Georgia Anne Muldrow
FUNK Georgia Anne Muldrow är sångerskan vars särpräglade soulmusik är lika delar jazz, funk och politik - även om hon avskyr det sistnämnda ordet. Dessutom har hon gjort två av 2000-talets allra mest egensinniga r'n'b-album.
“Det jag lämnat bakom mej
kom tillbaka,
pressade sin andedräkt mot min hud
steg av tåget efter tjugoett långa år”
Bruno K Öijer pratade inte om funken i dikten ”Hon svarade”, men det borde han ha gjort. Funken är nämligen tillbaka och den är jävligt het. Fråga bara Georgia Anne Muldrow.
Sångerskan och producenten, som 2006 blev den förste kvinnan att ges ut av skivbolaget Stones Throw, återvände i våras med den första “riktiga” uppföljaren till debuten “Olesi: Fragments of an Earth”. Den här gången heter albumet “Umsindo”. Alldeles snart släpps också “Early”, ett album som samlar hennes verk från tonårsperioden.
Georgia Anne Muldrow jämförs ofta med andra delar ur den så kallade neo r’n'b-scenen, med namn som Eric Lau och Erykah Badu i frontlinjen. Det är förståeligt.
Men sanningen är att Georgia spelar i en helt egen kreativ liga, något som kanske bäst avspeglas av att den erkänt kräsne brittiske författaren och musikjournalisten Kevin Pearce i ett mail skrev ”WOW! Did you meet her? She’s a goddess” när jag berättade om intervjun.
Hon bygger sina rika ljudpalats på all den musik hon lyssnat på och tyckt om ända sedan hon och hennes bror hörde den för första gången när de var små. I Georgias värld är jazzhjältarna Ornette Coleman och Pharoah Sanders (som hennes mor spelade med) lika oersättliga delar som någonsin Prince, James Blood Ulmer eller Joni Mitchell.
Den djupa egensinniga funken – för det är funk det handlar om – som hon spritt ut över sina båda album, skivan hon gav ut med livskamraten Dudley Perkins och sina produktioner för andra artister, må vara både djupt kosmisk och outsläckligt modern, men lämnar samtidigt aldrig hennes boplats i Los Angeles för ett enda ögonblick. Rytmerna står alltid med den ena foten plaskande i en pool dränkt i trögflytande solskyddsfaktor 24, och med den andra bland stadens lockande neonskyltar.
Men det finns en annan plats som Georgia Anne Muldrow aldrig kan lämna. En plats hon på “Umsindo” ständigt återvänder till.
– Du måste förstå att Afrika är mer än bara en kontinent. Det är en av världens rikaste länder vad gäller kultur och historia. Det är världens huvudstad, y’knowwhatimean? (Georgia avslutar alla meningar med y’knowwhatimean).
– Jag ser mig själv som en del av ett arv som gömts undan. Vad jag gör är att jag flyttar fram det och gör det arvet synligt. När människor brukar prata om Afrika känner de ofta fruktan, skuld eller vilka känslor du än vill, men Afrika är platsen där allt började, och det är landet där jag har mitt ursprung.
På sången “Uhuru flight”, sjunger du om ‘Freedom fighters’. Vad är en sådan?
– Den sången började med att jag läste en bok som hette, äh, jag har glömt vad den hette. Men i alla fall: Den handlade om en ung barnsoldat i Afrika och hans upplevelser: användandet av vapen, dödandet. Det var det som låg till grund för sången.
– Men på ett annat plan handlar sången om alla sorters barn från alla kulturer, barn som är medvetna om vad som händer runt dem, som har förmågan att öppna ögonen på de vuxna som sover.
Du sjunger också om “Nuclear bombs that belongs to Osama, they soon belong to Obama”. Vad betyder det?
– Hehe. Oavsett vem som är president är de också den högste befälhavaren över USAs armé. De kan starta krig eller stoppa dem. Obama har inte direkt “prayed for disarm”, som jag sjunger i raden efter. En vecka efter att han tillträdde skickade han bomber över oskyldiga människor. Jag förstår inte varför han fick Nobels fredspris, jag förstår det bara inte.
Det var likadant här. Medarbetarna på redaktionen jag satt på när priset tillkännagavs såg närmast chockade ut.
– Du vet, det lustiga med Nobels fredspris är att de har en tendens att belöna krigsherrar. De som uppfann atombomben fick också det där priset. Deras syn på fred måste vara annorlunda än min. Det är ett annat skäl till att jag pratar så mycket om Afrika. För mig symboliserar Afrika också en tid då det faktiskt var fred på jorden.
Ser du dig själv som en politisk artist?
– Jag skulle kalla mig “Heartical”. Jag gör musik från hjärtat. Jag är inte “politisk”, jag har så svårt för vad det står för. Poli betyder polis på grekiska, och vad gäller tics-biten så står den i min värld för en klocka som tickar, som går runt och runt i cirklar.
– Jag är observant, någon som iakttar, tänker och känner. Men politik litar jag inte på. Varje gång finns det en dold agenda. Jag är bara en människa och artist som kämpar för värdighet.
“Bakom varje framgångsrik Stones Throw-artist står en ryggsäckshiphopare”, lyder ordspråket. I Georgias fall heter han, som nämnts, Dudley Perkins. Dudley debuterade på skivbolaget 2003, och har figurerat i bakgrunden på alla släpp som Georgia stått bakom. 2007 gav de ut ett gemensamt album: “Message Uni Versa”.
Jag försöker tala med Georgia om Dudley, men uppenbarligen vaggar hon samtidigt hennes yngste son som av telefonljuden att döma är allt annat än nöjd med att mamma pratar så länge i telefonen. Emellanåt dränker skriken hela samtalet.
– Du måste förstå att jag alltid arbetar med Dudley, han är min buddy. Han hjälper till med arbetet, han sätter ihop det på det sättet det måste sitta ihop på. Han är mitt öra när jag tappar fotfästet.
Skulle du kunna tänka dig att arbeta utan honom?
– Jag vet inte om det skulle vara möjligt. Jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara. Han är min själsfrände och jag är så djupt glad att jag träffade honom. Att bli förälskad i honom förändrade mitt liv. Jag vill inte tänka på hur det skulle vara att vara utan honom.
Tror du att musik kan förändra något, på riktigt?
– Musik kan göra mycket. Jag har sett det. Min mamma (soulsångerskan Rickie Byars-Beckwith) har fått brev från cancersjuka som legat inlagda på sjukhus. Läkarna har kämpat, de har gjort allt. Men så har de berättat hur cancern försvann från kroppen efter att ha spelat upp min mammas musik för dem. Musiken fick dem bokstavligen att återvända till livet.
Georgias son markerar gurglande att intervjun är över. Kanske förstår han inte att hans mamma, vid sidan av D’angelos “Voodoo”, skapat två skivor vars idé och genomförande inte skådats sedan James Blood Ulmers ”Black rock” eller Fugees “The Score”.
En sista fråga: vad är det viktigaste du vill minnas från 2000-talets första decenium?
– Det viktigaste är att komma ihåg vem du är. Djupt nere har jag alltid vetat vem och vad jag är: Jag är en tjänare av det absolut högsta. Jag består enbart av musik och konst, y’knowwhatimean?
Taggar: Dudley Perkins, funk, Georgia Anne Muldrow, Soul, Stones throw
 | Kristofer Andersson Fler texter Kontakta |
|
