar gura. Framförallt är ALLA i den här världen vita.

I slutändan riskerar en överdosering av “Jag har pluggat humanoria på Södertörns högskola”-musik att leda till att du blir lika begränsad i ditt liv som Jimmy.

Men det finns något annat.
Några av de finaste rader om hur viktig kulturen kan vara för den som är missanpassad, asocial, ful, ensam eller – mest troligt – bara intelligent finns i Dick Hebdiges bok “Subculture: The meaning of style” från 1979.

Hebdige förklarar fullständigt osentimentalt hur 60-talets brittiska modernism kom att bli startskottet för en knippe antirasistiska ställningstaganden inom popmusiken:

“An integral part of the ”secret identity”constructed here beyond the limited experimental scope of the bosses and teachers, was an emotional affinity with black people (both here, and via soul music, in USA). It was the black man who made all this possible: by a kind of sorcery, a sleight of hand – through soul, he had stepped outside the white mans comprehension”.

Hebdige snuddar vid popmusikens allra innersta väsen. Ett liv där människan kan skapa sina egna regler, förutsättningar och värderingar. Ett liv där Verklighetens folk inte kan nå dig (hur många gånger ska vi behöva höra den där köksbordsliknelsen? Vi tuggar bakom bardiskar numera). Ett liv som får kvinnor och män att söka sig så djupt in i världens alla musikaliska hörn det bara är möjligt.

Dick Hebdiges beskrivning av modernisterna skulle lika gärna kunna ha handlat om alla dem som en gång träffats så hårt av musiken, av kläderna, av filmen, av litteraturen och politiken att det inte går att göra annat än att gräva sig ännu djupare ned, bland kinesisk lövmusik, brittiska Lover’s rock-ballader, Irakiska kärlekssånger, polsk funk, norsk disco eller för den delen nordamerikansk soft rock.

Det är en egenskap som är verkligt utvecklande, kreativ och medmänsklig. Det är motsatsen till den rädsla Jimmy känner.

Hade Jimmy haft fördelen att träffas av den blixten hade hans insändare i Aftonbladet istället avslutats såhär:

“…Som modernist ser jag Sverigedemokraterna som vårt största inhemska hot sedan andra världskriget och jag lovar att göra allt som står i min makt för att vända trenden med fina strumpor, calypso och en knippe acid house-singlar.”

Några saker att lyssna på istället:

Light on the soul side (Samling) Sex Church – Dead end (7”-singel), Relaxin With Lovers Vol 1-8 (Japanska samlingar med Lover’s rock),  Joy Orbison – Brkln Clln (12”-singel),  Gary Higgins – Seconds (Album), Roy Lee Johnson – When A Guitar plays the blues (Album), A Monstrous Psychedelic Bubble Exploding In Your Mind Vol. 2 – Pagan Love Vibrations (Samling), 2562 – Unbalance (album).

Taggar: Markus Krunegård, Sverigedemokraterna, Verklighetens folk

Kristofer Andersson Fler texter Kontakta

2009-10-22 21:02